LARS FORSSELL ÄR DÖD

+
+
Lars Forssell är död.
Jag kände inte Lars Forssell, men vi kom utomordentligt bra överens.
Men det är många år sedan.
Snart ett halvt århundrade sedan.
Jag började planera utgivningen på mitt nystartade förlag våren 1959.
De första titlarna skulle ges ut hösten 1959.
Jag ville inleda förläggarkarriären med Ezra Pound.
Lars Forssell hade tidigare givit ut några Poundtolkningar i Bonniers Lilla Lyrikserien.
Dessutom hade han i artiklar i Expressen uppmärksammat Pound som poet och som dårhushjon, inspärrat som landsförrädare.
Jacobs och min favoritpoet framför andra var Pound.
Jag skrev till New Directions i NY och bad om rättigheter att ge ut Cantos I-XVII samt ABC för läsare.
ND hänvisade till Pounds dotter Mary de Rachewiltz, som bodde i Merano och som fixade poetens kontakter med yttervärlden.
Brev sändes till MdR.
Svar kom omgående. Kontrakt skrevs, omgående.
Böcker på engelska kräver översättare om de skall ges ut på svenska.
Alltså: kontakt med Jan Olov Ullén (som "läste i Lund"... och) som rekommenderades av Göran Printz-Påhlson, för översättningen av ABC...
Cantos I-XVII... Kunde det finnas någon bättre än Lars Forssell?
Brev till Forssell. Bodde på Skeppargatan (Stockholm) om jag inte minns fel.
Svar omgående att ja mer än gärna men det är ett jävla uppdrag (ungefär så löd svaret, brevet är tyvärr uppeldat av min konkursförvaltare 1980).
Ett par månaders arbete och Forssell levererade en perfekt tolkning av några av Pounds bästa dikter. Läs dessa dikter: de är aktuella.
Vad som förvånade mig 1959 och som förvånar mig idag är Forssells beredvillighet att omgående och utan krusiduller ställa upp på en för honom totalt okänd ung Poundentusiasts bön om att han skall översätta några av de mest svåröversättbara dikter man kan tänka sig. Han gjorde det och det är jag evigt tacksam för. Jag kunde starta förlaget med en av världens bästa och mest intressanta poeter och personligheter, översatta av den bästa av de bästa översättarna.
Om jag träffade Forssell? Ja, självklart. Vid ett tillfälle. Tog flyget från Bulltofta till Bromma, taxi till Skeppargatan, pratade ett par tre timmar med Kerstin till dess Poeten dök upp, iväg till någon sorts källare i Dramatenhuset, mat och dricka, taxi till Bromma, flyg till Bulltofta.
Så gick den dagen.
Så gick åren.
Lars Forsell skrev dramatik.
Forsells dramatik togs sällan väl emot av teaterdirektörer och teaterkritiker.
Varför blev det så?
Kanske berodde det på att svenskt teaterliv avstannade iochmed att Alf Sjöberg dog, plötsligt, och att FåröBergman tog över med sitt kvasipsykologiserande, intrigerande och dåliga insikter om teaterns funktion.
Det lider svenskt teaterliv av än, den dag som i dag är.
Forssells dramatik finns kvar.
Jag hade förmånen, ja jag menar verkligen alla tydbara möjligheter av ordet förmånen, att få ge ut hans samlade dramatik i 2 omfångsrika volymer, samt det det då nyskrivna dramat Haren och Vråken, mot slutet av 1970-talet. Herregud det är trettio år sedan.
Man bör spela Forssells dramatik.
Man bör minnas honom.
I Lars Forssells diktvolym En Kärleksdikt finns det en dikt som heter Tystnaden och som lyder så här: Tystnaden har tusen armar / En fångade mig // I ett moln av kolsvart bläck / Tryckte den mig mot sin bläckfiskmun // Och jag kastade kvävd min kärlek / Som en sten i en evighetsbrunn // Och jag hörde som genom tusen ton vatten / Ett gurglande svar // Grönt vatten. Kom upp till ytan igen / Kom upp till ytan igen. Andades ut // Men kan aldrig glömma / Var jag var.

Bo Cavefors
+
+