GRILLPARZER - KEJSARENS ANARKIST

Bo I. Cavefors
KEJSARENS ANARKIST
Franz Grillparzer

”Jag kommer från andra tider och hoppas försvinna in i andra tider”, skriver Österrikes nationalförfattare Franz Grillparzer (1791 – 1872), Hofrat und Reichsrat, en dramatiker som likt Thomas Bernhard förgäves försökte förbjuda fosterlandets teatrar att spela hans pjäser. När Grillparzer förbereder total manuskriptdestruktion smusslas mästerverken undan av fröknarna Fröhlich och göms i kökskommoden bland kaffekoppar och matsilver.

Grillparzers biografiska data flimrar förbi, snabbt. Född i Wien den 15 januari 1791, död i samma habsburgska världsmetropol den 21 januari 1872. Juridikstudier. Fadern, advokat, dör 1809. Familjen lever därefter under små omständigheter. Franz Grillparzer städslas som tjänsteman vid Hofbibliothek och avancerar till direktör för hovets arkiv, en tjänst han innehar under tjugofyra dystra år. Arbetet är emellertid självständigt, politiskt riskfritt och ger gott tidsutrymme för författeri.

Porten till diktens slutna rum öppnas för Grillparzer under gymnasieåren. Han skriver ett katastrofalt dåligt drama, schillerpastischen Blanka von Kastilien.1818, med genombrottet Ahnfrau, öser han på med starka effekter, andar, fadermord och incestuösa komplikationer. Denna scenens fantastika följs av succéerna Sappho, trilogin Das Goldene Vlies samt de historiskt-politiska dramerna König Ottokars, Glück und Ende och Ein treuer Diener seines Herrn, ett anarkistiskt hålligång, ett pöbelns uppror som ”den trogne tjänaren” inte lyckas avstyra.

Vid premiären bleknar Franz I och dagen därpå presenterar Wiens polismästare censurmyndighetens, dvs kejsarens djävulskt smarta kupp: härskaren låter hälsa författaren att han exklusivt vill köpa in det förtjusande stycket till privatbiblioteket.

Ständiga konflikter med fursteslickaren Metternichs censorer demoraliserar Grillparzer. Komedin Weh dem, der lügt! gör fiasko och dramerna Libussa, Ein Bruderzwist in Habsburg och Die Jüdin von Toledo uppförs först efter författarens död 1872. Med det testamentariska spelförbudet hämnas Grillparzer på wienarna, men självcensuren ger också uttryck för författarens tvivel på sin förmåga att skriva.

Som det psykologiska dramats pionjär är Grillparzer elev till jesuiternas teaterteorier och barockens spanjorer som Calderón, Cervantes och Lope de Vega. När dramahjältarna agerar, huvudlöst kastar sig in i faran, utmanar ödet, möter döden, uppenbaras för dem desengaño, dvs avståndet mellan verklighet och skenverklighet, de inser att gudagåvan makt över andra och skeendet bjuds först när de desillusionerats tillräckligt och lärt att människan är ett villfarelsernas lamm som sällan, för att inte säga aldrig, borttager världens synd.

Thomas Mann menar att medan Wagners främsta förtjänst ligger i kompositörens förmåga att före Freud freudianskt kontradiktoriskt kombinera begreppen psykologi och myt så är Grillparzer de båda geniernas ännu mer genialiske läromästare i Das Goldene Vlies (Der Gastfreud, Die argonauten, Medea) som tematiskt liknar Wagners Ring-trilogi (Rhenguldet, Valkyrian och Siegfried) när han beskriver maktens förgänglighet, hur människa fjärmas från människa genom maktens inneboende korrumperande kraft.

Grillparzer står på kvinnans sida i Das goldene Vlies, tysk dramatiks första äktenskapsdrama. Författarens djupa insikter i kvinnligt psyke utmynnar i obarmhärtig kritik av mäns klichéartade kvinnosyn. Denna klart uttalade antipatriarkala syn finns också i dramerna Sappho, Des Meeres und der Liebe Wellen och i Libussa, där kvinnornas försök skapa ett kärlekskommunistiskt samhälle stupar på manlig stupiditet.

