UPCOMING LIVE
- SHOWS MALMÖ -
Friday 4th of May 2007
[Panora, S:t Gertrudsgatan 4]
Doors open 19.00 - Entrance 50 SEK - food for 20 SEK available
MARTIN BLADH [performance]
SEWER ELECTION & TRERIKSRÖSET
MOLJEBKA PVLSE
OCHU
+
+
+
+
+
+
+
+
+
30.4.07
29.4.07
MICHELE MASUCCI
+
+
+
1 maj på Ersta Konsthall
1 maj på Ersta Konsthall
*** Konsthallen 1 år ***
Michele Masucci "Re: arbetsvänner?"
kl. 19 - 24
Erstagatan 21, Stockholm
+
+
+Michele Masucci reflekterar över rådande arbetsvillkor och sociala relationer inom konst och kulturindustrin. Genom ett trettondagar långt performance i form av redaktionellt arbete har han genomfört och sammanställt en serie samtal som här presenteras i tryckt form. När vänskap blir arbetsplats - hur prioriterar man mellan olika roller? Hur ska vi arbeta och hur ska vi vara vänner? Hur kan vi formulera etiska ramverk för en hållbar arbetsmiljö för konstnärer och kulturarbetare.
+
+
post scriptum # 3/4 2006
++
post scriptum
nr. 3/4 2006!
+
innehåll:
per-eric söder skriver om amedeo modigliani
dikter av nizar qabbani
dikter av selima hill
dikter av álvaro de campos
+
+
redaktörer: boel schenlær & per-eric söder
+
prenumeration & information
här!
+
+
27.4.07
MUSSOLINI
+
+
Bo I. Cavefors
IL DUCE, KULTURSKRIBENT, MED MERA
Den 28 april för sextiotvå år sedan (1945) flydde Benito Amilcare Andrea Mussolini tillsammans med älskarinnan Clara Petacci (samt en parifunktionär, livvakt) på flykt undan de allierade invasionsstyrkorna, på väg mot Schweiz, men stoppades i Giulino di Mezzegra vid Comosjön av en partisanpatrull under ledning av greven Pierluigi Bellini delle Stelle, med täcknamnet Pedro, och arkebuserades för att sedan forslas till Milano och i en byggnadsställning hängande med fötterna uppåt bespottas och hånas av den del av befolkningen som inte gömde sig bakom låsta dörrar och begrät Il Duce.
Flertalet politiskt betydande beslut som tagits i Europa efter andra världskrigets slut har dikterats av hur de kunde/kan relateras till Hitler och nationalsocialismen. Den låsningen vid det förflutna gäller i kanske än högre grad för italienarna, arvet efter Mussolini och fascismen är allestädes och alltid närvarande. Problemet är gigantiskt: hur förneka den närastliggande historien? För italienarna: det mesta av det som skapades av Mussolini (under hans regim) lever vidare idag. Flertalet industrikoncerner, statliga och privata vilka nådde full mognad under den fascistiska eran, tiden mellan de båda europeiska världskrigen, med FIAT (nåja, aktiekursen faller idag men under perioden 1945 – 1995 tongivande kapitalistförespråkare även när det gällde att i Togliattis namn öppna automobiltillverkning i det forna Sovjetunionen) i spetsen, har vidareutvecklats och utgör också idag den ekonomiska ryggraden i ett italienskt samhälle byggt på den saliga medelklassprincipen om att allt kan ske bara det inte sker inför öppen ridå. Med andra
ord: italienskt rättsväsen agerar i stort sett utifrån grundlagar som skrevs under Mussolinis tid vid makten och den italienska partistrukturen, från vänster till höger (examensarbete: Prodi contra Berlusconi), slår emfatiskt vakt kring sociala reformer som socialförsäkringar, pensioner o.s.v. vilka i Italien i huvudsak är fascismens arv till nutida generationer, på samma sätt som motsvarande reformer i Sverige, oavsett vilket parti eller vilken allians av småborgare som sitter vidmakten, bär socialdemokratins signatur.
Per Albin Hansson präglade 1930- och 1940-talens Sverige samtidigt som Benito Mussolini uttryckligt och häpnadsväckande populistiskt formade inte bara sin tids Italien utan också dagens Italien. Den största skillnaden mellan då och nu är möjligen att konkordatet mellan det fascistiska Italien och den katolska Vatikanstaten visserligen gav Påven fritt spelrum vad beträffar Världens angelägenheter men begräsande hans möjligheter att påverka Italiens inrikespolitik, medan Vatikanstaten idag åter är politiskt aktivt inom det näraliggande geografiska området, dvs Prodis Italien.
Såväl Hansson som Mussolini var personligheter, stora eller små må här vara osagt. Båda anpassade sina budskap till sitt hemlands kultur, politiska förutsättningar och ganska originella och speciella psykologiska befolkningsstrukturer. Südtirolare och napolitanare… Samer och skåningar… Båda diktatorerna, den ene under skydd av fascistisk styrkearrogans och den andre med hjälp av folkförakt väl dolt bakom demokratiskt manipulativa finesser om folkstyre, visar i historiens obarmhärtiga sken stora likheter vad gäller konsten att manipulera folkopinioner och därmed initiera den samhällsutveckling de båda programmatiskt drev igenom. Den industriella uppbyggnaden och sociala reformer har redan nämnts. Man kan också visa på folkbildande ambitioner som Dopo Lavore, ett fascistiskt ABF, den italienska Folkets-Hus-rörelsen och det italienska Unga Örnar, Balilla och Avanguardia.
Idag är det uppenbart att Mussolini och den fascistiska rörelsen samlade Italiens medborgare kring ett socialt och politiskt program som förde fram landet till en ledande och modern stat i det alltmer genomindustrialiserade Europa. Ideologiskt övertygade och medlöpare byggde det Nya Samhället på ungefär samma sätt och utifrån samma synsätt [även om Italien i stort sett saknade de ambitioner till ”rashygien” som under samma tidsperiod (och senare…) är en skamfläck på Sveriges moderna historia] som det socialdemokratiska Sverige växte fram under 1930- och 1940-talen, ofta i nära allians med, sällan med aktivt motstånd från, andra borgerliga medelklasspartier.
Allt detta är historia. Än mer historia är den tid i Benito Mussolinis liv som föregick perioden Il Duce, då han arbetade som frilansande kulturskribent och som redaktör i Trentino för att 1919 i Milano tillsammans med syndikalister grunda det första fascistiska partiet, Fascio de Combattimento. Det var en tid då subversiv verksamhet stod i zenit i framför allt i den del av det nordligaste Italien som fram till 1918 hörde till det kejserligt-kungliga Österrike-Ungern. Under något årtionde framträder den unge Mussolini dels som intellektuell med avancerat litterära intressen, dels som fysiskt tilldragande agitator med kunskap och verbalitet som främsta bundsförvanter.
+
+
+
Benito Mussolini föddes 1883 i Predappio i Forli i Romagna, en region i Italien som tillhörde Kyrkostaten till 1860 då den införlivades med Kungariket Italien. Hans far var socialist, modern lärarinna som trots mannens hat mot kyrka och kristendom placerade sonen i skola hos salesianerna i Faneza, 1892-1894. Salesianerna är utmärkta pedagoger, deras skolor välrenommerade. Mussolinis förnamn kommer från faderns idoler, den mexikanske revolutionären Benito Juarez och vännerna Amilcare Cripiani och Andrea Costa. Efter åren hos salesianerna undervisades Mussolini åren 1894-1901 vid lärarseminariet i Forlimpopoli där han utexaminerades som folkskollärare. Mussolinis idol var Garibaldi vars revolutionära glöd och kraft han jämförde med Mazzinis, Lincolns, Cavours, Bismarcks och Disraelis. Efter lärarexamen undervisar han i Gualtierie-Emilia innan han reser till Schweiz för att försörja sig som hantlangare och murare i Lausanne, Genève, Bern och Zürich. Han får nya idoler, Wilhelm Tell och den schweiziske pedagogen Heinrich Pestalozzi, kalvinist och om man så vill, den allmänna folkskolans främste idégivare. Och… Mussolini skriver dikter, ofta tillägnade franska revolutionens specialist på sociala frågor, François Babeuf:
+Älska brödet
+Husets hjärta
+Bordets doft
+Ugnens glädje, osv.
Viktigare än att skriva dikter var emellertid att han lärde känna Georges Sorel, den franske filosof vars revolutionära syndikalism kom att få avgörande betydelse ej endast för italiensk fascism utan även för sovjetisk marxism. Placerad i Genève medarbetar Mussolini i Proletario di New York och vid ett besök i Milano knyter han kontakt med Avanguardia Socialista. I Zürich lär han sig tala perfekt tyska och går på föreläsningar om Friedrich Nietzsche, Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. 1904 håller han själv ett föredrag om Det aktuella läget för det italienska socialistiska partiet.
1905 är det dags för värnpliktstjänstgöring. 1906 är han tillbaks hemma i Romagna och senare samma år tillträder han tjänsten som lärare i Canova di Tolmezzo, där byns präst lär honom grekiska och latin. Samtidigt börjar han i Nietzsches efterföljd skriva en Storia della filosofia.
Under den här tiden arbetar Mussolini periodvis även i Tyskland och Frankrike. I Marseille organiserar han hamnarbetarna innan han tar aktiv del i kampen mot Österrike-Ungerns närvaro i Südtirol. I Trento utgavs en mot Österrike-Ungern oppositionell tidning,
Il Popolo d’Italia, med den italienske patrioten och geografen Cesare Battisti (1875-1916) som förläggare. Battisti var etablerad oppositionsman, medlem av det österrikiska riksrådet fram till 1915 då han växlade över till talienska armén. Men Battisti infångades snabbt av österrikarna, anklagades för högförräderi och dömdes till döden. Dessförinnan hade han hunnit engagera Mussolini som medarbetare till Il Popolo d’Italia, som där fann ett perfekt forum för frihetliga och socialistiska idéer i nietzscheansk tappning, antiklerikalt, antiborgerligt och antikejserligt. Mussolini visade sig vara en synnerligen begåvad journalist och snabbt utnämnde han till sina och tidningens huvudfiender nordöstra Italiens samtliga politiskt engagerade katoliker, lekmän och präster. På äkta klasskampsmanér debatteras i Il Popolo d’Italia frågan om kyrka-stat. Trentinos biskop och präster, engagerade i Partito Popolare, d.v.s. det krist-demokratiska partiet. De ganska reaktionära katolikerna blir väldigt upprörda och vänder sig med begäran om hjälp att försvara kejsartron, altare och penningpung till den i Innsbruck placerade ståthållaren för Tirol och kräver att ”den utländske hetsaren”, terroristen med dagens terminologi, skall utvisas dit varifrån han kommer och hör hemma, nämligen Italien.
Den 26-årige klasskämpen Mussolini fann en värdig motståndare i den två år äldre Dr. Alcide Degasperi, chefredaktör för den katolska tidningen Il Trentino. Det är samme Degasperi (1881-1954) som efter andra världskriget blir Italiens ledande politiker, initiativtagare till partiet Democrazia Cristiana och landets regeringsbildare. Noteras bör att det är denne Degasperi som 1946 tillsammans med Österrike skriver under dokumentet som skall ge Südtirol betydande autonomi. Något som aldrig helt infriats och därför, fortfarande, då och då leder till omfattande oroligheter och sociala motsättningar mellan regionens folkgrupper.
Degasperi föraktade, verkligen föraktade den socialistiske tidningskollegan Mussolini och såg honom som ”en desperado och anarkist”. Vilket han ju faktiskt var. Mussolini menade å sin sida att de trentinska katolikerna var antisemiter och politiskt efterblivna, ärkereaktionära och kejsartrogna. För den unge Mussolini var religion ett narrspel och Degasperi en slug räv. Äldre tiders strider mellan katoliker och socialister fick ny fart genom konfrontationen mellan den kylige Degasperi och den temperamentsfulle ”utlänningen” Mussolini. Första offentliga sammandrabbningen man mot man skedde på neutral mark, i Meran/o, den gamla kurorten inklämd mellan bergen några mil bortom Bozen/Bolzano, en gång i tiden, för århundraden sedan, med sitt Schloss Tirol ett verkligt maktcentrum i regionen innan det 1363 införlivades med de övriga habsburgska länderna.
