+
+
+
+
++
+
+
28.2.07
BERTIL FALK : SONETT ÖVER 800+
+
+
+
Bertil Falk
Sonett över 800+
+
likt en kanadensare som plöjer fram
över brådstörtande caveforsars brant
litterära störtlopp rusar kant i kant
rött arméfraktioniserat stum mot stam
o jesuiters bokförlagda dyrkan
kartusianers bön i ständig tystnad
accentuerad mot en fond av lystnad
oreformerat stum i kraft av styrkan
allt detta är projektens branta stumhet
en talförhet som allt annat än dumhet
tillför kulturen tidlöshetens mönster
som bjuder tröst i svarta fanors veck
eller som pil i vita svanors streck
på färd mot kunskapshimlens öppna fönster
likt en kanadensare som plöjer fram
över brådstörtande caveforsars brant
litterära störtlopp rusar kant i kant
rött arméfraktioniserat stum mot stam
o jesuiters bokförlagda dyrkan
kartusianers bön i ständig tystnad
accentuerad mot en fond av lystnad
oreformerat stum i kraft av styrkan
allt detta är projektens branta stumhet
en talförhet som allt annat än dumhet
tillför kulturen tidlöshetens mönster
som bjuder tröst i svarta fanors veck
eller som pil i vita svanors streck
på färd mot kunskapshimlens öppna fönster
+
+
+
+
+
Copyright©Bertil Falk 2007
Foto: Katy Delacoer,Copyright©2007
26.2.07
REKOMMENDERADE. 4 NYA BÖCKER & 1 TIDSKRIFT
+
+
AORTA XVI
Herman Bang EXZENTRISCHE EXISTENZEN. ERZÄHLUNGEN UND REPORTAGEN
Alfred Delp IM ANGESICHT DES TODES
Peter Handke KALI. EINE VORWINTERGEDICHTE
+
AORTA XVIRedaktör: Carl Forsberg
+
"Jag älskar cigaretter. Cigaretter är mer klädsamt än diamanter på kvinnor. För min del finner jag aldrig en ung dam mer pikant än just när hon leker med en glindrande cigarett. Hade jag en liten hustru, skulle jag be henne röka. Vore jag nog lycklig att ha lika många hustrur som muslimanerna, skulle de sitta runt omkring mig vid matbordet och kokett rulla små cigaretter och tända dem en efter en på min pipa". Werner von Heidenstam, ur Endynion.
+
+
Herman Bang EXZENTRISCHE EXISTENZEN. ERZÄHLUNGEN UND REPORTAGEN+
Ein Author ist wiederzuentdecken: Herman Bang, der mit seinem Romanen Das graue Haus och Das weisse Haus berümht wurde hat inn seinem Erzählungen genaue Porträts von Menschen, oft am Rande der Gesellschaft, entworfen und ihre Schiksale geschildert...
+
+
+
Alfred Delp IM ANGESICHT DES TODES+
Alfred Delp SJ, geboren 1907, engagierte sich im Widerstand gegen die Nazis und wurde von ihnen an Berlin-Plötzensee am 2.Februar 1945 hingerichtet.
+
"Ich hatte nicht gedach, dass dies mein Weg sein könnte. . . . Ehrlich und gerade: ich würde gerne noch weiterleben..." A.D.
+
+
Peter Handke KALI. EINE VORWINTERGEDICHTE+
P.H.: "Ein Wunder eigentlich, dass so viele von uns am Abend zurück nachhause finden, nicht wahr? . . . Ein Wunder eigentlich, wie wenige es sind, die Tag für Tag verloren gehen, nicht wahr?"
+
+
+
+
+
+
INVENTERINGEN
+
P.T.: "62 / Ett påbörjat ofärdigt tal, skrivet på skrivmaskin: 'Ärade vänner och mötesdeltagare. - Officiellt har det sagts att jag inte kan närvara på årsmötet för att jag befinner mig i Kina för att skriva på en uppföljare till RAPPORT FRÅN KINESISK BY. Men i själva verket är jag längre bort än så."
+
+
+
+
22.2.07
GRASS KRASSA BALANSRÄKNING
+
+
Bo I. Cavefors
KRASS BALANSRÄKNING
Günter Grass århundrade
Bok: Günter Grass Mitt århundrade. Översättning av Lars W. Freij. Bonniers 2000.
I den av Lars W. Freij ytterst skickligt översatta Günter-Grass-romanen Mitt århundrade låter Nobelpristagaren sin sedan snart femtio år döda men i författarens återblickandevärld uppståndna mamma, säga att han, Günter Grass, kunde ”ljuga som en häst travar och komma med fantastiska löften” och att hon, mamman, vad gäller vissa historier, ”helt sonika (skulle) ha strukit vissa ställen”.
Mitt århundrade publicerades mot slutet av 1990-talet. Vad som under de senaste åren framkommit, på författarens eget initiativ, om Grass ungdomliga insatser vid försvaret av Hitlertyskland, så väcker det ju en viss förundran att inte en enda läsare och/eller kritiker eller litteraturvetare redan vid utgivningen av Mitt århundrade började söka efter vad Grass egentligen menade med att återge mammans propå om att han kunde ”ljuga som en häst travar”… Jag kan se Grass sitta där vid sitt skrivbord och vänta på att mobilen skall ringa från någon kulturell journalist som kommit Hitlerpojken på spåren, men icke. Så beslutar han sig för att själv göra avslöjandet.
Åter till boken Mitt århundrade, med vilken Grass uppenbarligen hade föresatt sig att med iltempo göra en privat balansräkning över det tyska 1900-talet. Varje år ett kapitel på två, tre sidor. För varje nytt år slussar Grass in en ny stand-in-figur som huvudperson, som tidsvittne och på samma sätt får läsaren ett kalejdoskopiskt perspektiv på gångna tiden och händelser, författare och andra män vilka trott sig länka världens öden. Namn som flimrar förbi: Benn, Mann, Verdun, Weimar, Hitler, Autobahn, de olympiska spelen, Stalingrad, Auschwitz, Muren, Kohl och Mitterand. Grass har inte glömt någonting som antingen kastar ett löjets skimmer eller ger anledning till tragiska reflektioner kring det tyska flödet av nittonhundratalets avgrundsvrål. Grass bjuder frikostigt på tyska folkets historiska kainsmärken. Han dolde ej heller sitt eget kainsmärke, dock utan att ge klara signaler om hur det uppstått.
Trots denna enorma ansamling av tragik och tro och förhoppningar och besvikelser blir Grass texter livlösa, utan eld, utan hjärteblod. Ett exempel: för att ge en bild av första världskrigets slaktfält anordnar Grass ett fiktivt möte och samtal mellan Erich Maria Remarque (På västfronten intet nytt) och Ernst Jünger (I stålåskvädret). De båda veteranerna språkar om kamp, död och skräck, om patriotism och pacifism, om vänster och höger, om tysk kultur och om civilisation i största allmänhet. Men hos Grass blir allt till karikatyrer, svart-vitt eller kattgrått, plattityder. Man inser vad en Thomas Mann eller Peter Handke kunde skapat av denna geniala idé. Men Grass misslyckas; hans texter saknar varje tillstymmelse till ironi, självinsikt, vidsyn.
När Grass närmar sig nutiden blir hans historier än mer ohanterliga. 1990-talet är för Grass ingenting annat än Golfkriget, den klonade Dolly (1997), Love Parade i Berlin (1995) och, till exempel, hans och hustruns resa till Calcutta 1987, som resulterade i den urusla boken Räcka ut tungan några år senare. ”Vad hade vi i Calcutta att göra”, klagar Grass, år 1999! Den frågan ställde sig läsaren redan när boken publicerades.
Huvudintrycket av denna Grassbok är att han känner sig vilse i världen, att han är en gäst och främling i en värld som vimlar av yngre generationer som dansar extatiskt på gatorna, knullar i parkerna och hos vilka det inte finns någon ”efterfrågan på revolutionära paroller”, och som dansar och dansar trots att det ”skjuts och mördas på Balkan, i Tuzla och Szrebrenica och flera andra platser”.
Tja, sådant är livet. Men Grass glömmer att ungdomen dansade också när det sköts och mördades på 1910-talet, på 1930-talet, ja till och med på 1940-talet, för att inte glömma 1950-talet, charleston, swing och rock. Och varför kan den jäveln inte begripa att allt detta hör ihop, apokalypsen och glädjen, den ohämmade utlevelsen i en värld som står vid avgrundens rand. Och där, vid avgrundens rand, har världen befunnit sig ända sedan Gud kom på den originella idén att av Intet skapa denna värld.
Att läsa Günter Grass är som att läsa ett socialdemokratiskt partiprogram som varit på remiss hos en krisgrupp inom kvinnoförbundets säkerhetspolitiska utskott under ordförandeskap av Majbritt Theorin (anm.: ledande s-politiker under denna tid): alkoholförbud och kondomer, cykelhjälm och inbetalning till begravningskassan från och med konfirmationsdagen. Grass borde lyssnat mer till sin döda mamma: han borde helt sonika strukit ganska många ställen i denna bok. Många ställen. Kanske hela boken.
Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten den 14.4.2000. Här något uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 2000, 2007.
+
Bo I. Cavefors
KRASS BALANSRÄKNING
Günter Grass århundrade
Bok: Günter Grass Mitt århundrade. Översättning av Lars W. Freij. Bonniers 2000.
I den av Lars W. Freij ytterst skickligt översatta Günter-Grass-romanen Mitt århundrade låter Nobelpristagaren sin sedan snart femtio år döda men i författarens återblickandevärld uppståndna mamma, säga att han, Günter Grass, kunde ”ljuga som en häst travar och komma med fantastiska löften” och att hon, mamman, vad gäller vissa historier, ”helt sonika (skulle) ha strukit vissa ställen”.
Mitt århundrade publicerades mot slutet av 1990-talet. Vad som under de senaste åren framkommit, på författarens eget initiativ, om Grass ungdomliga insatser vid försvaret av Hitlertyskland, så väcker det ju en viss förundran att inte en enda läsare och/eller kritiker eller litteraturvetare redan vid utgivningen av Mitt århundrade började söka efter vad Grass egentligen menade med att återge mammans propå om att han kunde ”ljuga som en häst travar”… Jag kan se Grass sitta där vid sitt skrivbord och vänta på att mobilen skall ringa från någon kulturell journalist som kommit Hitlerpojken på spåren, men icke. Så beslutar han sig för att själv göra avslöjandet.
