TORSTEN EKBOMS EXPERIMENTFÄLT

Bo I. Cavefors
TORSTEN EKBOMS EXPERIMENTFÄLT

Bok: Torsten Ekbom Experimentfälten. Bonniers 2000.

När jag läst Torsten Ekboms nya essäsamling (år 2000!), Experimentfälten, om visionärer, nyskapare och sökare från tre sekler, påminner jag mig en av höstens delikatesser från det italienska Veneto, där man blandar nymald senap i nypressat äppelmos och använder kompotten som friskt och smakrikt komplement till såväl fågel som fisk.

Torsten Ekbom har sedan början av 1960-talet varit en av de främsta skribenterna på Dagens Nyheters kultursida. I den nya samlingen presenteras under skilda rubriker ett ytterst omväxlande material om ljud, ord och bild, dramatik, film och arkitektur – Stravinskij, Bird, Isidore Ducasse, Faulkner, Gauguin, Francis Bacon, Gaudi, Chaplin, och många fler.

Urvalet presenterade objekt är subjektivt och egensinnigt och Ekbom rör sig trots spännvidden mellan Nelly Sachs och Alfred Jarry inom en ram som inte endast bestäms av 1900-talets alfa och omega utan framför allt av den nydanande kultur som skapades inom ramarna för surrealism, existensialism, bauhaus, patafysik, osv. Ekbom är ett typiskt barn av 1940-talet och inom hans intressesfär finns knappast något engagemang för metafysiska frågor, religiös tro eller spekulativa teologier om till exempel gott och ont, något som jag tycker hade varit ganska naturligt hos en skribent som är genuint engagerad i frågor som gäller frihet. Å andra sidan är Ekbom befriande befriad från förlegade freudianska och jungianska tolkningar av tiden och människan. Essäisten är oerhört beläst och texterna vimlar av citat och hänvisningar som Ekbom sedan accepterar eller vederlägger, men vad jag vill veta är i första hand Ekboms egna tankar efter att ha läst en bok, en dikt, betraktat en målning, lyssnat till musik; självständighet gentemot auktoriteter saknas tyvärr alltför ofta.

Två kapitel vill jag framför allt rekommendera: Torsten Ekboms kärleksförklaring till Charlie Chaplin och den lysande essän om målaren Francis Bacon, där man dock måste göra en hel del förbehåll vad gäller Ekboms uppfattningar om Bacons intentioner med sitt måleri. Visserligen sätter Ekbom ordet ”realism” inom citationstecken men hävdar likafullt att Bacon stod för ”en ny sorts realism”; Ekbom anser att det är fel att Bacon är ”hopföst” med en målare som Lucien Freud, att Bacons ”plågade visioner” inte har någonting gemensamt med Freuds ”tungt köttiga” expressionism samt att Bacon led av ”utstöttheten i homosexualiteten”.

Jag är ganska övertygad om att Ekbom har fel vad gäller samtliga påståenden. På samma sätt som den katastrofala Baconutställningen på Malmö Konsthall under 1990-talet gav en helt missvisande bild av Bacon (eftersom man undvek hans klart homosexuella målningar), hamnar Ekbom fel därför att han nyttjar alltför få källor, Sylvester och Archimbaud. Dåvarande konsthallschefen i Malmö och Ekbom borde tagit ytterligare ett steg i sina efterforskningar för att finna den verklige Bacon; jag tänker framför allt på Friedhelm Mennekes djupintervju. Då hade man funnit en starkt religiöst reflekterande målare, att det inte handlar om ”realism” utan just om, som Ekbom skriver, ”visioner”. Dessutom har jag svårt föreställa mig att Bacons homosexualitet gjorde honom till en ”utstött” i Londons konstnärskolonier.

Nåväl. Detta är bara randanmärkningar. Torsten Ekboms ”Baedecker” rekommenderas för den som inom de av essäisten bestämda betingelserna vill ha en stimulerande och kvalificerad resa genom 1900-talets mest populära kulturvisioner.

Artikeln publicerad i KvällsPosten den 2.4.2000.

Copyright©Bo I. Cavefors 2000, 2007.