SADO-MASOCHISM alternativt DET ANDROGYNA



Bo I. Cavefors

SADO-MASOCHISM
och alternativet
DET ANDROGYNA

För att uppnå verklig sexuell och religiös harmoni har sado-masochistisk praxis

i alla tider och i alla kulturer varit vanlig bland sensuellt sensibla människor. Detta gäller såväl i den gamla barbariska antiken som bland afrikanska folk, hos öknens beduiner, i Asien och i Europa.

Såväl förr som i nutid. I nutid har tyvärr sado-masochism alltmer kommit att uppfattas som en sexuell variant praktiserad av skäggiga och överviktiga män på motorcykel, möjligen villiga närma sig det vilda tillståndet i form av hembakad Tigerkaka. I denna artikel talas det om en annan form av s/m.

Av hänsyn till statsreson och statsreligioner har glädjen i att plåga och i att bli plågad, i att piska och i att känna den snärtiga piskan på sin egen kropp, understundom undertryckts av maktens lakejer. Samtidigt som makthavarna själva, kvinnor och män, gärna frotterat sig med nakna kroppar, läder, kedjor och piskor. Men det förefaller som om sado-masochism bättre accepterats som en folklig företeelse under religiöst och politiskt rigida perioder i asiatiska länder, i arabvärlden och i Afrika än under motsvarande perioder i den kristna västvärlden. Dock, det finns undantag också bland allmogen, framför allt naturligtvis den berömde Markisen, men han är inte ensam, det räcker att nämna 1900-talsförfattaren Georges Bernanos som i romanen Under djävulens färla diskuterar sado-masochistisk praxis som en del av religiös extas när han låter byprästen Donissan plåga sig själv som botgöring. Nåd genom plåga. Bernanos skriver: "Från armhålorna ända ned till höfterna var kroppen insnörd i en styv botgörartröja av grovt tageltyg. - - - Av den outhärdliga skavningen mot tageltröjan var den sönderbränd som av ett frätande ämne; överhuden var på sina ställen alldeles borta, på andra höjde den sig som i blåsor, stora som en hand, och den var som ett enda stort sår, ur vilket en blodblandad vätska sipprade fram". Donissans Ångest inför sin otillräcklighet att gå Guds vilja till mötes, är ett nådens tecken som visar att denne bondpojk, denna barnsliga bypräst som själv aldrig finner frid, av Gud är utsedd att ge sina medmänniskor frid och tröst. Donissan är fast besluten att medvetet använda våldet, det verbala och det fysiska, för att förvandla Synd till Nåd, som när han tar en metallkedja och låter den vina på sin nakna rygg. Vid de första slagen sipprar endast några få bloddroppar fram men snart rinner blodet i en strid röd ström. Donissan svänger kedjan över huvudet och kedjan slingrar sig som en orm kring hans nakna kropp. Han slår jämnt och regelbundet. Den svidande smärtan och blodet rinner ner över hans höfter. Det känns som en "fruktansvärd smekning". Kedjan slår mot hans bröst och sista länken träffar strax under högra bröstvårtan och det med sådan kraft att en köttslamsa slites loss "som ett spån under hyveln".

Inte ens i hus och lägenheter i även de mest socialt acceptabla kvarter vet vi vad som verkligen sker bak nerdragna rullgardiner. Däremot är det helt klart att i storstäder som London, New York, Rom och Tokyo finns det större möjligheter till sado-masochistisk gruppverksamhet än i miljöer vilka lättare kan kontrolleras av familj, grannar och annan omgivning.

