MAGNUS CARLBRINGS OUVERTYR

+
+
Bo I. Cavefors
SPELA ORGASMENS SVALA OUVERTYR

Bok: Magnus Carlbring Svarta hål. W&W 1986.

Jag minns London från slutet av 1940- och början av 1950-talen, heta sommardagar då värmens fuktiga darrning kring sig svepte stadens hus och Hyde Parks trädkronor. En fuktig omfamnande värme med kärlek och äventyr i en knappt medvetet uppfattbar dåsighet, overklig, närvarande, påträngande, sötsur, dammig och hungrande. Den kokande asfalten kring Marble Arch. Talarna vid Speaker’s Corner: de religiösa fanatikerna, de idealistiska dårarna, helvetesförkunnarna; sköna och lemlästade om vartannat. London är för mig staden, inte den lilla staden som leker stad utan staden där varje gatsten, varje mur och husvägg, varje levande varelse, det smutsiga regnet, den disiga solen, avgaser och rök, gränder och Park Lane, ja själva den ohämmat vulgära storleken är detta något som har rätt att kalla sig stad med allt vad det för med sig av eregerad hänsynslöshet och öppenhet antingen det gäller kärlek eller fara; i staden välkomnar såväl det öppna skötet som skräcken den som träder in med forskande och frågande ögon.

Denna minnesbild av London från en tid innan jag hade fyllt tjugo år, kom till mig när jag 1986 satt och reflekterade över vad jag just läst i Magnus Carlbrings diktsamling Svarta hål. Carlbring som, när diktsamlingen publicerades, var i tjugoårsåldern, är den råa erotikens älskare, han är ett kön av den stad som kan vara ”ett svart hål, ett ställe där gravitationen nått sådan styrka att materien rusar in i sig själv” (citat från en intervju med Carlbring i DN).

Lit de Parade var titeln på Carlbrings första bok (1985). Jag läste också den. Det är en bok proppfylld med sensualism och osorterade upplevelser, men därför inte alls nödvändigtvis ett skri från en ”förlorad generation”, som en kritiker menade i sin för övrigt positiva recension, medan Aftonbladets kritiker tyckte att dikterna i Lit de Parade var ”juvenila”, att de var ”klotter”. Det låter sig sägas endast av den som likt ett päron av fjolårsskörd ser med avund på den nya höstens saftiga frukter, eller som Carlbring formulerar det: ”Att fingra / på den ruttna frukten / och trampa kring / i sina egna tankar”.

När Carlbring i Svarta hål utvecklar temat kärlek och ensamhet låter det så här: ”Jag ser alla moln som vita hål / i himlens klarblå vatten / Hela vägen hem”. Ibland strör han alltför ymnigt kring sig alltför många alltför välfunna formuleringar, svårtydbara, som ”Stark min arm lyfter jag in / månens paraply / och trär modlöshetens strumpa / över teveskärmen”. Å andra sidan är Carlbring medveten om faran i att bli betraktad som nydadaist, när han kläcker ur sig att ”DADA madrasserar / sina utrymmen med skoskav”.

Magnus Carlbring tar detta med kön och kärlek på allvar, varje por i hans hud älskar ”i en sönderskjuten helhet / där tid och rum är pupiller och vrål”. Han bjuder på sig själv: ”Ta mina boots / Ta mitt gevär / och ur ränseln en handfull / att salta era tungor med”; han ber om färdsällskap: ”Led mig efter hemkomsten / blodig genom glasdörr / efter glasdörr”, och han kräver: ”…hjälp mig snälla / att bita mina naglar”. Det är utmärkt dikt av en ung författare fostrad i rock’n’rollens och punkens hårda skola i medvetande, och, framför allt, det är inte ett ångestskri utstött som ställföreträdande lidande för en förlorad generation. Tvärtom: ”Huden drar jag av dig / för att glömma / och meningarnas svarta galler / särar dina torra läppar”.

Det är stadens sköna och svarta naturlyrik Carlbring förmedlar när han skriver: ”Det är jättevackert här och kallt / vägen är målad svagt gul – allt annat är / svart eller grått eller vitt och här är / jag ensam – andras skuggor ligger grå på / väggarna eller mot trädens kalla stammar / väntande”. Ensamheten i mängden, det väntande skötets symbios med stadens svarta hål ur vilket ingen kan återvända eftersom det inte finns något ”universum kvar att återvända till” (citat ur DN-intervjun med Carlbring). Därför: ”sjung midja / viska hud försiktig / brist dina läppar - - - …spela / orgasmens svala ouvertyr/ på ensamhetens nakna flöjt”.

Det vore tråkigt om det skulle visa sig att jag har fel, men just nu (1987…) tycker jag att Magnus Calbring är genuin, äkta, ungt blod och frilagda nerver, exhibitionistisk och maskulin, mjuk och öm: ”Bidande är morgonen / En samling vita tänder / Duvans kutter under sten / och flyktingarnas tält / smällande i vinden”. Den andra sidan av samma verklighet är ”Natrium Betong Parkering / Jag tillber / Att vira kedjorna av sovstadens höghus / och knyte dem kring anklarna.”

Må det vara så att vi i Magnus Carlbring fått en lyriker som inte faller i trance inför det kitschiga mellansvenska björk- och småsjölandskapet eller som längtar efter att få leva och då bland Backafallsmalvor och nysvenska rallarrosor.


Efterskrift 2007: Magnus Carlbring möter man dagligen på bloggen embryo…


Artikeln publicerad i KvällsPosten 9.2.1987. Här något uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1987, 2007.
+
+