MUSSOLINI

+
+

Bo I. Cavefors
IL DUCE, KULTURSKRIBENT, MED MERA

Den 28 april för sextiotvå år sedan (1945) flydde Benito Amilcare Andrea Mussolini tillsammans med älskarinnan Clara Petacci (samt en parifunktionär, livvakt) på flykt undan de allierade invasionsstyrkorna, på väg mot Schweiz, men stoppades i Giulino di Mezzegra vid Comosjön av en partisanpatrull under ledning av greven Pierluigi Bellini delle Stelle, med täcknamnet Pedro, och arkebuserades för att sedan forslas till Milano och i en byggnadsställning hängande med fötterna uppåt bespottas och hånas av den del av befolkningen som inte gömde sig bakom låsta dörrar och begrät Il Duce.

Flertalet politiskt betydande beslut som tagits i Europa efter andra världskrigets slut har dikterats av hur de kunde/kan relateras till Hitler och nationalsocialismen. Den låsningen vid det förflutna gäller i kanske än högre grad för italienarna, arvet efter Mussolini och fascismen är allestädes och alltid närvarande. Problemet är gigantiskt: hur förneka den närastliggande historien? För italienarna: det mesta av det som skapades av Mussolini (under hans regim) lever vidare idag. Flertalet industrikoncerner, statliga och privata vilka nådde full mognad under den fascistiska eran, tiden mellan de båda europeiska världskrigen, med FIAT (nåja, aktiekursen faller idag men under perioden 1945 – 1995 tongivande kapitalistförespråkare även när det gällde att i Togliattis namn öppna automobiltillverkning i det forna Sovjetunionen) i spetsen, har vidareutvecklats och utgör också idag den ekonomiska ryggraden i ett italienskt samhälle byggt på den saliga medelklassprincipen om att allt kan ske bara det inte sker inför öppen ridå. Med andra ord: italienskt rättsväsen agerar i stort sett utifrån grundlagar som skrevs under Mussolinis tid vid makten och den italienska partistrukturen, från vänster till höger (examensarbete: Prodi contra Berlusconi), slår emfatiskt vakt kring sociala reformer som socialförsäkringar, pensioner o.s.v. vilka i Italien i huvudsak är fascismens arv till nutida generationer, på samma sätt som motsvarande reformer i Sverige, oavsett vilket parti eller vilken allians av småborgare som sitter vidmakten, bär socialdemokratins signatur.

Per Albin Hansson präglade 1930- och 1940-talens Sverige samtidigt som Benito Mussolini uttryckligt och häpnadsväckande populistiskt formade inte bara sin tids Italien utan också dagens Italien. Den största skillnaden mellan då och nu är möjligen att konkordatet mellan det fascistiska Italien och den katolska Vatikanstaten visserligen gav Påven fritt spelrum vad beträffar Världens angelägenheter men begräsande hans möjligheter att påverka Italiens inrikespolitik, medan Vatikanstaten idag åter är politiskt aktivt inom det näraliggande geografiska området, dvs Prodis Italien.

Såväl Hansson som Mussolini var personligheter, stora eller små må här vara osagt. Båda anpassade sina budskap till sitt hemlands kultur, politiska förutsättningar och ganska originella och speciella psykologiska befolkningsstrukturer. Südtirolare och napolitanare… Samer och skåningar… Båda diktatorerna, den ene under skydd av fascistisk styrkearrogans och den andre med hjälp av folkförakt väl dolt bakom demokratiskt manipulativa finesser om folkstyre, visar i historiens obarmhärtiga sken stora likheter vad gäller konsten att manipulera folkopinioner och därmed initiera den samhällsutveckling de båda programmatiskt drev igenom. Den industriella uppbyggnaden och sociala reformer har redan nämnts. Man kan också visa på folkbildande ambitioner som Dopo Lavore, ett fascistiskt ABF, den italienska Folkets-Hus-rörelsen och det italienska Unga Örnar, Balilla och Avanguardia.