För Mussolini var det solklart att Degasperi, med sin slarviga prosa fylld av satsfel, knaggligt framförd på ett kejserligt-kungligt kanslispråk, att denne man som knappt kunde göra sig förstådd på tyska, var en ytlig man, en man som tog österrikiska järnvägsbolagets tidtabell som förevändning för att komma undan en debatt som blev alltför pinsam för honom. Räven smet men tog hämnd genom att i tidningen Il Trentino offentliggöra Mussolinis straffregister, i huvudsak åtal för att ha bedrivit politisk propaganda i Schweiz, med utvisningar som straff. Rättsväsendet tog tag i det hela och när de österrikiska myndigheterna gått igenom akterna beslutade Trentinoåklagarna Tranquillini och Tessadri att utvisa Mussolini, till Italien. Men när anklagelsematerialet vandrat den långa byråkratiska vägen från Trento till Innsbruck och vidare till Wien för att så småningom åter hamna på Trentinoåklagarnas bord, så var det bara att huka, sänka axlarna och sucka. Mussolini skulle ej utvisas, tyckte man i Wien. Debatterna med Degasperi återupptogs, utfallen mot katoliker, kejsare och alla andra fiender blev intensivare och alltmer hätska. När det började komma anonyma brev, postade i Zürich, med mordhot mot de båda åklagarna, gav inrikesministern Guido von Haredtl med sig och samtyckte till att Mussolinis verksamhet förhoppningsvis kunde komma till vägs ände med hjälp av en utvisning. Vilken verkställdes. Så småningom. Det fanns även andra skäl till att placera Mussolini så långt bort som möjligt. Den 29 augusti 1909 firades i Innsbruck minnet av Andreas Hofers död, med kejsaren som hedersgäst. Den dagen fick icke störas av demonstrationer till förmån för en utvisad Mussolini, protester igångsatta av terrorister från de delar av Österrike vilka låg söder om alpkammarna. Utvisningen planerades ske efter festligheterna. Men medan man dansade, sjöng och var nostalgisk i Innsbruck rånades centralbanken i Trento på 300.000 Kronen. Mussolinis och Battistas redaktioner och lägenheter undersöktes. Mussolini häktades och placerades bakom lås och bom i Rovereto, där det fanns färre socialister än i Trento. Den 24 september frikändes Mussolini, men fick stanna kvar i cellen eftersom man fått kännedom om att han tidigare i sin lägenhet förvarat 6 kg dynamit, avsett för sprängning av polishuset i Trento.
Som protest mot såväl sin uteblivna frigivning som uteblivna utvisning hungerstrejkar Mussolini till dess utvisningsbeslutet verkställts och han kan återföras med kombattanterna i Verona. Intressant nog anklagar han, långt senare, inte de österrikiska myndigheterna varken för fängelsevistelsen eller utvisningen, utan de klerikala motståndarna: ”Tutta la colpa è dei clericali, se sono stato sfrattato”.
Redan under redaktörstiden i Trento kontaktar Mussolini utgivaren av den borgerligt-kritiska tidskriften La Voce, Giuseppe Prezzolini (27.1.1882-14.7.1992). Den 2 maj 1909 skriver Mussolini till Prezzolini att de ”italienska irredentisterna bör få klart för sig att Trento sannerligen är österrikiskt, österrikiskt alltifrån bergsborna som avgudar Franz Josef, österrikiskt vad gäller biskop, borgare och slott, allt i pangermanismens tjänst, österrikiskt vad gäller de s.k. liberalnationella som skäms över att tala italienska, och till arbetarna som man mutar med sociala reformer”. Mussolini hävdar att han trots att han ”hade svårt att känna sig hemma i denna region och svårt att förstå dessa österrikare” gärna önskade medarbeta i Prezzolinis tidskrift.
Mussolinis artiklar i La Voce finns publicerade i boken Il Trentino veduto da un socialista. I allmänhet är det utmärkta analyser av det politiska skeendet i stort och av spänningarna mellan de båda befolkningsgrupperna. Den tysktalande befolkningens ställer krav på
större autonomi för Südtirol/Alto Adige.
Degasperi och Mussolini som stora personligheter men hätska, ja hatiska motståndare före och under första världskriget. Den ene klerikal, den andra antiklerikal. Mellankrigstiden med Mussolini i ledande roll som Il Duce medan Degasperi bidar sin tid och inom Vatikanstatens skyddande murar arbetar som bibliotekarie och politisk rådgivare. Intressant är att under dessa mellankrigsår tillkommer Lateranfördragen (1929) som reglerar de kyrkliga, statsrättsliga, politiska och finansiella relationerna mellan den Heliga Stolen och Italien. Påven kan åter ge sig ut på resor bortom Vatikanstatens geografiskt snäva gränser.
När Degasperi 1946 tillträder som ministerpresident och skapare och ledare för Democrazia Cristiana håller han i stort sett fast vid och vidareutvecklar de industriella och sociala strukturer Mussolini infört. Det är ett märkligt historiskt samspel mellan dessa båda tydligen oupplösligt förenade hatare. Benito Mussolini som ung, intelligent och engagerad debattör, upprorisk mot kyrka, präster, stat, kejsarhus, stat och auktoriteter i största allmänhet, med patos, vilja och politiskt genomförbara idéer… Den långsiktigt kalkylerande Degasperi med rätt kontakter till kyrka, elit och etablissemang... För Mussolini kunde det ha slutat annorlunda än med arkebuseringen i Giulino di Mezzegra vid Comosjön den 28 april 1945.
+
+
+
Illustrationer:
1.Mussolini. Life-omslag september 1939.
2.Filippo Tommaso Marinettis hyllning till Mussolini som ”stark man”.
3.Il Popolo d’Italia, 1 maj 1917.
4.Italienska motståndsmän, ”terrorister”, hängda av österrikiska trupper. Ur: Il Popolo d’Italia.
5.Italienska trupper har intagit Piazza Walter/Walterplatz i Bolzano/Bozen. Ur: Il Popolo d’Italia.
+
+
Artikeln tidigare publicerad i bl.a. Svenska Dagbladet (28.4.1985). Här uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1985, 2007.
+
+
+
Bo I. CaveforsIL DUCE, KULTURSKRIBENT, MED MERA
Den 28 april för sextiotvå år sedan (1945) flydde Benito Amilcare Andrea Mussolini tillsammans med älskarinnan Clara Petacci (samt en parifunktionär, livvakt) på flykt undan de allierade invasionsstyrkorna, på väg mot Schweiz, men stoppades i Giulino di Mezzegra vid Comosjön av en partisanpatrull under ledning av greven Pierluigi Bellini delle Stelle, med täcknamnet Pedro, och arkebuserades för att sedan forslas till Milano och i en byggnadsställning hängande med fötterna uppåt bespottas och hånas av den del av befolkningen som inte gömde sig bakom låsta dörrar och begrät Il Duce.
Flertalet politiskt betydande beslut som tagits i Europa efter andra världskrigets slut har dikterats av hur de kunde/kan relateras till Hitler och nationalsocialismen. Den låsningen vid det förflutna gäller i kanske än högre grad för italienarna, arvet efter Mussolini och fascismen är allestädes och alltid närvarande. Problemet är gigantiskt: hur förneka den närastliggande historien? För italienarna: det mesta av det som skapades av Mussolini (under hans regim) lever vidare idag. Flertalet industrikoncerner, statliga och privata vilka nådde full mognad under den fascistiska eran, tiden mellan de båda europeiska världskrigen, med FIAT (nåja, aktiekursen faller idag men under perioden 1945 – 1995 tongivande kapitalistförespråkare även när det gällde att i Togliattis namn öppna automobiltillverkning i det forna Sovjetunionen) i spetsen, har vidareutvecklats och utgör också idag den ekonomiska ryggraden i ett italienskt samhälle byggt på den saliga medelklassprincipen om att allt kan ske bara det inte sker inför öppen ridå. Med andra
ord: italienskt rättsväsen agerar i stort sett utifrån grundlagar som skrevs under Mussolinis tid vid makten och den italienska partistrukturen, från vänster till höger (examensarbete: Prodi contra Berlusconi), slår emfatiskt vakt kring sociala reformer som socialförsäkringar, pensioner o.s.v. vilka i Italien i huvudsak är fascismens arv till nutida generationer, på samma sätt som motsvarande reformer i Sverige, oavsett vilket parti eller vilken allians av småborgare som sitter vidmakten, bär socialdemokratins signatur.Per Albin Hansson präglade 1930- och 1940-talens Sverige samtidigt som Benito Mussolini uttryckligt och häpnadsväckande populistiskt formade inte bara sin tids Italien utan också dagens Italien. Den största skillnaden mellan då och nu är möjligen att konkordatet mellan det fascistiska Italien och den katolska Vatikanstaten visserligen gav Påven fritt spelrum vad beträffar Världens angelägenheter men begräsande hans möjligheter att påverka Italiens inrikespolitik, medan Vatikanstaten idag åter är politiskt aktivt inom det näraliggande geografiska området, dvs Prodis Italien.
Såväl Hansson som Mussolini var personligheter, stora eller små må här vara osagt. Båda anpassade sina budskap till sitt hemlands kultur, politiska förutsättningar och ganska originella och speciella psykologiska befolkningsstrukturer. Südtirolare och napolitanare… Samer och skåningar… Båda diktatorerna, den ene under skydd av fascistisk styrkearrogans och den andre med hjälp av folkförakt väl dolt bakom demokratiskt manipulativa finesser om folkstyre, visar i historiens obarmhärtiga sken stora likheter vad gäller konsten att manipulera folkopinioner och därmed initiera den samhällsutveckling de båda programmatiskt drev igenom. Den industriella uppbyggnaden och sociala reformer har redan nämnts. Man kan också visa på folkbildande ambitioner som Dopo Lavore, ett fascistiskt ABF, den italienska Folkets-Hus-rörelsen och det italienska Unga Örnar, Balilla och Avanguardia.
Idag är det uppenbart att Mussolini och den fascistiska rörelsen samlade Italiens medborgare kring ett socialt och politiskt program som förde fram landet till en ledande och modern stat i det alltmer genomindustrialiserade Europa. Ideologiskt övertygade och medlöpare byggde det Nya Samhället på ungefär samma sätt och utifrån samma synsätt [även om Italien i stort sett saknade de ambitioner till ”rashygien” som under samma tidsperiod (och senare…) är en skamfläck på Sveriges moderna historia] som det socialdemokratiska Sverige växte fram under 1930- och 1940-talen, ofta i nära allians med, sällan med aktivt motstånd från, andra borgerliga medelklasspartier.
Allt detta är historia. Än mer historia är den tid i Benito Mussolinis liv som föregick perioden Il Duce, då han arbetade som frilansande kulturskribent och som redaktör i Trentino för att 1919 i Milano tillsammans med syndikalister grunda det första fascistiska partiet, Fascio de Combattimento. Det var en tid då subversiv verksamhet stod i zenit i framför allt i den del av det nordligaste Italien som fram till 1918 hörde till det kejserligt-kungliga Österrike-Ungern. Under något årtionde framträder den unge Mussolini dels som intellektuell med avancerat litterära intressen, dels som fysiskt tilldragande agitator med kunskap och verbalitet som främsta bundsförvanter.
+
+
+
Benito Mussolini föddes 1883 i Predappio i Forli i Romagna, en region i Italien som tillhörde Kyrkostaten till 1860 då den införlivades med Kungariket Italien. Hans far var socialist, modern lärarinna som trots mannens hat mot kyrka och kristendom placerade sonen i skola hos salesianerna i Faneza, 1892-1894. Salesianerna är utmärkta pedagoger, deras skolor välrenommerade. Mussolinis förnamn kommer från faderns idoler, den mexikanske revolutionären Benito Juarez och vännerna Amilcare Cripiani och Andrea Costa. Efter åren hos salesianerna undervisades Mussolini åren 1894-1901 vid lärarseminariet i Forlimpopoli där han utexaminerades som folkskollärare. Mussolinis idol var Garibaldi vars revolutionära glöd och kraft han jämförde med Mazzinis, Lincolns, Cavours, Bismarcks och Disraelis. Efter lärarexamen undervisar han i Gualtierie-Emilia innan han reser till Schweiz för att försörja sig som hantlangare och murare i Lausanne, Genève, Bern och Zürich. Han får nya idoler, Wilhelm Tell och den schweiziske pedagogen Heinrich Pestalozzi, kalvinist och om man så vill, den allmänna folkskolans främste idégivare. Och… Mussolini skriver dikter, ofta tillägnade franska revolutionens specialist på sociala frågor, François Babeuf:
+Älska brödet
+Husets hjärta
+Bordets doft
+Ugnens glädje, osv.
Viktigare än att skriva dikter var emellertid att han lärde känna Georges Sorel, den franske filosof vars revolutionära syndikalism kom att få avgörande betydelse ej endast för italiensk fascism utan även för sovjetisk marxism. Placerad i Genève medarbetar Mussolini i Proletario di New York och vid ett besök i Milano knyter han kontakt med Avanguardia Socialista. I Zürich lär han sig tala perfekt tyska och går på föreläsningar om Friedrich Nietzsche, Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. 1904 håller han själv ett föredrag om Det aktuella läget för det italienska socialistiska partiet.
