TILMAN SPENGLER FRILÄGGER LENINS HJÄRNA

Bo I. Cavefors
TILMAN SPENGLER FRILÄGGER LENINS HJÄRNA

Bok:
Tilman Spengler Lenins Hirn. Rowohlt Verlag 1991.

Hösten 1991 ligger Tilman Spenglers roman om äventyrligheterna kring och med Lenins hjärna i topp på de tyska bestsellerlistorna, och fyrtio dagar efter publiceringen finns tredje upplagan på bokhandelsdiskarna.

I Spenglers bok om revolutionsfurstens hjärna dyker huvudobjektet upp först när historien nästan är färdigberättad, som kulmen på absurda händelser från förra seklets första årtiondens exalterade europeiska historia. Lenins Hirn är en briljant debutroman av en fyrtioårig sinolog och historiker, tidigare Carl Friedrich von Weizsäckers medarbetare vid Max Planck-institutet i Starnheim och sedan 1980 en av redaktörerna för Kursbuch.

Författaren nyttjar en mängd källmaterial och serverar faktauppgifterna med beundransvärd spiritualitet. Uppslaget att spinna vidare på temat hur den bolsjevistiska regimen efter Lenins död kallar Berlinprofessorn Oskar Vogt till Moskva för att undersöka och analysera ledarens hjärna, är lysande och ger Spengler möjlighet att också berätta en rad andra människors levnadsöden och foga in dem i ett politiskt-filosofiskt sammanhang som läsaren uppfordras att själv reflektera över.

Oskar Vogt (1870 – 1959) är under 1900-talets tre första decennier en uppskattad och trendtillvänd hypnotisör, psykolog och neurolog som hamnar på ekonomiskt grön kvist sedan han engagerats av stålmagnaten Friedrich Alfred Krupp som husläkare. Med Kruppstiftelsens pengar bygger Vogt i Berlin en institution för hjärnforskning. Hjärnorna ställs till professorns förfogande av stadens sjukhus samtidigt som det inom institutionens källarväggar uppföds försöksdjur, framför allt hundar.

Spengler ger ingående beskrivningar av den tvivelaktiga hanteringen med djur plågade i vetenskapens burar; som typfall nämner han hur ett marsvin, genom att få kraftiga slag mot huvudet och efterhand som medvetandet avtar efter sex månaders tortyr, reagerar med epileptiska anfall när försöksledaren knappt hörbart knäpper med fingrarna. Under första världskriget kompletteras hundar, marsvin och apor med sårade soldater vilka uppmanas skriva under en förbindelse om att de efter ”det döden inträtt” till institutionens läkare överlämnar ”total förfoganderätt över hjärnan”.

Med erfarenhet från arbetet med detta hjärnmaterial strimlar Vogt Lenins hjärna i 30 000 skivor. Till vad nytta?

Vogtkollegernas respekt och avund gentemot fanatikern och erotomanen Vogt grundas bland annat på dennes sentens om att elitism sitter i hjärnan, att hjärnan skapar eliter. Innan Tilman Spengler låter Vogt resa till Moskva med skalpeller, borrar och bensågar i bagaget visar han med hjälp av historiska tablåer samhällsklimatet hjärnprofessorn arbetar och lever i, det expansiva Tyskland under 1910-talet, första världskrigets normlöshet och därefter 1920-talets öppna samhälle med fritt experimenterande ej endast med politiska ideologier utan även vad gäller konst, filosofi, medicin, sociologi, sexualitet och psykologi. Dåraktiga idéer bekostas av mecenater med fyllda pengapungar; Krupp är en bland många. Även om experimentens inriktning radikalt förändras efter 1933 fortsätter extrema idéer vinna gehör bland politiker och mecenater i skuggan av och understundom i skydd av konfrontationerna mellan seklets båda totalitära ideologier, nationalsocialismen och den marxistiskt-leninistiska marxismen.

Vidsynthet innebär att även tokstollar ges, bör ges, svängrum. Så på något underligt sätt kan man konstatera att regimerna i Moskva och Berlin var ”vidsynta”.