Idag är det uppenbart att Mussolini och den fascistiska rörelsen samlade Italiens medborgare kring ett socialt och politiskt program som förde fram landet till en ledande och modern stat i det alltmer genomindustrialiserade Europa. Ideologiskt övertygade och medlöpare byggde det Nya Samhället på ungefär samma sätt och utifrån samma synsätt [även om Italien i stort sett saknade de ambitioner till ”rashygien” som under samma tidsperiod (och senare…) är en skamfläck på Sveriges moderna historia] som det socialdemokratiska Sverige växte fram under 1930- och 1940-talen, ofta i nära allians med, sällan med aktivt motstånd från, andra borgerliga medelklasspartier.

Allt detta är historia. Än mer historia är den tid i Benito Mussolinis liv som föregick perioden Il Duce, då han arbetade som frilansande kulturskribent och som redaktör i Trentino för att 1919 i Milano tillsammans med syndikalister grunda det första fascistiska partiet, Fascio de Combattimento. Det var en tid då subversiv verksamhet stod i zenit i framför allt i den del av det nordligaste Italien som fram till 1918 hörde till det kejserligt-kungliga Österrike-Ungern. Under något årtionde framträder den unge Mussolini dels som intellektuell med avancerat litterära intressen, dels som fysiskt tilldragande agitator med kunskap och verbalitet som främsta bundsförvanter.
+
+
+
Benito Mussolini föddes 1883 i Predappio i Forli i Romagna, en region i Italien som tillhörde Kyrkostaten till 1860 då den införlivades med Kungariket Italien. Hans far var socialist, modern lärarinna som trots mannens hat mot kyrka och kristendom placerade sonen i skola hos salesianerna i Faneza, 1892-1894. Salesianerna är utmärkta pedagoger, deras skolor välrenommerade. Mussolinis förnamn kommer från faderns idoler, den mexikanske revolutionären Benito Juarez och vännerna Amilcare Cripiani och Andrea Costa. Efter åren hos salesianerna undervisades Mussolini åren 1894-1901 vid lärarseminariet i Forlimpopoli där han utexaminerades som folkskollärare. Mussolinis idol var Garibaldi vars revolutionära glöd och kraft han jämförde med Mazzinis, Lincolns, Cavours, Bismarcks och Disraelis. Efter lärarexamen undervisar han i Gualtierie-Emilia innan han reser till Schweiz för att försörja sig som hantlangare och murare i Lausanne, Genève, Bern och Zürich. Han får nya idoler, Wilhelm Tell och den schweiziske pedagogen Heinrich Pestalozzi, kalvinist och om man så vill, den allmänna folkskolans främste idégivare. Och… Mussolini skriver dikter, ofta tillägnade franska revolutionens specialist på sociala frågor, François Babeuf:
+Älska brödet
+Husets hjärta
+Bordets doft
+Ugnens glädje, osv.

Viktigare än att skriva dikter var emellertid att han lärde känna Georges Sorel, den franske filosof vars revolutionära syndikalism kom att få avgörande betydelse ej endast för italiensk fascism utan även för sovjetisk marxism. Placerad i Genève medarbetar Mussolini i Proletario di New York och vid ett besök i Milano knyter han kontakt med Avanguardia Socialista. I Zürich lär han sig tala perfekt tyska och går på föreläsningar om Friedrich Nietzsche, Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. 1904 håller han själv ett föredrag om Det aktuella läget för det italienska socialistiska partiet.

1905 är det dags för värnpliktstjänstgöring. 1906 är han tillbaks hemma i Romagna och senare samma år tillträder han tjänsten som lärare i Canova di Tolmezzo, där byns präst lär honom grekiska och latin. Samtidigt börjar han i Nietzsches efterföljd skriva en Storia della filosofia.

Under den här tiden arbetar Mussolini periodvis även i Tyskland och Frankrike. I Marseille organiserar han hamnarbetarna innan han tar aktiv del i kampen mot Österrike-Ungerns närvaro i Südtirol. I Trento utgavs en mot Österrike-Ungern oppositionell tidning, Il Popolo d’Italia, med den italienske patrioten och geografen Cesare Battisti (1875-1916) som förläggare. Battisti var etablerad oppositionsman, medlem av det österrikiska riksrådet fram till 1915 då han växlade över till talienska armén. Men Battisti infångades snabbt av österrikarna, anklagades för högförräderi och dömdes till döden. Dessförinnan hade han hunnit engagera Mussolini som medarbetare till Il Popolo d’Italia, som där fann ett perfekt forum för frihetliga och socialistiska idéer i nietzscheansk tappning, antiklerikalt, antiborgerligt och antikejserligt. Mussolini visade sig vara en synnerligen begåvad journalist och snabbt utnämnde han till sina och tidningens huvudfiender nordöstra Italiens samtliga politiskt engagerade katoliker, lekmän och präster. På äkta klasskampsmanér debatteras i Il Popolo d’Italia frågan om kyrka-stat. Trentinos biskop och präster, engagerade i Partito Popolare, d.v.s. det krist-demokratiska partiet. De ganska reaktionära katolikerna blir väldigt upprörda och vänder sig med begäran om hjälp att försvara kejsartron, altare och penningpung till den i Innsbruck placerade ståthållaren för Tirol och kräver att ”den utländske hetsaren”, terroristen med dagens terminologi, skall utvisas dit varifrån han kommer och hör hemma, nämligen Italien.