Åter till boken Mitt århundrade, med vilken Grass uppenbarligen hade föresatt sig att med iltempo göra en privat balansräkning över det tyska 1900-talet. Varje år ett kapitel på två, tre sidor. För varje nytt år slussar Grass in en ny stand-in-figur som huvudperson, som tidsvittne och på samma sätt får läsaren ett kalejdoskopiskt perspektiv på gångna tiden och händelser, författare och andra män vilka trott sig länka världens öden. Namn som flimrar förbi: Benn, Mann, Verdun, Weimar, Hitler, Autobahn, de olympiska spelen, Stalingrad, Auschwitz, Muren, Kohl och Mitterand. Grass har inte glömt någonting som antingen kastar ett löjets skimmer eller ger anledning till tragiska reflektioner kring det tyska flödet av nittonhundratalets avgrundsvrål. Grass bjuder frikostigt på tyska folkets historiska kainsmärken. Han dolde ej heller sitt eget kainsmärke, dock utan att ge klara signaler om hur det uppstått.
Trots denna enorma ansamling av tragik och tro och förhoppningar och besvikelser blir Grass texter livlösa, utan eld, utan hjärteblod. Ett exempel: för att ge en bild av första världskrigets slaktfält anordnar Grass ett fiktivt möte och samtal mellan Erich Maria Remarque (På västfronten intet nytt) och Ernst Jünger (I stålåskvädret). De båda veteranerna språkar om kamp, död och skräck, om patriotism och pacifism, om vänster och höger, om tysk kultur och om civilisation i största allmänhet. Men hos Grass blir allt till karikatyrer, svart-vitt eller kattgrått, plattityder. Man inser vad en Thomas Mann eller Peter Handke kunde skapat av denna geniala idé. Men Grass misslyckas; hans texter saknar varje tillstymmelse till ironi, självinsikt, vidsyn.
När Grass närmar sig nutiden blir hans historier än mer ohanterliga. 1990-talet är för Grass ingenting annat än Golfkriget, den klonade Dolly (1997), Love Parade i Berlin (1995) och, till exempel, hans och hustruns resa till Calcutta 1987, som resulterade i den urusla boken Räcka ut tungan några år senare. ”Vad hade vi i Calcutta att göra”, klagar Grass, år 1999! Den frågan ställde sig läsaren redan när boken publicerades.
Huvudintrycket av denna Grassbok är att han känner sig vilse i världen, att han är en gäst och främling i en värld som vimlar av yngre generationer som dansar extatiskt på gatorna, knullar i parkerna och hos vilka det inte finns någon ”efterfrågan på revolutionära paroller”, och som dansar och dansar trots att det ”skjuts och mördas på Balkan, i Tuzla och Szrebrenica och flera andra platser”.
Tja, sådant är livet. Men Grass glömmer att ungdomen dansade också när det sköts och mördades på 1910-talet, på 1930-talet, ja till och med på 1940-talet, för att inte glömma 1950-talet, charleston, swing och rock. Och varför kan den jäveln inte begripa att allt detta hör ihop, apokalypsen och glädjen, den ohämmade utlevelsen i en värld som står vid avgrundens rand. Och där, vid avgrundens rand, har världen befunnit sig ända sedan Gud kom på den originella idén att av Intet skapa denna värld.
Att läsa Günter Grass är som att läsa ett socialdemokratiskt partiprogram som varit på remiss hos en krisgrupp inom kvinnoförbundets säkerhetspolitiska utskott under ordförandeskap av Majbritt Theorin (anm.: ledande s-politiker under denna tid): alkoholförbud och kondomer, cykelhjälm och inbetalning till begravningskassan från och med konfirmationsdagen. Grass borde lyssnat mer till sin döda mamma: han borde helt sonika strukit ganska många ställen i denna bok. Många ställen. Kanske hela boken.
Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten den 14.4.2000. Här något uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 2000, 2007.
21.2.07
STIG LARSSONS STRIPTEASE
+
+
Bo I. Cavefors
STIG LARSSONS STRIPTEASE
Bok: Stig Larsson Avklädda på ett fält. Bonniers 2000.
Sedan debuten 1979 har Stig Larsson publicerat 22 titlar (ställningen år 2000…), inklusive den nya boken, Avklädda på ett fält. Jag har aldrig tidigare läst någonting av Larsson, bortsett från några polemiska artiklar i DN, men då och då stött på diverse inte särskilt övertygande och adrenalinstinna recensioner av hans böcker.
Larsson bör vara i fyrtiofemårsåldern (år 2000…). Vid första genomläsningen får jag en känsla av att han befinner sig i någon sorts medelålderskris, utkastat från den intellektuella församlingen, missförstådd, avskydd, hatad, föraktad. Efter den andra genomläsningen korrigeras bilden och jag blir alltmer övertygad om att Larsson alltid varit medelålders; vilken annan fyraochetthalvtåring har skrivit en historia om elefantjakt i Sydamerika och stavar namnet Gaucho rätt? Ett genomgående tema i dagens läsning är Larssons uppgörelse med sina belackare, vilka inte förstår författarens begåvning, hans intelligens. Denna mäktiga intelligens blir ett slags substitut för belackarnas underlägsenhet när de tvingas projicera sin intellektuella neanderthalnivå på Larsson som människa och som författare. Vad betyder detta? Tyvärr är det just så obegripligt Larsson ofta uttrycker sig, men läser man meningen om igen blir den glasklar: kritiken mot Larsson har som grund den enklaste av alla känsloyttringar, nämligen avundsjuka.
Men enbart så enkelt är det inte. Ett annat genomgående tema i Avklädda på ett fält, som är en form av dagbok perioden november 1998 – oktober 1999, är den inre monolog där Larssons facit är att konstnärlig kvalitet är objektiv. I detta har han fullkomligt rätt. Det har tydligen bland recensenter av hans böcker funnits de som menat att Larsson, när han hävdat något så otidsenligt men dock självklart, skämtat, möjligen varit ironisk. Det beror kanske på att alltför många kritiker som härskar över kultursidorna varken är särskilt skämtsamma eller ironiska. Vad jag kan se förenar Larsson förmågan att vara djupt seriös med förmågan att ta det seriösa med en klackspark. För att kunna skämta om allvarliga ting krävs det torrt på fötterna. Larsson klarar sig boken igenom ganska torrskodd. Det patetiska passar emellertid inte in varken i Larssons attityd eller i tesen om kvalitetens objektivitet; jag blir aningen trött av, tex, redogörelserna för nära släktingars hjärnblödningar.
Larsson hävdar att kvaliteterna i konstverk även kan registreras rent fysiskt, påtagligt, att det är något som man kan känna. Det innebär att konstens kvalitet också är subjektiv, det vill säga att konstens kvalitet kan avgöras objektivt medan upplevelsen av den är subjektiv. Exempel: det hände att författaren ”brast ut i gråt” när han läste de fyra första Moseböckerna. Larsson undrar hur det kan komma sig att det finns så föga med tillförlitlig information i informationssamhället, att det är svårt att tro att litteraturforskare ”på allvar menar vad de kommer fram till”, att det ”numera betraktas (i) det närmast(e) för ett övergrepp att inte anse alla tolkningar likvärdiga” (vad gäller Bibeln…), att det inte är underkastelsen i M/S-relationer som är intressant utan smärtan, osv. Visserligen tror jag Larsson förväxlar religionshistoriker med de forskare som är exegetiker, men det snedsteget tar inte bort kraften i konstaterandet att ”en kvalitet som jag (dvs Larsson…) upplever i ett konstverk står i direkt motsatsställning till den kraft som kommer från Gud”. Det innebär, som författaren påpekar några rader senare, att ”tar man ingen hänsyn till om det som man upptäcker är ofördelaktigt för en själv, får man i ett slag se mycket som man aldrig har varit i närheten av”. Kvalitet, eller ”format” som Larsson skriver, kräver en ”motsvarande förtvivlan”.
Efter det flitiga Bibelläsandet förvånar det mig varför Larsson inte går vidare på temat S/M-smärta, som i boken begränsas till att gälla flickor/kvinnor. Om Larsson inte upplevt S/M mellan män, rekommenderas detta.
Till slut ber Larsson inte om ursäkt för att han lagt sig på en nivå där många, framför allt de som träffat honom(!), menar att han ”inte har rätt att befinna” sig, att han känner djup tillfredsställelse över att vara den han är och att han på en krog inte tycker om att hamna vid ett bord ”med självsäkra, lite väl högljudda copywriters”. Nåja. Högljudd och högljudd. Jag har emellertid beslutat mig för att läsa Stig Larssons tidigare böcker. I alla fall några av dem. Då kanske vi möts med den svidande vinande piskan som translator.
Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten 16.11.2000. Här aningen nymornad.
Copyright©Bo I. Cavefors 2000, 2007.
20.2.07
TORSTEN EKBOMS EXPERIMENTFÄLT
Bo I. Cavefors
TORSTEN EKBOMS EXPERIMENTFÄLT
Bok: Torsten Ekbom Experimentfälten. Bonniers 2000.
När jag läst Torsten Ekboms nya essäsamling (år 2000!), Experimentfälten, om visionärer, nyskapare och sökare från tre sekler, påminner jag mig en av höstens delikatesser från det italienska Veneto, där man blandar nymald senap i nypressat äppelmos och använder kompotten som friskt och smakrikt komplement till såväl fågel som fisk.
Torsten Ekbom har sedan början av 1960-talet varit en av de främsta skribenterna på Dagens Nyheters kultursida. I den nya samlingen presenteras under skilda rubriker ett ytterst omväxlande material om ljud, ord och bild, dramatik, film och arkitektur – Stravinskij, Bird, Isidore Ducasse, Faulkner, Gauguin, Francis Bacon, Gaudi, Chaplin, och många fler.