Om sado-masochism, med piskan och det manliga könsorganet, kuken, i centrum för detta ömsesidiga givande och tagande, har den brittiske etnologen och kirurgen Michael Paiget skrivit en utomordentligt intressant och välillustrerad historik (Religious genitorture. The Rose Panther Books, Publishers, London 1996. 342 s. ill., inb.). Paiget, som själv är bisexuell, men i huvudsak bög, sysslar emellertid endast med ämnet sado-masochism män emellan och mellan män och snart vuxna pojkar. Författaren behandlar ingående, med utgångspunkt i det klassiska Grekland, hur vuxna män och pojkar genom historien, i olika kulturer och under helt skilda sociala och historiska förutsättningar, älskat varandra, haft sexuella relationer, alltifrån kyssar och smek till avancerade knull, avsugningar och relationer som herre/slav. Att beskriva den lesbiska och heterosexuella sado-masochismen överlåter författaren till andra.

I ärlighetens namn vil jag emellertid meddela följande. "Recensionen" av Michael Paigets "bok" publicerades (i något annan och kortare version i den tryckta versionen av Svarta Fanor Nr.16-17-18, januari 1997). Men denne författare har aldrig existerat och följaktligen har den nämnda boken aldrig skrivits, än mindre publicerats. Men jag tyckte det var ett trevligt sätt att presentera materialet, sado-masochistisk praxis, genom att presentera propåerna som hämtade ur en bok. Dock: personen Paiget är inte gripen ur luften. Denne kirurg existerar verkligen. Han skriver visserligen inga läroböcker i ämnet sado-masochism men är en väldigt sympatisk s/m-expert. Hade han varit intresserad av att skriva böcker kunde han ha skrivit den omnämda "boken"! Michael, sjuttio år, drygt, är fortfarande en mycket vacker man, aktiv, skär fortfarande i patienter, samlar konst, läser, sportar. Han upptäckte sina talanger för att smärta ger sexuell stimulans när han fick dra ner byxorna och på bara rumpan smaka några slag av den svarta hårdgummibatong som användes på vår skola för att korrigera olämpligt uppträdande (observera: aga var tillåten i Storbritannien ända till för några år sedan och detta tilldrog sig på 1950-talet…). Michael fick helt enkelt stånd när batongslagen träffade honom. Ju fler batongslag desto kraftigare stånd. Redan när vi och några kamrater till oss var i tonåren började vi praktisera vår sexualitet med hjälp av olika piskor, alltifrån hårda ridpiskor till mjuka piskor som lent smekte huden och så… den våta eller svettiga kroppen fick ta emot slag som verkligen sved.

Contraorder: åter till "boken"…

...Efter en omfattande historik övergår författaren till att beskriva olika redskap, alltifrån piskor och kedjor och tigerburar till olika pallar och hårda läderbäddar som är speciellt lämpade för avancerade knull samtidigt som the Master får utrymme att slå med sin piska. Paiget ger också närbilder och praktikbeskrivningar från sällskap som ägnar sig åt avancerad grupp-sado-masochism. Av naturliga skäl är de flesta exemplen hämtade från London. Britter med en viss bakgrund är verkligen experter på dessa spännande ritualer, uppfostrade som de är i avancerade hovceremoniel.

Ritualiserad är den homosexuella sado-masochismen framför allt när den kombineras med klart religiöst påverkade inslag som flagellation och piskning av män upphängda på snedställda kors, antingen med kuk och bröst eller, omvänt, med stjärt och rygg, som anfallsmål för den niosvansade katten.

Katten, piskan, ägnas åtskilliga tiotal sidor i författarens fascinerande beskrivningar av genuin bögpraktik och han lyckas utvinna en mängd positiva aspekter av hur piskor kan hanteras, alltifrån den sträva tagelpiskans smekning av bröstvårtorna, till den mjuka lammhudpiskans glidande utefter ryggen och ned över stjärten på den som ligger framför the Master och suger hans kuk, till en hård Bullwhip, elefanthudpiskans rispande när slagen viner över den på korset upphängde mannen, ett retande och eggande som får kuken att växa till ny fin dimension efter varje nytt slag, innan allt exploderar i en fruktansvärd orgasm.

