HITLERS STUDENTER

Bo I. Cavefors
HITLER OCH STUDENTERNA

Bok: Michael Grüttner Studenten im Dritten Reich. Verlag Ferdinand Schöningh, Paderborn 1995.

1900-talet präglas av aktiva studentrörelser. Till historien går såväl de smått tragiska sk sextioåttorna som de högeffektiva revoltörerna från mellankrigstiden.

Under decennierna mellan 1915 och 1935 knöts det starka band mellan radikalt konservativa studenter i flertalet europeiska länder. Mussolinis partikamrater bestod 1921 till 13 procent av skolelever. Bland rörelsens 125 hedersutnämnda hjältar var 33 studenter.

Innan spanska Falangen blev ett massrörelseparti 1936/1937 hämtades drygt hälften av medlemmarna från studentkårerna. Rumäniens Järngarde dominerades länge så starkt av studenter att det betraktades som en studentorganisation. Frontismus i Schweiz, Quislings Nasjonal Samling i Norge och Boleslaw Piaseckis ONR-falang i Polen, byggdes upp med stundenter som främsta tillskyndare. Också den 1932 grundade finländska IKL, Fosterländska Folkrörelsen, var starkt beroende av den akademiska världen.

I Weimarrepubliken utgjorde studenterna det politiska avantgardet, framför allt inom de nationalistiska rörelserna. Mellan 1928 och 1933 rekryterades vid universitet och högskolor stora skaror medlemmar till nationalsocialistiska NSDStB, Nationalsozialistischer Deutscher Studentenbund.

+ + +

I populärlitteratur och i vetenskapliga verk framställes det nationalsocialistiska Tyskland som ett samhälle helt underordnat en allsmäktig partiapparat; partiet förvandlade medborgarna till passiva objekt.

Denna totalismteoretiska historieskrivning, som dominerat offentlig debatt sedan 1945, må möjligen kännas trygg för den som aldrig fruktar framtiden, men den är, tyvärr, vansklig därför att regimens mest framgångsrika repressionsapparater hade stort stöd inom befolkningen. Gestapo, en förhållandevis underbemannad organisation, var destruktivt framgångsrik inte därför att man, som i det senare DDR, förfogade över en oöverskådlig armé hemliga agenter, utan därför att man skickligt byggde vidare på människors avundsjuka, fiendskap och intolerans.

För att kunna förverkliga sina idéer och sin praktiska politik var Hitler hänvisad till massornas lojalitet. Lojalitet vinner ingen härskare med hjälp av partipiskan.

NS-regimen var faktiskt ingen operettdiktatur, trots Görings uniformsfetischism, och Hitlers mål var inte att förvandla medborgarna till slavar. Istället fiskade diktatorn med brett utlagda nät i framför allt arbetarklassens kvarter, på fabriksgolven och i gruvorna. Majoriteten tyskar övertalades att om inte älska så dock acceptera regimen genom en skickligt formulerad och framförd propaganda. Anpassning av det politiska budskapet och av politiska åtgärder till medborgarnas acceptansnivåer, gällde även nationalsocialisternas utbildningspolitik. Det dokumenteras eftertryckligt i Michael Grüttners bok om studenterna i Tredje Riket.

+ + +

Grüttner, född 1953 och vid bokens publicering 1995 historiedocent vid Universität Berlin, lägger fram en till synes outsinlig källa av tidigare obearbetat och opublicerat material, statistik, protokoll, anföranden, medlemsförteckningar, och så vidare.

Ofta förklaras NS-regimens framgångar och motgångar med hänvisning till Hitlers prioriteringar och till diktatorns komplicerade personlighet. Detta är helt korrekt när det gäller att analysera, belysa och bedöma den förda utrikespolitiken, krigföringen och mycket annat, men är totalt irrelevant vad gäller undervisningen vid universitet och högskolor. Hitlers inaktivitet vad gäller detta område innebar emellertid inte att det fanns luckor i hans diktatoriska makt, eller att bristen på kunskaper inom undervisningsområdet försvagade hans maktposition. Tvärtom. Vid de få tillfällen Hitler säger sin åsikt följes den minutiöst, som när 1934 gemensamma sovsalar förbjudes i studenthemmen, eftersom nattlig sovsamvaro lätt kunde leda vidare till homosexuell aktivitet.

Alltså: även utan Hitlers personliga medverkan lyckas nationalsocialisterna entusiasmera den elitära delen av Tysklands befolkning. Men trots nationalsocialisternas valframgångar vid studentvalen 1931/1932 skrev endast 5 procent av totala antalet studenter in sig som medlemmar i NSDStB. Detta förändras drastiskt efter Hitlers makttillträde 1933. Den tidigare valboskapen träder fram ur vallokalernas dunkel. Dock: redan 1935 börjar NSDStB:s kräftgång och det beror på studentledarnas maktspråk och maktanspråk. Som tidigare, som då och som senare visade sig studenter vara skickliga som politiska entrepenörer, men dåliga förvaltare av vunna segrar.