Urvalet presenterade objekt är subjektivt och egensinnigt och Ekbom rör sig trots spännvidden mellan Nelly Sachs och Alfred Jarry inom en ram som inte endast bestäms av 1900-talets alfa och omega utan framför allt av den nydanande kultur som skapades inom ramarna för surrealism, existensialism, bauhaus, patafysik, osv. Ekbom är ett typiskt barn av 1940-talet och inom hans intressesfär finns knappast något engagemang för metafysiska frågor, religiös tro eller spekulativa teologier om till exempel gott och ont, något som jag tycker hade varit ganska naturligt hos en skribent som är genuint engagerad i frågor som gäller frihet. Å andra sidan är Ekbom befriande befriad från förlegade freudianska och jungianska tolkningar av tiden och människan. Essäisten är oerhört beläst och texterna vimlar av citat och hänvisningar som Ekbom sedan accepterar eller vederlägger, men vad jag vill veta är i första hand Ekboms egna tankar efter att ha läst en bok, en dikt, betraktat en målning, lyssnat till musik; självständighet gentemot auktoriteter saknas tyvärr alltför ofta.
Två kapitel vill jag framför allt rekommendera: Torsten Ekboms kärleksförklaring till Charlie Chaplin och den lysande essän om målaren Francis Bacon, där man dock måste göra en hel del förbehåll vad gäller Ekboms uppfattningar om Bacons intentioner med sitt måleri. Visserligen sätter Ekbom ordet ”realism” inom citationstecken men hävdar likafullt att Bacon stod för ”en ny sorts realism”; Ekbom anser att det är fel att Bacon är ”hopföst” med en målare som Lucien Freud, att Bacons ”plågade visioner” inte har någonting gemensamt med Freuds ”tungt köttiga” expressionism samt att Bacon led av ”utstöttheten i homosexualiteten”.
Jag är ganska övertygad om att Ekbom har fel vad gäller samtliga påståenden. På samma sätt som den katastrofala Baconutställningen på Malmö Konsthall under 1990-talet gav en helt missvisande bild av Bacon (eftersom man undvek hans klart homosexuella målningar), hamnar Ekbom fel därför att han nyttjar alltför få källor, Sylvester och Archimbaud. Dåvarande konsthallschefen i Malmö och Ekbom borde tagit ytterligare ett steg i sina efterforskningar för att finna den verklige Bacon; jag tänker framför allt på Friedhelm Mennekes djupintervju. Då hade man funnit en starkt religiöst reflekterande målare, att det inte handlar om ”realism” utan just om, som Ekbom skriver, ”visioner”. Dessutom har jag svårt föreställa mig att Bacons homosexualitet gjorde honom till en ”utstött” i Londons konstnärskolonier.
Nåväl. Detta är bara randanmärkningar. Torsten Ekboms ”Baedecker” rekommenderas för den som inom de av essäisten bestämda betingelserna vill ha en stimulerande och kvalificerad resa genom 1900-talets mest populära kulturvisioner.
Artikeln publicerad i KvällsPosten den 2.4.2000.
Copyright©Bo I. Cavefors 2000, 2007.
19.2.07
ANDERS OLSSONS LYSANDE UPPLYSNING
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
Bo I. Cavefors
ANDERS OLSSONS 458 SIDOR LYSANDE UPPLYSNING
Bok: Anders Olsson Läsningar av Intet, Bonniers 2000.
I Anders Olssons nya bok (år 2000), Läsningar av Intet, spinner författaren kring temat om det negativa som en egenskap i språket, om att placera Intet ej endast i den kristna traditionen utan även som en upplysningens, romantikens och modernismens instrument i försöken att förena mystik med rationalism. Olsson talar om en ”inre andlighet” som söker vägar utanför den konfessionsbundna tron och exemplifierar med en rad filosofer och författare alltifrån Schopenhauer, Nietzsche och Baudelaire till Södergran, Ekelöf och Vennberg.
Det är intressant och Olssons skrivningar är lysande uppvisningar av intelligent analysförmåga, men vad som saknas i dessa kapitel i den 458-sidiga boken är jämförelsematerial med mer konfessionsbundna författare som i sin diktning ger uttryck för en inre andlighet som även är litterärt nyskapande, exempelvis Gerard Manley Hopkins. Nu representerar Birgitta Trotzig ensam den romersk-katolska konfessionen, ”den korsfästes verkliga kyrka”.
Roland Barthes talar om ”litteraturens nollpunkt”. I samma anda skriver Olsson om ”romantikens nollpunkt”, om dess extrema subjektivism, om den revolutionära sida av romantiken där Gud, religion och traditionella värden kastas överbord. Men, skriver Olsson, dessa trosföreställningar raseras ”bara för att följas av en annan tro på det absoluta”, en religion på diktens grund. En sådan ”via negativa” är emellertid inte något exklusivt tillstånd för romantikerna – att söka Gud eller ett tillstånd bortom Gud – utan finns redan hos antikens hedniska filosofer, i sufisk och buddhistisk mystik och i den kristna gnosticismen. I denna ambivalens mellan nihilism och mystik finner Olsson goda exempel i svenska diktare som Stagnelius och Almqvist. Man kan möjligen hävda att Olsson inte tillräckligt skiljer mellan olika former av gnosticism trots att han påpekar att gnosticismen inte är ett ”enhetligt system” och att gnosticismen sådan den uppfattas/tydes av diverse författare ”nästan aldrig explicit” sätter ”tilltro till det översinnliga”. Är det då överhuvudtaget fråga om gnosticism?
Mäster Eckhart är en ofrånkomlig ingrediens i en bok om det religiösa/kristna Intet, om mystikens negation. Olsson övergår därmed till att tala om de romantiker som föredrar att forma en mystik som gestaltas med bilder och visioner. Utgångspunkt är Dionysios Aeropagitens verk från 500-talet, men framför allt koncentrerar Olsson diskussionen kring The Cloud of Unknowing (Icke-Vetandets Moln i vilken själen möter Gud; till skillnad från andra översatta verk nämner Olsson inte att även denna bok faktiskt finns på svenska…), en poetisk bönbok som med stor sannolikhet författats av en engelsk kartusianmunk mot slutet av 1300-talet. I kartusianernas via negativa är den sanna kontemplativa vägen till Gud, mörkret, tystnaden, ensamheten, då människan, med Olssons ord, ”tömmer sig på tankar och föreställningar” och därmed blottlägger den djupare avsikt och vilja som finns i henne alltsedan syndafallet. När eremiten, för det är en sådan det handlar om, tömt sig, övergivit sig själv och blivit till Intet blir han mottaglig för Guds vilja och låter det Gud vill skall ske ske eftersom han vet att Gud alltid är den större kraften. Människan fullbordas när hon som ett nådens verk underordnas Gud.
Olssons ”tes” är at i likhet med den anonyme kartusianen ger oss dominikanern Eckhart ”en vision av Intet med potential att båda fördjupa och avlösa den moderna nihilismen. Den kan tillfredsställa den moderna epokens kunskapsteoretiska skepsis utan att den hamnar i förtvivlan och uppgivenhet”. Det handlar om en himmel ovan himlen, om att vara bortom direkt närvaro; det aktiva är det lägre och det kontemplativa det högre, för att citera kartusianen/Molnet.
I Olssons synnerligen intressanta kapitel om Eckhart och den anonyme kartusianen, är det skada att författaren inte fördjupat sig ytterligare i kartusianernas mystik, t.ex. att nyttja Phyllis Hodgsons utgåva av The Cloud of Unknowing an related treatises från 1982 istället för Clifton Wolters Penguinbok från 1961 och djupläsa några andra kartusianer, som Hugo de Balma (Mystica Theologia, eller Vita Sion lugent)), Guigo de Pontes De Contemplatione, Guido II:s Epistola de Vita Contemplativa och diverse skrifter av Dionysius kartusianen.
Det finns många infallsvinklar till att skriva om Anders Olssons bok; min väg är subjektivt vald och mina randanmärkningar (som det emellertid skulle vara intressant se uppfångade av Anders Olsson) är oviktiga eftersom detta är en märklig bok, välskriven, intelligent, fylld av skarpsynta analyser burna av känsla, kunskap och intuition. Det är inte varje decennium ett sådant verk publiceras på svenska.
ANDERS OLSSONS 458 SIDOR LYSANDE UPPLYSNING
Bok: Anders Olsson Läsningar av Intet, Bonniers 2000.
I Anders Olssons nya bok (år 2000), Läsningar av Intet, spinner författaren kring temat om det negativa som en egenskap i språket, om att placera Intet ej endast i den kristna traditionen utan även som en upplysningens, romantikens och modernismens instrument i försöken att förena mystik med rationalism. Olsson talar om en ”inre andlighet” som söker vägar utanför den konfessionsbundna tron och exemplifierar med en rad filosofer och författare alltifrån Schopenhauer, Nietzsche och Baudelaire till Södergran, Ekelöf och Vennberg.
Det är intressant och Olssons skrivningar är lysande uppvisningar av intelligent analysförmåga, men vad som saknas i dessa kapitel i den 458-sidiga boken är jämförelsematerial med mer konfessionsbundna författare som i sin diktning ger uttryck för en inre andlighet som även är litterärt nyskapande, exempelvis Gerard Manley Hopkins. Nu representerar Birgitta Trotzig ensam den romersk-katolska konfessionen, ”den korsfästes verkliga kyrka”.
Roland Barthes talar om ”litteraturens nollpunkt”. I samma anda skriver Olsson om ”romantikens nollpunkt”, om dess extrema subjektivism, om den revolutionära sida av romantiken där Gud, religion och traditionella värden kastas överbord. Men, skriver Olsson, dessa trosföreställningar raseras ”bara för att följas av en annan tro på det absoluta”, en religion på diktens grund. En sådan ”via negativa” är emellertid inte något exklusivt tillstånd för romantikerna – att söka Gud eller ett tillstånd bortom Gud – utan finns redan hos antikens hedniska filosofer, i sufisk och buddhistisk mystik och i den kristna gnosticismen. I denna ambivalens mellan nihilism och mystik finner Olsson goda exempel i svenska diktare som Stagnelius och Almqvist. Man kan möjligen hävda att Olsson inte tillräckligt skiljer mellan olika former av gnosticism trots att han påpekar att gnosticismen inte är ett ”enhetligt system” och att gnosticismen sådan den uppfattas/tydes av diverse författare ”nästan aldrig explicit” sätter ”tilltro till det översinnliga”. Är det då överhuvudtaget fråga om gnosticism?
