Bo I. Cavefors
KLASSIKER?
Vad är klassiskt? En klassiker – vad är det? Blir någonting klassiskt endast därför att detta ”något” visat sig stå emot tidens rovdjurständer? Eller krävs det något mer, kvalitet? Vad är kvalitet? Är kvalitet det som överlever samtida konkurrenter? Kan ett litterärt verk eller ett konstverk med uppenbara kvalitativa brister trots detta bli en klassiker därför att det haft normgivande inflytande under generationer, genom sekler? Svenska exempel: Carl Larsson, Povel Ramel, Ingemar Hedenius, Astrid Lindgren, Evert Taube: finns det någonting genuint klassiskt i dessa entertainers produktioner som predestinerar dem till att bli ”klassiker”? Mittåt: är svenska kulturmiljöer alltför enkelriktade och alltför politiserade för att fostra fram klassiker? Är endast icke-svenskar som Michelangelo Buonarotti, Johann Wolfgang von Goethe, Richard Wagner, aposteln Paulus och Sofokles definierbara som klassiker?
Trots att klassicismens klassiske teoretiker framför diverse andra kanoniserade intelligenser, Friedrich Hegel, i en föreläsning om estetik påstår att klassiskt är „das sich selbst Beteutende und darmit sich selber Deutende”, så finns det inte något som I SIG är klassiskt. Det finns åtskilligt som talar för att Hegels estetik inte endast ger uttryck för ett romantiskt förromantiskt önsketänkande när han i Philosophischen Propädeutik (1808) konstaterar att det finns ”två stilar” inom konsten, den antika och den moderna, där den förra utmärkes av att vara formbar medan den andra är romantisk, dvs subjektiv. Enligt Hegel är antikens stil överlägsen den moderna stilen därför att i sin objektiva klarhet „löscht er das Zufällige und Willkürliche des Subjektiven aus”.
Otfried Höffe, tysk filosofiprofessor i Tübingen har, bland andra verk, publicerat en bok med titeln Grosse Denker, där han behandlar storheter som Albert Camus, Sigmund Freud, Galileo Galilei och Karl Jaspers. Höffes slutsats är att dessa ”stora tänkare” och/eller deras verk icke är klassiker. Problemet/frågeställningen är: kan man vara en stor filosofisk klassiker utan att vara en ”stor tänkare” – och tvärtom? Ja, hävdar Höffe. Annemarie Pieper, filosofiprofessor i Basel, hänvisar i en essä i boken Über das Klassische (Suhrkamp Taschenbuch nr 2077, 1987) till Saint-Beuve som sagt att klassiker blir den som ”berikat den mänskliga anden”, dvs det mänskliga tänkandet. Då frågar man sig: med VAD och varuti skall detta ”berikande” bestå för att klassas in i klassikerhyllan? Hitlers politiska filosofi har onekligen berikat den mänskliga anden… men med vad? Är Hitlers ”berikande” av den mänskliga anden överhuvudtaget intressant i detta sammanhang? Ja, därför att Hitler påverkat den mänskliga anden genom att manipulera den och Ja därför att detta manipulerande faktiskt ledde fram till ”innovativa lösningar”. All filosofi leder inte till goda handlingar… Man kan inte skilja mellan begreppen ”berika” och ”påverka” eftersom båda kan ersättas med begreppet ”vidga”. Men är sådana insatser som Hitlers önskvärda? Nej. Höffes gråzonsdefinition mynnar ut i att en filosofiens klassiker klargör epokgörande begrepp och påverkar människors uppfattning om sig själva och omvärlden, „nicht marginal, sondern prägend”; tänkandet skall präglas av originalitet, djupsinne och konsekvens, målet för tänkandet skall vara att förändra världen genom att syssla med väsentligheter/frågor/händelser, vilka metodiskt analyseras för att i slutändan leda fram till innovativa lösningar. Hos Höffe handlar det inte om moral, möjligen om nyttomoral. Pieper (och Saint-Beuve) struntar naturligtvis inte i nyttomoralen, men vill förankra nyttomoralen i ”den mänskliga anden”.
