FÖRSTA VÄRLDSKRIGET IDAG

'
Bo I. Cavefors
FÖRSTA VÄRLDSKRIGET IDAG

Naturligtvis är nyhetstelegrammen om striderna i Afghanistan, Irak, Sudan, osv, tendensiösa. Den till offentliga medier hänvisade allmänheten vet föga om det verkliga händelseförloppet: vilka förhandlingar sker bakom ”lyckta dörrar”, vem eller vilka har den verkliga makten. Varför biter sig västvärlden så envist fast i Afghanistan, trots att man får stryk, århundrade efter århundrade?

All historieskrivning är tendensiös och ger bara en skärv av verkligheten. Inte ens när hemliga arkiv öppnats blir materialet komplett. Personliga relationer, ömsesidiga hänsynstaganden makthavare emellan, aldrig offentliggjorda eller i agendan nedtecknade ambitioner, hat och kärlek, är kanske den verklighet som mer än undertecknade överenskommelser, traktat och statshandlingar, är den sanna historien. Det gäller även Tysklands 1900-talshistoria.

Dessutom: all historieskrivning revideras, så även den historieskrivning där Tyskland ensamt anklagas som ansvarigt för 1900-talets båda världskrig. Den historiesyn som utgår ifrån att endast Tyskland var en aggressionsmakt i det storpolitiska spelet före 1914 missar poängen i att världen då fortfarande i stort sett styrdes av ett fåtal dynastier, i Kina, i Japan, i Ryssland, i det Ottomanska riket, i Österrike-Ungern, i Tyskland, i Storbritannien, i Spanien, i Belgien, i Nederländerna. Bland ”stormakterna” [med koloniala strävanden och strategier] var det egentligen endast Frankrike och USA som hade, relativt sett, folkvalda styrelseformer. De afrikanska imperierna, tex Ghana, var sedan länge sönderslagna, kulturerna förintade, traditionerna glömda, historien utraderad av just dessa europeiska och asiatiska stormakter [inkluderande historiker, politikideologer, religiösa samfund, det ”multinationella kapitalet”, med flera] som såg första världskriget som den sista och avgörande striden för vilken konstellation som skulle bli framtidens ”världsmakt”, det nya ”romarriket”.

Hur denna strid om ekonomisk och politisk makt, om religiös makt, om dynastiernas framtid, såg ut från tyskt håll, skildras föredömligt sakligt i en bok av Günter Mai, Das Ende des Kaiserreichs. Politik und Kriegführung im Ersten Weltkrieg (dtv, München 1989). Vad som saknas i boken är statistiskt material om världshandelns utveckling som visar att såväl det kejserliga som det hitleristiska Tyskland expanderade våldsamt åren före de båda världskrigen och utgjorde ett reellt hot mot den hårdföra amerikanska (USA) industrialiseringen och mot Storbritanniens makt över sjötransporterna. Med andra ord: hur reagerade Storbritannien och USA när man såg sin handelspolitiska särställning allvarligt hotad? Även i Asien hotades de handelspolitiska bastionerna: Japan hade efter rysk-japanska kriget målmedvetet expanderat politiskt och industriellt och ingen kunde missta sig på att Kina en dag skulle bli också en ekonomisk stormakt. Indien var en av Storbritannien medvetet destabiliserad kontinent sedan man slagit sönder den gamla regionala infrastrukturen för att skapa en nationell identitet, vilket naturligtvis misslyckades.

Men, framför allt, hur reagerade Storbritannien och USA på hotet från Tyskland? Svaret på den frågan är en av nycklarna för att rätt analysera bakgrunden till de båda världskrig där Tyskland varit den på kort sikt förlorande parten, men på längre sikt segraren. Trots katastroferna från 1890-talet till 1945 utvecklades Tyskland ekonomiskt och socialpolitiskt konstant. Trots åtta miljoner döda och tjugo miljoner invalidiserade under första världskriget har Tyskland, oavsett vilken politisk regim som styrt landet (inkluderande DDR), kontinuerligt byggt ut det högindustrialiserade samhällets sociala institutioner. Den tyska välfärdsstatens mål var desamma under kejsartiden, under Weimarrepubliken, under nazitiden och under de skiftande regeringarna efter 1945.

+

Mussolinis marsch mot Rom 1922 och Hitlers kuppförsök 1923 var aktioner avsedda bryta ett onormalt tillstånd av apati, av socialt och ekonomiskt virrvarr. 1914 inleddes det andra europeiska trettioåriga kriget, ett krig som slutade i totalt kaos för hela kontinenten, krigförande och icke-krigförande, men där Tyskland trots störst förluster lyckats hävda sig bäst gentemot USA och Sovjetunionen. Hur kommer det sig?