Mäster Eckhart är en ofrånkomlig ingrediens i en bok om det religiösa/kristna Intet, om mystikens negation. Olsson övergår därmed till att tala om de romantiker som föredrar att forma en mystik som gestaltas med bilder och visioner. Utgångspunkt är Dionysios Aeropagitens verk från 500-talet, men framför allt koncentrerar Olsson diskussionen kring The Cloud of Unknowing (Icke-Vetandets Moln i vilken själen möter Gud; till skillnad från andra översatta verk nämner Olsson inte att även denna bok faktiskt finns på svenska…), en poetisk bönbok som med stor sannolikhet författats av en engelsk kartusianmunk mot slutet av 1300-talet. I kartusianernas via negativa är den sanna kontemplativa vägen till Gud, mörkret, tystnaden, ensamheten, då människan, med Olssons ord, ”tömmer sig på tankar och föreställningar” och därmed blottlägger den djupare avsikt och vilja som finns i henne alltsedan syndafallet. När eremiten, för det är en sådan det handlar om, tömt sig, övergivit sig själv och blivit till Intet blir han mottaglig för Guds vilja och låter det Gud vill skall ske ske eftersom han vet att Gud alltid är den större kraften. Människan fullbordas när hon som ett nådens verk underordnas Gud.
Olssons ”tes” är at i likhet med den anonyme kartusianen ger oss dominikanern Eckhart ”en vision av Intet med potential att båda fördjupa och avlösa den moderna nihilismen. Den kan tillfredsställa den moderna epokens kunskapsteoretiska skepsis utan att den hamnar i förtvivlan och uppgivenhet”. Det handlar om en himmel ovan himlen, om att vara bortom direkt närvaro; det aktiva är det lägre och det kontemplativa det högre, för att citera kartusianen/Molnet.
I Olssons synnerligen intressanta kapitel om Eckhart och den anonyme kartusianen, är det skada att författaren inte fördjupat sig ytterligare i kartusianernas mystik, t.ex. att nyttja Phyllis Hodgsons utgåva av The Cloud of Unknowing an related treatises från 1982 istället för Clifton Wolters Penguinbok från 1961 och djupläsa några andra kartusianer, som Hugo de Balma (Mystica Theologia, eller Vita Sion lugent)), Guigo de Pontes De Contemplatione, Guido II:s Epistola de Vita Contemplativa och diverse skrifter av Dionysius kartusianen.
Det finns många infallsvinklar till att skriva om Anders Olssons bok; min väg är subjektivt vald och mina randanmärkningar (som det emellertid skulle vara intressant se uppfångade av Anders Olsson) är oviktiga eftersom detta är en märklig bok, välskriven, intelligent, fylld av skarpsynta analyser burna av känsla, kunskap och intuition. Det är inte varje decennium ett sådant verk publiceras på svenska.
Illustration: A Carthusian.
Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten, 15.10.2000.
Copyright©Bo I. Cavefors 2000, 2007.
13.2.07
EN DOFT FRÅN DEN UNKNA VÄRLDEN...
Bo I Cavefors
EN DOFT FRÅN DEN UNKNA VÄRLDEN / KULLBOM, LANDIN OCH NYDAHL PÅ BARRIKADEN OCH WEILER VID SIDAN OM
Litteratur:
Pierre Kullbom & Per Landin (red.) Politisk korrekthet på svenska. Symposion 1998.
Stéphane Courtois m.fl. Förord av Arne Ruth Kommunismens svarta bok. DN Bokförlag 1999.
Svante Weiler Varför läser vi?. Sydsvenskan 13.2.2007.
1998 publicerades en märklig bok, Politisk korrekthet på svenska (Symposion förlag). Hade man anlag för cynism och ironi var antologin nöjsam läsning. Om inte, inte. Redaktörer: Pierre Kullbom och Per Landin.
Det uppenbara syftet med boken var att rehabilitera Per Landin efter de virriga artiklar om tysk radikalkonservatism han tidigare publicerat i Dagens Nyheter. Som alibi lyckades de båda redaktörerna förmå ett antal skribenter yttra sig i skilda ämnen, vilka dock sällan hade med politisk korrekthet eller med politisk inkorrekthet att skaffa. Bra bidrag förvandlades genom denna manipulation till surt krut. Sålunda skrev Per Beskow (då docent i Lund) om religiösa fundamentalister, traditionalister och intriganter, människor som visserligen medvetet ställer sig VID SIDAN AV rådande system, åsikter, trender och dogmer, men som snarare är MER politiskt korrekta än vingelpettrarna som lyder senaste modenyck. Olycksfågeln Jonas de Geer (årgång 1971) hävdade att man inte säger att det ”var ’politiskt korrekt’ att vara fascist i 1930-talets Italien”. Inte? Vad säger man då? Att det var politiskt inkorrekt? Pierre Kullbom (fil. kand. vid antologins publicering) förflyttade sig mentalt till 1950-talet. Det måste man vara född senare för att vilja göra. Dag Sandahl (Synodmedlem, i alla fall 1998) förfasade sig över kvinnliga präster, och Rigmor Robert (meritlista: leg. läk., leg, psykoterapeut, dip. analyt. psyk.) publicerade en oläslig harang om feminism, Simone de Beauvoir och Pippi Långstrump utifrån reaktionerna på hennes och Marianne Ahrnes film Flickor, kvinnor… Även Ahrne yttrade sig i ämnet. Naturligtvis.
Men det var således Landin som ställde sig själv i centrum och visade tappra försök att tvätta bort fläckarna från utflykter i diverse politiska+ +–ismer vilka han plötsligt tyckte missprydde de snövita änglavingarna. Landin, som under sitt yrkesverksamma liv svärmat för det mesta (jag minns bland annat den pekorala och synnerligen okritiska intervjun med före detta östtyske spionchefen Wolff) gråter krokodiltårar därför att inte ens DN-kultur-muren gav påhoppningsskydd. Denna gång. Tala om politisk korrekthet. Av tradition brukar ju DN betecknas som liberal, dvs att man inte vet någonting om någonting, alternativt tror sig veta allt om allt. Landins artiklar publicerades i Dagens Nyheter, den tidning som mer än någon annan tidning varit en ointaglig borg för politisk – och kulturell - korrekthet i Sverige. Till råga på allt plockade Landin fram Tage Lindbom (socialdemokratisk renegat) som något slags ”konservativt”, demokratiskt legitimerat och ofarligt lockbete. Bedrövligt.
Dilemmat med Kullboms/Landins antologi var att den i sig var ett dokument över det politiskt korrekta. Det fanns ett undantag, ett enda: Anders Piltz (Lundapräst i Dominikanerorden och professor i latin i samma stad), som vågade hävda att han själv förfäktade de åsikter han skrev om när han smulade sönder och samman diverse, politiskt korrekta, argument för obehärskad abortacceptans..
Bortsett från Piltz politiskt inkorrekta försvarstal för de aborterade barnen, var det feghet som präglade denna bok (utgiven på ett bokförlag som ju var själva kvintessensen av politisk korrekthet…), där flertalet medarbetare tycktes leva efter devisen ”Jag accepterar inte dina åsikter men jag är beredd att tjäna ett artikelhonorar på att skriva om dem”.
Det var (och är, för den som på nytt orkar ta sig fram genom texterna…) en doft från den unkna världen kring Moralisk Upprustning, Kongressen för Kulturens Frihet och Alf Svensson, som pyste ut mellan sidorna i denna bok. 1998 kändes det plötsligt som om det fortfarande var 1958. År 2007 kan man konstatera att vad som 1998 ingav onda aningar idag är verklighet över hela linjen.
Jag recenserade Kullboms/Landins antologi i KvällsPosten den 21 oktober 1998. Ett par veckor senare (4.11.1998) anmälde en av antologins medverkande, Thomas Nydahl, sin närvaro. Nydahl var överhuvudtaget inte nämnd i min recension. Av barmhärtighetsskäl.
Nydahl inleder sin insändare med att påpeka att jag ”begår ett stort misstag” när jag hävdar att de som medverkat i antologin sprider en doft från den unkna världen och undrar om jag läst texterna i antologin: ”Min kan han i alla fall inte ha läst”. Nydahl undrar varför jag ”apostroferar just Piltz?” och menar att det kanske kan ”bero på att han (Piltz, alltså) är katolsk präst, och att Cavefors, som själv är katolik, inte vill stöta sig med honom?”.
Nydahl fortsätter: ”Den andra klämda skon så: Bo Cavefors vet, lika bra som jag, att man inte får något betalt hos ett förlag som Symposion, om man deltar i en antologi. - - - Symposion är ett av många svenska förlag som lever på att författarna skriver gratis.” Nydahl övergår till att nämna de två ämnen han tar upp i sin artikel, ”två heliga kor i den offentliga debatten”, nämligen ”invandringspolitiken och synen på homosexualitet” och menar att ”den som kritiserar inslag i det mångkulturella samhället stämplas ut som rasist, den som ifrågasätter inslag i den homosexuella kulturen stämplas som mörkerman och homofob.” Nydahl konstaterar därefter att han enligt egen åsikt ”varken är rasist eller homofob”. Nydahl påpekade det viktiga i att diskutera frågor som ”feminismen, biologismen, nationalismen och rasismen”.
I mitt svar (KvP 4.11.1998) på Nydahls inlägg försökte jag förklara varför hans bedrövliga bidrag till den bedrövliga antololgin inte omnämnts: av barmhärtighetsskäl därför att jag tyckte det var pinsamt att den blide Nydahl medarbetade i en antologi vars uppenbara syfte var att skaffa en proper ram kring Per Landins utflykter i politiska träskmarker. Dessutom var Nydahls i artikeln framförda åsikter om tv-programmet Mosaik, totalt ointressanta, koncentrerade som de var kring f.d. programledarinnan Alexandra Pascalidous sexiga framtoning.
Jag ställde den retoriska frågan varför Nydahl inte istället skrev om Göran Skyttes sliskiga utfrågarstil (i ett antal märkliga tv-program), så hade han kommit undan det okontroversiella problemet med sexighet. I bidraget till Landins obskyra antologi nämnde Nydahl ingenting om bögeri, vilket prioriterades i KvällsPosten-inlägget. Jag hade i min recension inte sagt ett ord om Nydahls erfarenheter av homosexualitet. Av någon outgrundlig anledning menar Nydahl i KvP-inlägget att han är politiskt inkorrekt eftersom han varken är ”rasist eller homofob”. I verkligheten är det ju så att sedan ett antal år är det synnerligen politiskt korrekt att inte vara rasist eller homofob. Den politiker som framträder med rasistiska eller homofoba åsikter har för sista gången sett sitt namn på en valsedel. Det är idag i högsta grad politiskt/kulturellt korrekt att identifiera sig med marginella och/eller utstötta grupper. Den typen av falsk identifikation leder lätt till faktisk rasism.