Inom litteraturvetenskapen framstår definitionsproblemet ”klassisk” i hela sin komplexitet. Det litterära verk som blir klassiskt kan inte bestämmas genom definition, det måste förverkligas, skrivas. Det klassiska är den utopi som förankrats i „die utopische Vergangenheit”, skriver Annemarie Gehtmann-Siefert (filosofiprofessor) i samma Suhrkamptaschenbuch, dvs: det förgångna måste finna sin plats i nutiden om det skall kallas klassiskt. Med andra ord: en klassiker, det som är ”klassiskt”, måste även vara något I SIG bättre, något som påverkar nutiden och framtiden, i positiv riktning. Vad är ”positiv riktning”? Det kan diskuteras - utifrån skilda moraliska, historiska och filosofiska propåer, men hela resonemanget om vad som är ”klassiskt” blir totalt meningslöst och enbart nostalgi om vi med hjälp av det ”klassiska” söker svar på framtidens frågor UTAN att samtidigt göra klart för oss vad den ”gamla goda tiden” och dess företrädare representerade. Beskriv för mig den faktiska substansen i det vi kallar ”klassiskt”! När det svårdefinierade begreppet ”förkrigskvalitet” (alltså produkter tillverkade före 1940) förvandlas till idealiserad premodernism förlorar hänvisningen till ”det gamla goda” sin politiska och individuella konfliktpotential. Samma gäller för dagens nostalgi kring varor tillverkade under 1950- och 1960-talen. Metamorfoser av detta slag kräver att vi frågar oss om det överhuvudtaget är möjligt att beundra den grekiska antikens konst, dess fulländade former, utan att samtidigt analysera vad som skiljer antikens konst från modern konst, vars estetiska skönhet är den klassiska underlägsen och trots detta, som Friedrich von Schiller menar, inte önska det klassiska återupprepat, än mindre reproducerat. Klassicism är inte att reproducera den klassiska skönheten utan att forma människans möjligheter inom ramarna för den verklighet som Schiller i Über Matthissons Gedichte kallar för „sittlichen Grazie”. Poetiskt är det klassiska omöjligt att upprepa, efterlikna, men funktionellt kan likvärdig skönhet skapas. Jämförelse: homosexuella samlag på vaser från antikens Grekland och Francis Bacons trip-tyk-målningar. Schiller utvecklar temat och hävdar att i den idealiska diktningen är det fråga om att sammanfatta en epoks, en historisk periods „Sittem, den Charakter, die ganze Weisheit”, förädlat och förklarat: „ein Muster für das Jahrhundert [zu] erschaffen”. Observera att med ordet ”idealisk” diktning menar Schiller inte ”idealistisk”, därför att detta leder tankarna (och skrivandet) alltför lätt in på ideologiska, politiska och maktbefästa anspråk. Talas det inte i Nobels testamente om att den litteratur skall belönas som är skriven i ”idealistisk” anda? (Jag kanske misstar mig? Har jag rätt, så behöver man inte förundras över att pristagarlistan ser ut som den gör…)
+
När en partipolitiker för något år sedan försökte skapa en svensk litterär kanon, dvs en politiskt auktoriserad klassikerlista, sköts det ingen salut. Tvärtom. Det kan endast finnas politiskt grumliga intressen bakom sådana idéer. Att som bokförläggare ge ut ”klassiker”, är i sig följden av att litterära verk kanoniserats. Sällan kan förläggaren hänvisa till normativa värden bakom utgivningsbeslutet. I tysthet söker man trygghet i historisk konstans, utan hänsyn till normativiteten. Klassificeringen av det klassiska blir endast något relativt och man kan lätt plocka fram ”klassiker” även från de uslaste epoker. Shakespeare är klassiker, anses i