Historiskt sett: trots motgångar inom egna led påverkar studentrevolter samhället totalt. Efter befrielsekriget 1813/1814 utvecklas Burschenschaft, och efter 1840 studenternas Progress, till att bli den liberala borgerlighetens avantgarde. Studentrevolterna 1967/1968 präglade Förbundsrepubliken Tysklands politiska och intellektuella liv fram till 1989.

Även vänsterinriktade studentrevolter driver ofta utvecklingen åt höger. På 1880-talet vänder radikala studenter ryggen åt liberalismen och åt de professorer som envisas med att försvara liberala ideal. I stället agerar de för en ny nationalism, ofta inkluderande klart uttalad antisemitism. Men även om andan inom studentkorporationerna var antisemitisk, tillhörde det undantagen att judar inte antogs som medlemmar. Efter 1933 skulle de ”Gamla Herrarna”-korporationerna bli en av de sista bastionerna där judar som en gång varit studenter, inte uteslöts förrän påtryckningarna blev övermäktiga. När nationalsocialisternas studentförbund totalt faller samman under de sista krigsåren, visar det sig att Burschenschaft och de ”Gamla Herrarnas” kamratlojalitet lyckats övervintra och på nytt kan träda i funktion.

När gamla nazikämpar efter maktövertagandet 1933 nostalgiskt såg tillbaks på Weimarrepubliken, framställde de sig gärna som en handfull nationalsocialistiska studenter kämpande i motvind mot likgiltiga professorer och studentkamrater. Den beskrivningen återger inte verkligheten. Fem år efter starten 1926 var NSDStB den starkaste studentföreningen vid flertalet universitet och högskolor. Dit nådde man genom demokratiska val där valdeltagandet pendlade mellan 60 och 80 procent och där Hitlers lärjungar predikade antikapitalism och socialism. 1925 skriver Wilhelm Tempel, NSDStB:s grundare, till Hitler och kräver att partiet måste intensifiera kampen mot ”företagarnas profitbegär” för att skapa bättre levnadsvillkor för arbetarna, samt att man måste strida ”skuldra vid skuldra” med socialdemokraterna för att krossa de konservativa krafternas ”monarkistiska tendenser”.

Genomgående visar nationalsocialisternas studentförbund en starkt antiborgerlig profil. Tempel talade också om den borgerliga ”Kastengeist” som präglade studentkorporationerna och Burschenschaft. Sådana klassorganisationer måste slås sönder och samman så att de högre utbildningsanstalterna kan öppnas för arbetarklassen.

+ + +

Vid universiteten ansågs NSDStB som ”mycket rött, proletärt och oakademiskt”. 1928 fick nationalsocialisterna 12 procent vid studentkårsvalen medan NSDSAP inte ens kom upp till 3 procent vid riksdagsvalen. Nya krav NSDStB ställde var att undervisningen och vetenskaplig forskning skulle ”tjäna tyska folket”, att man skulle inrätta lärostolar för undervisning om nationalsocialismens ideologiska världsbild, samt att judar skulle förbjudas studera vid högre läroanstalter. Därvidlag använde man sig av förfalskad statistik för att ge intryck av att den akademiska undervisningen vilade i ”judarnas händer”, att 75 procent av läkarna och 40 procent av universitetsprofessorerna var judar.

Den propagandan gick hem.

Varför? Grüttner lyckas vaska fram några av skälen.

1914, strax före första världskrigets utbrott, fanns vid tyska universitet och högskolor 79.304 studenter. 1931 hade antalet stigit till 130.010. En ökning med 74 procent. Ökningen kan förklaras demografiskt. Efter 1918 fick barn inom befolkningsgrupper som tidigare varit uteslutna från högre utbildning, sin chans. Framför allt ungdomar från medelklassen, barn till lägre tjänstemän och anställda, som 1931 utgjorde 37,7 procent av totala antalet studenter och därmed var fler än ungdomarna inom den tidigare största gruppen studenter, som kom från den ”gamla medelklassen”, det vill säga, från klassiska småborgarhem, högre tjänstemän, läkare, präster, osv. Dessutom ökade antalet kvinnliga studenter från 6,7 procent 1914 till 18,8 procent 1931/1932.

Samtidigt som universitet och högskolor öppnades för barn från samhällsklasser vilka tidigare varit underrepresenterade, hårdnade akademikernas arbetsmarknad. I början av 1930-talet utbildades tre gånger fler studenter än arbetsmarknaden kunde svälja. Det är i denna situation Tempel 1926 ser det som orimligt att judarna, som, säger han, utgör 2 procent av befolkningen skall lägga beslag på 25 procent av universitets- och högskoleplatserna. Men Tempels siffror var falska. Andra uppgifter visar att 1930 utgör judarna 0,9 procent av Tyska Rikets befolkning och att de tar upp 4,3 procent av platserna vid universitet och högskolor. Även dessa siffror är missvisande, menar Grüttner, eftersom siffrorna endast anger antalet judar som också religiöst bekände sig till judendomen, ej de judar som ”sekulariserats” eller som konverterat till kristendomen.

