'
'
Bo I. Cavefors
STÜLPNAGEL – TERRORIST I TREDJE RIKET
När Hitler inser att attentat mot honom den 20 juli 1944 i väsentliga delar organiserats i Paris av överbefälhavaren för det ockuperade Frankrike, generalen Carl-Heinrich von Stülpnagel, fräser Führern till Alfred Jodl och Walter Warlimont: ”Jag kan se hur den där dumskallen sitter i Paris och inte sysslar med annat än att underminera hemmafronten. Det är svinaktigt! Jag ville aldrig ha honom i Paris. Det vet ni…”.
Om denne attentatsman, terrorist med dagens vokabulär, talas det sällan, trots att namnet är känt, ja välkänt. Åtskilliga oppositionsmän under det tredje rikets tid var och är fortfarande kända endast med sina täcknamn. Orsaken till att det kan vara svårt få ett samlat grepp kring oppositionen mot Hitlertyskland beror delvis på dessa anonyma terrorister, men framför allt på motsättningarna mellan å ena sidan officerarna kring Stülpnagel, Ludwig Beck och Claus Schenk von Stauffenberg och civilisterna kring Carl Friedrich Goerdeler och jesuitpatern Alfred Delp.
Stülpnagel var en ”man av gamla skolan”, egensinnig och med en ”kulturprofil” som var förutsättningen för denne konservative generals opposition gentemot den nationalsocialistiska regimen. Carl-Friedrich von Weizsäcker fick 1942 ett brev från Stülpnagel där denne ber honom komma till Paris för att tala om relationen mellan kvantmekanik och filosofen Kant. Stülpnagel personifierade vad Madame de Staël skrev 1810 om den preussiske officerens två ansikten, det militära och det filosofiska.
+
Carl-Heinrich von Stülpnagel föddes 1886 i en brandenburgsk släkt som sedan 1300-talet tjänat Mecklenburg, Pommern och Preussen som soldater och tjänstemän. Fadern var generallöjtnant och mot slutet av karriären kejsarens representant i Frankfurt am Main. Sonen placerades i det berömda Lessing-gymnasiet. Vid examen efter nio års skolgång fick han högsta betyg i grekiska, latin, franska, engelska, tyska, fysik, matematik, botanik, zoologi, historia och litteratur. Senare lärde sig Stülpnagel ryska och italienska. Klassikerna Goethe och Lessing fick ett avgörande inflytande för hans religiösa och stoiska livssyn: han kunde första delen av Goethes Faust utantill.
Som officer upplevde Stülpnagel första världskrigets tragik med Moltkes, Falkenhayns och Hindenburg/Ludendorffs katastrofala strategi. Världens kanske bäst utbildade armé gick mot total katastrof under vintern 1917-1918. Kejsarriket och den i sig märkliga bismarcksta statsformen upplöstes därför att militära och civila ledare inte kunde samordna aktionerna för en ”anständig fred”. Stülpnagel, en i sociala sammanhang ”ensam människa”, med en rojalistiskt konservativ attityd, blev under Weimarrepubliken en sk ”förnuftsrepublikan”, upplevde Friedrich Eberts, Walther Rathenaus och Gustav Stresemanns död som en fruktansvärd katastrof för Tyskland.
+
Det förnedrande Versaillefördraget 1918 provocerade också Stülpnagel till att arbeta för ett framtida industriellt och militärt stark Tyskland. När Ludwig Beck 1933 publicerade den epokgörande handboken Truppenführung var Stülpnagel med sina erfarenheter som infanterist en av medarbetarna. Han tjänstgjorde då i Dresden där ytterligare två av de senare sammansvurna terroristofficerarna placerats, Hans Oster och Friedrich Olbricht.
Maktväxlingen 1933 påverkade starkt filosofsoldaten Stülpnagel. Johannes Gottfried Herder har sagt att ”världens största förändringar har gemomförts av halvt vansinniga” ledare: Stülpnagel såg på nära håll Stalins framfart i Sovjetunionen och förstod redan 1934 att Hitler visade sitt sanna ansikte under den interna NSDAP-konflikt då den homosexuelle Ernst Röhm, som propagerade för en ”permanent revolution”, mördades på Führerns order. Under Kristallnatten skrev Stülpnagel i Notizen zur augenblicklichen militärpolitischen Lage att ”en väpnad konflikt under den närmaste tiden försätter Tyskland i ett läge än mer ogynnsamt än 1914”. John McCloy menar att Stülpnagel på ett tidigt stadium såg nationalsocialismen som ett moraliskt och religiöst olösligt lojalitetsproblem mellan Gud och den världsliga makten.