1905 är det dags för värnpliktstjänstgöring. 1906 är han tillbaks hemma i Romagna och senare samma år tillträder han tjänsten som lärare i Canova di Tolmezzo, där byns präst lär honom grekiska och latin. Samtidigt börjar han i Nietzsches efterföljd skriva en Storia della filosofia.
Under den här tiden arbetar Mussolini periodvis även i Tyskland och Frankrike. I Marseille organiserar han hamnarbetarna innan han tar aktiv del i kampen mot Österrike-Ungerns närvaro i Südtirol. I Trento utgavs en mot Österrike-Ungern oppositionell tidning,
Il Popolo d’Italia, med den italienske patrioten och geografen Cesare Battisti (1875-1916) som förläggare. Battisti var etablerad oppositionsman, medlem av det österrikiska riksrådet fram till 1915 då han växlade över till talienska armén. Men Battisti infångades snabbt av österrikarna, anklagades för högförräderi och dömdes till döden. Dessförinnan hade han hunnit engagera Mussolini som medarbetare till Il Popolo d’Italia, som där fann ett perfekt forum för frihetliga och socialistiska idéer i nietzscheansk tappning, antiklerikalt, antiborgerligt och antikejserligt. Mussolini visade sig vara en synnerligen begåvad journalist och snabbt utnämnde han till sina och tidningens huvudfiender nordöstra Italiens samtliga politiskt engagerade katoliker, lekmän och präster. På äkta klasskampsmanér debatteras i Il Popolo d’Italia frågan om kyrka-stat. Trentinos biskop och präster, engagerade i Partito Popolare, d.v.s. det krist-demokratiska partiet. De ganska reaktionära katolikerna blir väldigt upprörda och vänder sig med begäran om hjälp att försvara kejsartron, altare och penningpung till den i Innsbruck placerade ståthållaren för Tirol och kräver att ”den utländske hetsaren”, terroristen med dagens terminologi, skall utvisas dit varifrån han kommer och hör hemma, nämligen Italien.Den 26-årige klasskämpen Mussolini fann en värdig motståndare i den två år äldre Dr. Alcide Degasperi, chefredaktör för den katolska tidningen Il Trentino. Det är samme Degasperi (1881-1954) som efter andra världskriget blir Italiens ledande politiker, initiativtagare till partiet Democrazia Cristiana och landets regeringsbildare. Noteras bör att det är denne Degasperi som 1946 tillsammans med Österrike skriver under dokumentet som skall ge Südtirol betydande autonomi. Något som aldrig helt infriats och därför, fortfarande, då och då leder till omfattande oroligheter och sociala motsättningar mellan regionens folkgrupper.
Degasperi föraktade, verkligen föraktade den socialistiske tidningskollegan Mussolini och såg honom som ”en desperado och anarkist”. Vilket han ju faktiskt var. Mussolini menade å sin sida att de trentinska katolikerna var antisemiter och politiskt efterblivna, ärkereaktionära och kejsartrogna. För den unge Mussolini var religion ett narrspel och Degasperi en slug räv. Äldre tiders strider mellan katoliker och socialister fick ny fart genom konfrontationen mellan den kylige Degasperi och den temperamentsfulle ”utlänningen” Mussolini. Första offentliga sammandrabbningen man mot man skedde på neutral mark, i Meran/o, den gamla kurorten inklämd mellan bergen några mil bortom Bozen/Bolzano, en gång i tiden, för århundraden sedan, med sitt Schloss Tirol ett verkligt maktcentrum i regionen innan det 1363 införlivades med de övriga habsburgska länderna.
För Mussolini var det solklart att Degasperi, med sin slarviga prosa fylld av satsfel, knaggligt framförd på ett kejserligt-kungligt kanslispråk, att denne man som knappt kunde göra sig förstådd på tyska, var en ytlig man, en man som tog österrikiska järnvägsbolagets tidtabell som förevändning för att komma undan en debatt som blev alltför pinsam för honom. Räven smet men tog hämnd genom att i tidningen Il Trentino offentliggöra Mussolinis straffregister, i huvudsak åtal för att ha bedrivit politisk propaganda i Schweiz, med utvisningar som straff. Rättsväsendet tog tag i det hela och när de österrikiska myndigheterna gått igenom akterna beslutade Trentinoåklagarna Tranquillini och Tessadri att utvisa Mussolini, till Italien. Men när anklagelsematerialet vandrat den långa byråkratiska vägen från Trento till Innsbruck och vidare till Wien för att så småningom åter hamna på Trentinoåklagarnas bord, så var det bara att huka, sänka axlarna och sucka. Mussolini skulle ej utvisas, tyckte man i Wien. Debatterna med Degasperi återupptogs, utfallen mot katoliker, kejsare och alla andra fiender blev intensivare och alltmer hätska. När det började komma anonyma brev, postade i Zürich, med mordhot mot de båda åklagarna, gav inrikesministern Guido von Haredtl med sig och samtyckte till att Mussolinis verksamhet förhoppningsvis kunde komma till vägs ände med hjälp av en utvisning. Vilken verkställdes. Så småningom. Det fanns även andra skäl till att placera Mussolini så långt bort som möjligt. Den 29 augusti 1909 firades i Innsbruck minnet av Andreas Hofers död, med kejsaren som hedersgäst. Den dagen fick icke störas av demonstrationer till förmån för en utvisad Mussolini, protester igångsatta av terrorister från de delar av Österrike vilka låg söder om alpkammarna. Utvisningen planerades ske efter festligheterna. Men medan man dansade, sjöng och var nostalgisk i Innsbruck rånades centralbanken i Trento på 300.000 Kronen. Mussolinis och Battistas redaktioner och lägenheter undersöktes. Mussolini häktades och placerades bakom lås och bom i Rovereto, där det fanns färre socialister än i Trento. Den 24 september frikändes Mussolini, men fick stanna kvar i cellen eftersom man fått kännedom om att han tidigare i sin lägenhet förvarat 6 kg dynamit, avsett för sprängning av polishuset i Trento.
Som protest mot såväl sin uteblivna frigivning som uteblivna utvisning hungerstrejkar Mussolini till dess utvisningsbeslutet verkställts och han kan återföras med kombattanterna i Verona. Intressant nog anklagar han, långt senare, inte de österrikiska myndigheterna varken för fängelsevistelsen eller utvisningen, utan de klerikala motståndarna: ”Tutta la colpa è dei clericali, se sono stato sfrattato”.Redan under redaktörstiden i Trento kontaktar Mussolini utgivaren av den borgerligt-kritiska tidskriften La Voce, Giuseppe Prezzolini (27.1.1882-14.7.1992). Den 2 maj 1909 skriver Mussolini till Prezzolini att de ”italienska irredentisterna bör få klart för sig att Trento sannerligen är österrikiskt, österrikiskt alltifrån bergsborna som avgudar Franz Josef, österrikiskt vad gäller biskop, borgare och slott, allt i pangermanismens tjänst, österrikiskt vad gäller de s.k. liberalnationella som skäms över att tala italienska, och till arbetarna som man mutar med sociala reformer”. Mussolini hävdar att han trots att han ”hade svårt att känna sig hemma i denna region och svårt att förstå dessa österrikare” gärna önskade medarbeta i Prezzolinis tidskrift.
Mussolinis artiklar i La Voce finns publicerade i boken Il Trentino veduto da un socialista. I allmänhet är det utmärkta analyser av det politiska skeendet i stort och av spänningarna mellan de båda befolkningsgrupperna. Den tysktalande befolkningens ställer krav på
större autonomi för Südtirol/Alto Adige.Degasperi och Mussolini som stora personligheter men hätska, ja hatiska motståndare före och under första världskriget. Den ene klerikal, den andra antiklerikal. Mellankrigstiden med Mussolini i ledande roll som Il Duce medan Degasperi bidar sin tid och inom Vatikanstatens skyddande murar arbetar som bibliotekarie och politisk rådgivare. Intressant är att under dessa mellankrigsår tillkommer Lateranfördragen (1929) som reglerar de kyrkliga, statsrättsliga, politiska och finansiella relationerna mellan den Heliga Stolen och Italien. Påven kan åter ge sig ut på resor bortom Vatikanstatens geografiskt snäva gränser.
När Degasperi 1946 tillträder som ministerpresident och skapare och ledare för Democrazia Cristiana håller han i stort sett fast vid och vidareutvecklar de industriella och sociala strukturer Mussolini infört. Det är ett märkligt historiskt samspel mellan dessa båda tydligen oupplösligt förenade hatare. Benito Mussolini som ung, intelligent och engagerad debattör, upprorisk mot kyrka, präster, stat, kejsarhus, stat och auktoriteter i största allmänhet, med patos, vilja och politiskt genomförbara idéer… Den långsiktigt kalkylerande Degasperi med rätt kontakter till kyrka, elit och etablissemang... För Mussolini kunde det ha slutat annorlunda än med arkebuseringen i Giulino di Mezzegra vid Comosjön den 28 april 1945.
+
+
+
Illustrationer:
1.Mussolini. Life-omslag september 1939.
2.Filippo Tommaso Marinettis hyllning till Mussolini som ”stark man”.
3.Il Popolo d’Italia, 1 maj 1917.
4.Italienska motståndsmän, ”terrorister”, hängda av österrikiska trupper. Ur: Il Popolo d’Italia.
5.Italienska trupper har intagit Piazza Walter/Walterplatz i Bolzano/Bozen. Ur: Il Popolo d’Italia.
+
+
Artikeln tidigare publicerad i bl.a. Svenska Dagbladet (28.4.1985). Här uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1985, 2007.
+
+
25.4.07
MIX NYC - April, May, June
++
+
+
+
+
+
+
+
+
MIX NYC
Upkoming Events:
April 27 CUNY Panel: Sexuality and Cinematic Form
May 2 Those Boys: Panel at powerHouse Arena, Dumbo
May 14 Fucking Different at Collective:Unconscious
June 11 Operating Room: Works in Progress at C:U
June 14 Naked Eye Benefit Party & eBay Auction
2007 Call for Films, Curators, Performances & Installations
+
Now Available for download...
+
+
24.4.07
SUBALTERN # 1-2007 / RYSSLANDSNUMMER
SUBALTERN
1-2007
Specialnummer:
Ryssland
+
96 välmatade och illustrerade sidor med bidrag av bland andra om bland annat:
Martin Bergqvist om Eduard Limonov
Eduard Limonov: Ur En Förlorares DSagbok
Mattias Nihlén om Jacob Kirkegaards "4 rooms"
Maria Zennström om Ilja
Per-Arne Bodin om Terorism (rysk)
Adam Persson: Made in U.S.S.R
- " - : En afton med Stefan Tcherepnin
- " - : Nikon och gatans poetik
Nikon: Ur Teknik för snabbt skrivande
Alexei Borisov om elektronisk musik i Ryssland
Pär Thörn: Jag heter Alexander Brener
Kjell Johansson om Aleksej Skaldin
Alexej Skaldin: Berättelsen om Herr Sonika
Mer information, prenumeration osv direkt hos Hammarströms förlag
Subalterns blogg
+
+
21.4.07
ANTOINE DE SAINT-EXUPÉRY
+
+
+
Bo I. Cavefors
PRINSEN & PILOTEN
Parisförlaget Gallimard publicerar 1945 första upplagan av Antoine de Saint-Exupérys Le Petit Prince, Den Lille Prinsen. Boken utkom postumt. Författaren omkom, förolyckades,
mördades, arkebuserades(?) klockan 13.00 den 31 juli 1944 när hans flygplan, en Lockheed P38-Lightning [sedan planet beskjutits av ett tyskt Focker-Wulf-jaktplan] efter utfört spaningsuppdrag över franska fastlandet kraschade mot havsytan utanför Korsika, på hemväg till flygplatsen i Borgo, i närheten av Bastia.
PRINSEN & PILOTEN
Parisförlaget Gallimard publicerar 1945 första upplagan av Antoine de Saint-Exupérys Le Petit Prince, Den Lille Prinsen. Boken utkom postumt. Författaren omkom, förolyckades,
mördades, arkebuserades(?) klockan 13.00 den 31 juli 1944 när hans flygplan, en Lockheed P38-Lightning [sedan planet beskjutits av ett tyskt Focker-Wulf-jaktplan] efter utfört spaningsuppdrag över franska fastlandet kraschade mot havsytan utanför Korsika, på hemväg till flygplatsen i Borgo, i närheten av Bastia.+
Pilot i det tyska jaktplanet var en
ung flygofficer från Aachen, Hermann Korth. Efter mer eller mindre intensiva och seriösa efterforskningar, dykningar av diverse oseriösa och publicitetshungriga äventyrare, hittade man, år 2000, Saint-Exupérys spaningsplan i havet utanför Île de Riou. Vraket bärgades 2003. Men författaren är fortfarande försvunnen, uppslukad av Havet; han försvann exakt som Den Lille Prinsen när livet stod i zenit, men båda återuppstår, i tro och kärlek, för varje ny upplaga av denna bok, översatt till ett oräkneligt antal språk, även svenska. På vilken av Den Lille Prinsens Planeter befinner sig Antoine de Saint-Exupéry?
