EN DOFT FRÅN DEN UNKNA VÄRLDEN...

Bo I Cavefors
EN DOFT FRÅN DEN UNKNA VÄRLDEN / KULLBOM, LANDIN OCH NYDAHL PÅ BARRIKADEN OCH WEILER VID SIDAN OM

Litteratur:
Pierre Kullbom & Per Landin (red.) Politisk korrekthet på svenska. Symposion 1998.
Stéphane Courtois m.fl. Förord av Arne Ruth Kommunismens svarta bok. DN Bokförlag 1999.
Svante Weiler Varför läser vi?. Sydsvenskan 13.2.2007.

1998 publicerades en märklig bok, Politisk korrekthet på svenska (Symposion förlag). Hade man anlag för cynism och ironi var antologin nöjsam läsning. Om inte, inte. Redaktörer: Pierre Kullbom och Per Landin.

Det uppenbara syftet med boken var att rehabilitera Per Landin efter de virriga artiklar om tysk radikalkonservatism han tidigare publicerat i Dagens Nyheter. Som alibi lyckades de båda redaktörerna förmå ett antal skribenter yttra sig i skilda ämnen, vilka dock sällan hade med politisk korrekthet eller med politisk inkorrekthet att skaffa. Bra bidrag förvandlades genom denna manipulation till surt krut. Sålunda skrev Per Beskow (då docent i Lund) om religiösa fundamentalister, traditionalister och intriganter, människor som visserligen medvetet ställer sig VID SIDAN AV rådande system, åsikter, trender och dogmer, men som snarare är MER politiskt korrekta än vingelpettrarna som lyder senaste modenyck. Olycksfågeln Jonas de Geer (årgång 1971) hävdade att man inte säger att det ”var ’politiskt korrekt’ att vara fascist i 1930-talets Italien”. Inte? Vad säger man då? Att det var politiskt inkorrekt? Pierre Kullbom (fil. kand. vid antologins publicering) förflyttade sig mentalt till 1950-talet. Det måste man vara född senare för att vilja göra. Dag Sandahl (Synodmedlem, i alla fall 1998) förfasade sig över kvinnliga präster, och Rigmor Robert (meritlista: leg. läk., leg, psykoterapeut, dip. analyt. psyk.) publicerade en oläslig harang om feminism, Simone de Beauvoir och Pippi Långstrump utifrån reaktionerna på hennes och Marianne Ahrnes film Flickor, kvinnor… Även Ahrne yttrade sig i ämnet. Naturligtvis.

Men det var således Landin som ställde sig själv i centrum och visade tappra försök att tvätta bort fläckarna från utflykter i diverse politiska+ +–ismer vilka han plötsligt tyckte missprydde de snövita änglavingarna. Landin, som under sitt yrkesverksamma liv svärmat för det mesta (jag minns bland annat den pekorala och synnerligen okritiska intervjun med före detta östtyske spionchefen Wolff) gråter krokodiltårar därför att inte ens DN-kultur-muren gav påhoppningsskydd. Denna gång. Tala om politisk korrekthet. Av tradition brukar ju DN betecknas som liberal, dvs att man inte vet någonting om någonting, alternativt tror sig veta allt om allt. Landins artiklar publicerades i Dagens Nyheter, den tidning som mer än någon annan tidning varit en ointaglig borg för politisk – och kulturell - korrekthet i Sverige. Till råga på allt plockade Landin fram Tage Lindbom (socialdemokratisk renegat) som något slags ”konservativt”, demokratiskt legitimerat och ofarligt lockbete. Bedrövligt.

Dilemmat med Kullboms/Landins antologi var att den i sig var ett dokument över det politiskt korrekta. Det fanns ett undantag, ett enda: Anders Piltz (Lundapräst i Dominikanerorden och professor i latin i samma stad), som vågade hävda att han själv förfäktade de åsikter han skrev om när han smulade sönder och samman diverse, politiskt korrekta, argument för obehärskad abortacceptans..