För att rätt använda piska, hävdar författaren, krävs god kunskap om hur långt och hur länge det är möjligt att driva partyt utan att skada någon av deltagarna. Sado-masochism är ingen ofarlig verksamhet och det krävs kunskap om verktygen som användes och stor insikt om deltagarnas mottaglighet och psykiska beredskap. Droger bör undvikas, men det vore löjligt förneka att kokain stimulerar. Det krävs god människokännedom för att klara den sublima gränsen mellan smärta och extas och dess motsats - våld.

I den bögiska sado-masochismen förekommer som väsentlig ingrediens läderremmar och nitade bälten, läderhuvor som täcker hela eller delar av ansiktet/huvudet, hundhalsband och läderkoppel vilka spännes över bröstet, runt midjan eller mellan stjärtens halvor för att sedan elegant fångas upp runt kuken.

I centrum för all denna verksamhet står Kuken. Bokstavligen står. Kuken är i dessa som i så många andra sammanhang symbol för manlighet, kraft, styrka och sensualism. Denna könsgraal kräver vackrast möjliga omgivning, det vill säga vältrimmade kroppar och en könsmedvetenhet om egenvärdet som man/pojke. En medvetenhet som förvandlar detta milda och av kärlek givna våld, till estetik. Detta är väsentligt: sado-masochistiskt agerande bör ske med viss elegans, i skönhet. Våldet får inte urarta i brutalitet. Kärlek är det som gäller. Och öppenheten att erkänna njutningen i att låta sig våldtas av en grupp män eller glädjen och extasen i att suga av ett kompani vackra kukar och smaka den beska sperman.

Den nämnda boken om bögens sado-masochism som religiös ritual, är en mycket god handledning i konsten att bejaka sin sexualitet som en väsentlig del av det totala välbefinnandet. Först genom excessen uppnår människan den tillfredsställelse och den själens ro som ger henne kapacitet att fungera socialt som samhällsvarelse i mindre sublima, dvs i mer vardagliga sammanhang.

+Som kontrast till den sado-masochistiska människan finner viDEN ANDROGYNA MÄNNISKAN.
På samma sätt som sado-masochism och kärlek mellan män och pojkar löper som eld genom historien så lever de gamla erfarenheterna - och myterna - om den androgyna människan, från årtusende till årtusende.

I begynnelsen finns endast det tredje könet, kvinnligt och manligt i androgyn form, i en materia där krafterna från måne, sol och jord förenas.

Men gudarna förargades. Märkligt. Zeus klyver den androgyna människan i två kön. I längtan och hat söker kvinna och man, genom kärlek, återförening.

Aristofanes och Platon idealiserar det tredje könet. Ovidius berättar den transsexuella människans förhistoria: Hermes och Afrodite förenas i den mjuka och lenhudade Hermafrodite.

I det förkristna Norden föds Olaf Trygvason samtidigt som fylgja och hamingja, som livsängel och dödsängel, som vit duva och svart korp.

Medelhavets kulturer accepterar mannens kvinnlighet. Ingen kan undgå det feminina draget hos Italiens män. Apollon och Orfeus besegrar döden med musik. Manliga kvinnorna Pallas Atena och Pentesilea, äras, så även palestinskorna Judit och Salome, Jeanne d'Arcs företräderskor; 1900-talets litterära och illiterata femme fatales, kukens slaktarinnor, hatas.

Hur befruktar sig det androgyna könet? Genom onani?

Kvinnors och mäns fiendskap återspeglas varken genom syndafallets arv eller med hjälp av opinonsmätningar eller med skylande kläder. Visserligen anser psykoanalytiker att de besegrat insikten om att manlig stolthet endast är något för män och att kvinnlig ömhet endast tillhör kvinnans värld, men är själshomeopaterna ej endast själva kvacksalvare, egotrippande myternas sanningar?

Karateövningar och strid fungerar androgynt. Att suga nektar ur det manliga könet ger lika viktig näring som moderns bröstmjölk.

