HISTORISKT LEGALA OCH LEGITIMA RYSKA INTRESSEN

+

Bo I. Cavefors
HISTORISKT LEGALA OCH LEGITIMA RYSKA INTRESSEN

Rysskräcken tar en ny vända i historieboken. Putins beslut att avbryta de nära relationerna med NATO ses ibland som varningsklocka för återgång till kalla-kriget. Putins beslut att dra en gasledning på Östersjöns botten, från Ryssland till Tyskland, nära svenska gränsen, borde inge oro hos försvarsledningarna i de Östersjöländer där det bedrives aktiv nedrustning. Putins svala relationer till de baltiska staterna indikerar en framtida hårdnande rysk attityd som, realistiskt sett, ökar den politiska spänningen såväl inom NATO som mellan NATO, inkluderande Sverige, och Ryssland. Putins signaler om att USA:s planer på en starkare närvaro i Europa innebär försämrade relationer ej endast mellan Ryssland och USA utan även mellan Ryssland och europeiska NATO-länder, bör tas på allvar. Sammantaget ger detta Putin goda argument för rysk återupprustning. Sammantaget ger detta Putin goda argument för att Kaliningrad/Königsberg, inkluderande Ostpreussen, återlämnas till Tyskland i utbyte mot att det resterande Polen blir en av FN övervakad neutral och vapenfri zon, där fria och demokratiska val garanteras av EU.

Putin anklagas för att stegvis återgå till det nedlagda Sovjetunionens försvars- och utrikespolitik. Det är en riktig observation, men man glömmer att Sovjetunionens försvars- och utrikespolitik, från Stalin till Gorbatjov, fullföljde den historiska kontinuiteten från Peter den Store. Tsarernas Ryssland, Stalins Sovjetunion och Putins Ryssland följer samma linje när det gäller relationerna till det övriga Europa, dvs att försvara kärnlandet med gränser belägna så långt in i centraleuropa som det är politiskt möjligt samt fri tillgång till Östersjön. Fri tillgång till Östersjön kräver större geografisk närvaro än den smala landremsan längst inne i Finska viken samt Kaliningrad/Königsbergområdet. Dessa krav är knappast extrema.

Den nuvarande oron för Putins politik, som lär fullföljas av hans efterträdare, om han eventuellt lämnar ämbetet som president, har, historiskt sett, näraliggande orsaker: konflikten mellan Hitler och Stalin. I västerländsk historieskrivning är man överens om att Hitler startade andra världskriget. Till varje pris måste uppfattningen om att Frankrikes pacifism och USA:s isolationism banade väg för Hitlers expansionslusta, vederläggas. För Sovjetunionen var Hitler perfekt i rollen som den lede fiende som bar hela skulden till sovjetmedborgarnas lidanden och uppoffringar i det som av ryssar kallas Det Stora Fosterländska Kriget.

Egentligen var Andra Världskriget/Det Stora Fosterländska Kriget, Stalins Krig. Stalin fullföljde vad tsarerna påbörjat, säkra gränser mot central- och västeuropa. Hitler och nazityskland blev en politiskt lätthanterlig, men militärt och för den ryska civilbefolkningen, kostsam historia, i mänskligt lidande och ekonomiskt. I den intellektuella maktkampen om trovärdighet kom Stalin att spela huvudrollen under sitt skickliga agerande gentemot Tyskland, USA, Storbritannien och Frankrike. Stalin var den ende av Andra Världskrigets statsmän som hade en klar målsättning med kriget, att stärka sitt lands integritet; därför segrade han. I kontrast till Hitlers spekulativa uttalanden och kontraproduktiva aktioner/erövringar, var Stalin mästare i konsten att agera bakom ridån och suverän i att i det maktpolitiska spelet nyttja den indirekta aktionen, alltifrån hunsandet med franska kommunistpartiet under 1930-talet till dubbelspelet med de socialistiska folkpartierna i östeuropa under 1940-talet. Efter Molotov/Ribbentrop-pakten underordnade sig i realiteten Hitler sovjetisk maktpolitik och därmed även Stalins version av marxism-leninism. Det var ett genialt drag av Stalin att i rollen som statsman närma sig Hitler för en kamp mot den av de båda folkledarna hatade liberalkapitalismen, samtidigt som Stalin inrikespolitiskt fick chansen utse Hitler som syndabock för den kapsejsade Leninidén om att få imperialisterna att slåss sinsemellan och därigenom stärka Sovjetunionens intressen. I sak var detta en återupprepning av tsaristisk politik, bla praktiserad av Alexander I genom den Heliga Alliansen vid 1800-talets början.