Den 26-årige klasskämpen Mussolini fann en värdig motståndare i den två år äldre Dr. Alcide Degasperi, chefredaktör för den katolska tidningen Il Trentino. Det är samme Degasperi (1881-1954) som efter andra världskriget blir Italiens ledande politiker, initiativtagare till partiet Democrazia Cristiana och landets regeringsbildare. Noteras bör att det är denne Degasperi som 1946 tillsammans med Österrike skriver under dokumentet som skall ge Südtirol betydande autonomi. Något som aldrig helt infriats och därför, fortfarande, då och då leder till omfattande oroligheter och sociala motsättningar mellan regionens folkgrupper.

Degasperi föraktade, verkligen föraktade den socialistiske tidningskollegan Mussolini och såg honom som ”en desperado och anarkist”. Vilket han ju faktiskt var. Mussolini menade å sin sida att de trentinska katolikerna var antisemiter och politiskt efterblivna, ärkereaktionära och kejsartrogna. För den unge Mussolini var religion ett narrspel och Degasperi en slug räv. Äldre tiders strider mellan katoliker och socialister fick ny fart genom konfrontationen mellan den kylige Degasperi och den temperamentsfulle ”utlänningen” Mussolini. Första offentliga sammandrabbningen man mot man skedde på neutral mark, i Meran/o, den gamla kurorten inklämd mellan bergen några mil bortom Bozen/Bolzano, en gång i tiden, för århundraden sedan, med sitt Schloss Tirol ett verkligt maktcentrum i regionen innan det 1363 införlivades med de övriga habsburgska länderna.

För Mussolini var det solklart att Degasperi, med sin slarviga prosa fylld av satsfel, knaggligt framförd på ett kejserligt-kungligt kanslispråk, att denne man som knappt kunde göra sig förstådd på tyska, var en ytlig man, en man som tog österrikiska järnvägsbolagets tidtabell som förevändning för att komma undan en debatt som blev alltför pinsam för honom. Räven smet men tog hämnd genom att i tidningen Il Trentino offentliggöra Mussolinis straffregister, i huvudsak åtal för att ha bedrivit politisk propaganda i Schweiz, med utvisningar som straff. Rättsväsendet tog tag i det hela och när de österrikiska myndigheterna gått igenom akterna beslutade Trentinoåklagarna Tranquillini och Tessadri att utvisa Mussolini, till Italien. Men när anklagelsematerialet vandrat den långa byråkratiska vägen från Trento till Innsbruck och vidare till Wien för att så småningom åter hamna på Trentinoåklagarnas bord, så var det bara att huka, sänka axlarna och sucka. Mussolini skulle ej utvisas, tyckte man i Wien. Debatterna med Degasperi återupptogs, utfallen mot katoliker, kejsare och alla andra fiender blev intensivare och alltmer hätska. När det började komma anonyma brev, postade i Zürich, med mordhot mot de båda åklagarna, gav inrikesministern Guido von Haredtl med sig och samtyckte till att Mussolinis verksamhet förhoppningsvis kunde komma till vägs ände med hjälp av en utvisning. Vilken verkställdes. Så småningom. Det fanns även andra skäl till att placera Mussolini så långt bort som möjligt. Den 29 augusti 1909 firades i Innsbruck minnet av Andreas Hofers död, med kejsaren som hedersgäst. Den dagen fick icke störas av demonstrationer till förmån för en utvisad Mussolini, protester igångsatta av terrorister från de delar av Österrike vilka låg söder om alpkammarna. Utvisningen planerades ske efter festligheterna. Men medan man dansade, sjöng och var nostalgisk i Innsbruck rånades centralbanken i Trento på 300.000 Kronen. Mussolinis och Battistas redaktioner och lägenheter undersöktes. Mussolini häktades och placerades bakom lås och bom i Rovereto, där det fanns färre socialister än i Trento. Den 24 september frikändes Mussolini, men fick stanna kvar i cellen eftersom man fått kännedom om att han tidigare i sin lägenhet förvarat 6 kg dynamit, avsett för sprängning av polishuset i Trento.

