CAVEFORS POSITION NR 3 / NYA SVARTA FANOR: ZIMBABWE FÖRR OCH NU

Punch 9th June 1891:

Cecil Rhodes: You clear out! She's my 'Mash'.

Bo I. Cavefors
ZIMBABWE – tradition, rhodesia, revolution, nykolonialism

INGRESS

Utvecklingen i Robert Mugabes Zimbabwe visar i ett nötskal hur nykolonialism fungerar. Europas, USA:s och Kinas ambitioner att styra afrikansk ekonomi, att plundra kontinentens naturresurser, att i praktiken förslava afrikanerna, försvinner inte därför att länderna, dvs landområden med av inkräktarna specialskräddade gränser, förklaras för självständiga och suveräna stater.

Följande artikel är ett sammandrag och i viss mån en uppföljning av två tidigare artiklar, publicerade i Svarta Fanor 2002 (Zimbabwe) och i KvällsPosten 1961 (Afrikanska stater blomstrande samhällen…).

ZIMBABWE
(Svarta Fanor, nr.25, 20.2.2002)

Som svar på EU:s sanktioner mot Zimbabwe, sade den sydafrikanska regeringen i ett pressmeddelande (19.2.02): "We believe that sanctions will not achieve the intended result. On the contrary they may further compound the situation. The people of Zimbabwe need to speak through the ballot box. In this regard, the South African Government calls on the International Community to spare neither strength nor effort in assisting the people of Zimbabwe to create of a climate conducive to free and fair elections. In this context a further number of South African observers will leave the country on Wednesday, 20th February 2002 in pursuance of this objective."

Detta stod i skarp kontrast till mentaliteten i och avsikten med EU:s övervakningsexpedition under ledning av Pierre Schori, som sändes till Zimbabwe som någon sorts scoutledare i Baden-Powells anda, för ett antal ”observatörer”. Det var fullkomligt otroligt att Schori utsågs att leda denna "expedition". Schoris anseende är sedan många år tillbaks under grundvattennivå i flertalet afrikanska länder, möjligen bortsett från Angola.

”We believe that sanctions will not achieve the intended result…”. Det gäller fortfarande. EU, USA och Kina (dvs de politiskt och ekonomiskt starka medelklasserna i dessa länder) skiter i Zimbabwes fattiga människor, deras framtid eller deras rätt att återfå vad som rätteligen tillhör dem. Vad man vill är att i möjligaste mån rekonstruera den koloniala ägarstrukturen vad gäller ekonomi och jordägande, för att återskapa en lojal arme av vita producenter, eller entrepenörer som det heter med nutida jargong, med specialinriktning på export till låga priser som sedan säljes till världsmarknadspriser på de internationella marknaderna och genererar oskäliga vinster till mellanhänderna, dvs exportörerna respektive importörerna. Denna bluffhandel förutsätter omänskligt låga löner till de som arbetar för producenterna, dvs de jord- och egendomslösa svarta afrikanerna.

Tyvärr var det redan 2002 uppenbart att Robert Mugabe tappat greppet om utvecklingen i Zimbabwe, men trots detta borde inte EU, efter mer eller mindre öppna påtryckningar från Storbritanniens sida, åta sig rollen som nykolonialismens banérförare. Attityden var lika obehaglig då som det idag är pinsamt se de afrikanska diplomaterna i Stockholm inkallade för uppsträckning hos/av Carl Bildt. Cecil Rhodes anda frodas i nyliberalismens tidsålder.

Det var självklart att Schori utvisades från Zimbabwe. Han var aldrig inbjuden även om man från svenskt och övrigt EU-håll omgav resan med trumpetfanfarer som om det vore fråga om ett statsbesök. Normal internationell umgängesform länder emellan är att inte sända iväg människor på officiella uppdrag utan att dessa är accrediterade och om inte välkomnade med öppen famn så i alla fall accepterade som samtalspartners. Även om Tony Blair fortfarande inbillar sig det, så är Zimbabwe sedan mer än tjugofem år ingen brittisk koloni.

Det fanns ytterligare ett skäl varför det var olämpligt att utse Schori som "observatör". Hans vänskap med Jonathan Moyo, Mugabes då skarpaste kritiker, var inte helt problemfri. De båda vännerna och den till Världsbanken inmyglade Mats Karlsson, var ett triumvirat som på olika sätt, under åratal försökt undergräva Mugabes politiska ställning - även innan han gjorde de misstag som fört landet in i gränszonen till kaos - också internationellt. Att Schori under sådana förhållanden skulle välkomnas i Harare, var otänkbart.

Klokt nog förhöll sig Anna Lindh ganska tyst och avvaktande efter beskedet om Schoris reträtt från hotellet i Harare.