Som skicklig taktiker fullföljde Stalin vad tsarerna påbörjat, en klart uttalad imperialistisk erövrarpolitik samtidigt som han lyckades få Sovjetunionen framstå som fredsbevarande, som den anfallne, förfördelade och fredsälskande idealisten. Putin är en god elev till Stalinstrategin när han skärper tonen mot framför allt USA och andra NATO-länder, när han hävdar Rysslands legala och legitima statsintressen även vad gäller statssäkerheten, när han kräver tekniska möjligheter (tex gasledningen i Östersjön) för att fullfölja avtal med andra stater, framför allt Tyskland. Samtidigt kan man konstatera att den 5 maj 1941 talade Stalin inför Militärakademien och avslöjade planerna på en storoffensiv 1942. Med det perspektivet blir det ointressant om Hitler önskade eller inte önskade andra världskriget, dvs anfallet mot Sovjetunionen. Visserligen talade Hitler om tysk expansion, Grossraum, men det är inte braskande uttalanden inför stormöten med tusentals politiska sympatisanter, som formar faktisk maktpolitik. Hitlers huvudfiende var Frankrike och inte Sovjetunionen. Därför närmade han sig sitt favoritland, Storbritanninen, men avvisades ganska bryskt av politiker och andra opinionsbildare som tidigare varit positivt intresserade av honom, och framför allt av Mussolini.

För att få internationell politisk respekt lyckades Hitler redan 1933 få till stånd Konkordatet med Vatikanen. Därefter ickeangreppspakten med Polen 1934 och, som plåster på såren, från Londons sida sett, flottöverenskommelsen med Storbritannien 1935. Hitler engagerade sig för Francos inbördeskrig men fick inget gensvar när han själv drogs in i direkta stridshandlingar. Franco var liksom Stalin välinformerad om Tysklands militära svaghet. Storbritannien var ointresserat av att engagera sig på den europeiska kontinenten; Commonwealth var av större betydelse eftersom en eventuell sovjetisk expansion på andra kontinenter än den europeiska måste, för att begränsas till lokala konflikter, hejdas i sitt initialskede och trots detta kräva enorma militära och ekonomiska resurser. I Frankrike omöjliggjorde folkfrontsregeringen aktiva och kostsamma försvarsförberedelser. Därför blev randstaterna mellan Europa och Sovjetunionen, ”cordon sanitaire”, lovliga byten för såväl Tyskland som Sovjetunionen. Storbritannien och Frankrike utlovade försvar av dessa länder om/när de angreps, men på grund av militära prioriteringar respektive politisk obeslutsamhet, uteblev denna hjälp. När västmakterna månaderna före krigsutbrottet förhandlade med Sovjetunionen för att skapa en pakt vars syfte var att avleda Hitler från ytterligare äventyrligheter efter annekteringarna av Österrike och Tjeckoslovakien, tvärnitade Stalin. Varför? Stalin insåg att Sovjetunionen genom en sådan pakt antingen provocerade Hitler till ett tvåfrontskrig, som Hitler visserligen skulle förlora, men där randstaternas framtid som självständiga stater skulle garanteras – det var varken Stalin eller Hitler intresserade av – eller så skulle en sådan pakt få Hitler att inordna sig i ett politiskt relativt stabilt Europa (ungefär som dagens EU), men inte heller det låg i Stalins intresse. Alltså: ett krig vars syfte var att vidga Sovjetunionens maktsfär i öst- och centraleuropa måste framprovoceras och utkämpas i väst- och centraleuropa.

Som led i denna dubbeltaktik betonade Stalin vid den XVIII partikongressen den 10 mars 1939 att han inte önskade konflikt med Hitler, men att han därför inte var beredd att för andra staters räkning kratsa kastanjerna ur elden. Molotov fortsatte sända samarbetssignaler signaler till Berlin, bla genom lugnande samtal den 17 april mellan Merekalow och von Weizsäcker. Samtidigt pågick förhandlingar med Storbritannien och Frankrike. Efter Polendelningen fortsatte Stalin sin positiva politik gentemot Hitler, med politiska uttalanden och, framför allt, genom konkret ekonomisk hjälp.

Stalin fortsatte framgångsrikt den tsarpolitik Lenin adopterat för att förverkliga den socialistiska världsrevolutionen. Hotet mot Sovjetunionen kom under 1930-talet från två håll, Tyskland och Japan, vilka var i förbund med varandra. Stalin insåg att han måste undvika tvåfrontskrig och därför tvingades han att antingen spela ut den japanske kejsaren mot den tyske Hitler eller en av dem eller båda mot en tredje part, andrarangsaggressiva stater som USA, Storbritannien och Frankrike. Den bästa lösningen var ett krig i Europa eftersom Stalin var informerad om att Hitlertyskland varken hade militära medel, ekonomiska resurser eller ens en politisk agenda för att framgångsrikt angripa Sovjetunionen. Pakten med Hitler blev det geniala drag, den utsökt gillrade fälla som blev avgörande för hur kriget skulle sluta. Med pakten som stabiliserande faktor kunde Stalin snabbt avsluta handelsfördrag om leveranser av livsviktiga råvaror till den tyska rustningsindustrin, råvaror som punktligt levererades fram till dagen för krigsutbrottet. På grund av den brittisk-amerikanska sjöblockaden var Tyskland hänvisat till betydande import från Sovjetunionen. 1939 importerades 45% av järnmalmen, 25% zink, 50% bly, 70% koppar, 95% nickel, 99% bauxit och 66% råolja, merparten från Sovjetunionen. Tysklands beroende idag av rysk råolja och gas borde leda till eftertanke. Genom att aktivt hjälpa Hitler bygga upp den tyska rustningsindustrin skapade Stalin för Tyskland möjligheter att framgångsrikt utkämpa västfrontskriget samtidigt som den tyska krigsmaskinen längre fram, just därför, skulle sakna resurser stå emot ett sovjetiskt anfall, framför allt eftersom leveranserna av råvaror samtidigt skulle stoppas. I det läget skulle sovjetiska trupper snabbt ta kontrollen över stora delar av öst- och centraleuropa och samtidigt befinna sig i god maktpolitisk position för förhandlingar med USA, Storbritannien och Frankrike om framtida intressesfärer.