Arkivdirektören Grillparzers privatliv är lika grått som vardagsslitet bland dokument, pärmar och statsprotokoll. Endast 17 år gammal dränker sig yngste brodern i blå Donau och två år senare, 1819, tar den depressiva modern sitt liv. Ett par bröder proletariseras och några brorsöner kriminaliseras. Författarens komplicerade kärlekshistoria med Käthi Fröhlich leder inte till äktenskap men nära kontakt upprätthålles och mot livets slut hyr Grillparzer in sig hos den älskade och hennes tre systrar.

Bidermeiertillvaron bjuder vissa ljuspunkter, utlandsresor till Rom och Neapel, Paris (möte med Heine), London, Bryssel, Grekland och Konstantinopel och till Tyskland 1826 där Grillparzer samtalar med bla Goethe, Hegel, Mendelsohn, Tieck och Chamisso. Hegel häcklar Goethe för dennes romantiska syn på sitt namn som mytisk symbol för geniets överjordiskt extraordinära kosmosvandring, men inser att med Grillparzer skämtar man ICKE. Österrikaren hatar namnet han bär, står ovan och utanför ironins jaktmarker. När Grillparzer i Weimar sammanstrålar med Goethe ser han denne som en ”mytisk människa” och sig själv som splittrad och oduglig. Grillparzer gråter vid taffeln, bordsbrödet bryta till smulor vilka samlas upp av Goethe som av dem bygger en symbolisk pyramid.

I dramerna förevigar sig Grillparzer som en depressionernas generalmelankoliker med ett självhat så stort att det gränsar till självförnekelse, förintelse av Jaget, självmord. Han är skräckslagen inför destruktionsarvet och plågas av självömkan. I berättelsen Der arme Spielmann skildrar diktaren mästerligt psykologiskt-realistiskt sitt helvete. Grillparzers Selbsbiographie (1853) och dagböcker han regelbundet för från 1806 till in på sjuttiotalet är plågsamt oförsonligt självanalyserande dokument och visar psykologiska insikter. Grillparzer redogör ingående för depressioner, drömmar och en känslig människas främlingskap i världen. Knappt etthundra år senare ser Franz Kafka Grillparzer, Flaubert, Kierkegaard och sig själv som syskonsjälar. Inte minst den komplicerade kvinnosynen förenar dessa fyra tjänstemannaslavar.

Kejsar Franz I:s despotiska tjänstemän förvandlar Grillparzers tillvaro till en livslång Golgatavandring mot nederlagets korsfästelse men wienersonen förblir trots detta en hängiven och framstående byggare av habsburgmyten trots att han ser att intellektuell frihet är omöjlig i ett kejsardöme som långsamt rutschar bort från den josefinska upplysningstidens statsideal till en traditionalistiskt-religiös underground med folket fastnaglat vid dubbelörnens klor fram till monarkins bankrutt 1918. När Metternich 1839 ligger för döden skriver Grillparzer en nekrolog över denne ”legitimitetens Don Quijote”; Grillparzer sympatiserar med marsrevolutionärerna men distanserar sig från upproret när han inser att om revoltörerna kommer till makten upplöses den mångnationella habsburgstaten och atomiseras i krigiska och ensidigt nationella småstater. Inför en sådan möjlighet fasar Grillparzer; diktarens ideal är ett enat och förenat Europa där skilda kulturer samsas inom österrikiska monarkins ramar under tysk andlig ledning eftersom de sanna germanerna inte fösts samman i EN nation och därför representerar ett övernationellt kulturbegrepp. När det av Grillparzer föraktade Preussen omstruktureras till nationalstat bekräftas hans tes att humanister fångade av nationalistiska idéer alltid slutar som politiska bestar.

Grillparzer profilerar sig som äkta österrikisk klassiker, en katolskt konservativ revolutionär diktare starkt präglad av josefinismen och han försöker leda detta i bevis med dramaautobiografin Ein bruderzwist in Habsburg.

Dramats historiska bakgrund är denna.

Kejsar Rudolf II regerar under de oroliga åren före trettioåriga krigets utbrott 1576. Han drar sig undan världen för att studera astronomi. Brodern Mathias menar att Rudolf är en svag härskare. När kejsaren ger klarsignal för motreformationen utbryter uppror i Ungern och Siebenbürgern. Samtidigt står turkarna, dvs islam, vid Rikets gränser. Då tar Mathias kommandot över de österrikiska länderna, sluter fred med ungrare och turkar och ger större svängrum för ständerna.

