THOMAS ANDERBERGS BALLAD

Bo I. Cavefors
THOMAS ANDERBERGS BALLAD

Bok: Thomas Anderberg Här ligger jag. Norstedts 1989.

Den ensamme vandraren är huvudperson i den schweiziske författaren Paul Nizons roman Im Bauch des Wals. Caprichos (Suhrkamp Verlag). Nizon arbetar utifrån ett fotografi med Alberto Giacomettis skulptur Der Marschierer, marscheraren, vandraren.

Som vinjett mellan avsnitten i Thomas Anderbergs roman Här ligger jag finns en svart blomma som symbol ej endast för döden utan även för livskraft och skönhet.

Thomas Anderberg är en ung (1989…) författare som likt den etablerade Paul Nizon (född 1929) behärskar konsten att nyttja språkets poetiska valörer för att i prosans form stringent, tydligt och mångtydigt levandegöra människans inre strider som en del av det yttre skeendet. Hos båda författarna sker detta efter välberäknade kompositionsprinciper, av texter i texten, av att materialet bearbetas på olika plan, i olika tidsrum. Författarnas mästerskap ligger i att i snapshots beskriva människans ensamhet, egenvärdet som individ, att utgångspunkten för tillvaro är att Vara, att kroppens och själens funktioner förvandlas, utvecklas till åldrande och död. Extasen, euforin, kärleken, behöver inte vara självupplevd för att vandra genom författarens öga och bli en del av honom, av den litterära texten. Bakom Anderbergs språk finns en lust och längtan efter människan, en längtan som återskapas bakom stängda dörrar, vid skrivbordet. Som hos Nizon är hos Anderberg varje bokstav en del av ordets innebörd. På så sätt skapas en bild av människans kamp i världen och en bild av världen. Marscheraren är i ständig rörelse, med medvetna steg mot döden. Vägen är självvald.

Thomas Anderberg är en ”ovillig medspelare” – ”det finns ju andra liv” – och mottot han hämtat ur Harry Martinsons Svärmare och harkrank är synnerligen välvalt, att det är ”tid för människa och tala vid människa om det mänskliga”. Just detta gör Anderberg i denna svårmodiga och dödslängtande men samtidigt livsbejakande roman om utanförskap och ensamhet, om längtan efter uppmärksamhet. Jaget i Anderbergs roman är den giacommetianske marscheraren, på väg mot ensamheten bortom horisonten, vägen blir allt smalare, vid döden väntar försoning och nåd.

Prosaiskt sett handlar Thomas Anderbergs roman om en ung man som varit lärare men blivit busschaufför. En kväll bryter han tidtabell och vägroute och för fordonet bort från ”människoakvarierna” till naturen utanför staden, parkerar bussen, vandrar in i skogen och lägger sig ned för att vänta på räddningen eller döden. Det är stoiskt men samtidigt ett förtvivlans rop på uppmärksamhet – ”det finns ju andra liv” – från en man som upptäckt att han kan vidga ”inmutningen utan att för den skull mista kontrollen”.

Dagarna, veckorna, månaderna och åren går. Ingen räddning inom räckhåll. Spaningspådraget finner aldrig rymlingen. Kroppen förmultnar men människan lever i sitt Intet och blir en del av naturen. Insikten om detta ger en ”trummande” känsla, ett ”pirrande i benen” och mellan dem ett ”sugande i naveln och armhålorna” hos busschauffören redan då han planerar för den sista färdens utflyktsmål, dit där han som barn ägnat sig åt svampplockning, där ”grålavan bredde ut sig som bevarad fjolårssnö”.

Romanens Jag sväljer tabletterna, inväntar befrielsen. I dessa sekvenser om tillståndet mellan liv och död visar Anderberg mästerskap. Hans prosa är som en höstkorg fylld med solmogen frukt, av inlevelse och höviskhet, av exakta iakttagelser och impressionistisk ömhet. Sekundsnabbt fångar han det sällsamma ögonblick då insomnandet sker, då människan lämnar livet men fortfarande inte är död, då hon vistas i ”tunneln mellan det som varit och det som väntade”. Anderberg citerar Jacob Böhmes reflexion om ”det yttre livets begynnelse och ände” – det är då, skriver Anderberg, som människan når fram till friheten, ”kyssande gränsen mot luften och rummet”.

Thomas Anderbergs roman handlar om individens längtan efter att bli ”uppkrokad ur gyttjan”, att människan lär sig att låta sig att iaktta vad som sker i hennes närhet och bli en del av den, att se hur en grön lus klättrar ”uppför ett grässtrå några tumslängder från ögat”, hur en mask sugs ner i myllan. Med Harry Martinsonsk upptäckarglädje noterar Anderberg ”en gren där just en grågrön trast lyfte på stjärten och släppte en lort och lättad flög iväg medan lorten föll”. I Anderbergs sköna prosa talas mycket om markens gröda, om insekter och fyrfota djur, om mossa och harsyra, om uppblött mark och om skatungar och om brungrå tofsfåglar. Frågan blir: varför hamnade det dödslängtande Jaget i detta Paradis där det inte hörs några steg, ”inga röster, inte ens några motorer”, bara flugsurr, fågelprat och vindsång i träden? Var det längtan efter att ”stå i centrum”, av vetskap om att rop på hjälp inte når ut från Paradiset, att ledan, en ”stadskvarleva” som ger ”ett slags ordning åt tillvaron”, inte kan undvikas ens när livet förvandlas till mull och aska. Att tillvaron kräver ordning men att i denna tillvaro, i egots nya värld, gäller nya regler, där döpes fåglarna ”efter lätet och fjärilarna efter färg och form”. Människan fortlever i världen även när kroppen är död och förintad. Människan är odödlig. Själen lever som en ”spegel av naturen”, väntar längtansfullt efter ”dagens ljud och färger” och ser otåligt ”solstrålarna sticka ner genom lövverket och peta små hål i stammarnas skuggor, kittla lite färg i ormbunkar, pors och sly, stinga liv i löss och myror och avfyra sländor – grönglänsande fyrverkeripjäser - in i morgonens uttunnade disgardiner” Också i denna tillvaro finns ångest, skräck och smärta, skadeskjutna rådjur. Döden tar sina offer och Jagets kropp förvandlas till en ”blå pösande massa”, till en ”rastplats för maskar och larver”.

Thomas Anderbergs febriga ord om livet och om livet i döden är extatiska, denna märkliga ballad om lycka och död, om kärlek och liv, mynnar ut till en lovsång om människans ensamhet. Med sin utsökt lyriska prosa, med improvisationer som bildar ett pärlband av rapporter om Varats skuggor och dagrar, har Anderberg skapat en dubbelgångare till Giacomettis marscherare, till Nizons vandrande clochard. Det handlar om människan som ställer sig vid sidan av samhället, som söker friheten bortom det som är, bortom det som synes vara verkligheten, som förvandlar sig till ”en spegel av naturen”, som upptäcker att ”genom lövtäcket strilar stjärnljuset ner över marken”.

Thomas Anderbergs roman är en dödens bok, fylld av hopp och glädje.


Bild: Alberto Giacometti Homme qui marche, 1947. Kunsthaus Zürich.

Recensionen tidigare publicerad i bl a Sundsvalls Tidning (20.9.1989).

Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2008.

'

'