Nydahl missade poängen med min kritik, nämligen att även om hans bidrag varit politiskt inkorrekt, vilket det inte var, hade det framstått som politiskt korrekt i den kontext där det publicerades.
Ett annat exempel på politisk korrekthet från samma tid som Kullboms/Landins antologi publicerades, var Kommunismens svarta bok, i och för sig ett bra initiativ med ordentlig genomlysning av 1900-talets olika förintelser med kommunistisk prägel, om inte den tidigare kulturredaktören vid Dagens Nyheter, Arne Ruth tagit tillfället i akt att i förordet ägna sig åt samma försök att vrida klockan till politiskt korrekt tid som Landin försökte göra i antologin Politisk korrekthet på svenska. (Jag skrev om Kommunismens svarta bok i KvällsPosten den 1.5.1999. Texten här är ett uppdaterat sammandrag av den artikeln.)
Flertalet av författarna till artiklarna i Kommunismens svarta bok var gamla bekännare till diverse varianter av Lenins, Marx, Stalins och Maos läror. Var Arne Ruth befann sig i detta vågskvalp är svårt att säga. Som äkta liberal intog han alla ståndpunkter, samtidigt, utan att bekänna sig till någon. Formuleringarna i förordet är hela tiden så glidande att en ovan, och sentida, läsare lätt kan få uppfattningen att Olof Lagercrantz under decennierna efter andra världskriget var någon sorts enmansavantgarde när det gällde att avslöja kommunistiska diktaturer. Tycka vad man vill om kommunistiska enpartistater men avslöjarrollen spelades snarare med bravur av tre andra män med liberala förtecken, Herbert Tingsten, Ture Nerman och Eyvind Johnson. Lagercrantz skrev visserligen några artiklar i DN på 1960-talet (TJUGO år efter andra världskrigets slut!), men när Ruth beklagar att artiklarna inte uppmärksammades, bör man veta att även om Lagercrantz publicerade för den liberala läsekretsen tidigare okänt material, så gick informationen spårlöst förbi just därför att det var Lagercrantz som kom med den. Lagercrantz’ trovärdighet var minimal därför att han kunde manipuleras/inspireras till att sympatisera med praktiskt taget vad som helst. Att skriva kritiska artiklar om Maos Kina och samtidigt flumma omkring i Maokostym ingav knappast förtroende, allra minst hos en politiskt korrekt läsekrets som DN:s. Lagercrantz kanske borde lärt av Mao Tse-tung när denne realpolitiker, mästare bland rorsmän, i dikten Vid Pei Tai Ho skriver: ”...ofantligt stora vita brottsjöar reser sig som för att krossa himlen. Det finns ingen möjlighet att rädda fiskebåtarna…”.
I förordet fortsätter Arne Ruth sitt snirkliga resonemang när han kommer in på ansvarsfördelningen mellan ett folk och dess ledare när det begås folkmord i folkets och nationens namn. Ruth menar att ett folk kan förvandlas från fredliga individer till visserligen passiva men dock accepterande åskådare till folkmord av olika slag, men samtidigt hävdar han att det är först när ”maktlösa människor” skapar ”en ny tolkning av villkoren som makten kan rubbas”. Det är ganska cyniskt att tycka så. Och det är märkligt att en journalist som bekänner sig till demokrati, parlamentarism och liberalism, kan tala om ”maktlösa människor” samtidigt som han visar på utvägen ”en ny tolkning”. I verkligheten är det inte så att det är ”maktlösa människor” som skapar politiska villkor i varken den ena eller andra riktningen; maktlösa människor manipuleras, inte minst med hjälp av naiv och manipulerad journalistik. Å ena sidan, skriver Ruth, att i ”moralisk mening” så kan han (alltså Ruth himself) ”inte se att kommunisternas skuld är mindre än nazismens” och att man ”inte (kan) kvantifiera skuld när det handlar om tiotal miljoner döda”. Men å andra sidan, menar Ruth, att nazisternas försök till utrotning av judar och zigenare (av psykiskt handikappade och homosexuella, bör man tillägga, men de nämnes ej av Ruth…) var ”ett självändamål” och att ”syftet” med koncentrationslägren ”var att mörda så effektivt som möjligt”. Det är i och för sig en korrekt beskrivning, men sådan var ambitionen också i Lenins och Stalins Union av Sovjetiska Republiker, i Maos kinesiska folkrepublik, i Pol Pots Kambodja, osv. För den människa som blir upplyst om att statsmakten beslutat mörda henne/honom är det faktiskt ganska likgiltigt om det sker på grund av att man har ”fel” gener, tillhör ”fel” ras, bekänner sig till ”fel” religion, är född i ”fel” samhällsklass, har ”fel” sexuell läggning eller på något annat sätt avviker från maktelitens normer och värderingar, om avrättningen sker i koncentrationsläger med hjälp av gas eller genom svält och umbäranden under folkförflyttningar och fördrivning från hem och hembygd.
Att Stalins och Maos välplanerade förintelseaktioner sträckte sig över en längre tidsrymd, omfattade fler människor och berörde geografiskt större områden än vad Hitler lyckades uppnå, förminskar inte, som en del tycks tro, den tyske diktatorns verksamhet och skuld. Men när Ruth påstår att Stalins utplånande av etiska folkgrupper inte som i Hitlertyskland var ”detaljplanerat massmord”, har den tidigare kulturredaktören på DN totalt diskvalificerat sig själv som sanningsenlig observatör. Och som journalist. Mycket märkligt. Och tragiskt. Men ett utmärkt exempel av politisk korrekthet på bekostnad av sanningen om verkligheten. Eller som den italienske författare och kommunisten Ignazio Silone påpekade: den sista striden kommer att stå mellan kommunister och exkommunister.
När den här artikeln var färdigskriven läser jag idag i Sydsvenskan (13.2.2007) en märklig artikel som väl passar in i hur lätt det är att anpassa sig till det politiskt korrekta.
Från stort (folkmord) till litet (romanläsandet), det bör påpekas...
Den tidigare förlagschefen vid Norstedts, Svante Weiler, kommenterar den senaste undersökningen som bevisar det välkända, att fler kvinnor än män läser romaner. Behöver det dokumenteras fler gånger? Nåväl, Weiler har alltid läst romaner: ”Ända sedan jag var ung man…”. Weiler har dessutom en tes, ett ”skäl” till varför fler kvinnor än män läser romaner, ”men det är knappast” han ”vågar nämna det” eftersom det säger ”något om skillnaden mellan män och kvinnor som vi inte vill säga, inte vill veta”. Usch så hemskt. Weiler menar att musiken visserligen ”förgyller världen, fyller den med tröst”, naturvetenskapen ”mäter världen”, osv, men, menar Weiler, romanen är en konstform ”för förmedling av erfarenheter…”, om man ”vill förstå världen”. Kvinnor vill, alltså, till skillnad från män, ”förstå världen”, medan män inte alls är ”lika intresserade av andra som kvinnor är”.
Herregud vilket nonsens. Men feministiskt politiskt korrekt. Duktig gosse.
Tänk om det istället är så att pojkar redan i tonåren upptäcker att det finns en verklighet i verkligheten, bortom den fejkade verkligheten i romanerna, och att verklighetens verklighet är så oändligt mycket mer spännande – och mer verklig, om man säger så.
Copyright©Bo I. Cavefors 2007
EN DOFT FRÅN DEN UNKNA VÄRLDEN / KULLBOM, LANDIN OCH NYDAHL PÅ BARRIKADEN OCH WEILER VID SIDAN OM
Litteratur:
Pierre Kullbom & Per Landin (red.) Politisk korrekthet på svenska. Symposion 1998.
Stéphane Courtois m.fl. Förord av Arne Ruth Kommunismens svarta bok. DN Bokförlag 1999.
Svante Weiler Varför läser vi?. Sydsvenskan 13.2.2007.
1998 publicerades en märklig bok, Politisk korrekthet på svenska (Symposion förlag). Hade man anlag för cynism och ironi var antologin nöjsam läsning. Om inte, inte. Redaktörer: Pierre Kullbom och Per Landin.
Det uppenbara syftet med boken var att rehabilitera Per Landin efter de virriga artiklar om tysk radikalkonservatism han tidigare publicerat i Dagens Nyheter. Som alibi lyckades de båda redaktörerna förmå ett antal skribenter yttra sig i skilda ämnen, vilka dock sällan hade med politisk korrekthet eller med politisk inkorrekthet att skaffa. Bra bidrag förvandlades genom denna manipulation till surt krut. Sålunda skrev Per Beskow (då docent i Lund) om religiösa fundamentalister, traditionalister och intriganter, människor som visserligen medvetet ställer sig VID SIDAN AV rådande system, åsikter, trender och dogmer, men som snarare är MER politiskt korrekta än vingelpettrarna som lyder senaste modenyck. Olycksfågeln Jonas de Geer (årgång 1971) hävdade att man inte säger att det ”var ’politiskt korrekt’ att vara fascist i 1930-talets Italien”. Inte? Vad säger man då? Att det var politiskt inkorrekt? Pierre Kullbom (fil. kand. vid antologins publicering) förflyttade sig mentalt till 1950-talet. Det måste man vara född senare för att vilja göra. Dag Sandahl (Synodmedlem, i alla fall 1998) förfasade sig över kvinnliga präster, och Rigmor Robert (meritlista: leg. läk., leg, psykoterapeut, dip. analyt. psyk.) publicerade en oläslig harang om feminism, Simone de Beauvoir och Pippi Långstrump utifrån reaktionerna på hennes och Marianne Ahrnes film Flickor, kvinnor… Även Ahrne yttrade sig i ämnet. Naturligtvis.
