INGMAR BJÖRKSTÉN OM SMÄRTANS KAPITAL

Bo I. Cavefors
INGMAR BJÖRKSTÉN OM SMÄRTANS KAPITAL

Bok: Ingmar Björkstén Smärtprovet. Bonniers 1987.

Ingmar Björkstén (1936 – 2002), Svenska Dagbladets kulturchef under en period då tidningen såldes som ”de skickliga pennornas tidning”…, skrev i egenskapen skönlitterär författare en variant av vad man kan kalla för modern borgerlig bildningsroman: han rörde sig i en miljö där dygd och gott uppförande befrämjades, där sängkamraterna kom från de egna snäva cirklarna och där man anade att kniven hålles i höger hand när man hugger in på skinkan.

Förr fanns det furstar, adel/borgare och bönder/arbetare. Genom allmänt mobiliserad sekularisering och demokratisering, genom vaccinering och desinficering mot fattigdomens sjukdomar suddades klassgränserna ut. Furstarna, dvs överklassen i ordets enda sanna betydelse, minimerades till notiser i nyhetsförmedlingen, dock ej alltid vad gällde makt och inflytande; det är tveksamt om det överhuvudtaget har funnits någon furste i Sverige sedan Drottning Kristina emigrerade till Rom. Proletärer och bönder har förborgerligats under överinseende av adel/borgare. Klasserna har i demokratisk ordning omstrukturerats till KLASSEN, men inom denna i fritidskläder i urvattnade färger klädda klass har samtidigt utbildats ett subtilt fördelningsmönster, där människor sällan möter medmänniskor med andra borgerliga åsiktsnyanser än de egna. Detta är, naturligtvis, tragiskt och utgör en viktig förutsättning för det homogena svenska samhälle som kollektivt kan begråta fattigdomen i Afrika samtidigt som attityderna skärps gentemot avvikare inom landets gränser, tex homosexuella.

Det är denna borgerliga schizofreni Ingmar Björkstén intresserar sig för och som han stundom mästerligt beskriver i romanen Smärtprovet.

När Smärtprovet publicerades 1987 hade Björkstén ett långt författarskap bakom sig, det viktigaste borde han ha haft framför sig, det var jag absolut övertygad om, men tyvärr dog han redan 2002. Björkstén debuterade med en bok om Australien, ett manuskript han 1962(3?) ville publicera på mitt då relativt nystartade förlag, men som jag måste tacka nej till eftersom årets utgivningskvot redan sprängts. Därefter kom böcker om/från USA och Kina, om Patrick White och Bo Widerberg. I dessa böcker var han en mycket ambitiös, påläst och nyfiken journalist. Björksténs stil förlöstes emellertid genom den teaterkritik han skrev i Svenska Dagbladet. Det är där snarare än i de båda novellsamlingarna eller i romanen Alla från 1983, han lärt sig se, begripa och själv forma människor, situationer, relationer. Som teaterkritiker var Björkstén analyserande utan att bli patologiskt pseudopsykiatrisk, han var känslig och öm – vilket inte uteslöt hårdhet – och fylld av kärlek till uppgiften. Kärlek kan vara smärtsam. Det visar han också i romanen Smärtprovet, där han delar med sig av den livserfarenhet som ibland kan kallas levnadsvisdom.

+

Smärtprovet handlar om pojkens, sonens (Fredrik) kamp MOT fadern (Andreas) och modern (Agneta), om hans kamp MED sin själ och sin homosexualitet. Ingmar Björkstén skriver om människor som ersätter relationer med reaktioner. Det finns säkerligen självbiografiska och självupplevda drag invävda i romanen, Andreas är teaterkritiker på den stora morgontidningen. Men sådana litteratursociologiska spekulationer är av föga intresse. Viktigare är hur författaren i egenskap av författare, som förmedlare, hos läsaren förmår skapa förståelse för och kännedom om romanfigurerna. Jag förmodar att Björkstén ville påverka läsarna och förändra attityder inom den krets av borgerlighet där han själv hörde hemma. Då är det av föga värde att veta i vilken grad författarens egna erfarenheter överensstämmer med romanfigurernas.

Teaterkritikern Andreas Heber är på väg till New York och den ”återförening som gäller”, efter att ha förlorat sig själv i ett äktenskap som varat i tjugo långa år och vars enda legitima resultat blev sonen Fredrik, död efter en olyckshändelse i Libanon. Återkommen till USA känner han sig på gungfly, osäker eftersom skälet till återkomsten endast är minnet av en häftig och ömsesidig hängivelse som förvandlats till vänskap med den kvinna Andreas förlorade när han valde Agneta. Andreas intalar sig att han kan förklara sitt svek mot Fredrik genom sin egen uppväxt i ett hem där man levde ett liv fyllt av oro inför anpassningen till inlärda värderingar och normer. Rädslan för att inte vara sig själv ens i den miljö av vilken han nu är en del, gör Andreas okänslig för sonens revolt gentemot en livsform som förlorat substans.

