FREDRIK DEN STORE - BEGRAVNINGEN

Bo I. Cavefors
NÄR FRIDEN KOM TILL GAMLE FRITZ
Kvarlevan som blev handelsvara

I testamentet önskade sig Fredrik den Store en enkel begravning. Likt alla stora härförare: påver begravning = stor effekt på människors känslor och nostalgiska minneslager.

Omgivningen och historien ville dock annorlunda. Sedan Fredrik den Store dog den 17 augusti 1786 har Voltairelärjungen sällan skapat frid och enkelhet, mest krig och elände. Vilket även drabbat Fredrik den Stores kvarlevor. Under andra världskrigets slutskede fraktades liket och kistan från den ena viloplatsen till den andra på ett sätt som påminner om burlesk teater. Fritz som Godot. Men den 17 augusti 1981 blev konungens sista önskan äntligen uppfylld, då gravsattes Fritz på den plats han angav i testamentet, i Potsdamslottet Sansouccis gravkammare. Sida vid sida med sin älskade hund. När Fritz krävde att bli begravd vid sidan om hunden, menade han med hund ej en av livgardespojkarna.

Fritz drömde om fattigmansbegravning, mitt i natten under en ensam lyktas sken. Inga anhöriga närvarande (äntligen befriad från släktens plågoandar…). Statsmän och pöbel ovetandes.

Människans sista vilja är emellertid inte alltid okomplicerad, rent juridiskt, sett ur arvtagarnas synvinkel. Testamentsskrivaren kan efter döden inte med hugg och slag se till att sista viljan förverkligas. Den barnlöse Friedrichs syskonbarn Friedrich Wilhelm II, arvinge men inte stor i anden utan snarare tjock och dumdryg, ville ingen fattigmansbegravning eftersom han var i trängande behov av företrädarens glans för att lysa upp egen glanslöshet: Fritz ikläddes uniform med svarta-örn-orderns stjärna fäst på uniformsbröstet och ställdes ut till populasens beskådande i Potsdams garnisionskyrka, till vänster om den hatade fadern, soldatkungen Friedrich Wilhelm I.

Begravningen gick på ett antal modiga dukater, men historiskt sett är det värre att Fritz inte fick sin sista viloplats i det älskade Sansoucci utan i den sakralt dystra garnisonskyrka där Diktatorn den 21 mars 1933 realiserade ut sitt ”blod” för Tysklands nationella pånyttfödelse. Något liknande hade varit omöjligt i det vackra barockslottet.

Fram till 1943 vilar gamle Fritz i frid, men av fruktan för de brittisk-amerikanska luftangreppen fraktas då, på Hitlers order, kistorna med far och son till Luftwaffeöverbefälhavarens bunker i Potsdam-Eichen. När rödarmisternas stridsrop 1945 ekar ljudligt på Brandenburgs vägar, från by till by, aktiveras den redan påbörjade makabra turnén med lik. Nypåstigna är Herrn und Frau Hindenburgs kistor. Färden ställs mot Thüringen, där kvartetten arresteras av amerikanska ockupationstrupper.

När Truman ger Thüringen som morgongåva till Stalin tar amerikanarna, vid reträtten, far och son lik med sig och efter ett okänt antal mellanstationer hamnar de i Elisabethkyrkan i Marburg, innan de 1951 deponeras, eller man kanske skall säga sopsorteras och hamnar i Hohenzollrarnas stamborg vid Heichingen. En plats de båda avdöda aldrig besökt, sällan hört talas om. Men i Heichingen är man glad över kistornas ankomst. Turistmynt klingar skönt. Men även Erich Honegger, även han salig i åminnelse, kastade lystna blickar på turistobjekten Wille&Fritz: Potsdam fanns inom DDR:s muromgärdade gränser. Där borde även de båda Konungarna härbärgeras.

Inför Berlins 750-årsjubiléum 1986 sände den östtyske partigurun emissarier till Hohenzollrarnas överhuvud prins Louis Ferdinand, med en önskan, eller begäran, om att kistorna borde returneras till den garnisionskyrka kommunistregimen först sprängt för att därefter återuppbygga när man blivit på det klara med att Wille&Fritz smällde högre i folks medvetande än Kalle&Josse. Dvs att det behövdes historisk legitimitet för att förankra DDR i multikulturen och i världssamfundets gemenskap.

Erich Honecker längtade efter Friedrich II som Friedrich II i sin himmel längtade efter Potsdam. Alltså: Louis Ferdinand inbjudes till Potsdam för förhandlingar. Honecker hälsar Prinsen välkommen som ”Hans Kejserliga Höghet”, alltmedan Folkarméns ståtliga kadetter paraderar och marscherar i god preussisk triumfmarschdrill. Men Prinsen backar och menar att sista resan(?) kan ske först sedan de båda tyska staterna återförenats. Fritz hurrar i sin himmel. Och, som en ödets nyck, förenas de båda tyska staterna!

Så småningom anländer kistorna till Potsdam. Var Prinsens tidigare motstånd endast en undanmanöver, en taktisk reträtt för att få ut mer pengar av bytet; historisk prestige och nostalgi mot kontanter? Honecker erbjöd sig betala fiolerna. Att rusta upp historien kostar på, såväl självförtroende som dåtida guldsäkra dyra D-mark. Nybegraviningskalasets kostnader avseende mat&dryck&hotellrum för ett större antal inbjudna gäster bekymrade endast diverse sponsorer, västtyska storindustrier. Transporten av kistorna från Hechingen till Kasierbahnhof i Sansoucci debiterades huset Hohenzollern. Visserligen stod furstehuset inte i kö bland socialhjälpstagarna i Eichingen, men Prinsen klagade över kostnaderna och ansåg att hohenzollrarna faktiskt skänkte, gav bort, avstod ifrån, avhände sig den avlidne frivilligt och utan kostnad till den kommunistiska regimen och dess företrädare i Potsdam, och menade att man inte borde tvingas betala mer än det allra nödvändigaste för något som man egentligen, allra innerst inne egentligen inte ville bli av med utan behålla hemma hos sig som rara familjeklenoder. Men historien är obeveklig när det handlar om upprättelse. För furstehuset Hohenzollern gick alltsammans på en halv miljon västtysk hårdvaluta, inkluderande kisttransport Heichinger-Potsdam, restaurering av konungarnas och hundens gravar, musik av Bundeswehrkapelle och arvode till begravningsfirman.

Gravsättningen av Fredrik den Store skedde i Sansoucci lördagen den 17 augusti 1991.

I annan och kortare form tidigare publicerad i Sundsvalls tidning (17.8.1991) och i Finanstidningen (21.8.1991).

Copyright©Bo I. Cavefors 1991, 2006