Bo I. Cavefors
EKMAN/SCHOTTENIUS : de dolda symbolernas mysterium
Bok:
Maria Schottenius Den kvinnliga hemligheten. En studie i Kerstin Ekmans romankonst. Bonniers förlag 1992.
Jag har varit tveksam till Kerstin Ekmans författarskap men frestad till omvändelse efter att i ordets positiva bemärkelse ha indoktrinerats med Maria Schottenius intelligenta, nyfikna och provocerande bevisföring och analys av Ekmans fyra stadsromaner, Häxringar, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus.
Schottenius läsning av Ekmans romanserie kring ett spökhus i Katrineholm är en litteraturvetenskaplig prestation av ett slag som sällan skådas vid svenska universitetsinstitutioners mot omvärlden avskärmade ensamceller. Djupdykningen i texten och vad som står mellan textraderna blir desto intressantare eftersom Ekmans författarskap förankras i europeiskt kontinentala kulturtraditioner. Det visar sig vara möjligt trots att romanerna är skrivna i Sverige och handlar om svenskar i Sverige, det vill säga i en historisk verklighet där änglar och djävlar inte visat sig sedan Karl XI gick ur tiden, trots att den lutherska statskyrkan fram till vår tid hade ensamrätt på domedagspredikningar.
Maria Schottenius, född 1953, tidigare redaktör för BLM, numera kulturredaktör vid ett annat Bonnierföretag, Dagens Nyheter, publicerar naturligtvis sina böcker på Bonniers, förlaget, menar att Ekman är en litterär mystiker, trots att ”gestaltandet av det mystiska” sker ”på ett dolt plan” och mystiken glider ner i undertexten. Att definiera Ekman som mystiker är emellertid långsökt. Jag hoppas i det följande kunna lägga fram goda skäl för min skepsis.
Mystik må finnas i Ekmans undertext, men dold förmår den varken spränga normer eller mönster, vilket är varje äkta mystikers inre tvång och målsättning. Sökandet efter den helige Graal eller efter kinesiska spåmäns stickor och strån i I Ching förblir utanpåverk, intellektuellt fyrverkeri, om läsaren behöver tillgång till resurserna vid en smärre detektivbyrå eller universitetsfilial för att finna dem.
Schottenius vill visa Ekmans ”andra möjliga världar” och upptäcktsresan är välplanerad och väl genomförd. Men Ekmans ”många dimensioner” är måhända resultatet mer av flitiga bokstudier (Jung, Swedenborg och Bibeln) än ett återskapande av t ex den jungianska analysmetoden. C.G.Jungs uppfattning om gudagestalters allmängiltighet för människan under årtusenden kan naturligtvis tjäna som utgångspunkt för ett resonemang kring Ekmans uppfattning av kvinnans roll som modergudinna, men därav följer inte med säkerhet att Katrineholmsromanerna bjuder på en ”andlig och historisk djupdimension”. Man kan med Schottenius fråga sig ”vem som analyserar och vad som analyseras”.
Ekmantexternas mytologiska ”djup” är visserligen i samklang med den Jung som likt Swedenborg startar karriären som vetenskapsman och slutar livet som skärskådande iakttagare av den metafysiska verklighet som finns bortom det av döden begränsade livet, men andliga upplevelser och religiösa uppenbarelser är individfixerade och kan förmedlas till utomstående endast om mottagaren/mottagarna exalteras och försätts i ett andligt tillstånd, som gör henne mottaglig för metafysiska upplevelser.
För att åstadkomma den effekten är Ekmans analyser alltför ”dolda”, texterna alltför kalla, alltför kvasianalyserande. Däremot återskapar Ekman i sina djupdimensionella Katrineholmsvisioner ångest och kval, förvandlingen av bröd och vin till kött och blod och kalkens betydelse i kristen gudsgemenskap, med hjälp av stadens ärkeänglar, Gabriel och ”Vitmålarn” Mikael. Vem är han?
Vitmålarn Mikael målar endast med vitt, och Schottenius har haft lyckan att i gnostiska Filippusevangeliet upptäcka att där berättas om Herren, som gick ut i Levis färgeri, tog 72 färger, kastade dem i pytsen för att när han tar upp dem upptäcka att ”alla var vita” – och inte jeansblå. Det låter rimligt och bör tas på allvar, men när Ekman kallar en av huvudpersonernas dotter för Maria de Lourdes, närmar sig författarinnan det kitschiga och skrattretande.