Förmodligen försökte Saint-Exupéry nödlanda på Île de Riou. Bokens Pilot nödlandar på och i en helt annan geografisk verklighet, nämligen i öknen. I vilken öken: den geografiskt påvisbara öknen, tex Sahara, eller i hjärtats och missmodets, i den katolska trons öken? ”Åh, snälla… rita ett får åt mig!” säger Barnet, när natten viker för gryning, när Barnet väcker den i Öknen nödlandade Piloten. Ett får! Varför just ett får? När Piloten vaknat ser han framför sig en liten ljuslockig pojke, ett barn vars oskuldsfulla men mogna vemod man får en god uppfattning om genom att studera bokens illustrationer.
”Rita ett får åt mig…”, ber Pojken än en gång. Piloten gör flera försök, men inget av de tecknade fåren tillfredsställer Den Ljuslockige. Till slut ritar Piloten en låda med tre borrade lufthål och säger: ”Här har du en låda. Fåret du önskar dig finns inuti lådan”. Den Lille Prinsen skrattar och svarar: ”Det är exakt ett sådant får jag önskar mig.”
Under dagarna som följer berättar Den Lille Prinsen sitt livs
äventyr för Piloten. Hur han lämnat sin Planet, som inte är större än ett normalt hus, men där det trots murarna som avgränsar Huset mot Omvärlden, finns tre vulkaner. Prinsens rike kallas för Planet B 612. Den Lille Prinsen berättar hur han varje morgon städar upp i sin Planet, hur han gör Planetens morgontoalett. Med sotarborste rensar han vulkanerna. Han rycker bort ogräset som spirat under natten. ”Det handlar om disciplin”, säger Den Lille Prinsen. ”Det är ett långtråkigt men ganska lätt arbete.”
”En dag”, fortsätter Den Lille Prinsen, ”såg jag fyrtiotre solnedgångar. – Du skall veta, att när man är fruktansvärt ledsen så älskar man solnedgångar…”. Piloten svarar: ”Jaha, då var du således fruktansvärt olycklig den där dagen med fyrtiotre solnedgångar?”. Den Lille Prinsen svarar inte. Dumma frågor kräver inga svar. Till vad tjänar självklara svar?
En dag hände det på Den Lille Prinsens Planet att en blomma kämpade ihärdigt för att ta sig igenom den hårda jordskorpan. Det var en underbart härlig och sällsynt och fåfäng Ros. Den Lille Prinsen berättar händelsen för Piloten och säger att man aldrig skall fästa sig vid blommor, hur förföriskt de än doftar. Han säger: ”Men det begrep jag inte då! Jag skulle ha rättat mig efter hur Rosen behandlade mig och inte hur den doftade. Den levde endast för min skull. Jag borde inte ha flytt bort ifrån den, men blommor är så motsägelsefulla. Och jag var alldeles för ung för att ha vett att älska den”.
Ordet är: motsägelsefulla. Den Lille Prinsen flydde bort från den behagsjuka Rosen som trots all ömhet den visade Den Lille Prinsen, aldrig förmådde gråta: ”Det var en så stolt blomma”. Är det syndigt att vara stolt?
I och med detta konstaterande är vi framme vid själva kärnan i Saint-Exupérys berättelse. De katolska teologerna och psykoanalytikerna Eugen Drewermann och Ingritt Neuhaus analyserar den hårda kärnan i Saint-Exupérys berättelse i boken Das Eigentliche ist unsichtbar. Der Kleine Prinz tiefenpsykologisch gedeutet (Herder Verlag 1985). I en annan bok, Tiefenpsychologie und Exegese. Die Wahrheit der Formen, Traum, Mythos, Märchen, Sage und Legenden (Walter Verlag 1985) angriper Drewermann, som exeget, den historisk-kritiska exegetism som han anser blivit totalt själlös och som förstört förståelsen av alla sann religiositet genom att reducera Bibelns texter till att vara oantastbara endast då det historiska är faktiskt bevisbart.
Drewermann plockar i sitt vida vetande och sin djupa lärdom och försvarar och förklarar den andliga kraft som finns i myter, sagor, drömmar. Drewermanns/Neuhaus analys av Den Lille Prinsen är ett praktikfall utifrån teorierna i Tiefenpsychologie und Exegese. De båda författarna menar att det endast finns två litterära verk från 1900-talet som speglar det speciella, det unika för detta förflutna århundrade, nämligen Franz Kafkas Slottet och Saint-Exupérys Den Lille Prinsen. Drewermann/Neuhaus analyserar och betygsätter inte det litterära värdet utan den ”psykologiska och existentiella sanningshalten”.
Sålunda. Rosen i Den Lille Prinsen är författarens mor, menar Drewermann/Neuhaus (D/N). På så sätt återger Den Lille Prinsen ”med sina sorger, skuldkänslor, sin ängslan och sin plikttrohet gentemot den hemlighetsfulla Rosen” Saint-Exupérys relationer till sin mor. Författarens verksamhet som Pilot, omstrålad av berömmelse och snuddande overkligt nära något som kan liknas vid Ikaros hemligheter vad gäller konsten att sväva fritt i luften, att förflytta sig med hjälp av vindarnas nycker, där idealbilden av ”manlighet”, mod och ära, för modern är en totalt otänkbar värld och verklighet. Rosen vissnar och dör i denna maskinernas värld. Bort från jordelivets avgaser till den fria existensen. Den Lille Prinsen och den flock vilda fåglar som omger honom när de som ett av Gud utvalt kollektiv besöker omkringliggande planeter, befolkade av typer som Despoten, Fåfängan, Drinkaren, Affärsmannen, Gatulyktständaren och Den Lärde Geografen. Efter att ha mött så betydande skurkar konstaterar Den Lille Prinsen: ”Så underliga Stora Människor är”. Onekligen en genial iakttagelse, barnslig, naiv, utan kollegiala eller strategiska hänsyn. Gatulyktständaren är den klokaste av dem alla: ”När han tänder lyktorna så är det som gav han världen en ny Stjärna eller en ny Blomma. När han släcker lyktan är det som när en stjärna eller en blomma somnar in”. Vem är, egentligen, Gatulyktständaren? När Den Lille Prinsen besöker Den Lärde Geografen finner han att denne lärde man intet vet om floder och berg och städer och öknar och skogar och att han förnekar all kännedom om Rosen som växer på Den Lille Prinsens egen Planet och som denne, helt trovärdigt, berättat om, men ”Min blomma är så svag”, konstaterar Den Lille Prinsen, ”och den har endast fyra törnen att försvara sig med här i världen…”, så ”…varför lämnade jag den ensam hemma!”. Den Lille Prinsen blir orolig, han är ofta orolig så egentligen borde läsaren av Saint-Exupérys bok inte oroa sig, men…, DLP beslutar sig för att endast göra en snabbvisit på den sista av rundresans Planeter, Jorden, innan han återvänder hem.
Drewermann/Neuhaus (D/N) analyser Den Lille Prinsens budskap och relaterar det till Bibelns (Nya Testamentets) budskap om ”Guds Barn” och/eller om Guds Son. Den Lille Prinsen förkroppsligar människans önskan efter ett aldrig ”levt liv”, människans längtan efter ett liv som kanske är endast metafysiskt fattbart. När jag nyper mig i armen, är det smärta eller en existentiell uppfattning av smärta? För Den Lille Prinsen (Saint-Exupéry) representerar Guds Barn eller Guds Son en förnyad och återlöst existens där Döden övervunnits. Det finns andra Planeter än den där vi människor lever våra ofattbara liv. Men även Jorden är, eller borde kunna vara, en åtråvärd Planet. Den Lille Prinsen vänder ryggen åt ”De Stora Människorna”, som Ernst Jüngers anark skapar han sig en av ”furstarna” ointagbar maktsfär, han ignorerar dessa självförhärligande makthavare och trots att det ligger inom hans möjligheter att upplysa dem om de andra Planeternas existens genom att visa på alternativen, förlöser han dem inte från deras imaginära ”storhet”.
På Planeten Jorden möter Den Lille Prinsen sin och vår Pilot.
När den åttonde dagen randades drack Piloten den sista droppen vatten. Den Lille Prinsen föreslår att de gemensamt skall söka efter en brunn. ”Du är således också törstig?”, svarar Piloten. På denna fråga svarade Den Lille Prinsen inte omedelbart, men efter en stunds betänketid sade han: ”Stjärnorna är vackra och de påminner om en Blomma som man inte kan se…”.
+
”…Öknen är vacker”, påstår Den Lille Prinsen. Piloten samtycker. Piloten hade alltid älskat öknar trots att han av bitter erfarenhet visste hur det är att sitta ensam och övergiven på en sanddyna, utan att se en endaste stjärna lysa upp den nattsvarta natten, utan att höra ens en biblisk gräshoppas musikaliska gnissel…, men trots alla dessa vedervärdigheter känna närvaron av Någon, av Någonting som ger liv åt stillheten, ödsligheten, ensamheten.
”Öknen blir så vacker”, sade Den Lille Prinsen, ”…därför att någonstans gömmer den en Brunn”. Då förstod Piloten att allt, att alla är en del av den stora Hemlighet som finns i alla ting, i all vad som sker, föds och avslutas.
D/N menar att hos Saint-Exupéry är Gud inte en uppenbarelsernas Gud som går människorna till mötes, utan en Gud som givit människorna den Fria Viljan att själva söka och finna och stanna i Honom, i Brunnen, i Öknen. Saint-Exupérys Gud är inte historiskt faktiskt påvisbar men likväl existensiellt sann och verklig. Gud är icke nämnd vid namn i historieböckerna men finns i varje människa, i varje händelse historieböckerna berättar om.
På de avslutande sidorna i boken Den Lille Prinsen finns en bild som föreställer Jorden, Öknen, Horisonten samt en Stjärna, allt ritat med endast några få streck. ”Här”, just här, skriver författaren, ”’är Den Lille Prinsen till Jorden kommen och åter försvunnen. Se noga på detta landskap så ni säkert känner igen det den dag ni själva kommer att färdas genom Afrikas öknar. Och råkar ni komma förbi just där, just där Den Lille Prinsen och Piloten befann sig, skynda inte genast vidare. Jag bönfaller er om detta – stanna till en stund, där, rakt under Stjärnan! Kommer då ett Barn ner till er, ett Barn som skrattar, som har gyllenblont hår och som inte svarar på era frågor, ja, då vet ni vem det är”.
Pilot i det tyska jaktplanet var en
ung flygofficer från Aachen, Hermann Korth. Efter mer eller mindre intensiva och seriösa efterforskningar, dykningar av diverse oseriösa och publicitetshungriga äventyrare, hittade man, år 2000, Saint-Exupérys spaningsplan i havet utanför Île de Riou. Vraket bärgades 2003. Men författaren är fortfarande försvunnen, uppslukad av Havet; han försvann exakt som Den Lille Prinsen när livet stod i zenit, men båda återuppstår, i tro och kärlek, för varje ny upplaga av denna bok, översatt till ett oräkneligt antal språk, även svenska. På vilken av Den Lille Prinsens Planeter befinner sig Antoine de Saint-Exupéry?Förmodligen försökte Saint-Exupéry nödlanda på Île de Riou. Bokens Pilot nödlandar på och i en helt annan geografisk verklighet, nämligen i öknen. I vilken öken: den geografiskt påvisbara öknen, tex Sahara, eller i hjärtats och missmodets, i den katolska trons öken? ”Åh, snälla… rita ett får åt mig!” säger Barnet, när natten viker för gryning, när Barnet väcker den i Öknen nödlandade Piloten. Ett får! Varför just ett får? När Piloten vaknat ser han framför sig en liten ljuslockig pojke, ett barn vars oskuldsfulla men mogna vemod man får en god uppfattning om genom att studera bokens illustrationer.
”Rita ett får åt mig…”, ber Pojken än en gång. Piloten gör flera försök, men inget av de tecknade fåren tillfredsställer Den Ljuslockige. Till slut ritar Piloten en låda med tre borrade lufthål och säger: ”Här har du en låda. Fåret du önskar dig finns inuti lådan”. Den Lille Prinsen skrattar och svarar: ”Det är exakt ett sådant får jag önskar mig.”