alla fall av de flesta vara en klassiker, medan hans klassiskt orienterade samtida, Ben Jonson, aldrig förses med samma etikett. Hölderlin, von Kleist och Büchner klassificerades som klassiker ganska sent, medan Goethes vän Schiller, just på grund av vänskapen med Goethe snabbt etiketterades som ”klassiker”. Exemplen mångfaldigas av litteraturprofessorn Jürgen Wertheimer (i den tidigare nämnda Suhrkampvolymen). Han menar att klassikerentusiasmen går i cykler och nämner Goethes Iphigenie och Heinrich von Kleists Penthesilea som exempel. Då kan man fråga sig: är behovet av klassisk estetik, tex att skapa en svensk litterär kanon, att samla litterära verk under huvudrubriken ”Klassiker”, det parareligiösa svaret på nutida svenskars sakrala behov? Plockas det ur dunkla källor fram material och argument för att kompensera en emotionell bristsituation med tvetydig rationalitet, genom att i tid och otid tala om normer och idéer vilka kan förtydliga samhällets och människors socialiserade förebilder? Jo, så är det och detta är typiskt för instabila perioder, tex decennierna efter franska revolutionen och den postteknokratiska västvärldens kulturformer under 1900-talets båda sista decennier. Men det handlar ej endast om förlagens spekulationer i hägrande marknader: det klassiska är också människans drömbild av en önskevärld, en klassikernas sagoskog där en rationell men samtidigt magisk dröm låter läsaren ana en värld med autonoma förutsättningar. Dickens och Potter skapar önskedrömmen om att vi, å ena sidan aldrig hamnar i dickensk missär, medan vi å andra sidan genom Potters overkliga manipulationer förvandlas till verklighet… … en ickesubstantiell sådan.
Med detta i bakhuvudet kan man konstatera att Wilhelm Buschs seriefigurer
Max und Moritz (se illustration…) har bättre förankring i vår tid än Goethes Iphigenie. Det låter brutalt, men i påståendet finns svaret på frågan om vad som utmärker en klassiker. Busch medarbetade med verser och teckningar i framför allt Fliegende Blätter. Hans texter och bilder speglar tiden han levde i med så precisa linjer och tonfall att de kan användas också i vår tid för att påverka vår verklighet. När Buschs texter och bilder användes i reklamsammanhang behöver inte hans namn nämnas eftersom originalet redan är välkänt av ett brett publikum. Buschcitat användes av politiker och andra propagandister. Nytryck av Buschs böcker sker kontinuerligt. Ingen vet hur stor den samlade upplagan är. Men trots de enorma bokupplagorna når Busch den verkligt stora mängden läsare i fragmentarisk form, genom citat, via hörsägen, lösryckt ur sitt ursprungliga och/eller totala sammanhang. Busch missbrukas lika ofta som Bibelns texter utsättes för citatsabotage. Alltså: Goethe är en klassiker genom att vara en del av Tysklands litterära kanon, medan Busch är en klassiker människor identifierar sig med. Jämförelsen haltar, men som popularitetsobjekt är Astrid Lingrens Pippi-Långstrump-figur, likvärdig. I allmänhet hävdas att Pippi Långstrump är anarkisten, den som bryter mot seder och bruk, som, ur barnrättslig synpunkt, förebådar den nya tid som skall randas efter andra världskrigets slut, barnets århundrade, agan skall bort, ”vuxenvärlden” tar hänsyn till barnets egna önskemål, fri uppfostran, barnpsykologi, osv. Jag menar att den analys där Pippi Långstrump idoliseras som upprorskvinna är en felaktig analys. Pippi Långstrump förkroppsligar istället allt det som man inom arbetarklassen och medelklassen önskade freden 1945 skulle föra med sig: möjligheten till en egen stuga 