Med sin dubbelstrategi lockade Stalin in Hitler i en för Tyskland ohållbar situation: genom att acceptera den tyska aggressionen (resultatet av kalla handen från Storbritannien och Frankrike), genom att aktivt stödja den tyska upprustningen genom omfattande råvaruexport och genom ett direkt samarbete med den tyska statsledningen vid delningen av Polen. När Hitler bundits upp med krig och krigsliknande aktioner i en omfattning som den tyska krigsmakten och rustningsindustrin inte orkade med, var det bara för Stalin att lura in Hitler i en situation där Tyskland blev den anfallande parten inför den avgörande drabbningen Stalinsovjet-Hitlertyskland. Stalin hade vunnit en överväldigande och oblodig seger om Hitler retirerat inför Molotovs påtryckningar och hotelser i november 1940. Å andra sidan, hade Hitler inte reagerat vid ett senare tillfälle, dvs brutit överenskommelsen med Stalin, hade den röde tsaren längre fram i klartext och helt logiskt och oavvisbart krävt större svängrum i öst- och centraleuropa. Stalin insåg naturligtvis att den enda utvägen för Hitler var att angripa Sovjetunionen. Vid det krigsspel som hölls vintern 1940/1941 var de ryska strategerna inkluderande marskalken Jeremenko, generalen Kirponos och Stalin övertygade om att kriget med Hitlertyskland skulle vara snabbt avklarat och segern deras. ”Fallet Tyskland” skulle därmed förvandlas till ”Fallet Europa” och Sovjetunionen skulle politiskt-psykologiskt framstå som den förfördelade parten medan Hitlertyskland fick ta på sig ansvaret för att ha brutit pakten och inlett aggressionen. Vägen till Berlin låg öppen.

Under förhandlingarna under och efter kriget med Roosevelt och Churchill fortsatte och avslutade Stalin denna framgångsrika strategi. Stalin spelade ut Sovjetunionens roll som ”överfallen” och ”skändad” nation och erhöll från USA och Storbritannien betydligt mer krigsmaterial än vad kriget krävde. 427 000 lastbilar som USA skänkte Stalin kom väl till pass när Röda Armén trängde in i öst- och centraleuropa. Det märkliga är att Churchill inte genomskådade Stalins taktik att manövrera ut Hitler, förrän han själv utsattes för samma taktik. Roosevelts intellektuella kapacitet var begränsad, det vet alla trots att det tystas ned i den konformistiska skrivning om andra världskriget som fortfarande dominerar historisk forskning. Lika omedvetet politiskt idiotiskt hade Roosevelt provocerat japanerna att anfalla Pearl Harbour, trots deras fredstrevare, som Stalin medvetet och genomtänkt provocerat Hitler anfalla Sovjetunionen. Genom denna taktik undvek Stalin ett tvåfrontskrig. Genom sin oskicklighet ledde Roosevelt USA in i ett tvåfrontskrig. För Stalin var Roosevelts oskickliga agerande utomordentligt uppiggande: han slapp oroa sig för ett japanskt anfall och kunde koncentrera sig på kriget i Europa och på så sätt föra Sovjetunionen in i en maktposition utifrån vilken han, när kriget väl var slutfört, med kraft hävdade sitt lands intressen även på andra kontinenter.

Andra Världskriget var Stalins krig. Stalins strategi är ett skolexempel på rationell maktpolitik. Denna maktpolitik är inte Putin främmande. Rysk maktpolitik förändras föga från århundrade till århundrade. Landets styrelseskick är ointressant så länge det skaffar sig legitimitet och legalitet inom den militära eliten och acceptans hos viktiga befolkningsgrupper, idag inom teknokratin. Ryska aktioner som av omvärlden kommer att rubriceras som aggression, lär inte dröja. Ytterligare framflyttade NATO-positioner är tillräckliga aktioner för att Putin kan, om han finner tiden inne, anse det legitimt att ockupera de baltiska staterna. Samtidigt som ockupationen genomförs stryps olje- och gasleveranserna till Tyskland. NATO lär inte anfalla Ryssland. Efter förhandlingar öppnas olje- och gasledningarna. Baltikum förblir ryskt.

Ett större antal artiklar av detta slag publicerade jag i diverse tidningar och tidskrifter under 1980-talet. Här ett sammandrag och uppdatering.

Copyright©Bo I. Cavefors 1987, 2007.