Schottenius håller emellertid huvudet kallt och konstaterar – efter en utförlig rekapitulation av mjölnardottern Bernadette Soubirous möte med jungfru Maria i Lourdes i södra Frankrike – att Ekmans religiösa föreställningar går ”i varandra”, att hednisk tro och kristen tro är i ”kontamination”. Tyvärr påpekar Schottenius inte att vid ett sådant religionshistoriskt förhållningssätt kan varje historia, diktad eller grundad på verklig erfarenhet, förvandlas till falsk mystik och metafysik.
Kerstin Ekmans mystik är ”väl dolt” skriver Schottenius och menar att författarinnan i ”det avseendet” återfinns i ”mystikernas tradition”. Det kan, som tidigare sagts, ifrågasättas. Också den välvilliga Schottenius tvekar, ett ögonblick, när Swedenborg dras in i romanernas dödsmysterier och talar då försiktigt om att Ekmans beskrivningar av Anne-Maries upplevelser ”ser ut att”, att man ”bör”, osv.
Med andra ord, det finns ”ingen entydig värld, ingen bevisbar verklighet” sedan fysikerna 1927 tvingades byta verklighetsuppfattning. Gnostikernas idé är att Han finns i oss själva över alla tider och de flesta fysikaliska teorier, och Schottenius tar skickligt Maria Magdalena till hjälp – kvinnan och aposteln som ”fick kunskap om Alltet”. Som tjänar är andra mediterar, som revolterar mot kyrkans patriarkat, som förvandlas från hjon till Helig Ande, som vädrar ut jordisk stank och öppnat fönstren för himmelsk väldoft – för att visa att det goda är symbiotiskt med det onda, att ljus följer på mörker, att människan och mänskligheten är splittrad. Men vad återstår av metafysisk verklighet, om Gud ersätter köttsliga fäder, om inte längre mötet mellan liv och död är ett ögonblick ”i det tomma rummet”?
Djupet i sig är mysteriet framför andra, valets möjlighet (Kierkegaard) och mötet med självet (Jung). Analytikern Schottenius hamnar till slut hos karmeliten Johannes av Korset; ”valet” och ”självet” är i själva verket Gud: ”Endast genom symbolen kan det omedvetna nås och uttryckas” (Jung).
Schottenius menar att religionspsykologin i Ekmans romaner komponerats med ”hjälp av bland annat maskerade myter”, att detta är ”en medveten komposition”. Ja, och just därför förlorar, menar jag, kompositionen sin litterära och metafysiska verkan. Vad som skett genom väl uträknad medvetenhet kan aldrig stimulera andras, i det här fallet romanläsarnas, undermedvetna sökande efter ”valet”, ”självet” och Gud.
Ekmans textvärld blir efterhand ”alltmer sakral”, skriver Schottenius, dock utan att samtidigt konstatera att det som är alltför sakralt, det vill säga alltför komplicerat och osjälvständigt, heller aldrig kan ge en trovärdig bild av den jungfruliga Maria som befruktas av den Helige Ande.
Schottenius skriver att Maria, madonnan, ”är en BILD av modern, men inte den VERKLIGA modern”. Hos Ekman byter den treeniga gudomen kön, från manligt till kvinnligt: Gud är moder och inte fader, Maria de Lourdes en fruktbarhetsgudinna. Altaret förvandlas till spis – inte tvärtom – och fysiskt verklig mat, köttbullar och rotmos, blir också människans andliga föda.
Kanske det, i sekulariserade samhällen, men i det ekmanska sammanhanget tror jag att Schottenius läser Hjalmar Gullbergs dikt Maka dig undan Maria, väl ensidigt. Gullbergs ”vi” avser inte endast grekiska gudars och gudinnors sorg över förlorade barn, utan också Gullbergs egen och vanliga medborgares sorg och längtan efter tröst i Kristus Jesus, när han skriver: ”Och det säger vi: / tro inte du har ensamrätt till sonen”.