(se illustration: Villa Villerkulla som svensk folkhemsdröm), ett eget husdjur, pengar på kistbotten (pensionsförsäkring), nästan obegränsad fritid, resor (även till exotiska öar med negerprinsessor). Som representant, som förebild för denna klassresa, kan Pippi Långstrump tillåta sig att vara sprallig, klä sig i för korta kjolar, dra färgglada strumpor över de magra benen, osv. Pippi skapar sin egen pridefestival, varje dag. Och trivs. Och tror och får nästan alla andra tro att detta är anarki, frihet och okonventionellt. Men i sak är Astrid Lindgrens Pippi Långstrump själva förebilden för den goda socialdemokratiska efterkrigsdrömmen om en småborgerligt trygg tillvaro med miljonprogram, småhusområden och Konsums delikatessdisk - med litet hoppsantjolibom som smör på moset. Jag har alltid förvånat mig över Gerard Bonniers motivering till varför han refuserade Astrid Lindgrens manuskript, att han fann Pippi alltför subversiv. Jag tror att Bonnier medvetet och klokt nog refuserade: en propagandalögn. Men trots, eller tack vare den välorkestrerade goda-livet-schlagern om den rödhåriga(!) flickan kan Pippi Långstrump bli en klassiker av samma slag som Buschs busungar Max und Moritz. Astrid Lindgrens övriga figurer är skäligen banala, ja mediokra, alltför ostrukturerade för att leva vidare som klassiker.
Final: andra tävlingslystna svenskar till titeln ”klassiker”: Selma Lagerlöf, nej; August Strindberg, ja Röda Rummet, men inget annat; Tove Jansson, ja Mumintrollet; Pär Lagerkvist, ja Dvärgen, Eyvind Johnson, nej… Spelet om vilka som når lagerkransen är naturligtvis ointressant, mest lämpat som sällskapsspel medan man på teve ser en darrig repris av klassikern Barnen från Frostmofjället.
KLASSIKER?
Vad är klassiskt? En klassiker – vad är det? Blir någonting klassiskt endast därför att detta ”något” visat sig stå emot tidens rovdjurständer? Eller krävs det något mer, kvalitet? Vad är kvalitet? Är kvalitet det som överlever samtida konkurrenter? Kan ett litterärt verk eller ett konstverk med uppenbara kvalitativa brister trots detta bli en klassiker därför att det haft normgivande inflytande under generationer, genom sekler? Svenska exempel: Carl Larsson, Povel Ramel, Ingemar Hedenius, Astrid Lindgren, Evert Taube: finns det någonting genuint klassiskt i dessa entertainers produktioner som predestinerar dem till att bli ”klassiker”? Mittåt: är svenska kulturmiljöer alltför enkelriktade och alltför politiserade för att fostra fram klassiker? Är endast icke-svenskar som Michelangelo Buonarotti, Johann Wolfgang von Goethe, Richard Wagner, aposteln Paulus och Sofokles definierbara som klassiker?
Trots att klassicismens klassiske teoretiker framför diverse andra kanoniserade intelligenser, Friedrich Hegel, i en föreläsning om estetik påstår att klassiskt är „das sich selbst Beteutende und darmit sich selber Deutende”, så finns det inte något som I SIG är klassiskt. Det finns åtskilligt som talar för att Hegels estetik inte endast ger uttryck för ett romantiskt förromantiskt önsketänkande när han i Philosophischen Propädeutik (1808) konstaterar att det finns ”två stilar” inom konsten, den antika och den moderna, där den förra utmärkes av att vara formbar medan den andra är romantisk, dvs subjektiv. Enligt Hegel är antikens stil överlägsen den moderna stilen därför att i sin objektiva klarhet „löscht er das Zufällige und Willkürliche des Subjektiven aus”.
