PETER LUCAS ERIXON

Bo I. Cavefors

PETER LUCAS ERIXON
TYSTNADENS FRIHET BLAND HJORTRONBLOM, LINGONRIS, KÄLLVATTEN OCH KÅDA

I boken Hemlandet (Bonniers, Stockholm 1991) återkommer Peter Lucas Erixon till en obestämd lappländsk ödemark där det yttre skeendet har sin början och sitt slut men det faktiska äventyret tilldrar sig i människans inre öde, dit hon alltid återkommer efter flykt bort från närvarande nutid.

Det första året på det århundrade som börjar med år 1900 är en förfärlig tid. Cyniskt sakligt, med illusionsfri bysantinsk brutalitet men samtidigt på ett fantastiskt och mjukt och sjungande språk berättar Erixon om människans tvångsanslutning till världen, om frihet som endast finns i drömmar.

Stenfinn och hans båda bröder ger sig iväg upp genom skogen med en ”följeman” som vägvisare och fadder.

Följemannen går med lätt packning medan bröderna bär de tunga bördor som är förutsättningen för att de skall kunna etablera sig som nybyggare.

Efter många dagars vandring når bröderna och följemannen sista vattnet och andra stranden. Stora vinden suger som en trombstöt in österifrån genom regnets hängmatta. Platsen bröderna beslutar sig för är en djuprund dalsänka i landskapet, med fjällen som skyddande murar. Det doftar ”hjortronblom, lingonris, kallvatten och kåda”.

Efter många års slavtjänst som dräng har Stenfinn flytt bebodda trakter. Bröderna är tveksamma medlöpare till detta svek mot trälens roll i världen, i hemlandet, att stanna där någon honom satt. Sedan föräldrarna slitit ihjäl sig vid försöken att rädda skörden undan ett för tidigt höstoväder utauktioneras småbarnen, Stenfinn och hans syskon, till bönder i trakten.

Sorgens och saknadens tystnad förvandlar Stenfinn till en utanförstående, en ensling som söker gemenskap och han finner den i ensamhetens tystnad, i tystnadens frihet. Röster finns ”endast som intill varandra liggande tystnader”; att tala blir möjligt först sedan han åt syskonen och sig själv rotat det hem de en gång förlorat.

Stenfinn finner en skaderiven yngling, den till fähusets förkammare förpassade som ber och väntar på något som leder honom bort från detta omänskliga något som inte är, som inte finns i verkligheten, i hans inre verklighet. Under hårda vintrar med knarrande snö lossar tvångströjan, Stenfinn andas den stora luften, det är som att ”andas Honom”, som om han ”andades Makten”. Gud är förlösning och tystnad.

Då, för nu lika länge sedan som när Stenfinn och syskonen mist föräldrar och hem, kommer ingenstans ifrån kvinnan som ständigt är på vandring, som söker sig till likar vilka även de har varken stuga eller get. Hon kommer någonstans och ingenstans ifrån ”söderut i världen”, som en evigt vandrande frälserska, fråntagen namn, hemort, ålder, utan tvingande eller tyngande arvsskuld, endast medveten om sin egen skuld, att ha dödat de tre barn hon fött men inte kunnat föda, minnen hon kunde ”med åren allt mindre glömma”. Med det barn hon låter leva, en flicka, försörjer hon sig under tjugo år som fähuspiga.

Denna flicka, Marja, år den kåta bondkvinna Stenfinn tjänar och som får hans kön att växa. Han ser hennes stora tunga hängande bröst med en blandning av smärta och eggelse. Förhållandet varar i mer än elva år, stegras till extas, till ”en flyktens handling”. Lustan förvandlas till viljan att straffa den som plågat honom, samlaget blir en dödsakt, en ”avrättningshandling”. Kvinnans njutningsfyllda kvidanden övergår i plågans djurlika läten. Stenfinn drivs av tvånget att döda men avhålles ifrån att verkställa dödsdomen eftersom drängstugan och kvinnans famn fängslar honom vid ovanans frihet.

När bröderna slagit sig ned i ödemarken inser Stenfinn att han ej genom yttre frihet finner den inre frihet han söker, livskänslan och ”livsvirveln” förblir frånvarande.

Den ene brodern rivs på fjället, den andra brodern flyr ödemarken och Stenfinns tystnad.

Efter vintern återkommer följemannen till brödernas stuga för att se hur det har gått för dem. Stenfinn är ensam kvar. Huden kring ögon och mun är torr och blek, håret tovigt och platt. Hatiskt sitter han tigande på en pall invid den kalla eldstaden, ser på följemannen med det in i vansinnets mörker drivna människodjurets tomma blick. Följemannen ger Stenfinn vatten, tvättar honom. När följemannen utsätts för den övergivnes svartnande ilska förstår han att Stenfinn “släppt in honom i sig”, att han är ”nere vid botten där han inte kan se, för att det är ogenomskinligt”.