Bortsett från Piltz politiskt inkorrekta försvarstal för de aborterade barnen, var det feghet som präglade denna bok (utgiven på ett bokförlag som ju var själva kvintessensen av politisk korrekthet…), där flertalet medarbetare tycktes leva efter devisen ”Jag accepterar inte dina åsikter men jag är beredd att tjäna ett artikelhonorar på att skriva om dem”.

Det var (och är, för den som på nytt orkar ta sig fram genom texterna…) en doft från den unkna världen kring Moralisk Upprustning, Kongressen för Kulturens Frihet och Alf Svensson, som pyste ut mellan sidorna i denna bok. 1998 kändes det plötsligt som om det fortfarande var 1958. År 2007 kan man konstatera att vad som 1998 ingav onda aningar idag är verklighet över hela linjen.

Jag recenserade Kullboms/Landins antologi i KvällsPosten den 21 oktober 1998. Ett par veckor senare (4.11.1998) anmälde en av antologins medverkande, Thomas Nydahl, sin närvaro. Nydahl var överhuvudtaget inte nämnd i min recension. Av barmhärtighetsskäl.

Nydahl inleder sin insändare med att påpeka att jag ”begår ett stort misstag” när jag hävdar att de som medverkat i antologin sprider en doft från den unkna världen och undrar om jag läst texterna i antologin: ”Min kan han i alla fall inte ha läst”. Nydahl undrar varför jag ”apostroferar just Piltz?” och menar att det kanske kan ”bero på att han (Piltz, alltså) är katolsk präst, och att Cavefors, som själv är katolik, inte vill stöta sig med honom?”.

Nydahl fortsätter: ”Den andra klämda skon så: Bo Cavefors vet, lika bra som jag, att man inte får något betalt hos ett förlag som Symposion, om man deltar i en antologi. - - - Symposion är ett av många svenska förlag som lever på att författarna skriver gratis.” Nydahl övergår till att nämna de två ämnen han tar upp i sin artikel, ”två heliga kor i den offentliga debatten”, nämligen ”invandringspolitiken och synen på homosexualitet” och menar att ”den som kritiserar inslag i det mångkulturella samhället stämplas ut som rasist, den som ifrågasätter inslag i den homosexuella kulturen stämplas som mörkerman och homofob.” Nydahl konstaterar därefter att han enligt egen åsikt ”varken är rasist eller homofob”. Nydahl påpekade det viktiga i att diskutera frågor som ”feminismen, biologismen, nationalismen och rasismen”.

I mitt svar (KvP 4.11.1998) på Nydahls inlägg försökte jag förklara varför hans bedrövliga bidrag till den bedrövliga antololgin inte omnämnts: av barmhärtighetsskäl därför att jag tyckte det var pinsamt att den blide Nydahl medarbetade i en antologi vars uppenbara syfte var att skaffa en proper ram kring Per Landins utflykter i politiska träskmarker. Dessutom var Nydahls i artikeln framförda åsikter om tv-programmet Mosaik, totalt ointressanta, koncentrerade som de var kring f.d. programledarinnan Alexandra Pascalidous sexiga framtoning.

Jag ställde den retoriska frågan varför Nydahl inte istället skrev om Göran Skyttes sliskiga utfrågarstil (i ett antal märkliga tv-program), så hade han kommit undan det okontroversiella problemet med sexighet. I bidraget till Landins obskyra antologi nämnde Nydahl ingenting om bögeri, vilket prioriterades i KvällsPosten-inlägget. Jag hade i min recension inte sagt ett ord om Nydahls erfarenheter av homosexualitet. Av någon outgrundlig anledning menar Nydahl i KvP-inlägget att han är politiskt inkorrekt eftersom han varken är ”rasist eller homofob”. I verkligheten är det ju så att sedan ett antal år är det synnerligen politiskt korrekt att inte vara rasist eller homofob. Den politiker som framträder med rasistiska eller homofoba åsikter har för sista gången sett sitt namn på en valsedel. Det är idag i högsta grad politiskt/kulturellt korrekt att identifiera sig med marginella och/eller utstötta grupper. Den typen av falsk identifikation leder lätt till faktisk rasism.