Otfried Höffe, tysk filosofiprofessor i Tübingen har, bland andra verk, publicerat en bok med titeln Grosse Denker, där han behandlar storheter som Albert Camus, Sigmund Freud, Galileo Galilei och Karl Jaspers. Höffes slutsats är att dessa ”stora tänkare” och/eller deras verk icke är klassiker. Problemet/frågeställningen är: kan man vara en stor filosofisk klassiker utan att vara en ”stor tänkare” – och tvärtom? Ja, hävdar Höffe. Annemarie Pieper, filosofiprofessor i Basel, hänvisar i en essä i boken Über das Klassische (Suhrkamp Taschenbuch nr 2077, 1987) till Saint-Beuve som sagt att klassiker blir den som ”berikat den mänskliga anden”, dvs det mänskliga tänkandet. Då frågar man sig: med VAD och varuti skall detta ”berikande” bestå för att klassas in i klassikerhyllan? Hitlers politiska filosofi har onekligen berikat den mänskliga anden… men med vad? Är Hitlers ”berikande” av den mänskliga anden överhuvudtaget intressant i detta sammanhang? Ja, därför att Hitler påverkat den mänskliga anden genom att manipulera den och Ja därför att detta manipulerande faktiskt ledde fram till ”innovativa lösningar”. All filosofi leder inte till goda handlingar… Man kan inte skilja mellan begreppen ”berika” och ”påverka” eftersom båda kan ersättas med begreppet ”vidga”. Men är sådana insatser som Hitlers önskvärda? Nej. Höffes gråzonsdefinition mynnar ut i att en filosofiens klassiker klargör epokgörande begrepp och påverkar människors uppfattning om sig själva och omvärlden, „nicht marginal, sondern prägend”; tänkandet skall präglas av originalitet, djupsinne och konsekvens, målet för tänkandet skall vara att förändra världen genom att syssla med väsentligheter/frågor/händelser, vilka metodiskt analyseras för att i slutändan leda fram till innovativa lösningar. Hos Höffe handlar det inte om moral, möjligen om nyttomoral. Pieper (och Saint-Beuve) struntar naturligtvis inte i nyttomoralen, men vill förankra nyttomoralen i ”den mänskliga anden”.
Inom litteraturvetenskapen framstår definitionsproblemet ”klassisk” i hela sin komplexitet. Det litterära verk som blir klassiskt kan inte bestämmas genom definition, det måste förverkligas, skrivas. Det klassiska är den utopi som förankrats i „die utopische Vergangenheit”, skriver Annemarie Gehtmann-Siefert (filosofiprofessor) i samma Suhrkamptaschenbuch, dvs: det förgångna måste finna sin plats i nutiden om det skall kallas klassiskt. Med andra ord: en klassiker, det som är ”klassiskt”, måste även vara något I SIG bättre, något som påverkar nutiden och framtiden, i positiv riktning. Vad är ”positiv riktning”? Det kan diskuteras - utifrån skilda moraliska, historiska och filosofiska propåer, men hela resonemanget om vad som är ”klassiskt” blir totalt meningslöst och enbart nostalgi om vi med hjälp av det ”klassiska” söker svar på framtidens frågor UTAN att samtidigt göra klart för oss vad den ”gamla goda tiden” och dess företrädare representerade. Beskriv för mig den faktiska substansen i det vi kallar ”klassiskt”! När det svårdefinierade begreppet ”förkrigskvalitet” (alltså produkter tillverkade före 1940) förvandlas till idealiserad premodernism förlorar hänvisningen till ”det gamla goda” sin politiska och individuella konfliktpotential. Samma gäller för dagens nostalgi kring varor tillverkade under 1950- och 1960-talen. Metamorfoser av detta slag kräver att vi frågar oss om det överhuvudtaget är möjligt att beundra den grekiska antikens konst, dess fulländade former, utan att samtidigt analysera vad som skiljer antikens konst från modern konst, vars estetiska skönhet