Resultet: det är praktiskt taget omöjligt att fastställa exakt relation mellan det totala antalet judar och antalet judar inskrivna vid högre läroanstalter i Tyska Riket mellan 1914 och 1933. Grüttner påpekar att denna elitismantisemitism, eller universitetsantisemitism, inte var något som endast drabbade Tyskland. Den förekom i en rad andra länder, ”till exempel i USA och Sverige, men framför allt i östeuropa”. I Ungern, Rumänien och Polen reducerades det antal judar som tilläts studera vid universitet och högskolor. Vid inskrivningen i dessa länder förekom regelbundet oroligheter. Under Weimartiden var läget i Tyskland förhållandevis moderat.

De nationalsocialistiska studenterna agerade med den självsäkerhet som tillkommer dem som vet med sig att de agerar rätt i det historiska ögonblick de tror kommer att för all framtid förändra världen. Därför riktade de det grova artilleriet mot professorskåren som grupp. Kritiken kom därigenom även att drabba konservativa, för att inte säga reaktionära, professorer som också de önskade Weimarrepubliken till helvetet: av NSDStB-funktionärer klassades dessa ”reaktionärer” som politiskt opålitliga.

Spektakulära aktioner som bokbränning och liknande, som studenterna genomförde, men som, hävdar man allt som oftast, planerades på ”högre ort”, menar Grüttner det idag finns tillräckligt med hållbara bevis för att det var studenternas egna påhitt. Goebbels propagandabild av nazistaten som en centralistiskt styrd Führerstat, saboterades av de ivriga studenterna. NS-staten präglades i själva verket av kaos, det brast ordentligt i koordinationen mellan makthavarna och diverse kompetensområden som vetenskap, industri, finans, osv.

Den nationalsocialistiska statens maktstruktur öppnade möjligheter för egeninitiativ. Åtskilliga tyskar ansåg sig vara kreativa entrepenörer inom diverse områden och utnyttjade den politiska osäkerheten inom NSDAP för att etablera egna smådiktaturer. Det höll så länge ingen ledande makthavare befarade sviktande lojalitet gentemot ”dem Führer”. Studentförbundet utnyttjade detta kaos. Aktiviteterna maximerades 1933, då studenterna blev en maktfaktor som accepterades, i varje fall tolererades av statsapparaten därför att denna inte förfogade över tillräckliga kontrollmöjligheter och lagskrivna repressionsåtgärder. Därför strukturerades en nationalsocialistisk politik för den högre undervisningen först 1935/1936. Man försökte genomföra undervisningens nazifiering genom att partiets totalitetsanspråk på all vetenskap accepterades. Samtidigt skedde en omfördelning av studenantalet vid olika fakulteter: teologi- och juridikstudenternas antal minskade kraftigt medan medicinstudenternas antal ökade. Under krigsåren var drygt 50 procent av det totala antalet studenter, medicinare.

+ + +

De gamla Burschenschaften och ”Alten Herren”-korporationerna övervintrade, förbudet mot mensur skrotades. Bakgrunden till nationalsocialisternas misslyckanden med att omstrukturera den högre undervisningen berodde framför allt att alltför mycken kraft gick åt att förbereda och att föra krig. Det primära utbildningsintresset under regimens sista fem år koncentrerade till ambitionerna att producera så många läkare som möjligt. Vid fronterna var det kronisk brist på sjukvårdspersonal. Hitler, Hess och Rosenberg kopplades därför bort från inflytandet över universitet och högskolor. Wehrmacht tog över, dels för att pressa fram fler läkare men också för att garantera att soldaterna genom långtidspermissioner kunde fortsätta avbrutna studier även vid andra fakulteter än de medicinska. I detta realpolitiska agerande, bort från ideologistyrd undervisning till mer civila förhållanden, i krigsmaktens regi, förklarar också varför gamla korporationer – och mensurlagen – åter tilläts vid universitet och högskolor.

Michael Grüttners bok har inte förlorat i aktualitet idag, tolv år efter publiceringen. Vem, eller vilka krafter, styr över den akademiska utbildningen? Politiker? Finans- och industrivärld? Fristående akademiker? Vågar de som anser sig företräde de fristående akademikerna ta strid med politikervärlden, med finans- och industrivärden?



Artikeln tidigare publicerad i Sundsvalls Tidning (redaktör: Curt Bladh), 27 augusti 1995. Här obetydligt aktualiserad.


Copyright©Bo I. Cavefors 1995, 2007.