Den svenska Afrikapolitiken fick en god start mot slutet av 1950-talet och fungerade in på 1960-talet. Därefter har den spårat ur och är i dag i flertalet afrikanska länder diskrediterad. Någonting har gått snett (mutor?, vänskapskorruption?, dåliga kunskaper?, dålig administration?, ointresse?) vad gäller den officiella afrikapolitik som sker via UD och SIDA och jag blev inte förvånad när jag i ett TV-inslag år 2002 såg Per Wästberg säga att "förutsättningarna" i Zimbabwe 1980, när landet blev "självständigt", var "bättre än någon annanstans i Afrika". Sanningen var ju den att förutsättningarna inte någon annanstans var sämre! De vita jordägarna tilläts behålla nästan all brukningsbar jord. Ett faktum som de väl nyttjade under tjugo år, drygt, till att bygga upp starka intresseorganisationer som ytterligare stärkte deras finansiella makt på den svarta befolkningens bekostnad. Jordockupationerna och utdelningen av jord till den afrikanska befolkning som sedan kolonisationen började var ett egendomslöst folk, är en logisk följd av att den vita jordägande (i själva verket jordockuperande) medelklassen aldrig var villig att verkligen kompromissa om den politiska och ekonomiska makten i landet. Det är i denna situation Mugabe gör sitt stora politiska misstag när han tror på en form av zimbabwiskt multinationellt samhälle: att han inte i tid såg till att det genomfördes en ordentlig och rättvis jordreform, vilket visserligen hade fått till följd att flertalet vita jordbrukare på ett tidigt stadium efter självständigheten tvingats lämna landet. De vita jordbrukarnas föräldrar och mor- och farföräldrar hade tillskansat sig jord de inte hade rättighet till. En stor del av de vita jordägarna i Zimbabwe var och är ättlingar till brittiska utvandrare som man på sin tid med lättat hjärta vinkade av vid Londons kajer. Frågan var alltså såväl 1980 som 2002: ställde Australien (och Kanada) upp på att ta emot de vita jordbrukare som måste lämna Zimbabwe? Tveksamt. Till släktingarna i Storbritannien var de sällan välkomna.

Tyvärr kunde man inte vänta sig någon konstruktiv insats från Kofi Annans sida unde de år han var FN-chef. Annan visade inte något större intresse för afrikanska frågor sedan han lämnat högskolan i hemstaden Kumasi (Ghana). Resan bort från Afrika för sonen till en av Kwame Nkrumah tillsatt sk "provincial governor" blev en personlig framgång, men inte mer. Annan blev, och det var han medveten om, den industrialiserade västvärldens gisslan när det gällde att skapa legitimitet för en fortsatt plundring av kontinentens råvaror.

Vad har detta med Zimbabwe att göra?

Jo, ganska mycket. I ton och sak har svensk utrikespolitik vad gäller länderna i Afrika sedan slutet av 1960-talet haft en obehaglig skärpa av arrogans och översitteri. En von-oben-attityd som förmodligen gror ur den falska föreställningen att de politiska visionerna för det svenska samhället följer en logik som ovedersägligen leder till bättre förhållanden, ekonomiskt, socialt, för människorna även i andra länder, på andra kontinenter och att denna samhällsutveckling kan påtvingas andra folk och nationer; att de skulle buga, tacka och ta emot, gå ner i spagat och förneka sig själva.

Denna i sak rasistiska attityd har lett till att informationen om världen bortom Vingåker och Danderyd framställes i koloniala termer. Den misslyckade Schori-missionen till Zimbabwe var en klar markering av att ledande politiska företrädare för diverse partier fortfarande lever i en värld som motsvarar den som Marcus Wallenberg d.ä. agerade i ("Han stegade iklädd homburgerhatt rakt in i statsministerns ämbetsrum...", skriver Olle Svenning). Jag ser framför mig Schori på Harares flygplats. Jag ser framför mig rektor Bildt ropa in de afrikanska diplomaterna för kollektiv bestraffning.

I denna konflikt mellan Afrika och EU, mellan Afrika och Sverige, mellan Afrika och västvärlden (i denna attityd inkluderande Folkrepubliken Kina…) står det klart vem som verkligen är fri och vem som är ofri. "Okunnighet och ignorans är i vår tid mer än någonsin ett tecken på den djupaste ofrihet", skriver Olle Svenning (tillsammans med Nordal Åkerman) i boken En socialistisk kultursyn (Bo Cavefors Bokförlag, 1966). Så sant: kolonialiseringen av Afrika fortsätter. Varken svenskar, britter eller fransmän, varken USA eller Kina ger upp sina imperialistiska ambitioner, idag utövade med mer subtila medel än under tidigare århundraden. När det gäller viktiga ekonomiska intressen eller att försvara den vite och gule mannens särställning drar man sig dock inte för att använda gammal beprövad skrämseltaktik. De egendomslösa zimbabwer som under de senaste åren ockuperat vita bönders gårdar framställs mer eller mindre som "vilda afrikaner", obildade, råa. Dagens mau-mau. Sydafrikas Thabo Mbeki ser tidens tecken och inrättar sig därefter, vilket får västvärldens liberaler att tala om rasism (omvänd sådan…). Kanske kommer till och med den forne hårdföre och militante terroristledaren Nelson Mandela lägga tomteluvan åt sidan och skriva ett realistiskt testamente.