är den klassiska underlägsen och trots detta, som Friedrich von Schiller menar, inte önska det klassiska återupprepat, än mindre reproducerat. Klassicism är inte att reproducera den klassiska skönheten utan att forma människans möjligheter inom ramarna för den verklighet som Schiller i Über Matthissons Gedichte kallar för „sittlichen Grazie”. Poetiskt är det klassiska omöjligt att upprepa, efterlikna, men funktionellt kan likvärdig skönhet skapas. Jämförelse: homosexuella samlag på vaser från antikens Grekland och Francis Bacons trip-tyk-målningar. Schiller utvecklar temat och hävdar att i den idealiska diktningen är det fråga om att sammanfatta en epoks, en historisk periods „Sittem, den Charakter, die ganze Weisheit”, förädlat och förklarat: „ein Muster für das Jahrhundert [zu] erschaffen”. Observera att med ordet ”idealisk” diktning menar Schiller inte ”idealistisk”, därför att detta leder tankarna (och skrivandet) alltför lätt in på ideologiska, politiska och maktbefästa anspråk. Talas det inte i Nobels testamente om att den litteratur skall belönas som är skriven i ”idealistisk” anda? (Jag kanske misstar mig? Har jag rätt, så behöver man inte förundras över att pristagarlistan ser ut som den gör…)
+
När en partipolitiker för något år sedan försökte skapa en svensk litterär kanon, dvs en politiskt auktoriserad klassikerlista, sköts det ingen salut. Tvärtom. Det kan endast finnas politiskt grumliga intressen bakom sådana idéer. Att som bokförläggare ge ut ”klassiker”, är i sig följden av att litterära verk kanoniserats. Sällan kan förläggaren hänvisa till normativa värden bakom utgivningsbeslutet. I tysthet söker man trygghet i historisk konstans, utan hänsyn till normativiteten. Klassificeringen av det klassiska blir endast något relativt och man kan lätt plocka fram ”klassiker” även från de uslaste epoker. Shakespeare är klassiker, anses i alla fall av de flesta vara en klassiker, medan hans klassiskt orienterade samtida, Ben Jonson, aldrig förses med samma etikett. Hölderlin, von Kleist och Büchner klassificerades som klassiker ganska sent, medan Goethes vän Schiller, just på grund av vänskapen med Goethe snabbt etiketterades som ”klassiker”. Exemplen mångfaldigas av litteraturprofessorn Jürgen Wertheimer (i den tidigare nämnda Suhrkampvolymen). Han menar att klassikerentusiasmen går i cykler och nämner Goethes Iphigenie och Heinrich von Kleists Penthesilea som exempel. Då kan man fråga sig: är behovet av klassisk estetik, tex att skapa en svensk litterär kanon, att samla litterära verk under huvudrubriken ”Klassiker”, det parareligiösa svaret på nutida svenskars sakrala behov? Plockas det ur dunkla källor fram material och argument för att kompensera en emotionell bristsituation med tvetydig rationalitet, genom att i tid och otid tala om normer och idéer vilka kan förtydliga samhällets och människors socialiserade förebilder? Jo, så är det och detta är typiskt för instabila perioder, tex decennierna efter franska revolutionen och den postteknokratiska västvärldens kulturformer under 1900-talets båda sista decennier. Men det handlar ej endast om förlagens spekulationer i hägrande marknader: det klassiska är också människans drömbild av en önskevärld, en klassikernas sagoskog där en rationell men samtidigt magisk dröm låter läsaren ana en värld med autonoma förutsättningar. Dickens och Potter skapar önskedrömmen om att vi, å ena sidan aldrig hamnar i dickensk missär, medan vi å andra sidan genom Potters overkliga manipulationer förvandlas till verklighet… … en ickesubstantiell sådan.