Vogts psykopatologiska tes var att den mänskliga hjärnan under vissa omständigheter predestineras till att påbörja en utvecklingsprocess som leder till kriminalitet, medan under andra omständigheter samma hjärna genom en likartad process leder till genialitet.

V. I. Lenin ligger för döden. Ilbud går till Hamburg, München, Leipzig och Stockholm, till professorerna Nonne, Bumke, Strümpell och far och son Henschen (Stockholm), vilka med specialtåg, i salongsvagnar och Rolls Royce-eleganter forslas till Moskva och inkvarteras i en till Paris flyktad sockerbarons villa, för att under några dagar undersöka, diagnosticera och ordinera vad som göras kan för att förlänga världsrevolutionärens liv. Trots gulaschfurstliga honorar lyckas inte sällskapet inresta specialister med detta – Lenin dör. Då anses tiden mogen för Vogt att träda i funktion. Professorn är som Lenin född i april 1870 och Vogts gode vän, den sovjetiske neurologen Bechterev, ser detta som ett gott stjärntecken för att man samtidigt som Lenins genialitet fastställes och bokförs skall använda undersökningsresultaten till att dela in mänskligheten i raskategorier efter principerna genial/icke-genial, kriminell/icke-kriminell, osv.

Med dessa historier från makaber verklighet vill Spengler visa möjliga konsekvenser som krav på totalt fri forskning kan leda till, i det här fallet hur idéer om genialitet och elitism logiskt hamnar i nationalsocialisters och kommunisters skilda men i mycket överensstämmande världsbilder. Denna pseudovetenskapligt förankrade människofientliga syn bygger på skrupulöst förakt för humanitära värden, och Spengler citerar ur ett brev till nationalsocialisternas inrikesminister Frick från Max Planck hur det forskningsinstitut han leder är ”villigt att systematiskt stå i Rikets tjänst vad gäller den rashygieniska forskningen”. Vogts institution har vid det laget hamnat i onåd hos SS och SA och förflyttats till Schwartzwald där det tydligen var möjligt att arbeta och förbli relativt obefläckad.

Frågan är: har mänskligheten någon glädje av att känna färgen på enskilda individers hjärnsubstanser, hur de grå, vita och gulorange cellerna uppför sig innanför hjärnbarken? Är det motiverat att försöka ta reda på varför den ene skriver dikter, den andre blir vansinnig, den tredje kämpar för världsrevolutionen, den fjärde nöjer sig med att vattna gräsmattan och den femte föredrar att knulla? Spenglers kombination av autentiskt material och fritt fantiserande förtydligar den filosofiska och filosofihistoriska problematiken i vår tid, då Lenins rike fallit sönder och samman, statyerna sågats vid socklarna och det höjs röster för att liket skall ned i vigd jord.

Spenglers stundtals våldsamt roliga bok handlar således om hur det var möjligt att, under ett sekel då de flesta ansåg sig vara pragmatiskt förnuftiga och framstegsvänliga, de dummaste myter, tvångsföreställningar och idiotiska ideologier alltifrån marxism-leninism till liberalism och nationalsocialism förhäxade miljarder människor. Var 1900-talets framträdande kvinnor och män, hela hopen, ett gäng förbrytare? Eller: genier? Hitlers och Stalins status förefaller flertalet historiker och andra psykoanalytiker vara överens om, men hur förhöll det sig med Lenin? Var han ett geni eller är det som Vogt skriver i protokollet, sedan han förvandlat Vladimirs förkrympta hjärna till studerbara skivor, att de celler vilka indikerade att ryska revolutionens fader var syfilitiker hade sig ”signifikant erweitert”?

Följdfrågan som kan ställas och som, om möjligt, bör besvaras, men som författaren Spengler smiter ifrån, är hur samhällen och människor kan undvika att än en gång låta sig bedras och utnyttjas av politiska ideologer och av vetenskapens hallickar.


Artikeln tidigare publicerad i Barometern (9.1.1991) och Svenska Dagbladet (17.1.1991). Här något aktualiserad.

Tilman Spenglers bok Lenins hjärna utkom på svenska i Ulrika Wallenströms översättning på Bonniers förlag, 1992.

Copyright©Bo I. Cavefors 1991, 2006