HERMAN BANG

Bo I. Cavefors

HERMAN BANG. FÖRFATTAREN MED BÖGENS DOLDA BUDSKAP

Storslaget och välkommet. Insel Verlag nylanserar i vår, på tyska, den danske författaren Herman Bang, som skulle fyllt 150 år den 20 april i år, om han lyckats leva så länge. Insel Verlag ger dels ut de båda romanerna Das Weiße Haus och Das Graue Haus, i ett band (ISBN 978-3-458-34956-3) och samlingsvolymen Exzentrische Existenzen. Erzählungen und Reportage (ISBN 978-3-458-17341-0).

Herman Bang är författaren med bögens dolda budskap, en livs levande version av den Helige Sebastian, soldaters och bögars skyddshelgon. Giftpilarna som avlossades mot Herman Bang, av sexuellt frustrerade danskar i ett prudentligt Danmark, var lika otaliga som antalet pilar som smög sig in under skinnet på Sebastian, sedan år 680 symbol för alla sadomasochistiska lidanden, också för den neutrale betraktare som är omedveten eller svagt undermedvetet medveten om sitt behov av plåga. Men det självklara i att män älskar män och att detta utgör själva väldoften av en rad betydande författarskap också i modern tid, fördärvar fortfarande matsmältningen för många. Det räcker nämna Johann Joachim Winckelmann, August von Platen. Heinrich von Kleist, H.C. Andersen, Arthur Rimbaud, Friedrich Nietzsche, Herman Bang, Thomas Mann, Pier Paolo Pasolini, Marcel Proust, André Gide, Albert Roussel, Jean Genet, T.E. Lawrence, Hanns Henny Jahnn, Klaus Mann, Hubert Fichte, Jean Cocteau, Peter Lucas Erixon och Pelle Svanslös, för att homofober skall sätta morgonsupen i strupen. För att inte tala tyst om Pippi Långstrump, denna manhaftiga pojkflicka. Herman Bang fick som så många andra bögar fly frosten hemmavid och söka sig till mer välsinnade miljöer.

Några av de ovan nämnda författarna försöker i sina litterära verk dölja att de är bögar. Onödigt kan man tycka, eftersom signalerna de sänder ut är så tydliga. Pasolini, Lawrence, Genet och många andra har emellertid aldrig dolt sin kärlek till pojkar och män. Tvärtom. Och det finns ofta starka inslag av sadomasochistisk njutning i deras sexualitet, men med hjälp av samhällets och puritanernas starka maktapparater lägges locket på. Inte sällan med hjälp av bigotta bibliotekarier, vakthundar över nyckeln till låsta giftskåp. Goethe, bisexuell, talar inte om homosexualitet eller om sadomasochism mellan män utan använder begreppet det "hedniska" som täckord för "vänskap" och "skönhet", det vill säga antikens summa summarum vad gäller vackra manskroppar, återskapade inom konsten och famnande varandra i det glada livet. För Goethe och för vännen Winckelmann stod ordet hedonism och utövad homoerotik för allt det de menar saknas i kristendomen, nämligen accepterandet av "grekisk kärlek" som en antik exklusivitet opåverkbar av institutionella och nyttobetingade , dvs politiskt korrekta, krav. Homosexualitet kan nämligen utövas utan att äktenskap ingås och utan förväntan om fortplantning. Bögar kan koncentrera sin vänskap och kärlek till det "sinnligt vackra", till den symbios av "vänskap och skönhet", till vilken "vår vän Winckelmann", som Goethe uttryckte saken, "av naturen är redo så snart han gives tillfälle därtill". Och Goethe fortsätter: "Så finner vi Winckelmann ofta tillsammans med vackra pojkar, och aldrig är han mer vänlig och kärleksfull än vid sådana alltför snabbt förgångna stunder".

Om sadomasochistisk homosexualitet kan det sällan talas öppet och offentligt. Inom litteraturen tillhör den även idag det förbjudna. "Hur skall jag kunna berätta om detta?", frågar Herman Bang i sin sista roman, Utan fädernesland, från år 1906. Först i den på tyska skrivna och publicerade essän Gedanken zum Sexualitätsproblem, från år 1909, tre år före sin död, förmår Bang formulera förutsättningarna för bögens relationer till litteratur och konst. Det är ett märkligt dokument om hur författaren kamouflerar sin sexualitet för att krångla sig förbi kvasipsykologiska, förbudsjuridiska och pimpinettsociala skär. Bang konstaterar att bögar, därför att de hatas av "samhället" och hotas med diskriminerande lagstiftning, "sluter sig samman och gör sig förstådda med hjälp av hemliga tecken, vilka, himlen vet hur och varför, är desamma i alla länder". Relationerna bögar emellan bestäms av denna "livslögn", menar Bang, som även hävdar att konst i alla former har större betydelse för homosexuella än för heterosexuella. I romanerna återkommer den danske succéförfattaren regelbundet till beskrivningar, omskrivningar, av homosexuella relationer. I Fra Cirkus och i Fratelli Bedini berättar han om cirkusvärlden, men i grunden handlar det inte särskilt mycket om cirkuskonster och annat akrobatliv utan om homoerotiska känslor beskrivna med hjälp av en sinnrik poetik. Pojken Klaus/Giovanni introduceras i denna värld av nakna kroppar, men när skammen över att vara omgiven av nakenhet, försvinner, börjar pojkens homoerotiska lustar ge sig tillkänna. Giovanni är som "en kattunge", omärkligt växer hans kärlek till andra pojkar samtidigt som han blir alltmer "stolt över den egna kroppen". När Bang berättar om kärleken mellan Giovanni och Mr. Batty tvingas han till omskrivningen att "de höll av varandra" och att "de tänkte båda detsamma, och det förstod de utan att tala". Fratelli Bedini är storyn om två kringresande homosexuella artister, som på affischerna presenteras som "bröder". Och så vidare och så vidare.

