FONTANE VID FRONTEN

Bo I. Cavefors
FONTANE VID FRONTEN

Bok:
Carl von Clausewitz, Theodor Fontane, u.a. …wahr muss es sein. Militär und Journalismus in zwei Jahrhunderten. E.S. Mittler & Sohn, Herford und Bonn 1991.

 

Det tyska förlaget E.S. Mittler & Sohn har sedan starten 1789 givit ut några tiotusentals böcker och tidskrifter om militärhistoria, militärpolitik och krigskonst. Förlaget firade – senkommet – 1991, tvåhundraårsjubiléet med dokumentären …wahr muss es sein… Jubileumsbokens essäer handlar om mycket – alltifrån problemet militär humor till råd till frilansjournalister att skaffa sig kunskaper inte endast om klassiska strategiteorier utan även om modern vapenteknik och om aktuella terrängförhållanden, men framför allt handlar bokens essäer om motsättningarna mellan militärmakt och journalistik. Bland medarbetarna finns klassiker som strategisnillet Carl von Clausewitz, litteräre finsmakaren Helmut von Moltke, militärläkaren Friedrich Schiller, romanförfattarna Theodor Fontane och Arnold Zweig, och bland nutida vetenskapsmän, militärer och journalister bla Peter Scholl-Latour, Gerhard Friedrich Winfried Vogel, Adelbert Weinstein (en av grundarna av FAZ), Gerd Schmückle och Frits Peter Hoppe.

Många kulor har sedan 1789 avlossats i spänningsfältet mellan det hierarkiska militära systemet byggt på principer om order och lydnad och författningsrättsligt grundad pressfrihet. Skillnaden mellan militärjournalistik och journalistik om militärpolitiska och militärstrategiska problem är lika uppenbar som att båda verksamheterna är beroende av yttrandefrihet för korrekt och initierad inre och yttre rapportering.

Den populäre, populistiske preussiske fältmarskalken Blücher uppmanar under frihetskriget 1811-1815 journalisten Joseph Görres att efter slaget vid Waterloo skriva sanningen: ”Ich nehme alles auf mir, aber das sage ich Sie: wahr muss es sein!”. Gerhard Friedrich, född 1921, elev till Karl Jaspers och Paul Böckmann, professor i historia och psykologi men även författare till vetenskapliga arbeten om Adalbert Stifter, Robert Musil, Max Frisch och Ernst Jünger medverkar i antologin med en utmärkt essä om Theodor Fontane och fångar med en kniptångsrörelse hela problematiken i relationen militärmakt/journalistik.

Romanförfattaren, teaterkritikern och journalisten Fontane är under 1800-talets senare hälft en av Tysklands främsta opinionsbildare, välkänd och aktad också utanför landets gränser. Fontane upptäcker landskapets skönhet i Mark Brandenburg, han är mästare i att beskriva människor och miljöer och han är en ytterst kunnig rapportör från tre stora och framgångsrika tyska krig, 1864, 1866 och 1870-1871. Utan kännedom om dessa segrar är det omöjligt att förstå den nationella och enskilda tyska reaktionen på 1900-talets båda militära nederlag.

1945 innebär inte endast att man kapitulerar inför motståndarna, utan att armén förlorar ansiktet. När mardrömmen är över finner man att omvärlden anser att soldaterna medvetet och okritiskt tjänstgjort under en överbefälhavare som var kriminell. Samtidigt som segrarmakterna anklagar tyska folket för kollektivskuld till nationalsocialismens illdåd utmålas soldaterna som djävulens frivilliga redskap. Aldrig tidigare i militärhistorien har ett folk och en armé utsatts för en liknande kollektivdom och det innebär att såväl besegrade som segrare börjar söka i historien efter katastrofens orsaker. Många menar att spåren leder till Fredrik den Store och dennes far, att arvet från det gamla Preussen är huvudansvarigt för världens lidanden. Preussen och den preussiska armén, den aggressivt militära andan bär hundhuvudet för kulminationen med det nazistiska Wehrmacht.

Tyskland kapitulerar villkorslöst 1945 och upphör att existera som självständig stat. Generalerna som undertecknar kapitulationen fängslas, döms och hängs som krigsförbrytare. Tysk krigshistoria är tillsvidare slutskriven men det är fel att tro att katastrofens följder därför övervunnits. Nederlaget 1918 spökar fortfarande och till detta kommer att den enskilde soldaten 1945 stämplas som förbrytare, som ett villkorslöst redskap i det nazistiska ledarskapets blodbesudlade händer när han i stället borde ha vägrat lyda order.