Som protest mot såväl sin uteblivna frigivning som uteblivna utvisning hungerstrejkar Mussolini till dess utvisningsbeslutet verkställts och han kan återföras med kombattanterna i Verona. Intressant nog anklagar han, långt senare, inte de österrikiska myndigheterna varken för fängelsevistelsen eller utvisningen, utan de klerikala motståndarna: ”Tutta la colpa è dei clericali, se sono stato sfrattato”.

Redan under redaktörstiden i Trento kontaktar Mussolini utgivaren av den borgerligt-kritiska tidskriften La Voce, Giuseppe Prezzolini (27.1.1882-14.7.1992). Den 2 maj 1909 skriver Mussolini till Prezzolini att de ”italienska irredentisterna bör få klart för sig att Trento sannerligen är österrikiskt, österrikiskt alltifrån bergsborna som avgudar Franz Josef, österrikiskt vad gäller biskop, borgare och slott, allt i pangermanismens tjänst, österrikiskt vad gäller de s.k. liberalnationella som skäms över att tala italienska, och till arbetarna som man mutar med sociala reformer”. Mussolini hävdar att han trots att han ”hade svårt att känna sig hemma i denna region och svårt att förstå dessa österrikare” gärna önskade medarbeta i Prezzolinis tidskrift.

Mussolinis artiklar i La Voce finns publicerade i boken Il Trentino veduto da un socialista. I allmänhet är det utmärkta analyser av det politiska skeendet i stort och av spänningarna mellan de båda befolkningsgrupperna. Den tysktalande befolkningens ställer krav på större autonomi för Südtirol/Alto Adige.

Degasperi och Mussolini som stora personligheter men hätska, ja hatiska motståndare före och under första världskriget. Den ene klerikal, den andra antiklerikal. Mellankrigstiden med Mussolini i ledande roll som Il Duce medan Degasperi bidar sin tid och inom Vatikanstatens skyddande murar arbetar som bibliotekarie och politisk rådgivare. Intressant är att under dessa mellankrigsår tillkommer Lateranfördragen (1929) som reglerar de kyrkliga, statsrättsliga, politiska och finansiella relationerna mellan den Heliga Stolen och Italien. Påven kan åter ge sig ut på resor bortom Vatikanstatens geografiskt snäva gränser.

När Degasperi 1946 tillträder som ministerpresident och skapare och ledare för Democrazia Cristiana håller han i stort sett fast vid och vidareutvecklar de industriella och sociala strukturer Mussolini infört. Det är ett märkligt historiskt samspel mellan dessa båda tydligen oupplösligt förenade hatare. Benito Mussolini som ung, intelligent och engagerad debattör, upprorisk mot kyrka, präster, stat, kejsarhus, stat och auktoriteter i största allmänhet, med patos, vilja och politiskt genomförbara idéer… Den långsiktigt kalkylerande Degasperi med rätt kontakter till kyrka, elit och etablissemang... För Mussolini kunde det ha slutat annorlunda än med arkebuseringen i Giulino di Mezzegra vid Comosjön den 28 april 1945.
+
+
+

Illustrationer:
1.Mussolini. Life-omslag september 1939.
2.Filippo Tommaso Marinettis hyllning till Mussolini som ”stark man”.
3.Il Popolo d’Italia, 1 maj 1917.
4.Italienska motståndsmän, ”terrorister”, hängda av österrikiska trupper. Ur: Il Popolo d’Italia.
5.Italienska trupper har intagit Piazza Walter/Walterplatz i Bolzano/Bozen. Ur: Il Popolo d’Italia.
+
+

Artikeln tidigare publicerad i bl.a. Svenska Dagbladet (28.4.1985). Här uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1985, 2007.
+
+