Under dagarna som följer berättar Den Lille Prinsen sitt livs
äventyr för Piloten. Hur han lämnat sin Planet, som inte är större än ett normalt hus, men där det trots murarna som avgränsar Huset mot Omvärlden, finns tre vulkaner. Prinsens rike kallas för Planet B 612. Den Lille Prinsen berättar hur han varje morgon städar upp i sin Planet, hur han gör Planetens morgontoalett. Med sotarborste rensar han vulkanerna. Han rycker bort ogräset som spirat under natten. ”Det handlar om disciplin”, säger Den Lille Prinsen. ”Det är ett långtråkigt men ganska lätt arbete.””En dag”, fortsätter Den Lille Prinsen, ”såg jag fyrtiotre solnedgångar. – Du skall veta, att när man är fruktansvärt ledsen så älskar man solnedgångar…”. Piloten svarar: ”Jaha, då var du således fruktansvärt olycklig den där dagen med fyrtiotre solnedgångar?”. Den Lille Prinsen svarar inte. Dumma frågor kräver inga svar. Till vad tjänar självklara svar?
En dag hände det på Den Lille Prinsens Planet att en blomma kämpade ihärdigt för att ta sig igenom den hårda jordskorpan. Det var en underbart härlig och sällsynt och fåfäng Ros. Den Lille Prinsen berättar händelsen för Piloten och säger att man aldrig skall fästa sig vid blommor, hur förföriskt de än doftar. Han säger: ”Men det begrep jag inte då! Jag skulle ha rättat mig efter hur Rosen behandlade mig och inte hur den doftade. Den levde endast för min skull. Jag borde inte ha flytt bort ifrån den, men blommor är så motsägelsefulla. Och jag var alldeles för ung för att ha vett att älska den”.
Ordet är: motsägelsefulla. Den Lille Prinsen flydde bort från den behagsjuka Rosen som trots all ömhet den visade Den Lille Prinsen, aldrig förmådde gråta: ”Det var en så stolt blomma”. Är det syndigt att vara stolt?
I och med detta konstaterande är vi framme vid själva kärnan i Saint-Exupérys berättelse. De katolska teologerna och psykoanalytikerna Eugen Drewermann och Ingritt Neuhaus analyserar den hårda kärnan i Saint-Exupérys berättelse i boken Das Eigentliche ist unsichtbar. Der Kleine Prinz tiefenpsykologisch gedeutet (Herder Verlag 1985). I en annan bok, Tiefenpsychologie und Exegese. Die Wahrheit der Formen, Traum, Mythos, Märchen, Sage und Legenden (Walter Verlag 1985) angriper Drewermann, som exeget, den historisk-kritiska exegetism som han anser blivit totalt själlös och som förstört förståelsen av alla sann religiositet genom att reducera Bibelns texter till att vara oantastbara endast då det historiska är faktiskt bevisbart.
Drewermann plockar i sitt vida vetande och sin djupa lärdom och försvarar och förklarar den andliga kraft som finns i myter, sagor, drömmar. Drewermanns/Neuhaus analys av Den Lille Prinsen är ett praktikfall utifrån teorierna i Tiefenpsychologie und Exegese. De båda författarna menar att det endast finns två litterära verk från 1900-talet som speglar det speciella, det unika för detta förflutna århundrade, nämligen Franz Kafkas Slottet och Saint-Exupérys Den Lille Prinsen. Drewermann/Neuhaus analyserar och betygsätter inte det litterära värdet utan den ”psykologiska och existentiella sanningshalten”.
Sålunda. Rosen i Den Lille Prinsen är författarens mor, menar Drewermann/Neuhaus (D/N). På så sätt återger Den Lille Prinsen ”med sina sorger, skuldkänslor, sin ängslan och sin plikttrohet gentemot den hemlighetsfulla Rosen” Saint-Exupérys relationer till sin mor. Författarens verksamhet som Pilot, omstrålad av berömmelse och snuddande overkligt nära något som kan liknas vid Ikaros hemligheter vad gäller konsten att sväva fritt i luften, att förflytta sig med hjälp av vindarnas nycker, där idealbilden av ”manlighet”, mod och ära, för modern är en totalt otänkbar värld och verklighet. Rosen vissnar och dör i denna maskinernas värld. Bort från jordelivets avgaser till den fria existensen. Den Lille Prinsen och den flock vilda fåglar som omger honom när de som ett av Gud utvalt kollektiv besöker omkringliggande planeter, befolkade av typer som Despoten, Fåfängan, Drinkaren, Affärsmannen, Gatulyktständaren och Den Lärde Geografen. Efter att ha mött så betydande skurkar konstaterar Den Lille Prinsen: ”Så underliga Stora Människor är”. Onekligen en genial iakttagelse, barnslig, naiv, utan kollegiala eller strategiska hänsyn. Gatulyktständaren är den klokaste av dem alla: ”När han tänder lyktorna så är det som gav han världen en ny Stjärna eller en ny Blomma. När han släcker lyktan är det som när en stjärna eller en blomma somnar in”. Vem är, egentligen, Gatulyktständaren? När Den Lille Prinsen besöker Den Lärde Geografen finner han att denne lärde man intet vet om floder och berg och städer och öknar och skogar och att han förnekar all kännedom om Rosen som växer på Den Lille Prinsens egen Planet och som denne, helt trovärdigt, berättat om, men ”Min blomma är så svag”, konstaterar Den Lille Prinsen, ”och den har endast fyra törnen att försvara sig med här i världen…”, så ”…varför lämnade jag den ensam hemma!”. Den Lille Prinsen blir orolig, han är ofta orolig så egentligen borde läsaren av Saint-Exupérys bok inte oroa sig, men…, DLP beslutar sig för att endast göra en snabbvisit på den sista av rundresans Planeter, Jorden, innan han återvänder hem.
Drewermann/Neuhaus (D/N) analyser Den Lille Prinsens budskap och relaterar det till Bibelns (Nya Testamentets) budskap om ”Guds Barn” och/eller om Guds Son. Den Lille Prinsen förkroppsligar människans önskan efter ett aldrig ”levt liv”, människans längtan efter ett liv som kanske är endast metafysiskt fattbart. När jag nyper mig i armen, är det smärta eller en existentiell uppfattning av smärta? För Den Lille Prinsen (Saint-Exupéry) representerar Guds Barn eller Guds Son en förnyad och återlöst existens där Döden övervunnits. Det finns andra Planeter än den där vi människor lever våra ofattbara liv. Men även Jorden är, eller borde kunna vara, en åtråvärd Planet. Den Lille Prinsen vänder ryggen åt ”De Stora Människorna”, som Ernst Jüngers anark skapar han sig en av ”furstarna” ointagbar maktsfär, han ignorerar dessa självförhärligande makthavare och trots att det ligger inom hans möjligheter att upplysa dem om de andra Planeternas existens genom att visa på alternativen, förlöser han dem inte från deras imaginära ”storhet”.
På Planeten Jorden möter Den Lille Prinsen sin och vår Pilot.
När den åttonde dagen randades drack Piloten den sista droppen vatten. Den Lille Prinsen föreslår att de gemensamt skall söka efter en brunn. ”Du är således också törstig?”, svarar Piloten. På denna fråga svarade Den Lille Prinsen inte omedelbart, men efter en stunds betänketid sade han: ”Stjärnorna är vackra och de påminner om en Blomma som man inte kan se…”.
+
”…Öknen är vacker”, påstår Den Lille Prinsen. Piloten samtycker. Piloten hade alltid älskat öknar trots att han av bitter erfarenhet visste hur det är att sitta ensam och övergiven på en sanddyna, utan att se en endaste stjärna lysa upp den nattsvarta natten, utan att höra ens en biblisk gräshoppas musikaliska gnissel…, men trots alla dessa vedervärdigheter känna närvaron av Någon, av Någonting som ger liv åt stillheten, ödsligheten, ensamheten.
”Öknen blir så vacker”, sade Den Lille Prinsen, ”…därför att någonstans gömmer den en Brunn”. Då förstod Piloten att allt, att alla är en del av den stora Hemlighet som finns i alla ting, i all vad som sker, föds och avslutas.
D/N menar att hos Saint-Exupéry är Gud inte en uppenbarelsernas Gud som går människorna till mötes, utan en Gud som givit människorna den Fria Viljan att själva söka och finna och stanna i Honom, i Brunnen, i Öknen. Saint-Exupérys Gud är inte historiskt faktiskt påvisbar men likväl existensiellt sann och verklig. Gud är icke nämnd vid namn i historieböckerna men finns i varje människa, i varje händelse historieböckerna berättar om.
På de avslutande sidorna i boken Den Lille Prinsen finns en bild som föreställer Jorden, Öknen, Horisonten samt en Stjärna, allt ritat med endast några få streck. ”Här”, just här, skriver författaren, ”’är Den Lille Prinsen till Jorden kommen och åter försvunnen. Se noga på detta landskap så ni säkert känner igen det den dag ni själva kommer att färdas genom Afrikas öknar. Och råkar ni komma förbi just där, just där Den Lille Prinsen och Piloten befann sig, skynda inte genast vidare. Jag bönfaller er om detta – stanna till en stund, där, rakt under Stjärnan! Kommer då ett Barn ner till er, ett Barn som skrattar, som har gyllenblont hår och som inte svarar på era frågor, ja, då vet ni vem det är”.
+
+
+
+
Antoine de Saint-Exupéry föddes den 29 juni 1900, i Lyon. Han hade fyra syskon, tre systrar och en yngre bror. Han gick i skola hos jesuiterna i Mans och Montgré. Uppsatserna han skrev var fyllda av liv och iakttagelser och han fick läsa upp dem inför klassen. Han var glad och kamratlig, hade god fysik. Tiden han ägnade åt studier ansåg han vara förspilld tid. I boken Pilot de guerre skriver han: ”Från tid till annan sjunker jag allt djupare in i mina drömmar och kastar en blick ut genom fönstret”.
1904 dör hans far. Värnplikten tillbringar Saint-Exupéry bland markpersonalen vid franska flygvapnet, men han känner att han måste flyga, sitta bakom spakarna, sväva mellan jordens landmassa och den omätbara och omättbara himlen. En pilot erbjuder sig undervisa honom mot kontant betalning. En dag dök piloten/läraren inte upp. Saint-Exupéry sätter sig vid spakarna, vrider om startnyckeln, planet rullar ut på startbanan, lyfter. Men han hade inte lärt sig landa. Planet kraschade, Saint-Exupéry hamnade i arresten.
1922 befordras Saint-Exupéry till löjtnant, vilket i och för sig var betydelselöst eftersom det inte var social acceptans och militärt rätlinjig karriär han sökte. Saint-Exupéry menade att ”en människa finner sin storhet när hon tar på sig en uppgift, och den finaste uppgift en människa kan ha är att föra människor närmare varandra”. Som Pilot bygger han broar mellan länder och kontinenter, mellan människor. Redan 1918 hade Latécoère försökt övertala franska regeringen att öppna en flyglinje mellan Paris och Buenos Aires. Civilflyget börjar byggas upp och en av medlemmarna i de fantastiska flygarnas klubb är Saint-Exupéry. Han flög på routen Casablanca-Dakar med placering som platschef i Cap Juby, en mellanlandningsstation som häckade i skuggan och i skyddet av ett spanskt fort, men omgivet av stundtals fientligt inställda nomader vilka hade en lönande bisyssla i att ta till fånga nödlandade piloter och deras passagerare för att släppa dem i utbyte mot lösensummor. Saint-Exupéry lärde sig nomadernas språk som ett led i detta att ”föra människor närmare varandra”. 1928 lämnar han tjänsten som platschef i Cap Juby och börjar med bankiren Bouilloux-Lafonts pengar bygga upp en flyglinje som binder samman Europa med Amerika, dvs Afrika med Sydamerika. Latécoères bolag döptes om till Aéropostale och band samman Dakar med Buenos Aires, med Natal som mellanstation. Routen utsträcktes därefter till Chile, vilket innebar den för tiden oerhörda påfrestningen på ett flygplan att på 4.000 meters höjd ta sig över Anderna. Äventyret innebär att snabbt som man vänder handen hade postgången mellan Europa och Sydamerika förkortats från 3-4 veckor till 4-5 dagar.
Pionjärinsatser slutar ofta i ekonomisk katastrof. 1931 likvideras Aéropostale. Flyglinjerna från Chile och Peru till Bolivia och från Argentina till Paraguay, lades ned. Det är depression och bankiren Bouilloux-Lafont anklagades för finansiella blufftransaktioner. Antoine de Saint-Exupéry återvänder till Frankrike, gifter sig och inleder sitt författarskap. Han ger ut Vol de nuit, som belönas med Prix Femina. Samtidigt provflyger han nya flygplanstyper och etablerar sig som uppfinnare, bland annat utvecklade han den autopilot han använt sig av redan under flygningarna över Anderna.