Nydahl missade poängen med min kritik, nämligen att även om hans bidrag varit politiskt inkorrekt, vilket det inte var, hade det framstått som politiskt korrekt i den kontext där det publicerades.

Ett annat exempel på politisk korrekthet från samma tid som Kullboms/Landins antologi publicerades, var Kommunismens svarta bok, i och för sig ett bra initiativ med ordentlig genomlysning av 1900-talets olika förintelser med kommunistisk prägel, om inte den tidigare kulturredaktören vid Dagens Nyheter, Arne Ruth tagit tillfället i akt att i förordet ägna sig åt samma försök att vrida klockan till politiskt korrekt tid som Landin försökte göra i antologin Politisk korrekthet på svenska. (Jag skrev om Kommunismens svarta bok i KvällsPosten den 1.5.1999. Texten här är ett uppdaterat sammandrag av den artikeln.)

Flertalet av författarna till artiklarna i Kommunismens svarta bok var gamla bekännare till diverse varianter av Lenins, Marx, Stalins och Maos läror. Var Arne Ruth befann sig i detta vågskvalp är svårt att säga. Som äkta liberal intog han alla ståndpunkter, samtidigt, utan att bekänna sig till någon. Formuleringarna i förordet är hela tiden så glidande att en ovan, och sentida, läsare lätt kan få uppfattningen att Olof Lagercrantz under decennierna efter andra världskriget var någon sorts enmansavantgarde när det gällde att avslöja kommunistiska diktaturer. Tycka vad man vill om kommunistiska enpartistater men avslöjarrollen spelades snarare med bravur av tre andra män med liberala förtecken, Herbert Tingsten, Ture Nerman och Eyvind Johnson. Lagercrantz skrev visserligen några artiklar i DN på 1960-talet (TJUGO år efter andra världskrigets slut!), men när Ruth beklagar att artiklarna inte uppmärksammades, bör man veta att även om Lagercrantz publicerade för den liberala läsekretsen tidigare okänt material, så gick informationen spårlöst förbi just därför att det var Lagercrantz som kom med den. Lagercrantz’ trovärdighet var minimal därför att han kunde manipuleras/inspireras till att sympatisera med praktiskt taget vad som helst. Att skriva kritiska artiklar om Maos Kina och samtidigt flumma omkring i Maokostym ingav knappast förtroende, allra minst hos en politiskt korrekt läsekrets som DN:s. Lagercrantz kanske borde lärt av Mao Tse-tung när denne realpolitiker, mästare bland rorsmän, i dikten Vid Pei Tai Ho skriver: ”...ofantligt stora vita brottsjöar reser sig som för att krossa himlen. Det finns ingen möjlighet att rädda fiskebåtarna…”.