Som psykolog och vältränad självanalytiker speglar Grillparzer den egna själens våndor i tvisten mellan bröderna Habsburg. Varats bejakande är en apologi om egna andliga värden och övertygelser. Likt Rudolf är Grillparzer gammal, envis, vis och ensam i det Wien som trots ömsesidigt misstroende ser författaren som auktoritet i konsten att förvandla verkligheten under den härskande dynastin till ett konstverk. Diktaren är som kejsar Rudolf II dömd och kallad att vara härskare och besitta den andliga kraft som krävs för att etiskt-andligt och kristet-religiöst rädda medborgarna in i en framtid och ett kosmos styrt av Gud.

Rudolfs inte alltid lättdefinierade karaktärsdrag avslöjas under samtalen med en av Grillparzer påhittad son, Don Cäsar. Denne fiktive son och inte brodern Mathias binder Rudolf vid självanalysens skampåle… vad nu det är… (här borde finnas en bättre beskrivning av vad som verkligen sker… ) men ok, huvudmotivet i dramat är ett gräl, långvarigt och djupt känt, ej mellan bröder utan mellan far och son. Centralt tema är de starka motsättningarna mellan två epoker, två generationer; två världsåskådningar konfronteras, löper in i varandra, berikar och bekämpar.

Don Cäsar är vad borgerligt präglade föräldrar skulle påstå, en stundom hållningslös ung man. I dagboken noterar Grillparzer att Rudolf ser Don Cäsar som representant för Tiden, Tidsandan och Framtiden. ”Att inte heller jag förstår mig på honom”, skriver Grillparzer, ”är min olycka”. Är MIN olycka! Don Cäsar förkroppsligar den moderna människan, varje tids ungdom, alla tiders ungdom; han förebådar nietzscheanen vars snabba, impulsiva uppträdande och oberäkneliga demoni starkt kontrasterar Rudolfs blida funderingar. Kejsaren är kemiskt fri från mefistodrag medan Don Cäsar är klippt och skuren som prototyp för den inte helt osannolika uppfattningen om den demokratiskt-onda människan. Extas och kåthet bränner honom. Don Cäsar är modernisten som avsvär sig Gud och Tro, som med vilja och ärelystnad ärolöst och stolt syndar och gläds.

Tråkmånsen Grillparzer är konstnär, irrationalist, samtidigt skrämd och förhäxad av Don Cäsar. Författaren vet av egen erfarenhet att lidelsernas erotiska och politiska låga plågar. När Grillparzer besvärjer det demoniskt onda lyser lidelsernas säregna svärta och fåfängans själssträngar dallrar när diktaren snabbt byter kostym och framträder som försvarsadvokat för lag och ordning. Grillparzers två poler är två själar han bär inom sig, den fromme Rudolf och den liderlige Don Cäsar.

Grillparzer inser motvilligt att Don Cäsar är framtidens man. Scenerna med kvinnan i dramat visar en Don Cäsar som trånar efter att äga och dominera den älskade och älskande kvinnan men kraven övergår i kärlek och längtan efter Lukretia som människa, ”att lära känna henne för vad hon är och inte för vad hon förefaller vara”. Don Cäsar lever nietzscheanskt splittrat i ett samhälle i kris som inte är olikt våra dagars Sverige. Problemresonemangen kring krisen tro och metafysiska erfarenheter avslöjar honom som en pojke vars främsta förtjänst är en ungdom, ett kön som tyvärr snart är ett minne blott. Av brist på religiös vördnad och insikt tror sig Don Cäsar vara skapelsens krona. Det är han ej. Rudolfs valspråk är ”Inte jag, endast Gud”, men Don Cäsar ser saken annorlunda. För honom är Jaget det viktiga, han är ej endast i sartresk mening autonom människa utan en i sig själv skapad och skapande varelse, en anarkistisk frihetsfanatiker som avvisar Rudolfs auktoritativt farliga råd ”att tro på det som dina lärare tror på”. Don Cäsar strävar inte efter total visshet och torrt under galoscherna, religiöst-metafysiskt är han hemlös och lever i en värld befriad från objektiva sanningar och eviga värden. Don Cäsars självförhärligande leder enligt Grillparzer till ”vansinnesfeber”, desperation, nihilism och självdestruktivitet; pendeln slår mellan extremer, förgudning av Jaget slår över i förstörelselusta. Kampen mellan Rudolf och Don Cäsar är en strid mellan trons och otrons världar, det Goethe menar vara vad som främst präglar människans vara, då, nu och framledes. Grillparzer inser inte att Don Cäsars gudomliga tro på sig själv trots allt innebär större möjligheter att komma till verklig tro än Rudolfs oreflekterade traditionstro. I kristen mening kan man tala om kampen mellan Civitas Dei och Civitas terrena. Grillparzer skriver i metafysiskt-religiös mening om ”de yttersta tingen”.