Med detta i bakhuvudet kan man konstatera att Wilhelm Buschs seriefigurer
Max und Moritz (se illustration…) har bättre förankring i vår tid än Goethes Iphigenie. Det låter brutalt, men i påståendet finns svaret på frågan om vad som utmärker en klassiker. Busch medarbetade med verser och teckningar i framför allt Fliegende Blätter. Hans texter och bilder speglar tiden han levde i med så precisa linjer och tonfall att de kan användas också i vår tid för att påverka vår verklighet. När Buschs texter och bilder användes i reklamsammanhang behöver inte hans namn nämnas eftersom originalet redan är välkänt av ett brett publikum. Buschcitat användes av politiker och andra propagandister. Nytryck av Buschs böcker sker kontinuerligt. Ingen vet hur stor den samlade upplagan är. Men trots de enorma bokupplagorna når Busch den verkligt stora mängden läsare i fragmentarisk form, genom citat, via hörsägen, lösryckt ur sitt ursprungliga och/eller totala sammanhang. Busch missbrukas lika ofta som Bibelns texter utsättes för citatsabotage. Alltså: Goethe är en klassiker genom att vara en del av Tysklands litterära kanon, medan Busch är en klassiker människor identifierar sig med. Jämförelsen haltar, men som popularitetsobjekt är Astrid Lingrens Pippi-Långstrump-figur, likvärdig. I allmänhet hävdas att Pippi Långstrump är anarkisten, den som bryter mot seder och bruk, som, ur barnrättslig synpunkt, förebådar den nya tid som skall randas efter andra världskrigets slut, barnets århundrade, agan skall bort, ”vuxenvärlden” tar hänsyn till barnets egna önskemål, fri uppfostran, barnpsykologi, osv. Jag menar att den analys där Pippi Långstrump idoliseras som upprorskvinna är en felaktig analys. Pippi Långstrump förkroppsligar istället allt det som man inom arbetarklassen och medelklassen önskade freden 1945 skulle föra med sig: möjligheten till en egen stuga 
(se illustration: Villa Villerkulla som svensk folkhemsdröm), ett eget husdjur, pengar på kistbotten (pensionsförsäkring), nästan obegränsad fritid, resor (även till exotiska öar med negerprinsessor). Som representant, som förebild för denna klassresa, kan Pippi Långstrump tillåta sig att vara sprallig, klä sig i för korta kjolar, dra färgglada strumpor över de magra benen, osv. Pippi skapar sin egen pridefestival, varje dag. Och trivs. Och tror och får nästan alla andra tro att detta är anarki, frihet och okonventionellt. Men i sak är Astrid Lindgrens Pippi Långstrump själva förebilden för den goda socialdemokratiska efterkrigsdrömmen om en småborgerligt trygg tillvaro med miljonprogram, småhusområden och Konsums delikatessdisk - med litet hoppsantjolibom som smör på moset. Jag har alltid förvånat mig över Gerard Bonniers motivering till varför han refuserade Astrid Lindgrens manuskript, att han fann Pippi alltför subversiv. Jag tror att Bonnier medvetet och klokt nog refuserade: en propagandalögn. Men trots, eller tack vare den välorkestrerade goda-livet-schlagern om den rödhåriga(!) flickan kan Pippi Långstrump bli en klassiker av samma slag som Buschs busungar Max und Moritz. Astrid Lindgrens övriga figurer är skäligen banala, ja mediokra, alltför ostrukturerade för att leva vidare som klassiker.Final: andra tävlingslystna svenskar till titeln ”klassiker”: Selma Lagerlöf, nej; August Strindberg, ja Röda Rummet, men inget annat; Tove Jansson, ja Mumintrollet; Pär Lagerkvist, ja Dvärgen, Eyvind Johnson, nej… Spelet om vilka som når lagerkransen är naturligtvis ointressant, mest lämpat som sällskapsspel medan man på teve ser en darrig repris av klassikern Barnen från Frostmofjället.
Artikeln, i annan form, publicerad som Understreckare i Svenska Dagbladet, 17 juni 1987.
Copyright©Bo I. Cavefors 1987, 2007.
Posts
No comments:
Post a Comment