Schottenius missar också en religionshistorisk poäng genom att hävda att Maria, Jesu moder, väcker ”känslor av underkastelse hos kristna kvinnor”. Tro mig, snarare förhåller det sig tvärtom. Kristna kvinnor ser Maria som skydd och inspirationskälla mot den patriarkaliska världens krav på kvinnans underkastelse.
Kvinnan med ”intellektuella förutsättningar och anspråk” må hamna utanför såväl det ekmanska Katrineholm som samhället i övrigt, men det beror knappast på Jesu moder, snarare – med Schottenius formulering – på män ”med maktanspråk, de som bygger staden” – såväl Malmö som den himmelska staden – och som blir ”komiska hos Kerstin Ekman, oavsett parti”.
Schottenius studie i Kerstin Ekmans romankonst presenteras under rubriken Den kvinnliga hemligheten. Men, vad är kvinnlighet? Och vad är så himla hemligt i den kvinnliga hemligheten? Schottenius menar att visserligen har inte 1800-talets fattiga arbetarkvinna mycket gemensamt med vår tids välbeställda medelålders kvinna – ett tveksamt påstående – men att det finns en minsta gemensamma nämnare just i ”det kvinnliga”, i kvinnokroppen, ”med moderskapets möjlighet” och att ”i detta ligger kärnan i Kerstin Ekmans romanserie”. Denna goda realism i Ekmans romaner bryts enligt min mening sönder av Ekmans ”jungianism”, och därför kan texterna inte tydas och analyseras utifrån Jungs ”syn på människan och hennes bestämning: naturen”.
Eftersom Ekman analyserar drömtydaren Jung, kan Ekmans drömtydningar inte analyseras ”jungianskt”. Hur gör man då? Kanske hjälper trollkarlens stav. Schottenius åkallar Mandrake och Moses, som ”med stavens magiska kraft slår vatten ur klippan, och räddar sitt törstande folk”, men det finns också andra män med spiror: kungar, biskopar och marskalkar. Och vad är en trollkarls stav? Varje mans phallos?
Schottenius skriver att i Ekmans En stad av ljus är gränsen ”ofta diffus mellan det som är äkta och det som är charlataneri”, att ordet ”ingenting” blir i ”motsats till vad det låter, fyllt av innebörd”, kvinnliga hemligheter och kvinnliga mysterier. Det som sker i romanerna ”sker i hemlighet”, det må sedan gälla liv eller död, himmel eller helvete. Alternativa tillstånd och världar är i själva verket ”en enda” och förblir så antingen Schottenius förlitar sig på Jung, kvantfysik och Bibel.
När Schottenius slår fast att tolkningspotentialen ”bjuder FLERA alternativ”, är det onekligen ett understatement. Kerstin Ekmans romaner är kanske i första hand självporträtt, splittrade och oroande; endast i Ekmans rum ”där innanför” ryms skatten av ”hemlig kunskap, exklusivt given och exklusivt erhållen”; en katrineholmsk Graal, gnostisk, visdom eller alkemistiskt guld för den som äger skatten, som känner den, som förförts av den, men kattguld för oss andra. Sorry.
Illustration: Patrick James Michel Téceremoni med vatten, minta och socker. Tuaregpojke, Mali.
Artikeln tidigare publicerad i tidskriften Tiden nr. 5-6, 1992, samt i Barometern den 10.4.1992. Här obetydligt aktualiserad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1992, 2006
När bröderna slagit sig ned i ödemarken inser Stenfinn att han ej genom yttre frihet finner den inre frihet han söker, livskänslan och ”livsvirveln” förblir frånvarande.
Vid premiären bleknar Franz I och dagen därpå presenterar Wiens polismästare censurmyndighetens, dvs kejsarens djävulskt smarta kupp: härskaren låter hälsa författaren att han exklusivt vill köpa in det förtjusande stycket till privatbiblioteket.
Kejsar Rudolf II regerar under de oroliga åren före trettioåriga krigets utbrott 1576. Han drar sig undan världen för att studera astronomi. Brodern Mathias menar att Rudolf är en svag härskare. När kejsaren ger klarsignal för motreformationen utbryter uppror i Ungern och Siebenbürgern. Samtidigt står turkarna, dvs islam, vid Rikets gränser. Då tar Mathias kommandot över de österrikiska länderna, sluter fred med ungrare och turkar och ger större svängrum för ständerna.
Posts