Grillparzer framställer Rudolf som mer död än levande. Pöbeln, dvs folket, tvivlar på att han faktiskt existerar. Den kejserlige stjärntydaren värjer sig mot världens påträngande ondska och krav, vill ej störas i eremittillvaron, i sin andliga isolering, som förhoppningsvis även var ett andligt sökande. Det är uppenbart att Grillparzer genom Rudolf skildrar den egna tillvaron hos systrarna Fröhlich. Rudolf och Grillparzer är båda världsfrånvända män som lever i en revolutionär tid. Klockan kan inte vridas tillbaka men visarna kan fixeras vid fem i tolv. Andlighet är endast möjlig i ett Jag omgivet av ett stort tomrum som det gäller att genomleva och överleva. I denna onda tid pånyttföds personligheternas hemligeter, de utvaldas makt. Andens makt segrar över våldets makt. Grillparzer menar att Rudolfs religiösa tro ger kraft och makt av det mytiska slag som Ernst Jünger åsyftar när han definierar maktbegreppet som något som endast finns i själens innersta, i tanke och vilja. I dramat om bröderna Habsburg är det den skenbart döde Rudolf som i en orolig tid fylld av våld och skräck skapar oasen, den lugna punkt i stormens mitt utifrån vilken det är möjligt att skapa en ny ordning och en ny ro. Rudolfs skyddszon av eftertanke inbjuder till samling, tro och vilja. Till skillnad från Schillers Wallenstein åberopar sig Rudolf aldrig på yttre, högre, makt eftersom han menar att det är just han, han själv som representera denna makt av högre dignitet och andligt djup.

Förutsättningarna för Rudolfs makt är trons finfördelade rotsystem av respekt för det som varit, av ödmjukhet inför människa och natur och inför människans natur. Rudolf är ingen självförhärligande autonom hjälte utan i kristen mening en tjänande människa. Astronomistudierna är uttryck för viljan att finna insikt i en kejsares universella uppgift; stjärnorna återspeglar den gudomliga ordningen. För Rudolf existerar ingen snabbt ihoptråcklad ateologisk värld, endast från Gud avfallna och förvirrade människor. Rudolf är inte i platonsk mening ett med staten utan en av glädje och sorg präglad människa som i Kristi namn utropats till kejsare, homo religiosus OCH homo patiens.

Habsburgdramat är en cassandratragedi där kejsare och författare lider helvetets alla kval. Dramat handlar emellertid kanske framför allt om Don Cäsars framtid. Den dubbelsiffrigt chiffrerade och transparenta gestaltningen är författarens försök att psykologiskt förbereda åskådaren/läsaren och sig själv på apokalypsens möjligheter. Rudolfs monologer är fyllda med antydningar om det Nietzsche sade rent ut (och som kom till Dagens Nyheter med drygt hundra års försening), att Gud är död, att framtiden omvärderar alla värden, att människan kommer att hylla materialism och egocentricitet, att andlighet degenereras till poptro och att ”pöbelns herravälde” är den ”nya syndafloden”. Grillparzer antyder att det i denna nya värld kommer att gå illa för Don Cäsar. Ett trovärdigare och radikalare svar ger Antoine de Saint-Exupérys Lille Prins när han säger att visst är stjärnorna vackra men de ”påminner om en Blomma som man inte kan se”. Till skillnad från kejsar Rudolf och författare Grillparzer vet andens unga ädling att även ”öknen är vacker”.


Artikeln tidigare publicerad i BLM nr.5, 1991. Här obetydligt reviderad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1991, 2006