LUNDIUS OCH ALFIO SCANDURRA

+

+
Bo I. Cavefors
LUNDIUS ALLVARSAMMA BURLESKERIER

När den då 23-årige Jan Lundius 1977 debuterade på mitt förlag, i Lund, med den märkliga kortromanen Alfio Scandurra, uppenbarade han sig på förlaget, på Sandgatan 14, klädd i elegant vit kostym, kroppsligen smal och blond, ganska romantisk och i mycket påminnande om den Eric Fylkeson som några år tidigare dök upp på förlagets lager, det gamla Utsädesmagasinet, bland bokpallar, kartonger och pakettape.

Alfio Scandurra var en bok som inte alls passade in i tiden, sextioåttorna härskade nästintill oinskränkt över vad som fick sägas, skrivas och tryckas; Ezra Pound, Ernst Jünger, William S. Burroughs och Per Engdahl och diverse andra författare jag gav ut tolererades knappast och missförstods lika mycket då som senare. Inget att gråta över: sådant är nu en gång för alla det svenska kulturlivet. Inskränkt.

Lundius miniroman fick recensioner starkt präglade av tidsandan. ”Totalt ointressant” tyckte den ene av Bibliotekstjänsts lektörer (Hans-Olof Olsson) medan den andra, Birgit Andersson, visserligen tyckte boken var ”ambitiöst anlagd men svår och bitvis dunkel” och ”alltför rörig, förvirrande och substanslös”. Så här i efterhand är det inte förvånande att Nils Schwartz skrev i Helsingborgs Dagblad att ”Det enda försonande med Lundius bok är att den bara är 90 sidor lång”, mer förvånande är det att Schwartz efter trettio års verksamhet som litteraturkritiker (sedan ett antal decennier fast bunden i Expressen) inte utvecklats utan fortfarande använder samma pubertala språk.

Göran Lundstedt i Sydsvenskan var den enda recensent som förstod Lundius avsikter med att skriva om ”den alienerade människan på ständig flykt in i en meningslös tillvaro” och att huvudpersonen Scandurra kan ”ses som en symbol för den estetiska individualismen och för den tvetydiga tradition som representeras av till exempel Markis de Sade”; ”…som en beskrivning (och besvärjelse) av känsloklyvnad och nihilism saknar romanen inte intresse”. Jag skulle vilja hävda att Lundius roman idag, år 2007, är mer rykande aktuell än det mesta som skrevs på svenska under 1970-talet.

1999 gav Jan Lundius på förlaget Bakhåll ut romanen Förförelsen. Den numera medelålders Lundius återkom till temat i Alfio Scandurra, människans oförmåga att handla efter sin egen vilja och sin förmåga att inte vilja se: ”Min blindhet har piskat mig genom livet, och jag har under min väg skadat och svikit mänga människor”. Lundstedts omdöme 1977 kan överföras till att gälla också romanen Förförelsen. Lundius spinner vidare på samma tema som i Alfio Scandurra men om debuten var ett allvarstyngt ungdomsverk så är Förförelsen en fartfylld och respektlös historia om människor och äventyr i framför allt Latinamerika. Lundius färgrika språk, burleskeriet och det intressanta sexeriet är en kombination av Frank Heller och StureDahlström, men i helt egen tappning därför att mellan raderna och bakom attityderna finns det allvar som ingen kritiker mer än Lundstedt förstod vid debuten 1977. Ett par decennier i länder långt bortom svensk horisont har uppenbarligen varit rika på upplevelser.

Lundius lämnade Sverige, bosatte sig på olika håll, i Dominikanska Republiken, New York och Hanoi. Gifte sig, fick barn. Är religionshistoriker och har återvänt till Lund. Han har publicerat ännu en roman på Bakhålls förlag, Ensamma män (2000) men skriver framför allt om religiösa bondeuppror i Latinamerika (Peasants and Religion, 1999).



Bok: Jan Lundius Förförelsen. Bakhåll 1999.
Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten (7.4.1999). Här aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1999, 2007