BENN, GOTTFRIED, I OPASSANDE KOSTYM

Bo I. Cavefors
BENN I OPASSANDE FLOTT FÖRLAGSKOSTYM

Introduktionsskrivandet är en problematisk förlagssysselsättning, som bör skötas med finess. Om man av någon anledning finner skäl för en introduktion till en översatt roman eller diktsamling, bör introduktionen begränsas antingen till rena faktauppgifter om författaren och historien bakom verket, eller skrivas av en person, helst av översättaren själv, som inte skyggar för att presentera författaren i helfigur.

I Sverige har det tyvärr blivit så att man gärna avpersonifierar en kontroversiell författare, det gäller även recensionsverksamheten, därför att man tycks mena att läsaren inte skall oroas eller störas eller påverkas i arbetet med att skapa sig en egen uppfattning om verket. Detta märkliga fenomen i svenskt litteraturlandskap gäller naturligtvis i hög grad författare icke stöpta i normalitetsmall: antingen snabbar, eller snarare snubblar man över vad man tror kan verka stötande, som Célines fascism, Burroughs och Pasolinis pojksex, eller så gör man det helomvända, koncentrerar informationerna om författaren och hans verk till vad man tror läsarna finner avskyvärt: Jünger och Pound som exempel. Denna inställsamma och bigotta attityd/rädsla blir lika banal och vilseledande som när Lyrikvännen publicerar ett specialnummer om Pasolini och knappast ens berör vad som är avgörande för hans verk i sin helhet, nämligen homosexualiteten. Exemplen kan mångfaldigas.

Detta som bakgrund till artikeln Benn i opassande flott förlagskostym (rubriken satt av LO-tidningens kulturredaktör, Bengt-Olov Linder).

Bok:
Gottfried Benn Dikter och Brevarium
Urval och tolkning av Peter Handberg
Norstedts förlag 1995

Läser svenska förläggare böckerna de ger ut? I dagarna (anm.: våren 1995) publicerar Norstedts förlag en mycket vacker volym med dikter av den tyske författaren Gottfried Benn (1886-1956).

Urval och tolkning av Peter Handberg. När ett mindre antal tolkningar publicerades i Lyrikvännen (1993:1) påpekade jag här i LO-tidningen (1993:23), att det var "välgjorda tolkningar". Omdömet står fast, men måste kompletteras. Urvalsprinciper kan alltid diskuteras. Jag tycker Handberg borde ägnat mer uppmärksamhet åt Benns tidigaste diktning.

I förordet skriver Handberg om Benns tre hustrur men nämner inte med ett ord författarens alla andra kärlekshistorier överskuggande stora kärlek till den sjutton år äldre

Else Lasker-Schüler. Det var en kärlek, en själarnas och kropparnas förening som förenade dem även när de var skilda åt, genom decennierna, livet ut.

Benns kärleksdikter till Else Lasker-Schüler är epokgörande i 1900-talets europeiska diktning: "Du hast Ähren an Deinen Hut, Dein Nacken ist braun von Makkabäuerblut".

Lidelserna är evigt brinnande och brännande mellan den 26-årige militärläkaren, obducenten och horornas förtrogne och den 43-åriga punkaren, som kallar honom allt möjligt alltifrån Tiger till barbar och Kung. Med stort K. Kort sagt: denna kärlekssaga nämner Handberg inte med ett enda litet ömsint ord i det illa skrivna förordet. Ja, illa skrivna.

Ett exempel: Handberg skriver: "läppar som taktfast skrek ut sina hatramsor…". Det var inte läpparna som skrek ut hatramsor, det var något mycket mer, något mycket värre, något mycket mer och totalt, det var människor.

Gottfried Benn var de extraordinära situationernas diktare, men "verkligheten" var sannerligen inte "underlägsen dikten" som Handberg påstår. Det förhöll sig exakt tvärtom. Benns hundratals, kanske tusentals, professionellt genomförda och väl protokollerade obduktioner, det goda handlaget med kirurgiverktyg och opiumsprutor - för eget bruk - uppenbaras och bekräftas med expressionistisk glöd i dikter som brinner av sexualitet, droger, död och extas.

För Benn var verkligheten inte underlägsen dikten, i stället lyckades han förvånansvärt ofta med konststycket att genom dikten beskriva verkligheten. Däri ligger hans storhet och inser översättaren inte denna fundamentala förutsättning för Benns diktning, blir naturligtvis introduktionen ytlig och tolkningarna grå. I efterskriften till 1922 års upplaga av Gesammelte Schriften utvecklar Benn idéerna kring det "lyriska Jag" som är prioriterande för hans världs- och konstfilosofi om "ordets makt" och om "dikternas transcendentala realitet".

Med andra ord: de sargade och döda kropparna i bårhusens kylkammare var aldrig någonting som "stack bjärt i ögonen på Benn", som Handberg skriver. Benns nihilism - man kan inte, som Handberg, tala om Nietzsches "analys av nihilismen" utan endast om Nietzsches utlevelse och kännedom om nihilismen - är en kreativ del av den sexualitet, av det bruk av kokain, heroin och opium som under 1910-, 20- och 30-talen är en inte särskilt uppseendeväckande verklighet i Benns kretsar, såväl utanför som innanför kaserngrindarna. Det är utifrån denna position det då unga avantgardets gudfader Benn attraherar Klaus Mann. Och det är i den allmänna uppbrottsstämning som präglar Weimarrepubliken, det är möjligt förklara Benns halvårslånga förälskelse i Hitlerrörelsen, 1933.

När Benn upptäcker sitt misstag och därefter upptäcker att ragnaröken inte skingras trots att han spottar på elden, stannar han trots allt kvar i Tyskland för att försöka rädda vad som räddas kan. Det var inte ofarligt, varken för Benn eller för Ernst Jünger. Båda fick publiceringsförbud och trakasserades i största allmänhet. Mindre modiga män, som kulturbyråkraterna Heinrich Mann och Alfred Döblin föredrog att gå i exil för att undvika få skit under naglarna.

När ett svenskt förlag äntligen kostar på Gottfried Benn några tiotusentals kronor är det trist att han presenteras under villkor som möjligen var acceptabla under 1950-talet, då turbulensen efter Andra Världskriget var okontrollerbar och känslosam. Dessutom är förpackningen så elegant som vore innehållet ett antal dikter av Fru Lenngren. Men vad man finner, tack och lov, mellan de särade pärmarna är explosiva hälsningar från 1920-talets horläkare.

Illustrationer: 1) Gottfried Benn, med.kand. 1912; 2) Gottfried Benn, med.dr. 1930; 3) Else Lasker-Schüler, självporträtt 1912.

Artikeln, här något renoverad, tidigare publicerad i bl.a. LO-tidningen (1995:14) och Barometern (11.4.95). Inledningen nyskriven.

Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2006