Tidigt i författarkarriären försöker sig Bang på vågspelet med Mikael, en roman "där jag är", som Bang uttrycker det. Men han misslyckas tyvärr med att berätta om sin kärlek till skådespelaren Fritz Boesen när det hela skall omgestaltas till den åldrande målarens kärlek till den unge modellen Mikael. Intressant är att målarens namn i Bangs roman är Claude Zoret, vilket dels påminner om Claude Monet och dels att Zoret är ett sammandrag, en kontamination av målarnamnen Zorn och Monet. Varför just dessa målarnamn?

I romanen Utan fädernesland kan varje dansk läsare känna igen författaren själv i porträttet av den överförfinade violinvirtuosen med sydländsk utseende. Men som bögroman var den svår att dechiffrera även för den som var väl insatt i det köpenhamnska innelivet, eftersom huvudpersonens kärlekslängtan gäller en kvinna, Gerda. Om homoerotik talas det icke. Direkt. Men romanhjälten är en dansk outsider, kanske outlaw, som ständigt är på flyktresor tvärs och kors i Europa. Ungefär som H.C. Andersen. Huvudpersonen Joán Ujházy är en kosmopolit som känner sig mest hemma i hotellrum och på järnvägsstationer! I sak är han hemlös i ett Europa där det skapats nya välgödda nationalstater. Joán är i denna nationalmoralistiska värld en "hemlös", han är "utan fädernesland". Och det är bokstavligen sant när Joán svarar en medresenär som frågar varifrån han kommer: från ingenstans. Fadern är ungrare, modern danska och själv är han född på en liten ö mitt i Donau, en ö som är statslös, som inte tillhör något av de kringliggande ländernas territorium, Ungern, Serbien, Rumänien. I denna del av det kosmopolitiska Europa där det råder starka motsättningar mellan rumäner, turkar, serber, ungrare, tyska Siebenburgare och judar, ställes problematiken om nationell tillhörighet på sin spets. I denna värld växer Joán upp och av lärare och tjänare lär han sig tala danska, engelska, franska, grekiska och rutenska. Den lilla Donauön blir den perfekta platsen för att stilisera Europas nationalitetsproblem. Familjetillhörighen ersätter nationstillhörigheten för Joán Ujházy: han är "en Ujházy". Det är familjens förbannelse att inte ha ett geografiskt fattbart hemland. När Joán senare, på internatet i Paris, presenteras som "ungrare" protesterar han och säger att han är en Ujházy som kommer från de "fördömdas ö", att han är en man "utan fädernesland", att han är en utstött, en outlaw.

Det är faktiskt möjligt att topografiskt identifiera denna ensamhetens ö mitt i Donau. I den 1908 på tyska skrivna och utgivna självbiografiska boken Aus der Mappe, erinrar sig Bang om förarbetet till Utan fädernesland: under en Rumänienresa ser han för första gången denna "stenö" i Donau och han får idén att skriva romanen. Men trots identifikationen med stenön så är romanens människor och geografi, länder och nationalitetsfrågor utpräglade projektionsobjekt för den hemliga tillvaro som Joáns lärare Christopulos svarar på när eleven frågar om alla länder i hela Europa verkligen finns med på Europakartan: "Det land där du bor Joán, står inte på kartan".

Trots alla språk han behärskar och nyttjar är Joán en pojke utan språk. Han lär Fadervår på engelska, talar danska med mamman, franska med barnflickorna. När ungdomsvännen Erik Holstein frågar honom varför han inte gift sig svarar Joán att det inte fanns några flickor på "ön", men detta blir i Bangs roman en allegorisk omskrivning för Joáns homosexualitet. Det är en av många signaler den uppmärksamme läsare finner i romanen. Ett annat exempel: som violinist uppträder Joán som ungrare under sin sista konsert i Köpenhamn, trots att hans mamma är danska! I början av 1900-talet, när man tyvärr började att vetenskapligt analysera homosexualitet, spekulerar man, bland många andra tokigheter, om varför homosexualitet är mer vanligt förekommande hos vissa folk, inom vissa etniska grupper. Även Bang sysslar med sådana idéer i sin essä om homosexualitet. Och man ansåg sig ha kommit fram till att ungrare är speciellt pigga på homosex. Med andra ord: romanhjältens identitet som (dansk-)ungrare är Bangs bekännelse att också han är en dansk "magyar", en dansk bög.

