PETER ROSEI : DER MANN, DER STERBEN WOLLTE...

Bo I. Cavefors
FÖRFATTARE PÅ VERKLIGHETSFLYKT

Bok:
Peter Rosei Der Mann, der sterben wollte samt einer Geschichte von früher. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1991.

I romanen Rebus uppträder den österrikiske författaren Peter Roseis alter ego som journalist i trenchcoat och med notisblock försedd i vilket händelser och iakttagelser av människor han möter bokförs, fotografiskt exakta bilder från vardagens Wien.

Rosei skildrar verklighetens desperata skeenden, fysiskt och litterärt är trenchcoatmannen en vandrande främling på väg mot ouppnåbara mål. Som Peter Handke vandrar han genom städer och landskap (Rosei, född 1945, jurist och författare gjorde sig först känd som landskapsskildrare…) men är som denne en del av naturen, himlen och jorden. I metafysisk mening är Rosei aldrig delaktig av grändernas, de snåriga skogarnas, växternas, vägarnas och dygnens rytm. Berättarjag i romanen Der Mann, der sterben wollte… är en man på flykt, en dagdrömmare; författaren S. bortser från verkligheten för att i stället beskriva rummet i rummet, det som döljes bakom det som synbart är.

Roseis författare S. frågar sig varför han skriver – en fråga flertalet författare avstår ifrån att ställa sig – och varför han plågas av att tvingas skriva – ett masochistiskt drag gemensamt för många författare. Han ”måste skriva boken färdig”, förlagets lektör kräver dessutom ”tätare” texter. Romanstoryns eskapism stegras i självanalysen om författarens, om författares, väg till färdig roman. Roseis bok är en handbok för författare om författeri.

De absurda äventyren startar i Albaniens hamnstad Durras där författaren S. inspireras till bokens titel. Resan går vidare till Triest och därifrån med fartyget Speranza till Venedig. Under resans gång läggs detalj till detalj i den påbörjade romanen. I lagunstaden möter S. industrimannen Beyer och dennes hustru Marianne, som han förälskar sig i, hennes ögon med gula och gröna strimmor. Bakom maktmänniskan Beyers mask av arrogans och dominans och auktoritet döljs lidanden och sjukdom.

Manuskriptet växer i författarens arbetsrum, hotellrum. Nya personer och händelser författaren S. möter på sin ogenomtänkta färdväg, tillkommer: Torberg, chef för inköpsavdelningen vid multinationella bolaget Eisanfaust AG, desavoueras av koncernchefen Daimler. Nederlag följer på nederlag, hustrun kallnar. Torberg flyr den borgerliga tillvaron, söker som författaren S. asyl i hotellrum, en flykt som emellertid endast leder in i nuets och framtidens återvändsgränder.

Så dubbleras motiven i Roseis roman och författaren Rosei är som författaren S. på ständig jakt efter personer, händelser och platser som passar in i handlingen. För att inspireras av och lära sig ekvationens summa läser de kriminalromaner; den sjuke Torberg återspeglas i den sjuke Beyer, den hårdhjärtade förläggaren står modell till Torbergs tuffa affärsmoral, osv. Pusselbit fogas till pusselbit, en duschkabin placeras i hörnet i Torbergs hotellrum, kinden är vit och barnsligt rund, Mariannes höfter liknar två gravstenar. Platser, tider och människor gestaltas i en inre och en yttre värld, gränserna suddas ut mellan fiktion och fysisk närvaro.

Författaren S. får, av klart påvisbara skäl, ingen fason på romanen. Inspirationen trilskas. Han irrar mellan Amsterdam och Paris, älskarinnan Marianne återkommer inte efter ett besök hos sin döende man vars ansikte förvandlats till papier maché och som när S. senast mötte honom, på en bar i Amsterdam, för att inte stinka dränkt in sig med Moschus, en parfym tillverkad av testiklar.

Så småningom klarnar konturerna av människor, attityder och händelser. Facit. Peter Rosei avslutar historien om författaren S. med en kort berättelse om tillfällighetsarbetaren Karl, född i det k.(u.)k.-monarkin Österrike-Ungern och vuxen medborgare i den kortlivade republik som halshöggs 1938 genom Anschluss till Tyska Riket.

Karl är en olärd man, suput, hamnarbetare, kypare. 1914 kallades han in under fanorna. Krigsupplevelserna knäckte honom. Han sändes till fronten i Isonzo-dalen. Kamraterna föll i blod och träck för kejsare och fosterland. Hustruns gråtmilda brev var hälsningar från en annan och för Karl allt obegripligare civilistvärld.

Under slaget mot italienarna upplever Karl hur hans överordnade, en judisk Kaiserjägerlöjtnant borrar bajonetten genom en alpjägares hals. Den grå mössan med orrtuppsfjäder, den gröna alpinisthatten, bajonettstålet, den smutsiga snön, allt präglas in hos Karl som under denna snabba minut av liv och död, hans livs viktigaste minut, kniper ihop ögonen för att undkomma sanningen och verkligheten.

Löjtnanten överser med Karls drickande, överger honom inte och anställer honom efter krigsslutet i sitt företag. 1938 hämtar nationalsocialisterna löjtnanten. Karl besöker honom i koncentrationslägret. ”Hur var resan?”, frågar löjtnanten. ”Jag kommer snart tillbaks”, säger Karl och ger därmed svaret på vad författaren S. försöker förmedla i den bok han håller på att skriva men som förmodligen aldrig blir färdigskriven, nämligen att jorden är rund, tiden evig och människan alltid på vandring mot det okända, att avtalade möten, löften om återseende, är som budskap skrivna i sanden, de utraderas av stormen och glöms av evigheten.

Recensionen publicerad i Finanstidningen den 1-3 juni 1991. Här något uppdaterad.

Fotot: Peter Rosei 1990.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1991, 2006