Följemannen ger sig av och Stenfinn drar sig ned till gården där han tidigare tjänat, till Marja och hennes man, för att förgöra den han hatälskar. I gården bor nu en av Stenfinns systrar, sjuk och utslängd från det ställe där hon tidigare pigat.

Stenfinn binder det gamla paret vid hästens bakben, hugger järnslipet i hästens länd; över gårdstunet ljuder ”dova ljud av kropp mot jord, hovarna, hovarna, såren i hästens länd, hans vilda, skrämda gnäggningar, frustande, som il av ljud, djurljud, människoljud, strupläten, kvävningar, hovar i ansikten, och bort sprang den dragaren med två människor bundna strax under sina bakben, dundrande in i någon för länge sedan överstånden sommarnatt…”. Stenfinns egna skrik upphör ”då, plötsligt. Slut, slut var det: nu”.

Stenfinn tar den sjuka systern med till fjällbygget. När de kommer fram är hon död.

Ankja är nästa kvinna som tvingar Stenfinn till flykt. Också Ankja är en vandrande sökerska.. På fjällön har hon fött fyra barn. När hon åldras ger hon sig åter ut i världen. Ankja kommer till brödernas stuga. Efter två dygns väntan ser hon Stenfinn återvända med den döda systern, går in i stugan och förstår att hennes förnimmelse om att något står fel till i dalen, varit riktig.

Kvinnan tänder en brasa, ur elden kommer värme. I jorden lägger hon Stenfinns syster. Hösten är kall och människan ”kallad till bortgång men till fortlevnad”. I drömmen har Ankja sett ”hur fåfängt människofötter ändå trampar när marken ger sig av”. Tiden är knapp, det är tid att lämna stugan. Hon ger Stenfinn av det torkade köttet. De går ut på tunen, binder fast skinnsäckarna på dragarens rygg. De försvinner ner över slänterna mot vattnet på väg ut ur synhåll, över fjällkrönet, ”ut ur myrfloarna, in i skogsområdena” mot någonstans där det finns främmande trakter där man inte jagar redan sargade, mot någonstans där det finns läkedom mot den frihet som kräver att man lämnar vad man har.

I denna med mästerskap formulerade och intensivt genomlevda berättelse plockar Peter Lucas Erixon fram människor ur mänskligheten, ur det historiska sceneri där nya generationer alltid tvingas att med livet som insats slå sig fram till egna identiteter och ett eget Jag, ett Jag i ensamhet, utan gemenskap med andra, i tystnad. Som i Stendhals Rött och svart är också Peter Lucas Erixons hjälte en egoist, hjälteglorian vidgas med varje misstag Stenfinn gör sig skyldig till, med varje undergång han frambesvärjer och förgäves bekämpar med av förtvivlan sönderslagna blodiga knogar.

I Stenfinns uppgörelse med bödlarna, när han binder dem efter hästen, finns ingen nåd och ingen synd och ingen syndabekännelse i luthersk eller augustinsk mening. Stenfinn måste bort från det förgångna, bort från plikterna; även han har rätt till absolut egenvärde trots att omständigheterna han är en del av, som är en del av honom, vet berätta att en oskyddad ung människas möjligheter att finna sig själv endast kan förverkligas i en omgivning präglad av så sällsamma ting som kärlek och solidaritet. Stenfinn och berättaren Erixon flyr in i magins intimitet för att orka bära bördan av svaret som ges den förskjutne, att det endast finns en väg ut ur ledan och mörkret, att fly in i arkadiens fantasivärld, in i en tro utan dogmer, fri från tabun och förnedring, till den enda värld där egen vilja gäller.

När Stenfinn ger sig av till fjället drar han i olyckan med sig syskonen. Flykten till ödemarken är emellertid inget annat än en återvändsgränd, en ny ofrihet. Denna filosofiska analys om längtan efter total fri individualism i en skoningslös otid lockar läsaren till medlidande med någon om vilken vi egentligen inte vet om han är enbart offer eller delvis själv skyldig till den tid och verklighet han lever i. Peter Lucas Erixons berättelse handlar sålunda om varje ung generations till extas drivna längtan till gröna kammarns hemligheter, att förvandla öde land till blommande öken.

Artikeln tidigare publicerad i Signum, Katolsk orientering om kyrka, kultur och samhälle, nr.8, 1991.

Copyright©Bo I. Cavefors 1991, 2006