1935 har Saint-Exupéry äntligen råd att köpa ett eget flygplan, en Caudron-Simoun. Som föreläsare besöker han Turkiet, Grekland, Marocko, Italien och Spanien. 1937 planerar han nya router i Afrika för Air France och under spanska inbördeskriget arbetar han som reporter för France-Soir. Han deltar i en tävling om vem som flyger snabbast mellan Europa och Japan, men får motorhaveri och tvingas nödlanda i den nordafrikanska öknen. 1938 undersöker han möjligheterna att binda samman Nord- och Sydamerika med en reguljär flyglinje. 1939 skjuts andra världskriget igång. Saint-Exupéry anmäler sig som frivillig men avvisas på grund av skador han ådrog sig i USA under fjolårets rekognoceringar. Efter mycket tjat placeras han vid en skvadron som i kriget mot Tyskland förlorar 17 av de ursprungliga 23 planen. De överlevande piloterna och de kvarvarande 6 planen förflyttas vid kapitulationen till Nordafrika. Saint-Exupéry emigrerar till USA, men vantrivs. Han skriver Pilote de guerre och återvänder till kamraterna i Tunisien, men får förflyttning till Borgo, vid Bastia på Korsika, när en nybildad skvadron bildas vid de allierade styrkornas invasion av Italien.
Den 31 juli 1944 genomför Antoine de Saint-Exupéry sitt sista spaningsuppdrag, att bakom fiendens linjer fotografera dennes trupprörelser.
Saint-Exupéry fick den frid han sökte, svaret på människans Vara, att Varat består av strid, men samtidigt vet han att strid är medlet för att uppnå Varat. Varat finns i sig och strid är oundviklig om Varat skall kunna fortsätta befinna sig i sig. Saint-Exupéry sökte hemligheten i att växa som människa. Till detta krävs pilotens förmåga att navigera. I Terre de hommes skriver han: ”När Piloten omgiven av natten flyger mot Casa och maskinens nos fogligt gungar mellan stjärnorna som bogen på ett skepp möter havets vågor, då inser han vad Varat är”.
Antoine de Saint-Exupéry föddes den 29 juni 1900, i Lyon. Han hade fyra syskon, tre systrar och en yngre bror. Han gick i skola hos jesuiterna i Mans och Montgré. Uppsatserna han skrev var fyllda av liv och iakttagelser och han fick läsa upp dem inför klassen. Han var glad och kamratlig, hade god fysik. Tiden han ägnade åt studier ansåg han vara förspilld tid. I boken Pilot de guerre skriver han: ”Från tid till annan sjunker jag allt djupare in i mina drömmar och kastar en blick ut genom fönstret”.
1904 dör hans far. Värnplikten tillbringar Saint-Exupéry bland markpersonalen vid franska flygvapnet, men han känner att han måste flyga, sitta bakom spakarna, sväva mellan jordens landmassa och den omätbara och omättbara himlen. En pilot erbjuder sig undervisa honom mot kontant betalning. En dag dök piloten/läraren inte upp. Saint-Exupéry sätter sig vid spakarna, vrider om startnyckeln, planet rullar ut på startbanan, lyfter. Men han hade inte lärt sig landa. Planet kraschade, Saint-Exupéry hamnade i arresten.
1922 befordras Saint-Exupéry till löjtnant, vilket i och för sig var betydelselöst eftersom det inte var social acceptans och militärt rätlinjig karriär han sökte. Saint-Exupéry menade att ”en människa finner sin storhet när hon tar på sig en uppgift, och den finaste uppgift en människa kan ha är att föra människor närmare varandra”. Som Pilot bygger han broar mellan länder och kontinenter, mellan människor. Redan 1918 hade Latécoère försökt övertala franska regeringen att öppna en flyglinje mellan Paris och Buenos Aires. Civilflyget börjar byggas upp och en av medlemmarna i de fantastiska flygarnas klubb är Saint-Exupéry. Han flög på routen Casablanca-Dakar med placering som platschef i Cap Juby, en mellanlandningsstation som häckade i skuggan och i skyddet av ett spanskt fort, men omgivet av stundtals fientligt inställda nomader vilka hade en lönande bisyssla i att ta till fånga nödlandade piloter och deras passagerare för att släppa dem i utbyte mot lösensummor. Saint-Exupéry lärde sig nomadernas språk som ett led i detta att ”föra människor närmare varandra”. 1928 lämnar han tjänsten som platschef i Cap Juby och börjar med bankiren Bouilloux-Lafonts pengar bygga upp en flyglinje som binder samman Europa med Amerika, dvs Afrika med Sydamerika. Latécoères bolag döptes om till Aéropostale och band samman Dakar med Buenos Aires, med Natal som mellanstation. Routen utsträcktes därefter till Chile, vilket innebar den för tiden oerhörda påfrestningen på ett flygplan att på 4.000 meters höjd ta sig över Anderna. Äventyret innebär att snabbt som man vänder handen hade postgången mellan Europa och Sydamerika förkortats från 3-4 veckor till 4-5 dagar.
Pionjärinsatser slutar ofta i ekonomisk katastrof. 1931 likvideras Aéropostale. Flyglinjerna från Chile och Peru till Bolivia och från Argentina till Paraguay, lades ned. Det är depression och bankiren Bouilloux-Lafont anklagades för finansiella blufftransaktioner. Antoine de Saint-Exupéry återvänder till Frankrike, gifter sig och inleder sitt författarskap. Han ger ut Vol de nuit, som belönas med Prix Femina. Samtidigt provflyger han nya flygplanstyper och etablerar sig som uppfinnare, bland annat utvecklade han den autopilot han använt sig av redan under flygningarna över Anderna.
1935 har Saint-Exupéry äntligen råd att köpa ett eget flygplan, en Caudron-Simoun. Som föreläsare besöker han Turkiet, Grekland, Marocko, Italien och Spanien. 1937 planerar han nya router i Afrika för Air France och under spanska inbördeskriget arbetar han som reporter för France-Soir. Han deltar i en tävling om vem som flyger snabbast mellan Europa och Japan, men får motorhaveri och tvingas nödlanda i den nordafrikanska öknen. 1938 undersöker han möjligheterna att binda samman Nord- och Sydamerika med en reguljär flyglinje. 1939 skjuts andra världskriget igång. Saint-Exupéry anmäler sig som frivillig men avvisas på grund av skador han ådrog sig i USA under fjolårets rekognoceringar. Efter mycket tjat placeras han vid en skvadron som i kriget mot Tyskland förlorar 17 av de ursprungliga 23 planen. De överlevande piloterna och de kvarvarande 6 planen förflyttas vid kapitulationen till Nordafrika. Saint-Exupéry emigrerar till USA, men vantrivs. Han skriver Pilote de guerre och återvänder till kamraterna i Tunisien, men får förflyttning till Borgo, vid Bastia på Korsika, när en nybildad skvadron bildas vid de allierade styrkornas invasion av Italien.Den 31 juli 1944 genomför Antoine de Saint-Exupéry sitt sista spaningsuppdrag, att bakom fiendens linjer fotografera dennes trupprörelser.
Saint-Exupéry fick den frid han sökte, svaret på människans Vara, att Varat består av strid, men samtidigt vet han att strid är medlet för att uppnå Varat. Varat finns i sig och strid är oundviklig om Varat skall kunna fortsätta befinna sig i sig. Saint-Exupéry sökte hemligheten i att växa som människa. Till detta krävs pilotens förmåga att navigera. I Terre de hommes skriver han: ”När Piloten omgiven av natten flyger mot Casa och maskinens nos fogligt gungar mellan stjärnorna som bogen på ett skepp möter havets vågor, då inser han vad Varat är”.
+
+
+
Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet 12.8.1985. Här något reviderad och uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1985, 2007.
+
Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet 12.8.1985. Här något reviderad och uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1985, 2007.
+
+
19.4.07
SYDSVENSKAN OCH EUROPAPRISET
+
Sydsvenska Dagbladet Snällposten, daglig tidning med Malmö som utgivningsort, numera en del av Bonniers mediala hegemoni, delar sedan 1987 ut något som man kallar för Sydsvenska Dagbladets Europapris. Familjen Wahlgren som tillsammans med familjen Hammarskjöld ägde tidningskoncernen innan Bonniers tog över, instiftade Europapriset. En god tanke. Men efter den wahlgrenska eran har företrädare för annan makt och andra tongångar satt sig i ordförande- och chefredaktörsstolarna. Mottagare av detta pris har (bla) varit Annika Åhnberg, Percy Barnevik, Anita Gradin, Rolf Gustavsson, Odd Engström, Carl Bildt, Göran Persson (regeringsbildare em), Marit Paulsen(!), Hans Cavalli-Björkman(!!) och i år diplomaten Ingmar Karlsson(!!!).
I den intervju med pristagaren som tidningens nuvarande (snabba byten på den posten…) chefredaktör Heidi Avellan publicerar i dagens (19.04.07) Sydsvenskan (som tidningen heter numera, med klar syftning till att det manliga perspektivet på tidens händelser helt ersatts av ett kvinnligt dito…), hävdar diplomaten Karlsson (stationerad i Istanbul) att ”Antingen integreras muslimerna i det europeiska samhället och en fredlig och modern euroislam växer fram. Eller så föds en gettoislam ur segregation och konfrontationer.”
Genialt! Karlssons ”analys” är verkligen en av de mest osannolika analyser jag läst under det senaste halvseklet. Antingen integreras islam i det kristna Europa eller så integreras islam inte i det kristna Europa. Som blåögd svensk, född 1935, undrar man naivt: finns det ett tredje alternativ? Kanske att islam integreras men ändock icke integreras? Karlssons diplomatiska och världsvana uttalande är nonsens, ihåligt, idiotiskt, meningslöst, vad ni vill.
Hur i herrans namn kan en sådan ”analytiker” koras till mottagare av ett ”Europapris”. Visserligen befinner han sig i sällskap med Bildt och Parnevik och Åhnberg och Persson em, men dock, dock, dock… Var finns bottennivån för det liberala självföraktet?
+
+
Sydsvenska Dagbladet Snällposten, daglig tidning med Malmö som utgivningsort, numera en del av Bonniers mediala hegemoni, delar sedan 1987 ut något som man kallar för Sydsvenska Dagbladets Europapris. Familjen Wahlgren som tillsammans med familjen Hammarskjöld ägde tidningskoncernen innan Bonniers tog över, instiftade Europapriset. En god tanke. Men efter den wahlgrenska eran har företrädare för annan makt och andra tongångar satt sig i ordförande- och chefredaktörsstolarna. Mottagare av detta pris har (bla) varit Annika Åhnberg, Percy Barnevik, Anita Gradin, Rolf Gustavsson, Odd Engström, Carl Bildt, Göran Persson (regeringsbildare em), Marit Paulsen(!), Hans Cavalli-Björkman(!!) och i år diplomaten Ingmar Karlsson(!!!).
I den intervju med pristagaren som tidningens nuvarande (snabba byten på den posten…) chefredaktör Heidi Avellan publicerar i dagens (19.04.07) Sydsvenskan (som tidningen heter numera, med klar syftning till att det manliga perspektivet på tidens händelser helt ersatts av ett kvinnligt dito…), hävdar diplomaten Karlsson (stationerad i Istanbul) att ”Antingen integreras muslimerna i det europeiska samhället och en fredlig och modern euroislam växer fram. Eller så föds en gettoislam ur segregation och konfrontationer.”
Genialt! Karlssons ”analys” är verkligen en av de mest osannolika analyser jag läst under det senaste halvseklet. Antingen integreras islam i det kristna Europa eller så integreras islam inte i det kristna Europa. Som blåögd svensk, född 1935, undrar man naivt: finns det ett tredje alternativ? Kanske att islam integreras men ändock icke integreras? Karlssons diplomatiska och världsvana uttalande är nonsens, ihåligt, idiotiskt, meningslöst, vad ni vill.
Hur i herrans namn kan en sådan ”analytiker” koras till mottagare av ett ”Europapris”. Visserligen befinner han sig i sällskap med Bildt och Parnevik och Åhnberg och Persson em, men dock, dock, dock… Var finns bottennivån för det liberala självföraktet?
+
+
10.4.07
CARL ABRAHAMSSON : SEXUAL FLAMBOYANCE
+
+
+
++
The Museum of Porn in Art, Zürich,
presents
+
“SEXUAL FLAMBOYANCE” by
Carl Abrahamsson
“SEXUAL FLAMBOYANCE” by
Carl Abrahamsson
+
On the last Sunday of September each year,
On the last Sunday of September each year,
the “Folsom Street Fair” in San Francisco becomes
an epicentre of sexual flamboyance.
What started out in the early 1980’s as specifically
a gay men’s leather event, has since grown
to embrace all kinds of fetishes and prurient
manifestations. There is no objective other than
that of being proud of who you are sexually, regardless
of your sex, orientation or “kink”.
+
The Folsom Street Fair may contain, thematically,
agendas of fundraising activities for increasing
the awareness in regard to sexual tolerance. But it’s not politically correct like the worldwide “Pride”-festivals
usually are. At Folsom Street Fair people come to
have fun and that’s always the main agenda. And it shows!
