ROSE AUSLÄNDEDR OM KÄRLEK TILL LIVET

'
'
Bo I. Cavefors
ROSE AUSLÄNDER OM KÄRLEK TILL LIVET

Bok: Rose Ausländer Jeder Tropfen Ein Tag. Gedichte aus dem Nachlass. S. Fischer Verlag, Frankfurt am Main 1990.

Det nationalsocialistiska Tyskland drev ett stort antal författare ut i exilens öken. Få lyckades som Thomas Mann och Bert Brecht återta ledande positioner efter återkomsten till något av de båda Tyskland, 1945 eller senare. Några förblev vingklippta fåglar, som Klaus Mann, några skrev, sällan med framgång, på det som under landsflykten blivit deras nya vardagsspråk.

Exilförfattarnas stora problem under nazitiden var att de befann sig i Nya Zeeland, USA, Sverige och Frankrike medan presumtiva läsare travade runt hemma i den hitlertyska grottekvarnen. ”Det var dåliga tider för lyrik”, som Brecht sa.

Levnadsödena bland exilförfattarna blev lika skiftande som antalet exilförfattare. Hur det gick för Brecht, familjen Mann, bröderna Alexander och Peter Weiss och Nelly Sachs, vet vi. Andra gick rakt in i glömskan, som Albert Ehrenstein. Han återvände 1949 till Västtyskland, från USA, och kontaktade sina gamla vänner inom förlagsvärlden, men ingen ville längre kännas vid vad han skrivit och vad han skrev, vem han var. Ehrenstein återvände till USA och dog på ett fattighus i New York.

Å andra sidan lyckades pratglada kameleonter bli inflytelserika kulturbyråkrater i det gamla hemlandet. Johannes Becker avancerade till kulturminister i DDR.

En av de exilförfattare som länge var bortglömd, men som mot slutet av sitt liv något rehabiliterades, var Rose Ausländer, död den 3 januari 1988, då sedan länge sängliggande på Nelly-Sachs-hemmet för gamla judinnor, i Düsseldorf.

Ausländer föddes 1901 i Czernowitz, Bukovina, utvandrade till USA, blev banktjänsteman i New York och återvände 1931 för att besöka sin sjuka mor. Stannade kvar efter moderns död och blev en av de 600 000 judarna i Czernowitz getto; blev en av de femtusen som överlevde dödsåren 1941-1944. År 1946 återvänder Ausländer till USA efter att ha stannat upp ett år i Bukarest; efter pensioneringen 1964 återvänder hon till Europa. Från 1978 till sin död är Rose Ausländer bunden till sjukrummet och sängen: ”När föds / den sjunde / dagen // Vilopunkt / Frid”.

Genom fönstret ser Ausländer ut över Nordpark. I hennes dikter återkommer solen, moln och blommor, röda, blå och gula. Rose Ausländer isolerar sig, får sällan besök men brevväxlar med vänner spridda över jordens fem kontinenter. Och: hon skriver dikter.

I sju volymer publicerade S. Fischer Verlag vid 1990-talets början Rose Ausländers hela produktion. Efter hennes död fann man en rödspräcklig väska med drygt 400 dikter, varav 203 opublicerade. ”Att publiceras”, hade Ausländer med blåpenna skrivit på väsklocket. Den sjunde volymen av de samlade verken innehåller dels ett totalregister över Ausländers hela produktion samt dessa aldrig tidigare publicerade dikter, Jeder Tropfen Ein Tag.

Att skriva blev för Rose Ausländer under hennes sista år ett decennium av koncentration kring temat liv och död: ”Det är sörjt för / att kyrkor tempel moskéer / växer upp i himlen // Himlen förvånas / över så mycken kärlek / av sten”.

Den hemlösa Rose Ausländer söker skydd i poesin, genom ett pansar av ord belysta av den oåtkomliga utanförvärldens purpur: ”Du ligger i ljus // SOL säger du / och rör med fingerspetsen / hennes kind vid fönstret”.

I Czernowitz hade Ausländer mött Paul Celan. Båda boende i ord: ”Vi dödsdömda judar hade stort behov av tröst”, skrev Ausländer senare. ”Medan vi väntade på döden, gömde sig många av oss i ordens drömmar”. Ausländer, Celan och några andra judar träffades träffades under gettoåren för att läsa dikter; fyrtio år senare vaknar minnet: ”En gång / älskade jag dig // Du kom till mig / ur graven / och ropade på mig”.

Trots allt var Rose Ausländer alltid beredd leva vidare. I sitt liv förvandlade hon drömmarnas och diktens ord till realitet; pessimism och vanmakt drevs med ordens hjälp på flykt. Trots mörka motiv och svarta minnen lever i Rose Ausländers dikter hennes heta men avsvalnade kärlek till livet, till det levande, till Celan. Men det går inte att glömma förlorade år; ”stöveln / som trampade på regnbågen”. Men ingen lyckades förvandla Czernowitz’ gettojudar till ”eldrosor eldfjärilar eldvingar”. Någon gång under 1980-talet ljuder genom sjukrummet i Düsseldorf ”Eine kleine Nachtmusik Nacht Musik tanzen Sterne Freude”.


Artikeln tidigare publicerad i LO-tidningen, 1990:16. Här uppdaterad.


Copyright©Bo I. Cavefors, 1990, 2008.