Under sommaren 1934 ansluter sig till Stülpnagel till andra oppositionella officerare, bl a Kurt Hammerstein-Equord, Erwin von Witzleben och Erich Hoepner och 1937 kontaktas de av två civilister som distanserat sig till regimen, industriministern Hjalmar Schacht och överborgmästaren i Leipzig, Carl Friedrich Goerdeler. Man planerar att fängsla Hitler, men mötet i München mellan diktatorn och Neville Chamberlain, Edouard Daladier och Mussolini gör det hela politiskt omöjligt. Officerarna uppfattar Münchenöverenskommelsen som västmakternas hjälp till Hitler att behålla makten.
+
Efter fälttåget mot Frankrike blir Stülpnagel 1940 ledare för den tysk-franska stilleståndskommissionen och arbetar aktivt i Petains anda för att ge fredsfördraget ett innehåll utifrån vilket det kan vaskas fram ett positivt samarbete mellan de båda länderna, socialt och ekonomiskt. Det misslyckades framför allt eftersom det visade sig omöjligt att mildra Hitlers frankofobi, hans Versaillekomplex och rasideologiska mål. När Italien kom med i kriget stod det klart att såväl Mussolini som Hitler förlorat all kontakt med politiska realiteter. Som tysk-preussisk soldat kunde Stülpnagel Tysklands militärhistoria, men flertalet officerskamrater tyckte att han var alltför kontemplativ. Stülpnagel var en Clausewitz-”elev” och stod därför främmande inför det militärstrategiska tänkandet hos A N Gneisenau och G L von Blücher. Lärdomarna från Clausewitz gjorde på ett tidigt stadium Stülpnagel till motståndare till Hitlers planer på ett fälttåg mot Moskva.
”Det finns onekligen situationer som kräver snabba moraliska ställningstaganden”, skriver Ernst Jünger. Sådant läge uppstod för de oppositionella officerarna under vintern 1941-1942. Stülpnagel hade med familj bosatt sig i Potsdam. Inte långt därifrån, i Lichterfelde, tjänstgjorde den av regimen hårt bevakade Ludwig Beck och vid arméstaben fanns åtskilliga preussare som var traditionalister, som Henning von Tresckow och Fabian von Schlabrendorff, vars lojalitet gällde Beck och ej Hitler. Man diskuterade hur landets fältmarskalkar kunde tänkas förhålla sig vid en statskupp och kom till slutsatsen att Fedor von Bock, som var ”enögd militarist”, inte kunde förväntas samarbeta medan däremot generalfältmarskalken Günther von Kluge ansågs pålitlig, vilket dock skulle visa sig vara en felbedömning.
Efter ankomsten till Paris fick Stülpnagels intellektuella sida övertaget. Dessutom tyngdes han av sorger och motgångar; de faustska dragen i karaktären framträder allt tydligare när han dras in i det alltmer irrationella och demoniska skeendet. Stülpnagel förvandlas till en Hamletfigur, en tragisk gestalt som inte förmår upprätthålla auktoriteten gentemot SS och SD; han får allt svårare fatta avgörande beslut. Å andra sidan kan han under två och ett halvt år ostört ägna sig åt att planera den beslutade statskuppen. Ernst Jünger som ingick i Stülpnagels stab skriver i dagboken om dessa ”komfortens kulisser”, där generalen i sitt högkvarter i Hotel Majestic under kvällar och nätter samlar kring sig författare, filosofer och vetenskapsmän.
Carl-Heinrich von Stülpnagel och Claus von Stauffenberg möttes i Bamberg den den 6 januari 1944. Båda var produkter av det preussiska officersideal som formats 1810. Som nationalister i Goethes och Humboldts anda hade de funnit sitt ideal i Ludwig Beck. Till skillnad från Erwin Rommel var de redan vid den här tidpunkten övertygade om att en statskupp innebar att Hitler måste dödas. Stülpnagel menade att Rommels och Kluges effektiva agerande under själva aktionen var avgörande för om kuppen skulle lyckas eller ej. Emellertid anfölls Rommel under en bilresa den 17 juli av engelskt jaktflyg och skadades allvarligt. I praktiken var han satt ur spel vid den planerade statskuppen.