Det finns i denna roman åtskilliga homoerotiska signaler. Att den älskade läraren, som är grek, inviger sin elev i dennes identitetshemligheter, får oss att ana "grekisk kärlek" mellan lärare och elev och när några kamrater i Paris sinsemellan talar om honom är det tydligt att det handlar mer om homoerotik än om vänskap. "Holstein… säger: Så vackra Joáns händer är", och får Haralds hånfulla svar: "Det vete djävulen vad du inte tycker är vackert hos honom".

Kärlekshistorien mellan Joán och danska Gerda måste sålunda dechiffreras utifrån begrepp som "fosterland" och "skam". Också Gerda lider under dansk provinsialism, i småstaden, var och en på sin plats, kvinnorna i Dansk Kvindeforening. Mellan Joán och Gerda handlar det inte om erotik utan om ömhet och gemenskap. Ingen av dem kan tala öppet om sig själv. Allt är antydningar och avbrutna samtal/meningar. När Joán äntligen öppnar sig och berättar om sig själv för fru Jespersen är det som hämtat ur en saga av H.C. Andersen, "en saga om de förbannade", en "serbisk saga".

Trots allt så utsattes Herman Bang aldrig för den nesa som drabbade August von Platen när Heinrich Heine angrep honom. För den assimilationssuktande juden Heine, som var osäker om han själv var var hetosexuell eller ej, var von Platens bögeri lika exklusivt och lyxigt som grevens adelskap. Heine insåg inte att homosexualitet är ett "aristokratiskt" anspråk på likaberättigande trots avvikelsen från borgerlig nomenklatura och att mäns kärlek till män inte har med demokrati eller antidemokrati att göra. Medan homosexualitet inom bördsaristokrati alltid betraktats ganska avspänt och accepterats blev homosexualitetens finesser för Heine ett privilegium bortom lagar och förordningar, en rebellisk anarkism som var oförenlig med borgarsamhällets krav på givakt och rättning i ledet. Armlängds avstånd. För von Platen som för Hubert Fichte är homoerotik offensiv och antropologiskt betraktad överlägsen heterosexualitet. Endast vid homosexuella relationer är parterna likvärdiga och rollerna utbytbara. Fichte menar att homosexualitet förenar klasser och raser, att homosexualitet är praktiserad socialism, att sexualitet bör vara såväl kvantitativ som kvalitativ: "tusen svarta män att suga, runka, knulla". Förlossningens Graal finns i pojkstjärtarna och parterna stiger som socialistiskt obefläckade rena och vita svanar, ut ur mörkret. Jaha. Fichte menar sig vara trefaldigt stigmatiserad, som bastard, som jude och som bög. Böckerna han skrev höll honom vid liv och han samlade etnografiskt material ej endast från Afrika, Latinamerika och Haiti utan även från Reeperbahn och Haptbahnhof i Hamburg, där han "kryssar fram mellan baletten från Staatsoper och matroser" som afrikanen med den 28 centimer långa kuken som "doftade kakao och kaktus".

Som Jean Genet ser Fichte bögens sexualitet etnologiskt, jämförbar med afrikaners och matrosers riter. Proletärens kuk och stjärt är lika åtråvärda som furstens. Det låter sig sägas men inte ens Bertolt Brecht vågade på världens bräder bryta detta tabubelagda ämne. I skådespelet om Edvard II, från 1924, dör den kunglige bögen fridfullt, men i den historiska verkligheten fördes ett glödande järn upp i kungens ändtarm. Så illa gick det inte för Herman Bang. Han var också försiktigare än Fichte att öppet visa sin expressiva homosexualitet. Däremot är den andliga släktskapen med August von Platen påtaglig: den generösa men återhållna attityden utåt, en vacker fasad bakom vilken man som läsare mer än anar längtan efter, behovet av andra mäns fysiska kärlek.

Artikeln är ett avsnitt ur en längre artikel, Dolda budskap, som finns i min bok Celibat & Erotik, Johan Hammarströms Bokförlag 2004.

Illustrationer: 2 x Herman Bang, Den Helige Sebastian; målad av Antonello da Messina, 1476; pojkstudie av Wilhelm von Gloeden; omslagsbild från Peter Bumms August Graf von Platen, Eine Biographie, Verlag Schöningh 1990.

Copyright©Bo I. Cavefors 2007.