+
Carl Abrahamsson,
Carl Abrahamsson,
a photographer based in Stockholm, Sweden,
has been documenting the Folsom Street Fair since 2002.
+
This is his sexond exhibition at the
Museum of Porn in Art, Zürich.
+
Opening Night:
Opening Night:
Friday the 20th of April 2007 from 18.00 Hours.
In Edi’s Weinstube,
Stüssihofstrasse 14 in Zürich.
The Artist will be there.
+
Exhibition: 21.04.-17.05.2007.
Exhibition: 21.04.-17.05.2007.
Sunday to Thursday from 12.00-24.00 hours.
Friday from 12.00-02.00 hours
and Saturday from 11.00-02.00 hours.
+
+
+
7.4.07
ZIMBABWE FÖRR OCH NU
+
+
Punch 9th June 1891:
Cecil Rhodes: You clear out! She's my 'Mash'.
+
+
Bo I. Cavefors
ZIMBABWE – tradition, rhodesia, revolution, nykolonialism
INGRESS
ZIMBABWE – tradition, rhodesia, revolution, nykolonialism
INGRESS
Utvecklingen i Robert Mugabes Zimbabwe visar i ett nötskal hur nykolonialism fungerar. Europas, USA:s och Kinas ambitioner att styra afrikansk ekonomi, att plundra kontinentens naturresurser, att i praktiken förslava afrikanerna, försvinner inte därför att länderna, dvs landområden med av inkräktarna specialskräddade gränser, förklaras för självständiga och suveräna stater.
Följande artikel är ett sammandrag och i viss mån en uppföljning av två tidigare artiklar, publicerade i Svarta Fanor 2002 (Zimbabwe) och i KvällsPosten 1961 (Afrikanska stater blomstrande samhällen…).
ZIMBABWE
(Svarta Fanor, nr.25, 20.2.2002)
Som svar på EU:s sanktioner mot Zimbabwe, sade den sydafrikanska regeringen i ett pressmeddelande (19.2.02): "We believe that sanctions will not achieve the intended result. On the contrary they may further compound the situation. The people of Zimbabwe need to speak through the ballot box. In this regard, the South African Government calls on the International Community to spare neither strength nor effort in assisting the people of Zimbabwe to create of a climate conducive to free and fair elections. In this context a further number of South African observers will leave the country on Wednesday, 20th February 2002 in pursuance of this objective."
Detta stod i skarp kontrast till mentaliteten i och avsikten med EU:s övervakningsexpedition under ledning av Pierre Schori, som sändes till Zimbabwe som någon sorts scoutledare i Baden-Powells anda, för ett antal ”observatörer”. Det var fullkomligt otroligt att Schori utsågs att leda denna "expedition". Schoris anseende är sedan många år tillbaks under grundvattennivå i flertalet afrikanska länder, möjligen bortsett från Angola.
”We believe that sanctions will not achieve the intended result…”. Det gäller fortfarande. EU, USA och Kina (dvs de politiskt och ekonomiskt starka medelklasserna i dessa länder) skiter i Zimbabwes fattiga människor, deras framtid eller deras rätt att återfå vad som rätteligen tillhör dem. Vad man vill är att i möjligaste mån rekonstruera den koloniala ägarstrukturen vad gäller ekonomi och jordägande, för att återskapa en lojal arme av vita producenter, eller entrepenörer som det heter med nutida jargong, med specialinriktning på export till låga priser som sedan säljes till världsmarknadspriser på de internationella marknaderna och genererar oskäliga vinster till mellanhänderna, dvs exportörerna respektive importörerna. Denna bluffhandel förutsätter omänskligt låga löner till de som arbetar för producenterna, dvs de jord- och egendomslösa svarta afrikanerna.
Tyvärr var det redan 2002 uppenbart att Robert Mugabe tappat greppet om utvecklingen i Zimbabwe, men trots detta borde inte EU, efter mer eller mindre öppna påtryckningar från Storbritanniens sida, åta sig rollen som nykolonialismens banérförare. Attityden var lika obehaglig då som det idag är pinsamt se de afrikanska diplomaterna i Stockholm inkallade för uppsträckning hos/av Carl Bildt. Cecil Rhodes anda frodas i nyliberalismens tidsålder.
Det var självklart att Schori utvisades från Zimbabwe. Han var aldrig inbjuden även om man från svenskt och övrigt EU-håll omgav resan med trumpetfanfarer som om det vore fråga om ett statsbesök. Normal internationell umgängesform länder emellan är att inte sända iväg människor på officiella uppdrag utan att dessa är accrediterade och om inte välkomnade med öppen famn så i alla fall accepterade som samtalspartners. Även om Tony Blair fortfarande inbillar sig det, så är Zimbabwe sedan mer än tjugofem år ingen brittisk koloni.
Det fanns ytterligare ett skäl varför det var olämpligt att utse Schori som "observatör". Hans vänskap med Jonathan Moyo, Mugabes då skarpaste kritiker, var inte helt problemfri. De båda vännerna och den till Världsbanken inmyglade Mats Karlsson, var ett triumvirat som på olika sätt, under åratal försökt undergräva Mugabes politiska ställning - även innan han gjorde de misstag som fört landet in i gränszonen till kaos - också internationellt. Att Schori under sådana förhållanden skulle välkomnas i Harare, var otänkbart.
Klokt nog förhöll sig Anna Lindh ganska tyst och avvaktande efter beskedet om Schoris reträtt från hotellet i Harare.
Den svenska Afrikapolitiken fick en god start mot slutet av 1950-talet och fungerade in på 1960-talet. Därefter har den spårat ur och är i dag i flertalet afrikanska länder diskrediterad. Någonting har gått snett (mutor?, vänskapskorruption?, dåliga kunskaper?, dålig administration?, ointresse?) vad gäller den officiella afrikapolitik som sker via UD och SIDA och jag blev inte förvånad när jag i ett TV-inslag år 2002 såg Per Wästberg säga att "förutsättningarna" i Zimbabwe 1980, när landet blev "självständigt", var "bättre än någon annanstans i Afrika". Sanningen var ju den att förutsättningarna inte någon annanstans var sämre! De vita jordägarna tilläts behålla nästan all brukningsbar jord. Ett faktum som de väl nyttjade under tjugo år, drygt, till att bygga upp starka intresseorganisationer som ytterligare stärkte deras finansiella makt på den svarta befolkningens bekostnad. Jordockupationerna och utdelningen av jord till den afrikanska befolkning som sedan kolonisationen började var ett egendomslöst folk, är en logisk följd av att den vita jordägande (i själva verket jordockuperande) medelklassen aldrig var villig att verkligen kompromissa om den politiska och ekonomiska makten i landet. Det är i denna situation Mugabe gör sitt stora politiska misstag när han tror på en form av zimbabwiskt multinationellt samhälle: att han inte i tid såg till att det genomfördes en ordentlig och rättvis jordreform, vilket visserligen hade fått till följd att flertalet vita jordbrukare på ett tidigt stadium efter självständigheten tvingats lämna landet. De vita jordbrukarnas föräldrar och mor- och farföräldrar hade tillskansat sig jord de inte hade rättighet till. En stor del av de vita jordägarna i Zimbabwe var och är ättlingar till brittiska utvandrare som man på sin tid med lättat hjärta vinkade av vid Londons kajer. Frågan var alltså såväl 1980 som 2002: ställde Australien (och Kanada) upp på att ta emot de vita jordbrukare som måste lämna Zimbabwe? Tveksamt. Till släktingarna i Storbritannien var de sällan välkomna.
Tyvärr kunde man inte vänta sig någon konstruktiv insats från Kofi Annans sida unde de år han var FN-chef. Annan visade inte något större intresse för afrikanska frågor sedan han lämnat högskolan i hemstaden Kumasi (Ghana). Resan bort från Afrika för sonen till en av Kwame Nkrumah tillsatt sk "provincial governor" blev en personlig framgång, men inte mer. Annan blev, och det var han medveten om, den industrialiserade västvärldens gisslan när det gällde att skapa legitimitet för en fortsatt plundring av kontinentens råvaror.
Vad har detta med Zimbabwe att göra?
Jo, ganska mycket. I ton och sak har svensk utrikespolitik vad gäller länderna i Afrika sedan slutet av 1960-talet haft en obehaglig skärpa av arrogans och översitteri. En von-oben-attityd som förmodligen gror ur den falska föreställningen att de politiska visionerna för det svenska samhället följer en logik som ovedersägligen leder till bättre förhållanden, ekonomiskt, socialt, för människorna även i andra länder, på andra kontinenter och att denna samhällsutveckling kan påtvingas andra folk och nationer; att de skulle buga, tacka och ta emot, gå ner i spagat och förneka sig själva.
Denna i sak rasistiska attityd har lett till att informationen om världen bortom Vingåker och Danderyd framställes i koloniala termer. Den misslyckade Schori-missionen till Zimbabwe var en klar markering av att ledande politiska företrädare för diverse partier fortfarande lever i en värld som motsvarar den som Marcus Wallenberg d.ä. agerade i ("Han stegade iklädd homburgerhatt rakt in i statsministerns ämbetsrum...", skriver Olle Svenning). Jag ser framför mig Schori på Harares flygplats. Jag ser framför mig rektor Bildt ropa in de afrikanska diplomaterna för kollektiv bestraffning.
I denna konflikt mellan Afrika och EU, mellan Afrika och Sverige, mellan Afrika och västvärlden (i denna attityd inkluderande Folkrepubliken Kina…) står det klart vem som verkligen är fri och vem som är ofri. "Okunnighet och ignorans är i vår tid mer än någonsin ett tecken på den djupaste ofrihet", skriver Olle Svenning (tillsammans med Nordal Åkerman) i boken En socialistisk kultursyn (Bo Cavefors Bokförlag, 1966). Så sant: kolonialiseringen av Afrika fortsätter. Varken svenskar, britter eller fransmän, varken USA eller Kina ger upp sina imperialistiska ambitioner, idag utövade med mer subtila medel än under tidigare århundraden. När det gäller viktiga ekonomiska intressen eller att försvara den vite och gule mannens särställning drar man sig dock inte för att använda gammal beprövad skrämseltaktik. De egendomslösa zimbabwer som under de senaste åren ockuperat vita bönders gårdar framställs mer eller mindre som "vilda afrikaner", obildade, råa. Dagens mau-mau. Sydafrikas Thabo Mbeki ser tidens tecken och inrättar sig därefter, vilket får västvärldens liberaler att tala om rasism (omvänd sådan…). Kanske kommer till och med den forne hårdföre och militante terroristledaren Nelson Mandela lägga tomteluvan åt sidan och skriva ett realistiskt testamente.
+
+
Den 8 september 1961 publicerade jag en artikel i Kvällsposten under rubriken Afrikanska stater blomstrande samhällen långt innan kolonisatörerna kom. Utan väsentliga ändringar republicerades artikeln i samma tidning den 7 maj 2000. Artikeln har ej heller idag förlorat sin aktualitet. Tyvärr. Tvärtom: listan på oförrätter blir längre och längre.
+
Den 8 september 1961 publicerade jag en artikel i Kvällsposten under rubriken Afrikanska stater blomstrande samhällen långt innan kolonisatörerna kom. Utan väsentliga ändringar republicerades artikeln i samma tidning den 7 maj 2000. Artikeln har ej heller idag förlorat sin aktualitet. Tyvärr. Tvärtom: listan på oförrätter blir längre och längre.
+
AFRIKANSKA STATER BLOMSTRANDE…
"Runt Afrikas kuster fanns det före den europeiska koloniseringen högtstående samhällen som vad handel och kultur beträffar var jämbördiga med de asiatiska länderna och mer utvecklade än många av den tidens europeiska stater.
När Vasco Da Gama och hans prtugisiska köpmän på 1400-talet så småningom kom fram till den östafrikanska kusten fann de samhällen som Sofa, Kilwa, Mombasa och Malindi, vars in- och utrikeshandel var mer omfattande än de europeiska storstädernas. Da Gama fann att ingen människa på dessa orter behövde de artiklar han fört med sig från Europa och han blev förargad över att besättningen alltför flitigt umgick med landets invånare. Dessa afrikaner pratade swahili, ett språk som deras poeter då använt under mer än trehundra år. Deras kultur var en blandning av bantus, Arabiens och Islams kulturella traditioner.