Kan utopin om syntes mellan hjärna och mage, mellan logos och eros, mellan förnuft och känsla, mellan krig och fred, mellan civilisation och natur, förverkligas innan hormonforskare och genmanipulatorer åstadkommit oreparabla förnedrande ingrepp i människans androgyna natur? Också i de sado-masochistiska övningarna framträder mannens androgynitet, som passiv eller aktiv deltagare. Att ge eller ta emot.

Att spränga människans könsgränser är alltid ett tema som lockat bildkonstnärer, författare, fotografer och filosofer. Det androgyna är ofta förutsättningen för konstnärligt skapande. Hermann Hesse menar att konst är lika med summan av kvinnliga och manliga världars förening av blod och ande. Gustave Moreaus pärlbeströdda kvinnor, Oscar Wilde inför fotografen poserande som Salome och Michael Jackson med mikrofon istället för kuk, spegelvändes av Sarah Bernhardt gestaltande den androgyne Helsingørprinsen och av Marlene Dietrich som Herre i Frack. Friedrich Hölderlin och Gottfried Benn skriver om kvinnors kärlek till kvinnor och den homosexuella författaren Hans Henny Jahnn tackar Gud för att såväl fallna änglar som vita änglar är män - Jahnns "knäböjer inför det som är manligt, ungt och vackert, den hedniska avbilden, den gudabenådade kuken".

I förborgerligad surrealism förvanskades exotism och det androgyna till obscenitet och bisarreri, om det inte, som hos tex Max Walter Svanberg, förbilligades till kitsch. Surrealistens skräck inför sitt eget Jag slår i andra fall över i provokation som enda utväg för att skydda den egna identiteten, som Marcel Duchamp med sin välgörerska, den mustaschprydda Mona Lisa.

I De Instauranda Æthiopum (1627) skriver Pater Alonso de Sandoval SJ om hermafroditer. Jesuiten åberopar aristotelisk tradition; möjligen med djupt känd frändskap bekänner han: "Hermafroditer är av naturen män och kvinnor vilka ofta betjänar varandra, ibland som man och ibland som kvinna, så som de androgyna ha för vana och Aristoteles beskriver som människor där det högra bröstet är manligt och det vänstra bröstet är kvinnligt".

I prerafaelliternas befolkade Paradis tjänar androgynt gränsöverskridande myternas mystik och Albert Dürers ger sitt porträtt av en svartlockig pojk-flicka från Venedig det dubbeltydiga och tydliga namnet Bild av pojke eller flicka.

I alkemisternas handbok Rosarium Philosophorum, från 1600-talet, hävdas att sanningen om män och kvinnor finner man om båda könen samtidigt placeras i en cirkel inuti en fyrkant som omslutes av en triangel som inneslutes av en yttre cirkel.

Försoning är lika med stridande parters cirkel-kvadratur. Medan alkemisten kokar hokuspokusgröt, befinner sig det existentiellt androgyna Varat i skärningspunkten mellan konst, vetenskap och religion. I hemliga böcker som Kabbalan och i gnostiska urkunder påpekas att Andens fiender skapar den materiella värld där de androgynas förening med det kreativa spänningsfält som binder samman religion, ockultism och esoterism, förhindras.

Måhända är androgyna människor, androgyna könsvarelser, de änglar medeltidens kristna teologer accepterade som huvudansvariga för nyplatonikernas lära om Själ och Ande: Dionysos Æropagitas "himmelskt hierarkiska ordning".+

Texten, finns även i min bok Celibat och erotik, Johan Hammarströms Bokförlag 2004

. Här något reviderad.

Artikeln även publicerad i Tidskriften Kulturen, nr 3 2007
.

Avsnittet om det androgyna tidigare även publicerad i tryckta versionen av Svarta Fanor, Nr.5-6, maj 1995. Här något reviderad.

Fotografier: Kathy Delacoer, 2007.
Modell, bildredigering samt Collage: Bo I. Cavefors, 2007.
Copyright©Kathy Delacoer (fotografier) och Bo I. Cavefors (text och collage), 2007.