Men det var således Landin som ställde sig själv i centrum och visade tappra försök att tvätta bort fläckarna från utflykter i diverse politiska+ +–ismer vilka han plötsligt tyckte missprydde de snövita änglavingarna. Landin, som under sitt yrkesverksamma liv svärmat för det mesta (jag minns bland annat den pekorala och synnerligen okritiska intervjun med före detta östtyske spionchefen Wolff) gråter krokodiltårar därför att inte ens DN-kultur-muren gav påhoppningsskydd. Denna gång. Tala om politisk korrekthet. Av tradition brukar ju DN betecknas som liberal, dvs att man inte vet någonting om någonting, alternativt tror sig veta allt om allt. Landins artiklar publicerades i Dagens Nyheter, den tidning som mer än någon annan tidning varit en ointaglig borg för politisk – och kulturell - korrekthet i Sverige. Till råga på allt plockade Landin fram Tage Lindbom (socialdemokratisk renegat) som något slags ”konservativt”, demokratiskt legitimerat och ofarligt lockbete. Bedrövligt.
Dilemmat med Kullboms/Landins antologi var att den i sig var ett dokument över det politiskt korrekta. Det fanns ett undantag, ett enda: Anders Piltz (Lundapräst i Dominikanerorden och professor i latin i samma stad), som vågade hävda att han själv förfäktade de åsikter han skrev om när han smulade sönder och samman diverse, politiskt korrekta, argument för obehärskad abortacceptans..
Bortsett från Piltz politiskt inkorrekta försvarstal för de aborterade barnen, var det feghet som präglade denna bok (utgiven på ett bokförlag som ju var själva kvintessensen av politisk korrekthet…), där flertalet medarbetare tycktes leva efter devisen ”Jag accepterar inte dina åsikter men jag är beredd att tjäna ett artikelhonorar på att skriva om dem”.
Det var (och är, för den som på nytt orkar ta sig fram genom texterna…) en doft från den unkna världen kring Moralisk Upprustning, Kongressen för Kulturens Frihet och Alf Svensson, som pyste ut mellan sidorna i denna bok. 1998 kändes det plötsligt som om det fortfarande var 1958. År 2007 kan man konstatera att vad som 1998 ingav onda aningar idag är verklighet över hela linjen.
Jag recenserade Kullboms/Landins antologi i KvällsPosten den 21 oktober 1998. Ett par veckor senare (4.11.1998) anmälde en av antologins medverkande, Thomas Nydahl, sin närvaro. Nydahl var överhuvudtaget inte nämnd i min recension. Av barmhärtighetsskäl.
Nydahl inleder sin insändare med att påpeka att jag ”begår ett stort misstag” när jag hävdar att de som medverkat i antologin sprider en doft från den unkna världen och undrar om jag läst texterna i antologin: ”Min kan han i alla fall inte ha läst”. Nydahl undrar varför jag ”apostroferar just Piltz?” och menar att det kanske kan ”bero på att han (Piltz, alltså) är katolsk präst, och att Cavefors, som själv är katolik, inte vill stöta sig med honom?”.
Nydahl fortsätter: ”Den andra klämda skon så: Bo Cavefors vet, lika bra som jag, att man inte får något betalt hos ett förlag som Symposion, om man deltar i en antologi. - - - Symposion är ett av många svenska förlag som lever på att författarna skriver gratis.” Nydahl övergår till att nämna de två ämnen han tar upp i sin artikel, ”två heliga kor i den offentliga debatten”, nämligen ”invandringspolitiken och synen på homosexualitet” och menar att ”den som kritiserar inslag i det mångkulturella samhället stämplas ut som rasist, den som ifrågasätter inslag i den homosexuella kulturen stämplas som mörkerman och homofob.” Nydahl konstaterar därefter att han enligt egen åsikt ”varken är rasist eller homofob”. Nydahl påpekade det viktiga i att diskutera frågor som ”feminismen, biologismen, nationalismen och rasismen”.
I mitt svar (KvP 4.11.1998) på Nydahls inlägg försökte jag förklara varför hans bedrövliga bidrag till den bedrövliga antololgin inte omnämnts: av barmhärtighetsskäl därför att jag tyckte det var pinsamt att den blide Nydahl medarbetade i en antologi vars uppenbara syfte var att skaffa en proper ram kring Per Landins utflykter i politiska träskmarker. Dessutom var Nydahls i artikeln framförda åsikter om tv-programmet Mosaik, totalt ointressanta, koncentrerade som de var kring f.d. programledarinnan Alexandra Pascalidous sexiga framtoning.
Jag ställde den retoriska frågan varför Nydahl inte istället skrev om Göran Skyttes sliskiga utfrågarstil (i ett antal märkliga tv-program), så hade han kommit undan det okontroversiella problemet med sexighet. I bidraget till Landins obskyra antologi nämnde Nydahl ingenting om bögeri, vilket prioriterades i KvällsPosten-inlägget. Jag hade i min recension inte sagt ett ord om Nydahls erfarenheter av homosexualitet. Av någon outgrundlig anledning menar Nydahl i KvP-inlägget att han är politiskt inkorrekt eftersom han varken är ”rasist eller homofob”. I verkligheten är det ju så att sedan ett antal år är det synnerligen politiskt korrekt att inte vara rasist eller homofob. Den politiker som framträder med rasistiska eller homofoba åsikter har för sista gången sett sitt namn på en valsedel. Det är idag i högsta grad politiskt/kulturellt korrekt att identifiera sig med marginella och/eller utstötta grupper. Den typen av falsk identifikation leder lätt till faktisk rasism.
Nydahl missade poängen med min kritik, nämligen att även om hans bidrag varit politiskt inkorrekt, vilket det inte var, hade det framstått som politiskt korrekt i den kontext där det publicerades.
Ett annat exempel på politisk korrekthet från samma tid som Kullboms/Landins antologi publicerades, var Kommunismens svarta bok, i och för sig ett bra initiativ med ordentlig genomlysning av 1900-talets olika förintelser med kommunistisk prägel, om inte den tidigare kulturredaktören vid Dagens Nyheter, Arne Ruth tagit tillfället i akt att i förordet ägna sig åt samma försök att vrida klockan till politiskt korrekt tid som Landin försökte göra i antologin Politisk korrekthet på svenska. (Jag skrev om Kommunismens svarta bok i KvällsPosten den 1.5.1999. Texten här är ett uppdaterat sammandrag av den artikeln.)
Flertalet av författarna till artiklarna i Kommunismens svarta bok var gamla bekännare till diverse varianter av Lenins, Marx, Stalins och Maos läror. Var Arne Ruth befann sig i detta vågskvalp är svårt att säga. Som äkta liberal intog han alla ståndpunkter, samtidigt, utan att bekänna sig till någon. Formuleringarna i förordet är hela tiden så glidande att en ovan, och sentida, läsare lätt kan få uppfattningen att Olof Lagercrantz under decennierna efter andra världskriget var någon sorts enmansavantgarde när det gällde att avslöja kommunistiska diktaturer. Tycka vad man vill om kommunistiska enpartistater men avslöjarrollen spelades snarare med bravur av tre andra män med liberala förtecken, Herbert Tingsten, Ture Nerman och Eyvind Johnson. Lagercrantz skrev visserligen några artiklar i DN på 1960-talet (TJUGO år efter andra världskrigets slut!), men när Ruth beklagar att artiklarna inte uppmärksammades, bör man veta att även om Lagercrantz publicerade för den liberala läsekretsen tidigare okänt material, så gick informationen spårlöst förbi just därför att det var Lagercrantz som kom med den. Lagercrantz’ trovärdighet var minimal därför att han kunde manipuleras/inspireras till att sympatisera med praktiskt taget vad som helst. Att skriva kritiska artiklar om Maos Kina och samtidigt flumma omkring i Maokostym ingav knappast förtroende, allra minst hos en politiskt korrekt läsekrets som DN:s. Lagercrantz kanske borde lärt av Mao Tse-tung när denne realpolitiker, mästare bland rorsmän, i dikten Vid Pei Tai Ho skriver: ”...ofantligt stora vita brottsjöar reser sig som för att krossa himlen. Det finns ingen möjlighet att rädda fiskebåtarna…”.
I förordet fortsätter Arne Ruth sitt snirkliga resonemang när han kommer in på ansvarsfördelningen mellan ett folk och dess ledare när det begås folkmord i folkets och nationens namn. Ruth menar att ett folk kan förvandlas från fredliga individer till visserligen passiva men dock accepterande åskådare till folkmord av olika slag, men samtidigt hävdar han att det är först när ”maktlösa människor” skapar ”en ny tolkning av villkoren som makten kan rubbas”. Det är ganska cyniskt att tycka så. Och det är märkligt att en journalist som bekänner sig till demokrati, parlamentarism och liberalism, kan tala om ”maktlösa människor” samtidigt som han visar på utvägen ”en ny tolkning”. I verkligheten är det inte så att det är ”maktlösa människor” som skapar politiska villkor i varken den ena eller andra riktningen; maktlösa människor manipuleras, inte minst med hjälp av naiv och manipulerad journalistik. Å ena sidan, skriver Ruth, att i ”moralisk mening” så kan han (alltså Ruth himself) ”inte se att kommunisternas skuld är mindre än nazismens” och att man ”inte (kan) kvantifiera skuld när det handlar om tiotal miljoner döda”. Men å andra sidan, menar Ruth, att nazisternas försök till utrotning av judar och zigenare (av psykiskt handikappade och homosexuella, bör man tillägga, men de nämnes ej av Ruth…) var ”ett självändamål” och att ”syftet” med koncentrationslägren ”var att mörda så effektivt som möjligt”. Det är i och för sig en korrekt beskrivning, men sådan var ambitionen också i Lenins och Stalins Union av Sovjetiska Republiker, i Maos kinesiska folkrepublik, i Pol Pots Kambodja, osv. För den människa som blir upplyst om att statsmakten beslutat mörda henne/honom är det faktiskt ganska likgiltigt om det sker på grund av att man har ”fel” gener, tillhör ”fel” ras, bekänner sig till ”fel” religion, är född i ”fel” samhällsklass, har ”fel” sexuell läggning eller på något annat sätt avviker från maktelitens normer och värderingar, om avrättningen sker i koncentrationsläger med hjälp av gas eller genom svält och umbäranden under folkförflyttningar och fördrivning från hem och hembygd.