Den östafrikanska kustens samhällen var på den tiden en integrerad del av en gammal handelsvärld som hade förbindelser inte bara med Indien utan också med samtliga arabländer, med Persien och Indonesien. Av speciellt intresse var de gamla handelslederna mellan Afrika och Kina. Kinesiskt silke var sålunda välkänt och ofta använt av afrikanerna i östafrika och ruinerna efter deras hus visar att dessa ofta varit prydda med kinesiska porslinsfigurer. Kina var på den tiden och långt dessförinnan den ledande sjöfararnationen. De kinesiska sjöexpeditionerna gjorde omfattande resor över Indiska Oceanen och de hade redan uppfunnit den magnetiska kompassen och kommit på tekniken att segla mot vinden. De byggde tre- och fyrmastade oceangående segelfartyg åtskilliga århundraden före européerna. De kinesiska 1300-talsskeppen var större än de som senare ingick i den Spanska Armadan.
Omkring 1415 sände den östafrikanska köpmansstaden Malindi en ambassadör till kejsaren av Kina och två år därefter eskorterades han hem igen av en kinesisk flottstyrka omfattande 30 000 sjömän. De portugisiska skepp som kom till de östafrikanska städerna var i afrikanernas ögon små och ansågs av dem inte kapabla nog att krossa oceanen. Men Vasco Da Gama introducerade dock en ny hantering inom den östafrikanska sjöfarten, nämligen sjöröveri. Man prejade de asiatiska lastfartygen och lade beslag på lasten som sedan fördes till Europa och såldes dyrt; man torterade fiskarna för att själva slippa fiska; man skar näsorna av ovilliga kvinnor och händerna av män som inte godtyckligt fann sig i att bli plundrade.
Dessa europeiska sjömän och 'upptäcktsresanden' förstörde i själva verket en civilisation, ett kultursamhälle som då existerat under tusen år. Men bröt ned den traditionsrika handeln över Indiska Oceanen och därmed inleddes det systematiska förstörandet av de östafrikanska statsbildningarna, som när de förlorat sina handelskontakter och exportmarknader på andra sidan Indiska Oceanen, snabbt gick mot stagnation och upplösning.
Vad som trots allt lyckades överleva den portugisiska plundringen nerkämpades senare definitivt av holländare och engelsmän. I stället för att på ett sunt och civilicerat sätt utnyttja de gamla handelsleder, affärshus och hamnstäder som redan fanns på den östafrikanska kusten, föredrog de europeiska sjö- och handelsmännen att ägna sig åt sjöröveri och förstörelse."
Detta sjöröveri byttes efterhand ut mot ett landröveri där britterna under 1800- och 1900-talen lade beslag på merparten av de fruktbara områden som dessförinnan under årtusenden odlats och livnärt sina rättmätiga innehavare, zimbabwerna.
AFRIKANSKA STATER BLOMSTRANDE…"Runt Afrikas kuster fanns det före den europeiska koloniseringen högtstående samhällen som vad handel och kultur beträffar var jämbördiga med de asiatiska länderna och mer utvecklade än många av den tidens europeiska stater.
När Vasco Da Gama och hans prtugisiska köpmän på 1400-talet så småningom kom fram till den östafrikanska kusten fann de samhällen som Sofa, Kilwa, Mombasa och Malindi, vars in- och utrikeshandel var mer omfattande än de europeiska storstädernas. Da Gama fann att ingen människa på dessa orter behövde de artiklar han fört med sig från Europa och han blev förargad över att besättningen alltför flitigt umgick med landets invånare. Dessa afrikaner pratade swahili, ett språk som deras poeter då använt under mer än trehundra år. Deras kultur var en blandning av bantus, Arabiens och Islams kulturella traditioner.
Den östafrikanska kustens samhällen var på den tiden en integrerad del av en gammal handelsvärld som hade förbindelser inte bara med Indien utan också med samtliga arabländer, med Persien och Indonesien. Av speciellt intresse var de gamla handelslederna mellan Afrika och Kina. Kinesiskt silke var sålunda välkänt och ofta använt av afrikanerna i östafrika och ruinerna efter deras hus visar att dessa ofta varit prydda med kinesiska porslinsfigurer. Kina var på den tiden och långt dessförinnan den ledande sjöfararnationen. De kinesiska sjöexpeditionerna gjorde omfattande resor över Indiska Oceanen och de hade redan uppfunnit den magnetiska kompassen och kommit på tekniken att segla mot vinden. De byggde tre- och fyrmastade oceangående segelfartyg åtskilliga århundraden före européerna. De kinesiska 1300-talsskeppen var större än de som senare ingick i den Spanska Armadan.
Omkring 1415 sände den östafrikanska köpmansstaden Malindi en ambassadör till kejsaren av Kina och två år därefter eskorterades han hem igen av en kinesisk flottstyrka omfattande 30 000 sjömän. De portugisiska skepp som kom till de östafrikanska städerna var i afrikanernas ögon små och ansågs av dem inte kapabla nog att krossa oceanen. Men Vasco Da Gama introducerade dock en ny hantering inom den östafrikanska sjöfarten, nämligen sjöröveri. Man prejade de asiatiska lastfartygen och lade beslag på lasten som sedan fördes till Europa och såldes dyrt; man torterade fiskarna för att själva slippa fiska; man skar näsorna av ovilliga kvinnor och händerna av män som inte godtyckligt fann sig i att bli plundrade.
Dessa europeiska sjömän och 'upptäcktsresanden' förstörde i själva verket en civilisation, ett kultursamhälle som då existerat under tusen år. Men bröt ned den traditionsrika handeln över Indiska Oceanen och därmed inleddes det systematiska förstörandet av de östafrikanska statsbildningarna, som när de förlorat sina handelskontakter och exportmarknader på andra sidan Indiska Oceanen, snabbt gick mot stagnation och upplösning.
Vad som trots allt lyckades överleva den portugisiska plundringen nerkämpades senare definitivt av holländare och engelsmän. I stället för att på ett sunt och civilicerat sätt utnyttja de gamla handelsleder, affärshus och hamnstäder som redan fanns på den östafrikanska kusten, föredrog de europeiska sjö- och handelsmännen att ägna sig åt sjöröveri och förstörelse."
Detta sjöröveri byttes efterhand ut mot ett landröveri där britterna under 1800- och 1900-talen lade beslag på merparten av de fruktbara områden som dessförinnan under årtusenden odlats och livnärt sina rättmätiga innehavare, zimbabwerna.
+
+
Copyright©Bo I. Cavefors 1961, 2000, 2002, 2007.
Copyright©Bo I. Cavefors 1961, 2000, 2002, 2007.
+
+
MOHAMED OMAR OM FARAOS FÖRBANNELSE
+
Bo I. Cavefors
MOHAMED OMAR OM FARAOS FÖRBANNELSE
Bok: Mohamed Omar Faraos förbannelse, hft., 112 s., Bokförlaget Ruin, Uppsala 2007.
Varje normalbegåvad person kan skriva en bra dikt. Men det krävs en väl begåvad person för att skriva och publicera en bra diktsamling, och det är volym två som visar skillnaden mellan det lyckliga tillfället och ödesfylld fullbordan.
Därmed inte sagt att publicerad diktsamling numro 2 absolut leder till att diktsamling numro 3 leder till Svenska Akademien.
När Mohamed Omar för ett par år sedan debuterade med diktsamlingen Tregångare (medvetet förbigår jag den allra första debuten, Orientalisk sejd, från 1995, som jag icke läst) trädde äntligen fram en islamsk diktare som tror på Gud, som skriver på svenska men som inte anser sig behöva stockholmska förorters ghettoslang för att göra sig förstådd. Omars debut väckte berättigad entusiasm. I de mest skilda läger, även bland profana icke-religiösa läsare. Själv karakteriserade jag författarens dikter som välformulerade och genomtänkta, de speglar en stark religiositet i sufisk mystiktradition.
När Mohamed Omar nu ger ut sin andra diktsamling, Faraos förbannelse, visar det sig att min karakteristik hade giltighet och bärkraft. Jag gläds. Men tänker inte skriva en recension. Kan man recensera de skarpa ögonblicksbilderna från en guidad tur på British Museum i London: ”… I en monter står ett kistlock på glänt. / Somaliern där inne i mörkret / försöker inte ta sig ut. / Världen skrämmer honom. / Mellan himmel och jord, naken, halvkvävd. …”. Kan man recensera en troendes ögonblicksbild av mänskligt skeende, som Omars sura om Lotusträdet som växer på torget, lotusträdet som kommer ”från ingenstans” och med rötter ”som slingrar sig upp på trottoarerna, som ormar med tusen huvuden”. Människor ser på trädet, någon ”känner trevande på dess bark”. En ”arabisk pojke pissar på det” medan ”en man i pyjamas höjer sina armar så att han själv liknar trädet”.
Jag återger gärna en annan av Omars dikter:
ÄLSKAREN
++++++++++++Till min Pater
Vi går hand i hand
på promenad
genom Gamla Kyrkogården i Malmö.
Innanför de mörka grindarna
växer kärleken
med varje steg vi tar hos de döda.
Han pekar på sitt namn
inristat i ett kors.
Där uppe vakar en ärgad bronsängel
med benen i kors
så att könet blir osynligt.
Sedan klappar han lätt på jorden
med sin hand
och ler… Hör!
Den är tom.
Hans skjorta är lång, kraglös
- en indisk särk.
- Men vit, inte saffransgul, som munkarnas.
Den kala hjässan
avger dock samma himmelska sken
som det inifrån
de runda Gandhi-glasögonen.
+
+
Hanna Nordenhök skriver i Sydsvenskan: "Mohamed Omar hämtar på ett uppfriskande frihetligt sätt inspiration från vitt skilda källor. Trogen mystikens tanke om att inte fastna i helighetens yttre former finns här flera gränsöverskridande referenser...".
Ann Lingebrandt skriver i Helsingborgs Dagblad: "De humoristiska underströmmarna utesluter inte en intensivt allvarsmättad atmosfär och andaktsfullt förtätade stämningar - det är just föreningen av det enkla och det mångtydiga, det klara och det dunkla, den okonstlade tonen och de raffinerat suggestiva bilderna, som ger Omars lyrik en magi han är rätt så ensam om i dagens svenska poesi. Dikterna blir till ett slags besvärjelser av den andefattiga vardagen."
Magnus Persson skriver i Svenska Dagbladet: "Det är en omtumlande och fascinerande läsning, som på ett uppfriskande och provokativt sätt utmanar vår hypersekulariserade tids rädsla för allt som doftar metafysik och teologisk spekulation."
Tore Winqvist skriver i Upsala Nya Tidning: "En av de i ytlig mening mest svårbegripliga men ändå mest suggestiva och litterärt verkningsfulla dikterna visar ett ensamt "du" fastspänt i en stol "på en nedsläckt scen", talande till mörkret, kanske efter "Undergången". Här korsas religioner och terrorism, Hitler och Hollywood, på ett sätt som är omöjligt att reda ut men ändå griper tag rejält i läsaren."
Boken Faraos Förbannelse kan beställas direkt från förlaget RUIN.
Copyright©Bo I. Cavefors 2007
+
4.4.07
EN KARTUSIAN : DEN ENGELSKE MARTYREN
+
+
++
En Kartusian
DEN ENGELSKE MARTYREN
+
+
På stegen klättrade han upp till schavotten.
De lade repet om hans hals
och band hans händer på ryggen. Han såg ned
mot floden Severn just där den viker av mot
den sjunkande solen och hans blick
sökte sig mot skördefolket i sädesfälten
och han tänkte att denna värld kommer
att bestå: floden flyter mot havet, människor
arbetar på fälten och röken ringlar ur
stugans skorsten och flyttfåglarna flyger och
far. Men den eviga stillheten smög sig
in i hans hjärta och han sade: "Jesus, tag emot
min själ". Man tog bort stegen och
han hängdes. Kroppen skars ned och
man handskades med den som man handskas med
djävulska ting. Sorlet från folkmassan och
kvinnornas gråt tystnade och
kärrhjulen mullrade fram över den ojämna vägen till
den närbelägna staden; och stjärnorna började lysa och
den stora natten kom och gjorde slut
på ännu en dags vansinne.
+
+
+
Översättning från engelska av Bo I. Cavefors
Copyright©ACarthusian & Bo I. Cavefors 2003, 2007
+
+
3.4.07
COLOMBIAS STUDENTER...
+
ANTSNyheter Special 2007-04-03
COLOMBIAS REGERING BETRAKTAR STUDENTER SOM "TERRORISTER"
STOCKHOLM Diego Marín Ríos från Colombias studentförbund ACEU besökte nyligen Sverige för att sprida information om den colombianska regeringens ökande repression mot studenter. Enligt Marín betraktar presidenten Alvaro Uribe landets studenter som potentiella terrorister.
+
- Nu i mars har det kommit nya hot mot studentrörelsen i Colombia, berättade Marín vid sitt Stockholmsseminarie i slutet av mars. Alla som deltar i det politiska livet riskerar att drabbas av våldet. Vi hoppas att besöket i Sverige kan skapa uppmärksamhet kring de colombianska studenternas utsatta situation, sa Marín.
+
Läs mer HÄR!
+
+
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
