PETER HANDKE

Bo I. Cavefors
”…och fåglarna i cedern ropade som ur åkerfåror”
Om Peter Handke
Böcker:
Peter Handke Die Wiederholung, Suhrkamp Verlag, Frankfurt 1987
Peter Handke Die Abwesenheit. Ein Märchen, Suhrkamp Verlag, Frankfurt 1987
Peter Handke Nachmittag eines Schriftstellers, Rezidens Verlag, Salzburg 1987
Herbert Gamber „Aber ich lebe nur von Zwischenräumen“. Ammann-Verlag, Zürich 1987
Peter Handke Upprepningen, Översättning av Margareta Holmqvist, Bonniers, Stockholm 1988
Peter Handke Das Spiel von Fragen, Suhrkamp Verlag, Frankfurt 1989
Peter Handke Frånvaron, Översättning av Margareta Holmqvist, Bonniers, Stockholm 1989
Peter Handke står för ett av de mest säregna och mest inspirerande tyska författarskapen under efterkrigstiden. Möjligen är det så att just denna solitära position gjort honom omöjlig som Nobelpristagare. På ytan är Handkes prosa skön, ren och okomplicerad: under ytan finns bottenlösa djup. Handke rapporterar från sitt utanförskap, från främlingskapet i en värld som i rasande tempo slungas mot det svarta hålet. I Ernst Jüngersk mening är Handke en ”Waldgänger” som med näbbar och klor försvarar utanförskapets rätt till frihet.

Upprepningen handlar om författarens uppväxt i det österrikiska Kärnten, som gränsar till det före detta österrikiska men idag den fria staten Slovenien. Handke berättar om skoltiden, hemmet och föräldrarna, om den döde enögde brodern. Om de fem åren på internatskola skriver han att de ”är inte värda en berättelse. Det räcker med orden hemlängtan, förtryck, kyla, gemensamhetsfängelse”. Redan i skolan finns konflikten som tema och livsform: ”det gjorde mig ont, och det passade mig. Jag njöt till och med av att äntligen inte ha någon annan än mig själv”.

Intellektuellt men även fysiskt är Handke alltid i rörelse, alltid på väg mot något, inte mot någon. Han vandrar, åker tåg och buss. Han väntar ”vid hållplatser och på stationer”. Utanförskapets villkor är ”över huvud taget tillståndet att vara på väg”.

Aderton år gammal ger sig författaren ut på en resa till pappans hemland, Slovenien. Han är på jakt efter sin historia, sin identitet. Han letar också efter sin bror. Resans händelser relateras till minnen från barndomen och till ett par dagböcker brodern skrivit och som Handke nu läser för första gången. Brödernas liv vävs in i livets varp: Peter Handke fortsätter det impressionistiska flätverk han bygger vidare på i bok efter bok, decennium efter decennium. Det är Handkes försök fånga nuets förbiilande ögonblick av klarsyn.

Handke förtydligar sina komplicerade relationer till den tid han levt och lever i. Världen runt omkring honom rekapituleras. Sådant skrivsätt ställer vissa krav på läsarens associationsförmåga till historien och platserna. I Upprepningen är Handke dock tydligare än vanligt och överlämnar inte helt det kreativa bildtänkandet åt läsarens fantasi. Upprepningen är en roman där man inte alltför mycket behöver fördjupa sig i författarens komplicerade danssteg, tråkigt såtillvida att just de komplicerade turerna är en del av tjusningen med, hemligheten bakom Handkes trollerier med tid och rum. I Upprepningen finns dessutom en för honom ovanligt öppen sensualism i handlingen och i språket, som när han beskriver hembygdens landskap, bergen, slätten, fruktträdgården, då han berättar om äppelskörd – ”ett äpple lösgjorde sig från sin gren och rullade till de andra i säcken” – träden ”är intagna av svampar”.

Att alltid vara på väg, ”vandrandet i hjärtlandet”, tar slut en dag och då, säger Handke, kommer ”berättelsen att finnas där och upprepa vandrandet”. I sorgen finns glädje: ”den mellaneuropeiska grönskan; den var medfödd”.

I en annan vandringsbok, skådespelet Das Spiel vom Fragen, söker sig Handke fram mot en tydligare samtids- och samhällskritik än vad han vågat tidigare. Dramat är avindividualiserat, liturgiskt. Med frågan om att vara eller icke vara uppträder Handke i samtliga roller, som Siare, Glädjedödare, Skådespelerska, som Det Gamla Paret, som Percival och som den Infödde, den hemmavarande, den som stannade kvar, den i sig själv inneslutne. Det skulle vara intressant att med nakna skådespelare sätta upp detta drama. Ingen rekvisita, inga kläder. Orden ger individerna karaktär, språket är så utmejslat, så innehållsrikt. Kläder och rekvisita skulle minska ordens kraft. De nakna kropparna ger orden individualitet. Handke anknyter till Becketts ödesabsurdism, det är en grymhetens teater, man hör trumslagen från Kafka och Brecht. Das Spiel vom Fragen är Handkes svar på kritikernas klagan att han alltför lätt glider undan tidens sociala och politiska frågor. Men dramat är ingen snyftande socialrealistisk tragedi och trots det religiösa tonläget ingen danteistiskt gudomlig komedi om helvetet, även om Glädjedödaren påstår att han också är Förlossare. Nej, Handke placerar sina metafysiska rollgestaltare i fysisk verklighet, vilket för honom är detsamma som att ge liv åt språket. Esoteriskt, drömskt, undflyende, uppmanas människan återvända till sig själv, lyssna inåt, in mot hjärtat, lyssna till orden, till Ordet. I detta postmodernistiska djungelboksprojekt ÄR orden verkligheten. Ordet blir kött, kropp.