Attentatet misslyckades i sin helhet men i Paris fullföljdes planerna och 1 200 SS- och SD-män arresterades. Stülpnagel kontaktade Kluge och dennes ställningstagande blev avgörande för den kommande utvecklingen. När besked kom från Berlin att Hitler överlevt Stauffenbergs attentat bröt Kluge sitt löfte om medverkan vid statskuppen.
Stülpnagel beordrades till Berlin. Med sin ordonnans och chaufför tog han omvägen via Maaskanalen, åtta kilometer nordväst om Verdun. Han gick ut i vattnet och sköt sig men räddades av de båda soldaterna, fördes till sjukhus, opererades – räddades till livet men blev totalt blind. Efter att ha placerats i koncentrationslägret Ravensbrück ställdes han inför specialdomstol i Berlin den 30 augusti 1944 och dömdes till döden. Han var den tjugoförste av 20-juli-männen som fördes till slaktkrokarna och galgen i Berlin-Plötzensee.
Under nätterna före den 20 juli 1944 skrev Stülpnagel några Gedanken där han frågar sig om ”också lidandet är meningsfullt”, en avgörande moralisk frågeställning för dessa revolterande officerare – terrorister enligt Hitlers vokabulär - som var övertygade om att vad de beslutat sig för att genomföra – att mörda tyrannen – även hade metafysisk betydelse.
Artikeln tidigare publicerad i bl a Barometern den 29 november 1989. Här redigerad.
Litteraturtips: Heinrich Bücheler Carl-Heinrich von Stülpnagel. Soldat – Philosoph – Verschwörer. Ullstein Verlag, Berlin 1989.
Collaget föreställer: 1) Studenten (1903) Stülpnagel (Faust) med systern Elisabeth (Gretchen) framför slottet Tann/Rhön; 2) Stülpnagel ca 1940; 3) Alfred Hrdlicka: Plötzenseer Totentanz 1969-1972.
STÜLPNAGEL – TERRORIST I TREDJE RIKET
När Hitler inser att attentat mot honom den 20 juli 1944 i väsentliga delar organiserats i Paris av överbefälhavaren för det ockuperade Frankrike, generalen Carl-Heinrich von Stülpnagel, fräser Führern till Alfred Jodl och Walter Warlimont: ”Jag kan se hur den där dumskallen sitter i Paris och inte sysslar med annat än att underminera hemmafronten. Det är svinaktigt! Jag ville aldrig ha honom i Paris. Det vet ni…”.
Om denne attentatsman, terrorist med dagens vokabulär, talas det sällan, trots att namnet är känt, ja välkänt. Åtskilliga oppositionsmän under det tredje rikets tid var och är fortfarande kända endast med sina täcknamn. Orsaken till att det kan vara svårt få ett samlat grepp kring oppositionen mot Hitlertyskland beror delvis på dessa anonyma terrorister, men framför allt på motsättningarna mellan å ena sidan officerarna kring Stülpnagel, Ludwig Beck och Claus Schenk von Stauffenberg och civilisterna kring Carl Friedrich Goerdeler och jesuitpatern Alfred Delp.
Stülpnagel var en ”man av gamla skolan”, egensinnig och med en ”kulturprofil” som var förutsättningen för denne konservative generals opposition gentemot den nationalsocialistiska regimen. Carl-Friedrich von Weizsäcker fick 1942 ett brev från Stülpnagel där denne ber honom komma till Paris för att tala om relationen mellan kvantmekanik och filosofen Kant. Stülpnagel personifierade vad Madame de Staël skrev 1810 om den preussiske officerens två ansikten, det militära och det filosofiska.
+
Carl-Heinrich von Stülpnagel föddes 1886 i en brandenburgsk släkt som sedan 1300-talet tjänat Mecklenburg, Pommern och Preussen som soldater och tjänstemän. Fadern var generallöjtnant och mot slutet av karriären kejsarens representant i Frankfurt am Main. Sonen placerades i det berömda Lessing-gymnasiet. Vid examen efter nio års skolgång fick han högsta betyg i grekiska, latin, franska, engelska, tyska, fysik, matematik, botanik, zoologi, historia och litteratur. Senare lärde sig Stülpnagel ryska och italienska. Klassikerna Goethe och Lessing fick ett avgörande inflytande för hans religiösa och stoiska livssyn: han kunde första delen av Goethes Faust utantill.