Att Stalins och Maos välplanerade förintelseaktioner sträckte sig över en längre tidsrymd, omfattade fler människor och berörde geografiskt större områden än vad Hitler lyckades uppnå, förminskar inte, som en del tycks tro, den tyske diktatorns verksamhet och skuld. Men när Ruth påstår att Stalins utplånande av etiska folkgrupper inte som i Hitlertyskland var ”detaljplanerat massmord”, har den tidigare kulturredaktören på DN totalt diskvalificerat sig själv som sanningsenlig observatör. Och som journalist. Mycket märkligt. Och tragiskt. Men ett utmärkt exempel av politisk korrekthet på bekostnad av sanningen om verkligheten. Eller som den italienske författare och kommunisten Ignazio Silone påpekade: den sista striden kommer att stå mellan kommunister och exkommunister.
När den här artikeln var färdigskriven läser jag idag i Sydsvenskan (13.2.2007) en märklig artikel som väl passar in i hur lätt det är att anpassa sig till det politiskt korrekta.
Från stort (folkmord) till litet (romanläsandet), det bör påpekas...
Den tidigare förlagschefen vid Norstedts, Svante Weiler, kommenterar den senaste undersökningen som bevisar det välkända, att fler kvinnor än män läser romaner. Behöver det dokumenteras fler gånger? Nåväl, Weiler har alltid läst romaner: ”Ända sedan jag var ung man…”. Weiler har dessutom en tes, ett ”skäl” till varför fler kvinnor än män läser romaner, ”men det är knappast” han ”vågar nämna det” eftersom det säger ”något om skillnaden mellan män och kvinnor som vi inte vill säga, inte vill veta”. Usch så hemskt. Weiler menar att musiken visserligen ”förgyller världen, fyller den med tröst”, naturvetenskapen ”mäter världen”, osv, men, menar Weiler, romanen är en konstform ”för förmedling av erfarenheter…”, om man ”vill förstå världen”. Kvinnor vill, alltså, till skillnad från män, ”förstå världen”, medan män inte alls är ”lika intresserade av andra som kvinnor är”.
Herregud vilket nonsens. Men feministiskt politiskt korrekt. Duktig gosse.
Tänk om det istället är så att pojkar redan i tonåren upptäcker att det finns en verklighet i verkligheten, bortom den fejkade verkligheten i romanerna, och att verklighetens verklighet är så oändligt mycket mer spännande – och mer verklig, om man säger så.
Copyright©Bo I. Cavefors 2007
11.2.07
GÜNTER GRASS. ETT SÖNDERVITTRAT MONUMENT
+
+
Bo I. Cavefors
GÜNTER GRASS. ETT SÖNDERVITTRAT MONUMENT
Ett apropå apropå 1999 års Nobelpris i litteratur.
Det handlade verkligen inte om allmän kverulans när man klagade på Svenska Akademiens val av Nobelpristagare år 1999.
Det räckte att kasta en blick i pristagarlistan så var Akademiens rejäla missar uppenbara. Föga har förändrats sedan 1999. Människor som inte borde fått priset har fått det och människor som tillhör 1900-talets verkligt stora och för framtiden betydande namn har inte fått del av Alfred Nobels efterlämnade slantar.
De senaste decennierna har varit värre än någonsin tidigare: mest anmärkningsvärt var det när priset gick till den italienske ståuppkomikern Dario Fo.
Akademien var under hela 1900-talet ett sorglustigt annex till Utrikesdepartementet. Hur det är idag? Vet ej, men jag kan faktiskt inte påminna mig vem som fick litteraturpriset 2006. När Günter Grass fick priset var Förbundsrepubliken Tyskland ett stort och mäktigt land, vilket få trodde att det skulle bli när Heinrich Böll fick Nobelpriset 1972. Också kulturellt, inkluderande det litterära området, är det återförenade Tyskland en mäktig nation, med en mycket omfattande produktion som kvalitativt väl står i klass med engelsk eller franskspråkig bokutgivning. Dock, i Tyskland som i den övriga västvärlden går det skönlitterära romanskrivarmaskineriet på tomgång. Få nya författare lyckas förankra sin verksamhet hos såväl kritiker som läsekrets.
Att en outsider som Ernst Jünger skulle ha tilldelats Nobelpriset var och är naturligtvis lika otänkbart som att Pound eller Borges var påtänkta som allvarliga kandidater, trots att deras betydelse för såväl samtidslitteraturen som för kommande seklers litterära verklighet med ljusår överskrider det inflytande flertalet faktiska pristagare lyckats prestera. I dag är alla tre döda. Död är också en särling som Julien Green.
Åter till Tyskland. Günter Grass tog emot 1999 års Nobelcheck. Det var bara att gratulera. Kassan var kanske mager efter ett antal rejäla floppar under 1980- och 1990-talen.
Grass skrev en gång i tiden, från krigsslutet och fram till slutet av 1960-talet ett antal väsentliga och bra men tidsbundna romaner, som dock fortfarande är ytterst läsvärda, som kommer att tillhöra tysk litteraturhistoria och för vilka författaren, då, borde fått Nobelpriset, till exempel i kompanjonskap med Böll.
Men 1999 var det helt andra namn som gällde och som visade vad som skulle komma gälla för framtiden, Peter Handke och Martin Walser, den förre från generationen efter Grass och den senare generationskamrat med Grass, dock, till skillnad mot pristagaren fortfarande produktiv med romaner som är välskrivna och engagerande. Några av 1990-talets väsentligaste debatter i Tyskland om moral, skuld och det moderna samhället, har Walsers romaner som avstamp.
Men istället för Handke eller Walser blev det alltså Günter Grass, ett förbittrat lejon som likt den gamle järnkanslern Bismarck bedriver sin egen ”kulturkamp” mot hotande onda makter, som belönades för sin utdragna och ganska pinsamma canossavandring från nederlag till nederlag.
Vandringen började med romanen Råttinnan, en katastrofal bok. Den nedgörande kritiken blev en personlig katastrof för författaren, som därefter snabbt förvandlades från samhällskritiker med viss skärpa till rostig gnällspik med sura kommentarer kring dagens tyska verklighet, framför allt återföreningen som inte gillades av det gamla dragplåstret i socialdemokraternas valkampanjer.
Efter Råttinnan reste Grass till Indien för att i Hermann Hesses och Alfred Döblins efterföljd söka en ny värld. Det misslyckades. De grimmska figuranterna i Grass tidigare roman Flundran återkom som gnagande ödesgudinnor i Råttinnan när författaren målade upp människors ångest inför den stora smällen och när han parodierade Bonns politiker. Ödets gudinnor la krokben även under Indienresan. Indienboken Räcka ut tungan är en skrämmande skildring av en författare som förlorat kontakt med verkligheten..
Indien konfronterade Grass med en bit av världen där ohyggligheterna är råare och mer påtagliga och svider mer direkt i skinnet, än hemma i Förbundsrepubliken. En form av rening genom piskning, borde blivit resultatet. Frivillig flagellation väntade sig läsaren, men icke. Författaren visade ingen vilja att närma sig gåtan Indien ens genom att kontakta något av de många ashrams där en religiös och social gemenskap växer fram. Han fnös sarkastiskt åt den subjektiva existensproblematik som drev Hesse och Döblin att orientera sig i taoism och buddhism innan de skrev Siddharta respektive Die drei Sprünge des Wang-Lun. Grass nöjer sig med att räcka ut tungan. Han var skräckslagen inför gudinnan Kalis förmåga att förändra den existentiella verkligheten, att skilja det jordiska från det transcendentala, det onda från det goda. Grass sprang ifrån mystiken och myterna som djävulen väjer för vigvattnet.
Günter Grass har, som människa och som författare, blivit ett tragiskt begrepp för den europeiska vänsterns vilsenhet. I varje ny bok har han oroligt hasat sig bort från verkligheten, bort från den sanning som icke är entydig.
Detta stenröse till monument över en förgången tid premierades 1999 av Svenska Akademien. Politiskt korrekt, säkert så, men framsynt?
Artikeln införd i KvällsPosten 1.10.1999. Här något uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1999, 2007
+
Bo I. Cavefors
GÜNTER GRASS. ETT SÖNDERVITTRAT MONUMENT
Ett apropå apropå 1999 års Nobelpris i litteratur.
Det handlade verkligen inte om allmän kverulans när man klagade på Svenska Akademiens val av Nobelpristagare år 1999.
Det räckte att kasta en blick i pristagarlistan så var Akademiens rejäla missar uppenbara. Föga har förändrats sedan 1999. Människor som inte borde fått priset har fått det och människor som tillhör 1900-talets verkligt stora och för framtiden betydande namn har inte fått del av Alfred Nobels efterlämnade slantar.
De senaste decennierna har varit värre än någonsin tidigare: mest anmärkningsvärt var det när priset gick till den italienske ståuppkomikern Dario Fo.
Akademien var under hela 1900-talet ett sorglustigt annex till Utrikesdepartementet. Hur det är idag? Vet ej, men jag kan faktiskt inte påminna mig vem som fick litteraturpriset 2006. När Günter Grass fick priset var Förbundsrepubliken Tyskland ett stort och mäktigt land, vilket få trodde att det skulle bli när Heinrich Böll fick Nobelpriset 1972. Också kulturellt, inkluderande det litterära området, är det återförenade Tyskland en mäktig nation, med en mycket omfattande produktion som kvalitativt väl står i klass med engelsk eller franskspråkig bokutgivning. Dock, i Tyskland som i den övriga västvärlden går det skönlitterära romanskrivarmaskineriet på tomgång. Få nya författare lyckas förankra sin verksamhet hos såväl kritiker som läsekrets.
Att en outsider som Ernst Jünger skulle ha tilldelats Nobelpriset var och är naturligtvis lika otänkbart som att Pound eller Borges var påtänkta som allvarliga kandidater, trots att deras betydelse för såväl samtidslitteraturen som för kommande seklers litterära verklighet med ljusår överskrider det inflytande flertalet faktiska pristagare lyckats prestera. I dag är alla tre döda. Död är också en särling som Julien Green.
Åter till Tyskland. Günter Grass tog emot 1999 års Nobelcheck. Det var bara att gratulera. Kassan var kanske mager efter ett antal rejäla floppar under 1980- och 1990-talen.
Grass skrev en gång i tiden, från krigsslutet och fram till slutet av 1960-talet ett antal väsentliga och bra men tidsbundna romaner, som dock fortfarande är ytterst läsvärda, som kommer att tillhöra tysk litteraturhistoria och för vilka författaren, då, borde fått Nobelpriset, till exempel i kompanjonskap med Böll.
