STIG LARSSONS STRIPTEASE

+

+

Bo I. Cavefors
STIG LARSSONS STRIPTEASE

Bok: Stig Larsson Avklädda på ett fält. Bonniers 2000.

Sedan debuten 1979 har Stig Larsson publicerat 22 titlar (ställningen år 2000…), inklusive den nya boken, Avklädda på ett fält. Jag har aldrig tidigare läst någonting av Larsson, bortsett från några polemiska artiklar i DN, men då och då stött på diverse inte särskilt övertygande och adrenalinstinna recensioner av hans böcker.

Larsson bör vara i fyrtiofemårsåldern (år 2000…). Vid första genomläsningen får jag en känsla av att han befinner sig i någon sorts medelålderskris, utkastat från den intellektuella församlingen, missförstådd, avskydd, hatad, föraktad. Efter den andra genomläsningen korrigeras bilden och jag blir alltmer övertygad om att Larsson alltid varit medelålders; vilken annan fyraochetthalvtåring har skrivit en historia om elefantjakt i Sydamerika och stavar namnet Gaucho rätt? Ett genomgående tema i dagens läsning är Larssons uppgörelse med sina belackare, vilka inte förstår författarens begåvning, hans intelligens. Denna mäktiga intelligens blir ett slags substitut för belackarnas underlägsenhet när de tvingas projicera sin intellektuella neanderthalnivå på Larsson som människa och som författare. Vad betyder detta? Tyvärr är det just så obegripligt Larsson ofta uttrycker sig, men läser man meningen om igen blir den glasklar: kritiken mot Larsson har som grund den enklaste av alla känsloyttringar, nämligen avundsjuka.

Men enbart så enkelt är det inte. Ett annat genomgående tema i Avklädda på ett fält, som är en form av dagbok perioden november 1998 – oktober 1999, är den inre monolog där Larssons facit är att konstnärlig kvalitet är objektiv. I detta har han fullkomligt rätt. Det har tydligen bland recensenter av hans böcker funnits de som menat att Larsson, när han hävdat något så otidsenligt men dock självklart, skämtat, möjligen varit ironisk. Det beror kanske på att alltför många kritiker som härskar över kultursidorna varken är särskilt skämtsamma eller ironiska. Vad jag kan se förenar Larsson förmågan att vara djupt seriös med förmågan att ta det seriösa med en klackspark. För att kunna skämta om allvarliga ting krävs det torrt på fötterna. Larsson klarar sig boken igenom ganska torrskodd. Det patetiska passar emellertid inte in varken i Larssons attityd eller i tesen om kvalitetens objektivitet; jag blir aningen trött av, tex, redogörelserna för nära släktingars hjärnblödningar.

Larsson hävdar att kvaliteterna i konstverk även kan registreras rent fysiskt, påtagligt, att det är något som man kan känna. Det innebär att konstens kvalitet också är subjektiv, det vill säga att konstens kvalitet kan avgöras objektivt medan upplevelsen av den är subjektiv. Exempel: det hände att författaren ”brast ut i gråt” när han läste de fyra första Moseböckerna. Larsson undrar hur det kan komma sig att det finns så föga med tillförlitlig information i informationssamhället, att det är svårt att tro att litteraturforskare ”på allvar menar vad de kommer fram till”, att det ”numera betraktas (i) det närmast(e) för ett övergrepp att inte anse alla tolkningar likvärdiga” (vad gäller Bibeln…), att det inte är underkastelsen i M/S-relationer som är intressant utan smärtan, osv. Visserligen tror jag Larsson förväxlar religionshistoriker med de forskare som är exegetiker, men det snedsteget tar inte bort kraften i konstaterandet att ”en kvalitet som jag (dvs Larsson…) upplever i ett konstverk står i direkt motsatsställning till den kraft som kommer från Gud”. Det innebär, som författaren påpekar några rader senare, att ”tar man ingen hänsyn till om det som man upptäcker är ofördelaktigt för en själv, får man i ett slag se mycket som man aldrig har varit i närheten av”. Kvalitet, eller ”format” som Larsson skriver, kräver en ”motsvarande förtvivlan”.

Efter det flitiga Bibelläsandet förvånar det mig varför Larsson inte går vidare på temat S/M-smärta, som i boken begränsas till att gälla flickor/kvinnor. Om Larsson inte upplevt S/M mellan män, rekommenderas detta.

Till slut ber Larsson inte om ursäkt för att han lagt sig på en nivå där många, framför allt de som träffat honom(!), menar att han ”inte har rätt att befinna” sig, att han känner djup tillfredsställelse över att vara den han är och att han på en krog inte tycker om att hamna vid ett bord ”med självsäkra, lite väl högljudda copywriters”. Nåja. Högljudd och högljudd. Jag har emellertid beslutat mig för att läsa Stig Larssons tidigare böcker. I alla fall några av dem. Då kanske vi möts med den svidande vinande piskan som translator.

Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten 16.11.2000. Här aningen nymornad.

Copyright©Bo I. Cavefors 2000, 2007.