Vem är Peter Handke? Tydligt presenterar han sig själv i Nachmittag eines Schriftstellers. Handke berättar om en eftermiddag då solen går ned och aftonen tar vid. Hans självanalys är utomordentligt verkningsfull. Det totala utlämnandet ger distans. Språket är förföriskt enkelt, episoderna rapsodiska. I denna bok förnekar Handke handlingens evangelium. Här som i Das Spiel vom Fragen gör avsaknaden av yttre dramatik prosan kontemplativ. Handke tar en aftonpromenad genom Salzburg och möter människor, går över torg, går genom gränder, passerar byggnader innan han återvänder till skrivrummet, skrivbordet, till de vässade blyertspennorna och till skrivmaskinen. Den fysiskt påtagliga världen återspeglas genom Handkes egen värld, på skrivmaskinspappret. Det är på det vita arket han naglar fast verkligheten, studerar de mikroskopiska detaljerna. Han fångar livstrådarna med pincett. Ångest och rädsla tar gestalt: ”Det var i början av december och föremålens kanter lyste skarpa just när skymningen kom”.

+

Även i Frånvaron. En saga, återskapas vår tid i ORDEN, handlingen är, fysiskt sett, sekundär. I språkets slutna rum upprepas vad som skett, historien, det förgångna ges nya dimensioner, blir fattbart, begripligt. Skrivbordet är Handkes slagfält. Fiendernas hot kommer från den makt till tolkningsföreträde de lagt beslag på: de kan förinta språket, manipulera det och döda verbal och medial kommunikation.

Peter Handkes författarskap är ett flätverk av impressioner, tidigare texter fogas in i väven för att göra nuet levande. Handkes uppfattning av tiden han lever i förtydligas genom rekapitulationer. Sagan Frånvaron handlar om fyra människor som vandrar genom ett fantasilandskap. Den Gamle, Kvinnan, Soldaten och Spelaren är på väg mot nya identiteter. Under färden genom ett landskap fyllt av klippor, stäpp och oändliga sanddynor, öppnar de sig för varandra, samtalar genom tystnad, ”tigandet stärker samförståndet”. Även sedan Den Gamle lämnat de andra följer Kvinnan, Soldaten och Spelaren kompassriktningen mot målet bortom Intet. Tomrummet efter Den Gamle tvingar de överlevande att själva ta sig igenom det öde land som ”sedan årtusenden tjänat folken bara att tåga igenom och som krigsskådeplats, gång på gång förstört och alltmer ödelagt, utan eko hus de passerande diktarna”. Landskapet ser ut som ”om Gud stått där då han efter människornas fall uttalade förbannelsen över jorden”.

I Sagan är Den Gamle närvarande genom sin frånvaro, närvarande i de andra, i det överlevande, i föremål och människor. Den Gamle finns, som Gud, i alla ting. Gud i Den Gamle. Handke förenar Ordets värld med Tingens värld. Sagan blir poesi och poesi blir den verklighet som kan uttryckas genom språket. När Soldaten och Spelaren vandrar genom det främmande landet på jakt efter sig själva letar de, som Saint-Exupérys lille prins, i öknen efter den brunn vars vatten släcker den mest outhärdligt smärtsamma törst, längtan efter Gud.

I Das Spiel vom Fragen säger Glädjedödaren till människan; ”Se den Korsfäste som hänger bakom dina glada, moderna arbetare, gjuten i betong och med ansiktet sargat vid kraschen”. I Frånvaron återskapar de tre som vandrat vidare efter Den Gamles frånvaro i det närvarande, sina barndomsminnen, då ”Parken doftade av ängshö, och fåglarna i cedern ropade som ur åkerfåror”. I tystnaden fann de brunnen i det öde landet och drack sig otörstiga, de fick åter ”blick för avstånden”.

I Nachmittag eines Schriftstellers citerar Peter Handke von Goethes cynism om att allt som syns, kan tas på, som existerar, faktiskt finns, men att han själv är intet, ingenting, icke-existerande. Med det vill Handke ha sagt att författaren är viktig i världen, för att lyssna, för att anteckna, för ”att översätta”. I en utomordentligt intressant intervjubok byggd på fyra dagars samtal i april 1987 mellan Handke och Herbert Gamber, germanist i Zürich, handlar samtalet om litteratur och kunskap om livet. Gamber agerar, protesterar och argumenterar mot Handke som tagit på sig rollen som tvivlare inför den officiella rollen som en författare med anspråk på att vara lakonisk och lärare. Handke poängterar åter sitt utanförskap, främlingskapet, sin existensmarginella roll och att han är plågsamt medveten om priset de författare tvingas betala som lägger örat till marken, som räknar sitt eget och ditt hjärtas slag.


Detta är ett sammandrag, redigerat och uppdaterat av ett par artiklar publicerade i Vår Lösen, nr 5 och nr 9, 1989.
Copyright©Bo I. Cavefors, 1989, 2008.