I förordet fortsätter Arne Ruth sitt snirkliga resonemang när han kommer in på ansvarsfördelningen mellan ett folk och dess ledare när det begås folkmord i folkets och nationens namn. Ruth menar att ett folk kan förvandlas från fredliga individer till visserligen passiva men dock accepterande åskådare till folkmord av olika slag, men samtidigt hävdar han att det är först när ”maktlösa människor” skapar ”en ny tolkning av villkoren som makten kan rubbas”. Det är ganska cyniskt att tycka så. Och det är märkligt att en journalist som bekänner sig till demokrati, parlamentarism och liberalism, kan tala om ”maktlösa människor” samtidigt som han visar på utvägen ”en ny tolkning”. I verkligheten är det inte så att det är ”maktlösa människor” som skapar politiska villkor i varken den ena eller andra riktningen; maktlösa människor manipuleras, inte minst med hjälp av naiv och manipulerad journalistik. Å ena sidan, skriver Ruth, att i ”moralisk mening” så kan han (alltså Ruth himself) ”inte se att kommunisternas skuld är mindre än nazismens” och att man ”inte (kan) kvantifiera skuld när det handlar om tiotal miljoner döda”. Men å andra sidan, menar Ruth, att nazisternas försök till utrotning av judar och zigenare (av psykiskt handikappade och homosexuella, bör man tillägga, men de nämnes ej av Ruth…) var ”ett självändamål” och att ”syftet” med koncentrationslägren ”var att mörda så effektivt som möjligt”. Det är i och för sig en korrekt beskrivning, men sådan var ambitionen också i Lenins och Stalins Union av Sovjetiska Republiker, i Maos kinesiska folkrepublik, i Pol Pots Kambodja, osv. För den människa som blir upplyst om att statsmakten beslutat mörda henne/honom är det faktiskt ganska likgiltigt om det sker på grund av att man har ”fel” gener, tillhör ”fel” ras, bekänner sig till ”fel” religion, är född i ”fel” samhällsklass, har ”fel” sexuell läggning eller på något annat sätt avviker från maktelitens normer och värderingar, om avrättningen sker i koncentrationsläger med hjälp av gas eller genom svält och umbäranden under folkförflyttningar och fördrivning från hem och hembygd.

Att Stalins och Maos välplanerade förintelseaktioner sträckte sig över en längre tidsrymd, omfattade fler människor och berörde geografiskt större områden än vad Hitler lyckades uppnå, förminskar inte, som en del tycks tro, den tyske diktatorns verksamhet och skuld. Men när Ruth påstår att Stalins utplånande av etiska folkgrupper inte som i Hitlertyskland var ”detaljplanerat massmord”, har den tidigare kulturredaktören på DN totalt diskvalificerat sig själv som sanningsenlig observatör. Och som journalist. Mycket märkligt. Och tragiskt. Men ett utmärkt exempel av politisk korrekthet på bekostnad av sanningen om verkligheten. Eller som den italienske författare och kommunisten Ignazio Silone påpekade: den sista striden kommer att stå mellan kommunister och exkommunister.

När den här artikeln var färdigskriven läser jag idag i Sydsvenskan (13.2.2007) en märklig artikel som väl passar in i hur lätt det är att anpassa sig till det politiskt korrekta.

Från stort (folkmord) till litet (romanläsandet), det bör påpekas...

Den tidigare förlagschefen vid Norstedts, Svante Weiler, kommenterar den senaste undersökningen som bevisar det välkända, att fler kvinnor än män läser romaner. Behöver det dokumenteras fler gånger? Nåväl, Weiler har alltid läst romaner: ”Ända sedan jag var ung man…”. Weiler har dessutom en tes, ett ”skäl” till varför fler kvinnor än män läser romaner, ”men det är knappast” han ”vågar nämna det” eftersom det säger ”något om skillnaden mellan män och kvinnor som vi inte vill säga, inte vill veta”. Usch så hemskt. Weiler menar att musiken visserligen ”förgyller världen, fyller den med tröst”, naturvetenskapen ”mäter världen”, osv, men, menar Weiler, romanen är en konstform ”för förmedling av erfarenheter…”, om man ”vill förstå världen”. Kvinnor vill, alltså, till skillnad från män, ”förstå världen”, medan män inte alls är ”lika intresserade av andra som kvinnor är”.

Herregud vilket nonsens. Men feministiskt politiskt korrekt. Duktig gosse.

Tänk om det istället är så att pojkar redan i tonåren upptäcker att det finns en verklighet i verkligheten, bortom den fejkade verkligheten i romanerna, och att verklighetens verklighet är så oändligt mycket mer spännande – och mer verklig, om man säger så.


Copyright©Bo I. Cavefors 2007