Fredriks död uppenbarar för Andreas att han gått förlustig ”en son vars liv han aldrig blev delaktig av”. Å andra sidan menar han att allt vad Fredrik anförtrott vännerna Peter och Birgitta, inte är sant, ”inte som det var, inte som tolkning”. Å andra sidan: Fredriks befrielse börjar den dag han bryter upp från hemmet för att åka ut i Europa, där han så småningom hamnar som novis i ett dominikanerkloster. I avfärdsögonblicket från Stockholm får han meddelande om farfaderns död och förstår att han har mycket mer gemensamt med denne siste representant för en utdöende klass, en skånsk fiskare där ”det nöjda leendet i mungipans vinkel, ställde något i utsikt”, än med sina föräldrar.

+

Brännpunkten i Smärtprovet är några brev Fredrik skrev till sina förtrogna Peter och Birgitta. Fredrik består smärtprovet när han tar konsekvenserna av att vilja vara sitt eget jag, att vara den han faktiskt är. Detta är den väsentliga sanningen i denna roman. Men också modern och framför allt fadern består sina smärtprov, Agneta utan att ana dess konsekvenser och möjligheter, Andreas inser att han är nära språnget ut i den ovissa friheten. Temat är inte nytt (se: Pier Paolo Pasolinis skildring av bögsonen och den officiellt heterosexuella men till bögvärlden längtande fadern, i romanen Petrolio), men Björkstén aktualiserar det inom ramarna för den miljö ett samhälle skapar där man avstår från djupare gemenskap och intensivare upplevelser av kropp och själ hos varandra, där målet istället är att skydda den egna ömma huden i en hotfull omvärld. Bristen på grundläggande värderingar sammanfattar Fredrik när han undrar varför det var ”mera ball för Agnetas generation att traska mot amerikanarna i Vietnam än det är för vår att gå mot ryssarna i Afghanistan”.

Först efter konversionen hos dominikanerna på Linnégatan i Stockholm, som manar honom att skynda långsamt, kommer Fredrik i kontakt med en livsfilosofi, en livsstil och en moral där det ena inte kan fungera utan det andra, där det ena är en förutsättning för det andra, där även hans homosexualitet uppfattas som en del av människan Fredrik, en lem av Kristi kropp som varken kan förkastas, föraktas eller förnekas. Endast genom att inte förneka sig själv uppnår Fredrik en frihet som kan leda till den större frihet som i sig är en bekräftelse på människans mognad, på hennes förmåga att tjäna Gud. Fredrik utbildar sig till sjuksköterska och far till Libanon.

+

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att Ingmar Björkstén förankrar Fredriks utbrytning och dennes accepterande av sin själ och sin kropp, under religiösa och någorlunda klart uttalade katolska förtecken. Men tyvärr var författaren rädd att ta steget fullt ut och med konkretare teologiska referenser berätta vad han visste och anade. Även Vilgot Sjöman snuddade i sin roman (Stand-in) som kom ut samma höst som Björksténs Smärtprovet, vid katolicismen som en möjlighet att finna vägen bort från den frihet som visat sig vara dess motsats, dvs en puritanism och mänsklig okänslighet starkt förankrad i lutherism. ”De nakna, vitrappade kyrkoväggarna förnekar mysteriet genom att utesluta det”, säger Andreas och menar att ”nattvardskonversationen” noga aktar sig för ”att väcka frågor om Människan och Mysteriet”. Det är intressant se hur ickekonfessionella författare som Ingmar Björkstén och Vilgot Sjöman behandlar teman som tro och frihet på ett intimare sätt än svenska katolska författare som Gunnel Vallqvist och Birgitta Trotzig, vilka just genom sin konversion först i vuxen ålder, av ångest inför den otro de liksom vi alla lider av, blivit predikare istället för sökare. Det är dock så – och det förstod Fredrik när han måste välja mellan att älska Sune eller sublimera sin sexualitet som dominikan – att Gud finns och är beredd att acceptera oss intill det sista ögonblicket av våra liv. Fredrik upplever i tonåren El Grecos målning San Sebastian som köttslig, han känner ”smärtan som vibrerar under den spända kroppen” och han ”genomfors av en sensualism” som han då inte förstod, skriver han till Peter och Birgitta. Det är i stort sett samma upplevelse som när Yukio Mishima runkar och får sin första utlösning när han i faderns bibliotek funnit en bok med en reproduktion av Guido Renis Sebastianmålning: ”Pilarna borrar sig in i det spända och andande köttet och trasar sönder kroppen inifrån. Det är kval av högsta smärta och extas” (Yukio Mishima).

Ingmar Björksténs roman är en hyllning till den ungdom som ställer krav på att få vara sig själv, inför sig själva, inför Gud, oavsett vilken tidsålder de lever i. Andreas anar egna möjligheter till befrielse när han i New York möter sin svarta kvinna. Efter samlaget säger Twilah: ”Men varför kondom?”. Hur otroligt det än kan låta så är det romanens nyckelreplik. Varför kondom, skyddsnät, pansar inför världen och den rena upplevelsen, när du inför dig själv och inför Gud aldrig kan vara annat än naken, totalt, absolut naken.

Tidigare publicerad i Hufvudstadsbladet 5.9.1987. Här uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1987, 2007.