Som officer upplevde Stülpnagel första världskrigets tragik med Moltkes, Falkenhayns och Hindenburg/Ludendorffs katastrofala strategi. Världens kanske bäst utbildade armé gick mot total katastrof under vintern 1917-1918. Kejsarriket och den i sig märkliga bismarcksta statsformen upplöstes därför att militära och civila ledare inte kunde samordna aktionerna för en ”anständig fred”. Stülpnagel, en i sociala sammanhang ”ensam människa”, med en rojalistiskt konservativ attityd, blev under Weimarrepubliken en sk ”förnuftsrepublikan”, upplevde Friedrich Eberts, Walther Rathenaus och Gustav Stresemanns död som en fruktansvärd katastrof för Tyskland.
+
Det förnedrande Versaillefördraget 1918 provocerade också Stülpnagel till att arbeta för ett framtida industriellt och militärt stark Tyskland. När Ludwig Beck 1933 publicerade den epokgörande handboken Truppenführung var Stülpnagel med sina erfarenheter som infanterist en av medarbetarna. Han tjänstgjorde då i Dresden där ytterligare två av de senare sammansvurna terroristofficerarna placerats, Hans Oster och Friedrich Olbricht.
Maktväxlingen 1933 påverkade starkt filosofsoldaten Stülpnagel. Johannes Gottfried Herder har sagt att ”världens största förändringar har gemomförts av halvt vansinniga” ledare: Stülpnagel såg på nära håll Stalins framfart i Sovjetunionen och förstod redan 1934 att Hitler visade sitt sanna ansikte under den interna NSDAP-konflikt då den homosexuelle Ernst Röhm, som propagerade för en ”permanent revolution”, mördades på Führerns order. Under Kristallnatten skrev Stülpnagel i Notizen zur augenblicklichen militärpolitischen Lage att ”en väpnad konflikt under den närmaste tiden försätter Tyskland i ett läge än mer ogynnsamt än 1914”. John McCloy menar att Stülpnagel på ett tidigt stadium såg nationalsocialismen som ett moraliskt och religiöst olösligt lojalitetsproblem mellan Gud och den världsliga makten.
Under sommaren 1934 ansluter sig till Stülpnagel till andra oppositionella officerare, bl a Kurt Hammerstein-Equord, Erwin von Witzleben och Erich Hoepner och 1937 kontaktas de av två civilister som distanserat sig till regimen, industriministern Hjalmar Schacht och överborgmästaren i Leipzig, Carl Friedrich Goerdeler. Man planerar att fängsla Hitler, men mötet i München mellan diktatorn och Neville Chamberlain, Edouard Daladier och Mussolini gör det hela politiskt omöjligt. Officerarna uppfattar Münchenöverenskommelsen som västmakternas hjälp till Hitler att behålla makten.
+
Efter fälttåget mot Frankrike blir Stülpnagel 1940 ledare för den tysk-franska stilleståndskommissionen och arbetar aktivt i Petains anda för att ge fredsfördraget ett innehåll utifrån vilket det kan vaskas fram ett positivt samarbete mellan de båda länderna, socialt och ekonomiskt. Det misslyckades framför allt eftersom det visade sig omöjligt att mildra Hitlers frankofobi, hans Versaillekomplex och rasideologiska mål. När Italien kom med i kriget stod det klart att såväl Mussolini som Hitler förlorat all kontakt med politiska realiteter. Som tysk-preussisk soldat kunde Stülpnagel Tysklands militärhistoria, men flertalet officerskamrater tyckte att han var alltför kontemplativ. Stülpnagel var en Clausewitz-”elev” och stod därför främmande inför det militärstrategiska tänkandet hos A N Gneisenau och G L von Blücher. Lärdomarna från Clausewitz gjorde på ett tidigt stadium Stülpnagel till motståndare till Hitlers planer på ett fälttåg mot Moskva.