+
+

Den 8 september 1961 publicerade jag en artikel i Kvällsposten under rubriken Afrikanska stater blomstrande samhällen långt innan kolonisatörerna kom. Utan väsentliga ändringar republicerades artikeln i samma tidning den 7 maj 2000. Artikeln har ej heller idag förlorat sin aktualitet. Tyvärr. Tvärtom: listan på oförrätter blir längre och längre.

+

AFRIKANSKA STATER BLOMSTRANDE…

"Runt Afrikas kuster fanns det före den europeiska koloniseringen högtstående samhällen som vad handel och kultur beträffar var jämbördiga med de asiatiska länderna och mer utvecklade än många av den tidens europeiska stater.

När Vasco Da Gama och hans prtugisiska köpmän på 1400-talet så småningom kom fram till den östafrikanska kusten fann de samhällen som Sofa, Kilwa, Mombasa och Malindi, vars in- och utrikeshandel var mer omfattande än de europeiska storstädernas. Da Gama fann att ingen människa på dessa orter behövde de artiklar han fört med sig från Europa och han blev förargad över att besättningen alltför flitigt umgick med landets invånare. Dessa afrikaner pratade swahili, ett språk som deras poeter då använt under mer än trehundra år. Deras kultur var en blandning av bantus, Arabiens och Islams kulturella traditioner.

Den östafrikanska kustens samhällen var på den tiden en integrerad del av en gammal handelsvärld som hade förbindelser inte bara med Indien utan också med samtliga arabländer, med Persien och Indonesien. Av speciellt intresse var de gamla handelslederna mellan Afrika och Kina. Kinesiskt silke var sålunda välkänt och ofta använt av afrikanerna i östafrika och ruinerna efter deras hus visar att dessa ofta varit prydda med kinesiska porslinsfigurer. Kina var på den tiden och långt dessförinnan den ledande sjöfararnationen. De kinesiska sjöexpeditionerna gjorde omfattande resor över Indiska Oceanen och de hade redan uppfunnit den magnetiska kompassen och kommit på tekniken att segla mot vinden. De byggde tre- och fyrmastade oceangående segelfartyg åtskilliga århundraden före européerna. De kinesiska 1300-talsskeppen var större än de som senare ingick i den Spanska Armadan.

Omkring 1415 sände den östafrikanska köpmansstaden Malindi en ambassadör till kejsaren av Kina och två år därefter eskorterades han hem igen av en kinesisk flottstyrka omfattande 30 000 sjömän. De portugisiska skepp som kom till de östafrikanska städerna var i afrikanernas ögon små och ansågs av dem inte kapabla nog att krossa oceanen. Men Vasco Da Gama introducerade dock en ny hantering inom den östafrikanska sjöfarten, nämligen sjöröveri. Man prejade de asiatiska lastfartygen och lade beslag på lasten som sedan fördes till Europa och såldes dyrt; man torterade fiskarna för att själva slippa fiska; man skar näsorna av ovilliga kvinnor och händerna av män som inte godtyckligt fann sig i att bli plundrade.

Dessa europeiska sjömän och 'upptäcktsresanden' förstörde i själva verket en civilisation, ett kultursamhälle som då existerat under tusen år. Men bröt ned den traditionsrika handeln över Indiska Oceanen och därmed inleddes det systematiska förstörandet av de östafrikanska statsbildningarna, som när de förlorat sina handelskontakter och exportmarknader på andra sidan Indiska Oceanen, snabbt gick mot stagnation och upplösning.

Vad som trots allt lyckades överleva den portugisiska plundringen nerkämpades senare definitivt av holländare och engelsmän. I stället för att på ett sunt och civilicerat sätt utnyttja de gamla handelsleder, affärshus och hamnstäder som redan fanns på den östafrikanska kusten, föredrog de europeiska sjö- och handelsmännen att ägna sig åt sjöröveri och förstörelse."

Detta sjöröveri byttes efterhand ut mot ett landröveri där britterna under 1800- och 1900-talen lade beslag på merparten av de fruktbara områden som dessförinnan under årtusenden odlats och livnärt sina rättmätiga innehavare, zimbabwerna.