GÜNTER GRASS. ETT SÖNDERVITTRAT MONUMENT

+
+
Bo I. Cavefors
GÜNTER GRASS. ETT SÖNDERVITTRAT MONUMENT
Ett apropå apropå 1999 års Nobelpris i litteratur.

Det handlade verkligen inte om allmän kverulans när man klagade på Svenska Akademiens val av Nobelpristagare år 1999.

Det räckte att kasta en blick i pristagarlistan så var Akademiens rejäla missar uppenbara. Föga har förändrats sedan 1999. Människor som inte borde fått priset har fått det och människor som tillhör 1900-talets verkligt stora och för framtiden betydande namn har inte fått del av Alfred Nobels efterlämnade slantar.

De senaste decennierna har varit värre än någonsin tidigare: mest anmärkningsvärt var det när priset gick till den italienske ståuppkomikern Dario Fo.

Akademien var under hela 1900-talet ett sorglustigt annex till Utrikesdepartementet. Hur det är idag? Vet ej, men jag kan faktiskt inte påminna mig vem som fick litteraturpriset 2006. När Günter Grass fick priset var Förbundsrepubliken Tyskland ett stort och mäktigt land, vilket få trodde att det skulle bli när Heinrich Böll fick Nobelpriset 1972. Också kulturellt, inkluderande det litterära området, är det återförenade Tyskland en mäktig nation, med en mycket omfattande produktion som kvalitativt väl står i klass med engelsk eller franskspråkig bokutgivning. Dock, i Tyskland som i den övriga västvärlden går det skönlitterära romanskrivarmaskineriet på tomgång. Få nya författare lyckas förankra sin verksamhet hos såväl kritiker som läsekrets.

Att en outsider som Ernst Jünger skulle ha tilldelats Nobelpriset var och är naturligtvis lika otänkbart som att Pound eller Borges var påtänkta som allvarliga kandidater, trots att deras betydelse för såväl samtidslitteraturen som för kommande seklers litterära verklighet med ljusår överskrider det inflytande flertalet faktiska pristagare lyckats prestera. I dag är alla tre döda. Död är också en särling som Julien Green.

Åter till Tyskland. Günter Grass tog emot 1999 års Nobelcheck. Det var bara att gratulera. Kassan var kanske mager efter ett antal rejäla floppar under 1980- och 1990-talen.

Grass skrev en gång i tiden, från krigsslutet och fram till slutet av 1960-talet ett antal väsentliga och bra men tidsbundna romaner, som dock fortfarande är ytterst läsvärda, som kommer att tillhöra tysk litteraturhistoria och för vilka författaren, då, borde fått Nobelpriset, till exempel i kompanjonskap med Böll.

Men 1999 var det helt andra namn som gällde och som visade vad som skulle komma gälla för framtiden, Peter Handke och Martin Walser, den förre från generationen efter Grass och den senare generationskamrat med Grass, dock, till skillnad mot pristagaren fortfarande produktiv med romaner som är välskrivna och engagerande. Några av 1990-talets väsentligaste debatter i Tyskland om moral, skuld och det moderna samhället, har Walsers romaner som avstamp.

Men istället för Handke eller Walser blev det alltså Günter Grass, ett förbittrat lejon som likt den gamle järnkanslern Bismarck bedriver sin egen ”kulturkamp” mot hotande onda makter, som belönades för sin utdragna och ganska pinsamma canossavandring från nederlag till nederlag.

Vandringen började med romanen Råttinnan, en katastrofal bok. Den nedgörande kritiken blev en personlig katastrof för författaren, som därefter snabbt förvandlades från samhällskritiker med viss skärpa till rostig gnällspik med sura kommentarer kring dagens tyska verklighet, framför allt återföreningen som inte gillades av det gamla dragplåstret i socialdemokraternas valkampanjer.

Efter Råttinnan reste Grass till Indien för att i Hermann Hesses och Alfred Döblins efterföljd söka en ny värld. Det misslyckades. De grimmska figuranterna i Grass tidigare roman Flundran återkom som gnagande ödesgudinnor i Råttinnan när författaren målade upp människors ångest inför den stora smällen och när han parodierade Bonns politiker. Ödets gudinnor la krokben även under Indienresan. Indienboken Räcka ut tungan är en skrämmande skildring av en författare som förlorat kontakt med verkligheten..

Indien konfronterade Grass med en bit av världen där ohyggligheterna är råare och mer påtagliga och svider mer direkt i skinnet, än hemma i Förbundsrepubliken. En form av rening genom piskning, borde blivit resultatet. Frivillig flagellation väntade sig läsaren, men icke. Författaren visade ingen vilja att närma sig gåtan Indien ens genom att kontakta något av de många ashrams där en religiös och social gemenskap växer fram. Han fnös sarkastiskt åt den subjektiva existensproblematik som drev Hesse och Döblin att orientera sig i taoism och buddhism innan de skrev Siddharta respektive Die drei Sprünge des Wang-Lun. Grass nöjer sig med att räcka ut tungan. Han var skräckslagen inför gudinnan Kalis förmåga att förändra den existentiella verkligheten, att skilja det jordiska från det transcendentala, det onda från det goda. Grass sprang ifrån mystiken och myterna som djävulen väjer för vigvattnet.

Günter Grass har, som människa och som författare, blivit ett tragiskt begrepp för den europeiska vänsterns vilsenhet. I varje ny bok har han oroligt hasat sig bort från verkligheten, bort från den sanning som icke är entydig.

Detta stenröse till monument över en förgången tid premierades 1999 av Svenska Akademien. Politiskt korrekt, säkert så, men framsynt?


Artikeln införd i KvällsPosten 1.10.1999. Här något uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1999, 2007