Vid krigsslutet 1945 menar segrarmakterna att Tysklands stridskrafter skall byggas upp utan anknytning till preussiska traditioner, men efter hand inser den militära ledningen det nödvändiga i att anknyta till tidigare soldatgenerationer för att skapa kontinuitet. Trots detta utmärktes/utmärkes efterkrigstidens Bundeswehr av brist på traditionsmedvetande och man uppmärksammar i ringa grad att den preussiske soldaten förkroppslighade soldatandans bästa egenskaper. Vilken armé, vilket land skulle inte vara stolt över att kunna hänvisa till förebilder som von Clausewitz, Scharnhorst, Gneisenau och Moltke. Trots trohetseden till kungen var preussiska armén starkt knuten till folket, yttre disciplin stod i ett paradoxalt motsatsförhållande till soldatens/officerens inre frihet. Intellektuell rörlighet frodades bakom uniformsklädd yttre ofrihet, soldaten accepterade att viljans frihet under vissa omständigheter och av yttre tvång måste ge vika får hård disciplin och absolut lydnad, men att patriotisk hängivenhet och självutplånande pliktkänsla inte ödmjukar människan, utan ger henne kraft att nå utöver sig själv. Fontane skriver om två gamla soldater av detta slag, majoren von Stechlin och generalen von Poggenpuhl.

I ett brev 1896 till dottern försäkrar Fontane att han på varje slagfält funnit hjältemod och att hjältemodet sällan utgått ifrån plikt och fanatism knuten till fursten, härskaren eller diktatorn, utan varit uttryck för preussisk ansvarskänsla gentemot familj, hembygd och stat. Mot livets slut fjärmar sig Fontane alltmer från Wilhelm II och menar att när denne försöker trava på i Fredrik den Stores stövlar bör han i stället göra på stället marsch och blicka bakåt mot Fredrik Wilhelm I om det skall bli möjligt att rädda borgerliga fri- och rättigheter för framtiden. En preussisk kungs uppgift är att bryta adelns makt och Fontane instämmer i Friedrich Nietzsches ”Umwertung aller Werte”.

Också i dagens Tyskland är Fontane en av de mest lästa författarna. Som samhällskritisk journalist är han i hög grad militärpolitiskt kritisk. Fontane rapporterar initierat om arméns förehavanden. Efter att ha deltagit i kriget mot Danmark 1864 konstaterar han att det är omöjligt att göra en korrekt stridsbeskrivning utan att känna geografin; han reser sålunda till slagfälten i Böhmen 1866 och till Frankrike 1870 och 1871. När Fontane efter tolvs år skrivbordsarbete är klar med krigsskildringarna anklagas han för att vara fientligt inställd till den preussisk-tyska krigspolitiken, till armén och till Bismarck, men i själva verket är han helt införstådd med den preussiska politiken samtidigt som han står främmande inför Bismarcks absolutism och argumenterar mot den förda politikens negativa inslag.

Det storslagna med Fontanes krigsskildringar är att han till skillnad från andra rapportörer och analytiker skriver med erfarenheter från frontens båda sidor, avstår ifrån nationalistiska tongångar och noga prövar såväl Preussens/Tysklands som motståndarnas åsikter innan han bildar sig en egen uppfattning. Fontane bemödar sig att ge en saklig och korrekt beskrivning av skeendet; trots att det i hans krigshistoriska rapporter inte finns hysteriska fördömanden av motståndarna kan ingen tvivla på journalistens patriotiska sinnelag. Fontane skriver tusentals sidor med kritiska synpunkter på den preussiska militärledningens ageranden därför att hann han är övertygad om det rättfärdiga i att Preussen gått ut i dessa krig. Fontane visar hur medmänsklighet och soldatanda kan förenas.

Efter tre vunna krig blommar tyskt självmedvetande och det offentliga livet militariseras. Andan som härskar i en armé som vunnit tre krig är onekligen annorlunda än stämningen som råder i en armé som förlorat två krig, och Fontane som alltid har falkögat öppet för det skrattretande i exalterat militärt utanpåverk vänder sig föraktfullt mot folkets fögudning av arméns reservlöjtnanter när han påstår att det i Preussen finns sex idoler och en favoritidol, att ”det Vitzlipützli des preussischen Cultus, ist der Leutnant, der Reserve-Offizier! Da haben Sie den Salat”.

Ett av Fontanes favoritämen är engelsk balladdiktning. Kontakterna med öriket är många. I brev till vännen James Morris skriver Fontane att han är övertygad om att Tysklands framtid kommer att bestå av krig och kamp. Moltke gör samma analys och menar att strider Tyskland vunnit under ett halvtannat år tvingas man försvara med svärd i hand under det kommande halva århundradet, dvs från 1900 till 1950. Båda analytikerna är realister och inser att det icke-tyska Europa aldrig kan tolerera en stark och sammanhållen mellaneuropisk makt. Fontane påpekar för Morris att engelsmännen är lika ologiska som fransmännen när de inte vill inse att Tyska Riket är en realitet, att man aldrig kan vrida klockan tillbaks till de århundraden då Preussens armé rivaliserade gentemot andra tyska staters arméer, att världen måste väna sig vid att Tyskland kommer att vinna nya segrar men också gå nya nederlag till mötes.

Efter Tysklands två militära nederlag under 1900-talet gäller samma förtröstan inför framtiden som Helmut von Moltke skildrar i ett resebrev från Spanien när han beskriver hur araberna i Sevilla efter nederlaget visserligen låter sig döpas till kristna men i generation efter generation, också sedan moskéerna byggts om till kristna kyrkor, bekänner sig till Allah och hans profeter och ”försvarar sina gamla seder och bruk”.Illustration: Tidstypisk bild av tysk krigsreporter under 1830-talet.

+
 

Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet den 16 juli 1991. Här obetydligt renoverad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1991, 2006