CHRISTER KIHLMANS SLÄKTKRÖNIKA

+
Bo I. Cavefors
GERDT BLADHS GOLGATAVANDRING

Bok: Christer Kihlman Gerdt Bladhs undergång, Alba 1987.

Christer Kihlman pendlade från debuten 1951 till den självbiografiska boken Gerdt Bladhs undergång (utgiven 1987) mellan salighet och helvete, med upprepade utmaningar mot hyckleriets moral och med återkommande munkliknande monologer om människans rätt till en livsdröm. Med romanen Dyre prins (1975) inleder han skildringen av den finlandssvenska släkten Bladhs uppgång och framgång som industriidkare, bankmän och varuhusägare inom den snäva krets av finländsk/finlandssvensk borgerlighet som ej gick bakom plogen utan som den svenska motsvarigheten sedan senare hälften av 1800-talet format fundamentet till det samhälle vi lever i idag: ett samhälle som överlevt revolutioner och krig, socialism, fascism och kommunism. De borgerliga värderingar som skapades av 1800-talets uppkomlingsbourgeoisie har visat sig åtråvärda även för vår tids ståndscirkulerare, en Anders Wall, en Anders Ferm, en Jan Carlzon, en Ingvar Carlsson (år 2007 kan man lägga till något hundratal namn som dykt upp under de gångna tjugo åren, Treschow, Persson, diverse entrepenörer, riskkapitalister och vanliga rövarbaroner med bredband, sophämtning och plockgodis som specialitet, osv).

I romanen Gerdt Bladhs undergång fullföljer och avslutar Christer Kihlman släktkrönikan, som i traditionell stil omfattar tre generationer, byggaren, bevararen och förstöraren. Efter Gerdt Bladhs undergång finns föga att tillägga. Fjärde generationen Bladh återgår till flaskan och det anonyma sällskap som kallas borgarbrackorna.

Kihlmans roman är oerhört stark, en intensiv epilog om moral och trovärdighet, berättad med en kraftfull prosa som utelämnar alla tvetydigheter om författarens vilja att förmedla medkänsla med den människa som av sin omgivning, av samhället, fördöms utifrån en moraliserande indignation som oftast inte är något annat än ”begärets förtäckta baksida, dess köksutgång”. Kihlmans roman utspelas i den tidsålder ”som senare skulle få namn efter sjukdomen AIDS”, då den ursprungliga skillnaden mellan de politiska partierna plötsligt försvann ut i det blå, då rasismen ”drog som en farsot genom Europas forna demokratier”, då den gröna rörelsen ”framträtt och blåst i sin domedagsbasun”, dvs i vår tid. Märk att Kihlman skriver om Europas ”forna demokratier” redan 1987.

Kihlman konstaterar att aids är ett ”alldeles nyuppfunnet föremål för mänsklig skräck”, trots att dess spridning var anmärkningsvärt liten 1987; varje år dog tusen gånger fler människor i trafikolyckor, av cigarrettrökning och alkohol. Idag, år 2007, kan man förundrat fråga sig, varför, av vilka skäl, stoppades inte aids på ett tidigt stadium? Kanske av realpolitiska skäl: aids blev ett utomordentligt alibi för fortsatt förtryck av Afrika och afrikaner. Kanske av liberalekonomiska skäl: ju fler aidssjuka desto fler sålda förpackningar med livsuppehållande mediciner; desto fler aidssjuka som lever längre kräver ett oändligt antal medicineringar som genererar ett oändligt antal miljarder i vinst till läkemedelsföretagen. Cyniskt? Ja.

Det är i denna verklighet utan moral Gerdt Bladh lever och försöker leva efter ett antal gammaldags hedersbegrepp som anspråkslöshet, integritet, lojalitet, men detta upplevs av omvärlden som arrogant och oförskämt. Kärleken Bladh söker hos unga pojkar blir absolut omoralisk i en värld där utpressaren kan göra sig till talesman för den hyckleriets dubbelmoral som styr den uppochnedvända tillvaro som dagligen återspeglas, förstärks och stadfästes av massmedier, politiska partier, fackföreningar.

Gerdt Bladh återvänder från ett affärsbesök i Zürich och finner hustrun och hennes älskare i den äktenskapliga franska bädden, med utrymme för tre, om viljan funnits. Denna banala upptakt beskriver Kihlman torrt och med förödande detaljrikedom. Det är en långsam, plågsam och utdragen ouvertyr fram till crescendot då Gerdt Bladh äntligen inser att det var hustrun som kompletterade honom, att det ”inte var båda tillsammans som kompletterade varandra”. Samtidigt upplever hustrun den gränslösa kärlek som gör henne likgiltig för omvärlden, trots att hon förstår att en upplösning av det trettioåriga äktenskapet måste bli fruktansvärd smärtsam. Vad har lett fram till denna katastrof, som naturligtvis ej endast är ett uttryck för den sk medelålderskrisen? Kanske att hustrun aldrig förmådde se bortom den konventionella uppfattningen att män är osensibla, att män fungerar ”annorlunda än kvinnor på detta område”, att mäns svartsjuka är ”mer irrationell, häftigare och snabbare väckt”, att mäns sexualitet inte är ”kopplad till känslolivet på samma sätt som hos de flesta kvinnor”.

Christer Kihlman har ofta skrivit om mäns faktiska sexualitet och om kvinnors förvånansvärt ofta tydligt demonstrerade oförmåga att ha mer än en dunkel aning om arterna av mäns sexualitet. Som motdrag visar författaren på homosexualitet som alternativ eller som komplement till den heterosexuella ensidigheten. Kihlmans fascination inför bögeri påminner ofta om Thomas Manns dyrkan och idealisering av unga mäns kroppar, av renhet och skönhet, av oskuldsfullheten hos en naken pojke. Denna gudaliknande dyrkan har emellertid svårt hävda sig i den sociala verklighet där Gerdt Bladh rör sig, där det ”falska spelet och dess tarvliga regler” styr kampen om politisk och ekonomisk makt och där lojalitet mot företag och partier prioriteras. Det är ett system som fostrar effektiva exekutörer. För Gerdt Bladh faller bilan när man hotar skandalisera honom för den kärlek, den besatthet som kom till honom i ”det sena skede av livet, när ambitionens spänning lättar”, när man ”blir generös mot sig själv, tolerant mot sig själv”, då det känns befriande att ”äntligen få vara sig själv”.

Den frihet Christer Kihlman kräver är tyvärr nästintill otänkbar i en tid och i ett samhälle där det alltid finns någon eller några som kan dra nytta av att någon eller några är rädda och förblir rädda, det må sedan gälla aids, kärnkraft, moderata högerspöken eller spirande maoism. Obevekliga krafter leder någon mot framgång och någonannan mot undergång. Häxförföljelserna pågår dag och natt, utan avbrott och för den dömde ekar det ”dova ljudet av stenar som slår mot varandra när en byggnad rasar samman”.

Det är ett tomt och öde landskap Christer Kihlman målar upp. I detta landskap finns ingen överbyggnad av tro och förhoppning, ingen förlåtelse och ingen förståelse, endast skuld och vanära. I detta landskap var Gerdt Blads undergång förprogrammerad. Det insåg han och gjorde sin Golgatavandring.


Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten den 11 november 1987. Här något upprustad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1987, 2007.
+
+