1914 och årtiondena dessförinnan var krigsentusiasmen enorm. I Berlin marscherade slottsvaktens musikkår förbi franska ambassaden och spelade Pariser Einzugsmarsch. Vid krigsutbrottet hyllade hundratusentals medborgare kejsaren medan endast ett fåtal deltog vid socialdemokraternas antikrigsdemonstrationer. För många innebar kriget att vardagens tristess avlöstes av engagemang och spänning. Vänsterförfattaren George Heym skrev den 6 juli 1910 i dagboken att det var lika tråkigt då som det förmodligen varit 1820: ”Det är alltid samma sak, långtråkigt, långtråkigt, långtråkigt. Bara det sker något snart som bryter denna fadda, trista vardag”. Åtskilliga intellektuella tyskar suckade i samma tonart. 1910 menade Oskar Kokoschka att Europa befann sig i ett patologiskt tillstånd. Futuristerna hävdade att ett krig gjorde världen frisk och värd att leva i. 1914 menade Hermann Hesse att kriget som just brutit ut ”rensar luften”, att det ”gör folket gott”, att det ”renar och förenar”. 1913 sökte sig tonåringen Ernst Jünger till franska Främlingslegionen. Futurister, Kokoschka, Heym, Henne och Jünger var inte ensamma om denna entusiasm för ett kommande krig. Entusiasmen grep också sanna pacifister som Ernst Toller och konstnärerna Otto Dix och Max Beckmann. Till krigsentusiasterna hörde Rainer Maria Rilke, Erwin Piscator, Kurt Tuscholsky och socialdemokratiska ungdomsförbundets ledare som i ett uttalande bekräftade att ”när om några dagar tyska folket kallas under fanorna, då är också vi fosterländska”. I den socialdemokratiska Karlsruhetidningen Volksfreunde skrev man: ”Vi protesterar när man hävdar at proletariatet inte har ett fosterland det kan förlora”. Clara Zetkin erkände att man under rådande omständigheter måste acceptera kriget och proletärförfattaren Heinrich Lersch skrev en dikt som slutar med den klämmiga parollen att ”Deutschland muss leben, auch wenn wir sterben müssen”. Råare uttrycktes stämningen i en soldatvisa: ”Russischer Kaviar, / Französischer Sekt, / Deutsche Liebe, / Ei, wie das schmeckt!! - - - Jeder Stoss: ein Franzos“.

Den som tog det lugnast under månaderna fram till krigsutbrottet var den fatalistiske kejsaren, Wilhelm II, som i sista sekunden försökte förhindra att Luxemburg ockuperades genom att ringa Helmuth von Moltke och föreslå att trupperna förflyttades till ostfronten.

När kejsaren, assisterad av rikskanslern Theobald Bethmann Hollweg kl.19.00 sände ett telegram till släktingen i London, kung George, med en klart uttalad önskan om förhandlingar istället för krig, men kl.23.00 inte fått svar, svingade kejsaren slängkappan över axlarna, satte kurs mot sovrummet och sände iväg en sista spydighet till Moltke om att denne därefter kunde ägna sig åt det han högst av allt önskade, att kriga.

+

Under protester mobiliserades tysk förvaltning och industri. Finansmän och industrialister försökte undvika att den beordrade krigsproduktionen skulle påverka den civila produktionen. Man menade att krigets kostnader skulle bäras av den civila produktionens outnyttjade resurser, överkapaciteten. Trots denna avoga inställning lyckades krigsmakten vid uppmarschen mellan den 6 och 16 augusti 1914 få fram 843 bataljoner, 236 skvadroner, 693 fältartilleribataljoner och 92 tunga batterier med totalt 3 120 000 man. Samt 800 000 hästar.

Anfallskriget förvandlades omgående till ”helvetet vid Verdun”. Frankrike förlorade raskt 117 000 och Tyskland 282 000 man. Frankrike ersatte omgående de dödade soldaterna med nya rekryter medan Tyskland inte kunde flytta om trupperna som befann sig vid ryska gränsen, trots att tsaren redan vid krigets inledningsskede förlorat 110 000 man. Till råga på allt elände gick italienarna till offensiv mot österrikarna i norra Italien samtidigt som ryssarna bröt igenom vid den galiziska fronten där kejsaren av Wien redan förlorat drygt 200 000 man.

Första världskriget blir lätt till ett bollande med siffror om antalet döda soldater. För krigets utveckling mot katastrof för de centraleuropeiska stormakterna är emellertid den handelspolitiska mobiliseringen och sjöblockaden av minst lika stor betydelse. Det tyska ubåtskriget var inte en ensidig tysk krigsåtgärd. Storbritannien blockerade tysk import och export genom att strunta i den sjörättsliga överenskommelsen mellan de båda länderna från 1907-1909. Det förde med sig att tyskarna ansåg att endast ett intensifierat ubåtskrig kunde bryta motståndarens attacker mot fri handelssjöfart på internationella vatten. Det tyska ubåtskriget var ett försök till motblockad.

Den inrikespolitiska situationen i Tyskland förvärrades snabbt och ledde till arbetsmarknadsåtgärder och sociallagstiftningar som planerats före 1914 men som svårligen kunnat genomföras så snabbt under fredstid. Trots handelsblockaden ökade produktionen av viktiga varor, brunkol till 115,3 procent (1918) av 1913 års produktion. Råvaruförsörjningen sjönk inte drastiskt förrän 1918. 1919 var produktionen endast 43,1 procent av siffran för 1913. Trots detta lyckades Tyskland mer än fördubbla produktionen inom metallindustrin under perioden 1913-1918 (234 procent); samtidigt sjönk bostadsbyggandet till ett minimum, 4 procent 1918 av 1913 års kapacitet.

Trots de enorma förlusterna på slagfälten var första världskriget i hög grad ett industri- och handelskrig. Produktionsapparater och transportkapaciteter testades. Skadeståndet som segraren förväntades inkassera var inte endast ett uttryck för motståndarens moraliska underlägsenhet utan ett i sig eftertraktat byte. Andra världskriget var i sak ett fortsättningskrig. Redan efter separatfreden i Brest-Litovsk den 11 november 1918 mellan Tyskland och den nya ryska bolsjekvikregimen började kampen om östeuropa, de baltiska staterna och om tillgång till ett flertal Östersjöhamnar. Det kriget pågår fortfarande. I detta läge kan det av en svensk utrikesminister vara snudd på landsförräderi att äga aktier i ryska industrier som sysslar med gas, olja och liknande.


Artikeln publicerad i bl.a. Sundsvalls Tidning (14.12.1989). Här uppdaterad.


Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2008.
´