Men 1999 var det helt andra namn som gällde och som visade vad som skulle komma gälla för framtiden, Peter Handke och Martin Walser, den förre från generationen efter Grass och den senare generationskamrat med Grass, dock, till skillnad mot pristagaren fortfarande produktiv med romaner som är välskrivna och engagerande. Några av 1990-talets väsentligaste debatter i Tyskland om moral, skuld och det moderna samhället, har Walsers romaner som avstamp.
Men istället för Handke eller Walser blev det alltså Günter Grass, ett förbittrat lejon som likt den gamle järnkanslern Bismarck bedriver sin egen ”kulturkamp” mot hotande onda makter, som belönades för sin utdragna och ganska pinsamma canossavandring från nederlag till nederlag.
Vandringen började med romanen Råttinnan, en katastrofal bok. Den nedgörande kritiken blev en personlig katastrof för författaren, som därefter snabbt förvandlades från samhällskritiker med viss skärpa till rostig gnällspik med sura kommentarer kring dagens tyska verklighet, framför allt återföreningen som inte gillades av det gamla dragplåstret i socialdemokraternas valkampanjer.
Efter Råttinnan reste Grass till Indien för att i Hermann Hesses och Alfred Döblins efterföljd söka en ny värld. Det misslyckades. De grimmska figuranterna i Grass tidigare roman Flundran återkom som gnagande ödesgudinnor i Råttinnan när författaren målade upp människors ångest inför den stora smällen och när han parodierade Bonns politiker. Ödets gudinnor la krokben även under Indienresan. Indienboken Räcka ut tungan är en skrämmande skildring av en författare som förlorat kontakt med verkligheten..
Indien konfronterade Grass med en bit av världen där ohyggligheterna är råare och mer påtagliga och svider mer direkt i skinnet, än hemma i Förbundsrepubliken. En form av rening genom piskning, borde blivit resultatet. Frivillig flagellation väntade sig läsaren, men icke. Författaren visade ingen vilja att närma sig gåtan Indien ens genom att kontakta något av de många ashrams där en religiös och social gemenskap växer fram. Han fnös sarkastiskt åt den subjektiva existensproblematik som drev Hesse och Döblin att orientera sig i taoism och buddhism innan de skrev Siddharta respektive Die drei Sprünge des Wang-Lun. Grass nöjer sig med att räcka ut tungan. Han var skräckslagen inför gudinnan Kalis förmåga att förändra den existentiella verkligheten, att skilja det jordiska från det transcendentala, det onda från det goda. Grass sprang ifrån mystiken och myterna som djävulen väjer för vigvattnet.
Günter Grass har, som människa och som författare, blivit ett tragiskt begrepp för den europeiska vänsterns vilsenhet. I varje ny bok har han oroligt hasat sig bort från verkligheten, bort från den sanning som icke är entydig.
Detta stenröse till monument över en förgången tid premierades 1999 av Svenska Akademien. Politiskt korrekt, säkert så, men framsynt?
Artikeln införd i KvällsPosten 1.10.1999. Här något uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1999, 2007
7.2.07
SUNDSRUD + TANKRED / VERNISSAGE
+
+
+
Wenche Sundsrud +
+
Kent Tankred +
Vernissage 10 februari 14.00
Musikframförande på vernissagen 15.00
10 februari - 4 mars 2007
Galleri Cosmopolitan
Kronhusgatan 2 F
41113 Göteborg
Telefon 031 - 7738140
www.gallericosmopolitan.se
info@gallericosmopolitan.se
gallericosmopolitan@msn.com
torsdag - fredag 13.00 - 17.00
lördag - söndag 12.00 - 16.00
LUNDIUS OCH ALFIO SCANDURRA
+
+
Bo I. Cavefors
LUNDIUS ALLVARSAMMA BURLESKERIER
När den då 23-årige Jan Lundius 1977 debuterade på mitt förlag, i Lund, med den märkliga kortromanen Alfio Scandurra, uppenbarade han sig på förlaget, på Sandgatan 14, klädd i elegant vit kostym, kroppsligen smal och blond, ganska romantisk och i mycket påminnande om den Eric Fylkeson som några år tidigare dök upp på förlagets lager, det gamla Utsädesmagasinet, bland bokpallar, kartonger och pakettape.
Alfio Scandurra var en bok som inte alls passade in i tiden, sextioåttorna härskade nästintill oinskränkt över vad som fick sägas, skrivas och tryckas; Ezra Pound, Ernst Jünger, William S. Burroughs och Per Engdahl och diverse andra författare jag gav ut tolererades knappast och missförstods lika mycket då som senare. Inget att gråta över: sådant är nu en gång för alla det svenska kulturlivet. Inskränkt.
Lundius miniroman fick recensioner starkt präglade av tidsandan. ”Totalt ointressant” tyckte den ene av Bibliotekstjänsts lektörer (Hans-Olof Olsson) medan den andra, Birgit Andersson, visserligen tyckte boken var ”ambitiöst anlagd men svår och bitvis dunkel” och ”alltför rörig, förvirrande och substanslös”. Så här i efterhand är det inte förvånande att Nils Schwartz skrev i Helsingborgs Dagblad att ”Det enda försonande med Lundius bok är att den bara är 90 sidor lång”, mer förvånande är det att Schwartz efter trettio års verksamhet som litteraturkritiker (sedan ett antal decennier fast bunden i Expressen) inte utvecklats utan fortfarande använder samma pubertala språk.
Göran Lundstedt i Sydsvenskan var den enda recensent som förstod Lundius avsikter med att skriva om ”den alienerade människan på ständig flykt in i en meningslös tillvaro” och att huvudpersonen Scandurra kan ”ses som en symbol för den estetiska individualismen och för den tvetydiga tradition som representeras av till exempel Markis de Sade”; ”…som en beskrivning (och besvärjelse) av känsloklyvnad och nihilism saknar romanen inte intresse”. Jag skulle vilja hävda att Lundius roman idag, år 2007, är mer rykande aktuell än det mesta som skrevs på svenska under 1970-talet.
1999 gav Jan Lundius på förlaget Bakhåll ut romanen Förförelsen. Den numera medelålders Lundius återkom till temat i Alfio Scandurra, människans oförmåga att handla efter sin egen vilja och sin förmåga att inte vilja se: ”Min blindhet har piskat mig genom livet, och jag har under min väg skadat och svikit mänga människor”. Lundstedts omdöme 1977 kan överföras till att gälla också romanen Förförelsen. Lundius spinner vidare på samma tema som i Alfio Scandurra men om debuten var ett allvarstyngt ungdomsverk så är Förförelsen en fartfylld och respektlös historia om människor och äventyr i framför allt Latinamerika. Lundius färgrika språk, burleskeriet och det intressanta sexeriet är en kombination av Frank Heller och StureDahlström, men i helt egen tappning därför att mellan raderna och bakom attityderna finns det allvar som ingen kritiker mer än Lundstedt förstod vid debuten 1977. Ett par decennier i länder långt bortom svensk horisont har uppenbarligen varit rika på upplevelser.
Lundius lämnade Sverige, bosatte sig på olika håll, i Dominikanska Republiken, New York och Hanoi. Gifte sig, fick barn. Är religionshistoriker och har återvänt till Lund. Han har publicerat ännu en roman på Bakhålls förlag, Ensamma män (2000) men skriver framför allt om religiösa bondeuppror i Latinamerika (Peasants and Religion, 1999).
Bok: Jan Lundius Förförelsen. Bakhåll 1999.
Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten (7.4.1999). Här aktualiserad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1999, 2007
4.2.07
Webbtidningen ANTI / Nr. 13. Med Kulturdel
WEBBTIDNINGEN ANTI LANSERAR SITT 13:E NUMMER: VÄNSTERN.++
Den politiska tidningsterapeuten Anti erbjuder vänstern
möjligheten att en gång för alla ta farväl av socialismen och allehanda skäggiga gubbar och uppmuntrar istället
vänsterrörelser att tänka radikalt och sluta hemsökas av ideolgier som var viktiga för 1800-talets utveckling, men som spelat ut sin roll för dagens verklighet.
+
Anti bjuder in till debatt om vilken väg vänstern ska gå,
för det är tydligt att dagens vänster måste ta ett, måhända smärtsamt, farväl av socialismen som ideologisk kedja istället för att ha den som politisk motor,
menar Antis chefredaktör
Luka Vestergaard.
De funderingar Anti lanserar är känsliga,eftersom de
manar varje vänstermänniska att stanna upp och
ifrågasätta sina inre påvar, säger Vestergaard.
Förutom artiklar som analyserar vänsterns förnekelseprocess, beskriver skribenterna stenkastarvänstern, varför det är viktigt att vägra vara borgerlig, mysrevolutionens ödestimma
och varför det råder ständig julafton hos vänsterrörelser
som vägrar sluta tro på tomten.
+
Vi som är vänster måste fråga oss själva vad som är viktigast:
vad vi kallar oss, om det är leninist, marxist, socialist,
kvinna, man eller kristen, är totalt ointressant
med tanke på de orättvisor som råder omkring oss,
säger redaktören Klas Lundström. Det är dags att bli
kreativa inom vänstern, istället för att bjäbba om
vem som är mest och bäst socialist.
+
Att vara vänster är att våga vara sig själv.
+
Det kanske mest spännande inslaget i numret är möjligheten för läsarna att besöka de enda sanna uttolkarna av Jarlein Dieselhoff Morrxs lära,Revolutionära Arbetarförbundet Morrxisterna. Grunden för Morrx tänkande, kan sägas, är tesen att inget annat än arbete kan existera i det objektiva (vetenskapliga) perspektivet.
+
För första gången lanserar Anti en kulturdel. Kulturreportern Andreas Safer ger en inblick i kulturrevoltören Navid Modiris tillvaro. Därutöver gör poeten Elin Henriksdottírs en efterlängtad comeback för tidningen med sin diktpsykos,
Mysrevolutionens nedräkning.
+
Gästskribenter till vänsternumret är
fd partiledaren för miljöpartiet,Birger Schlaug,
och författaren och aktivisten Bo Cavefors.
+
Tidningen Anti nådde i och med förra numret, Arbetstvånget,
18,000 fasta läsare/månad.
+
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