”Det finns onekligen situationer som kräver snabba moraliska ställningstaganden”, skriver Ernst Jünger. Sådant läge uppstod för de oppositionella officerarna under vintern 1941-1942. Stülpnagel hade med familj bosatt sig i Potsdam. Inte långt därifrån, i Lichterfelde, tjänstgjorde den av regimen hårt bevakade Ludwig Beck och vid arméstaben fanns åtskilliga preussare som var traditionalister, som Henning von Tresckow och Fabian von Schlabrendorff, vars lojalitet gällde Beck och ej Hitler. Man diskuterade hur landets fältmarskalkar kunde tänkas förhålla sig vid en statskupp och kom till slutsatsen att Fedor von Bock, som var ”enögd militarist”, inte kunde förväntas samarbeta medan däremot generalfältmarskalken Günther von Kluge ansågs pålitlig, vilket dock skulle visa sig vara en felbedömning.
Efter ankomsten till Paris fick Stülpnagels intellektuella sida övertaget. Dessutom tyngdes han av sorger och motgångar; de faustska dragen i karaktären framträder allt tydligare när han dras in i det alltmer irrationella och demoniska skeendet. Stülpnagel förvandlas till en Hamletfigur, en tragisk gestalt som inte förmår upprätthålla auktoriteten gentemot SS och SD; han får allt svårare fatta avgörande beslut. Å andra sidan kan han under två och ett halvt år ostört ägna sig åt att planera den beslutade statskuppen. Ernst Jünger som ingick i Stülpnagels stab skriver i dagboken om dessa ”komfortens kulisser”, där generalen i sitt högkvarter i Hotel Majestic under kvällar och nätter samlar kring sig författare, filosofer och vetenskapsmän.
Carl-Heinrich von Stülpnagel och Claus von Stauffenberg möttes i Bamberg den den 6 januari 1944. Båda var produkter av det preussiska officersideal som formats 1810. Som nationalister i Goethes och Humboldts anda hade de funnit sitt ideal i Ludwig Beck. Till skillnad från Erwin Rommel var de redan vid den här tidpunkten övertygade om att en statskupp innebar att Hitler måste dödas. Stülpnagel menade att Rommels och Kluges effektiva agerande under själva aktionen var avgörande för om kuppen skulle lyckas eller ej. Emellertid anfölls Rommel under en bilresa den 17 juli av engelskt jaktflyg och skadades allvarligt. I praktiken var han satt ur spel vid den planerade statskuppen.
Attentatet misslyckades i sin helhet men i Paris fullföljdes planerna och 1 200 SS- och SD-män arresterades. Stülpnagel kontaktade Kluge och dennes ställningstagande blev avgörande för den kommande utvecklingen. När besked kom från Berlin att Hitler överlevt Stauffenbergs attentat bröt Kluge sitt löfte om medverkan vid statskuppen.
Stülpnagel beordrades till Berlin. Med sin ordonnans och chaufför tog han omvägen via Maaskanalen, åtta kilometer nordväst om Verdun. Han gick ut i vattnet och sköt sig men räddades av de båda soldaterna, fördes till sjukhus, opererades – räddades till livet men blev totalt blind. Efter att ha placerats i koncentrationslägret Ravensbrück ställdes han inför specialdomstol i Berlin den 30 augusti 1944 och dömdes till döden. Han var den tjugoförste av 20-juli-männen som fördes till slaktkrokarna och galgen i Berlin-Plötzensee.
Under nätterna före den 20 juli 1944 skrev Stülpnagel några Gedanken där han frågar sig om ”också lidandet är meningsfullt”, en avgörande moralisk frågeställning för dessa revolterande officerare – terrorister enligt Hitlers vokabulär - som var övertygade om att vad de beslutat sig för att genomföra – att mörda tyrannen – även hade metafysisk betydelse.
Artikeln tidigare publicerad i bl a Barometern den 29 november 1989. Här redigerad.
Litteraturtips: Heinrich Bücheler Carl-Heinrich von Stülpnagel. Soldat – Philosoph – Verschwörer. Ullstein Verlag, Berlin 1989.
Collaget föreställer: 1) Studenten (1903) Stülpnagel (Faust) med systern Elisabeth (Gretchen) framför slottet Tann/Rhön; 2) Stülpnagel ca 1940; 3) Alfred Hrdlicka: Plötzenseer Totentanz 1969-1972.
Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2008.
Posts
No comments:
Post a Comment