TERESE OCH ULRIKE

Bo I. Cavefors
TERESE, ETT SJÄLVPORTRÄTT?

Sedan 1960-talet präglas världspolitiken av vad de som just för ögonblicket sitter på makttaburetterna, kallar terrorism. Dessförinnan var det huvudsakligast Hitler som utnämnde terrorister, tex Claus von Stauffenberg och hans kamrater, och kolonialmakterna, tex Frankrike om algeriska befrielsekämpar och britterna om män som Nkrumah och Kenyatta.

Sedan 1980-talet har terroristetiketten som politisk undanmanöver, för att medborgarna skall vända bort blicken från reella politiska, sociala och ekonomiska problem, närmat sig inflationsstatus.

Även till vardags hyfsat intelligenta författare och journalister har dragits med i drevet, kanske för att tjäna en hacka på det upphaussade intresset; mer eller mindre medvetet eller omedvetet blir de då viktiga kuggar när det gäller för maktcentra att sprida felinformation och snurriga analyser.

Steve Sem-Sandbergs roman Terese blev, när den utkom på Bonniers 1996, en sådan del av etablissemangets kamp för att bevara politiskt status quo. Jag är övertygad om att Sem-Sandberg inte såg det så, utan menade att han gav en psykogiskt möjlig bild av Ulrike Meinhof. Det var ett godtroget och misslyckat försök att skildra Meinhofs förvandling från fredsaktivist till raf-terrorist. Men Sem-Sandberg missade poängen eftersom han aldrig frågade sig: genomgick Meinhof en sådan förvandling? För övrigt: kan man inte vara fredsaktivist även i rollen som ”raf-terrorist”?

I stället för att placera raf i ett historiskt, politiskt och filosofiskt sammanhang som rörde sig i vidare cirklar än den understundom alltför spektakulära terroristverksamheten, spär Sem-Sandberg på myterna om Meinhof, Baader, Ensslin och andra raf-medlemmar som psykopater, sociala outsiders, naiva och i behov av psykiatrisk vård. Samtalsterapi på ett tidigt stadium och raf hade aldrig blivit vad det blev. Sänd ett gäng psykologer, psykiatriker och terapeuter till Baskien, Irak, Afghanistan, Sumatra, Palestina, Thailand, Kosova, Serbien, osv och livet återgår världen runt till lekskolenivå.

Som Stefan Aust försöker Sem-Sandberg i Terese ”rekonstruera” raf-verksamheten. Båda gör sig till självutnämnda experter och båda misslyckas, helt enkelt därför att den konfortabilitetens vänster som var deras hemvist – Sem-Sandberg som en av Svenska Dagbladets kulturredaktörer – inte gav utrymme för att tillerkänna raf, eller ens Meinhof som person, politisk legitimitet.

Vad menas med politisk legitimitet?

Såväl raf som andra ”terroriströrelser” och ”befrielsefronter” använde sig under 1900-talet ofta av en socialistisk och/eller marxistiskt inspirerad jargong, medan, däremot, de politiska, sociala och humanitära målen snarare var nationalistiska och kulturkonservativa. Likt flertalet ”rekonstruktörer” och terrorismanalytiker som använt Aust som förebild och minröjare på icke-minerad mark, förmår ej heller Sem-Sandberg skilja mellan begreppet terrorism för staten och begreppet terrorism mot statsmakten. I sak arbetar ”terroristerna” i alla de länder jag tidigare nämnt (samt i ett tjogtal andra länder, tex i Mexico) för staten, för medborgarnas statslegitimitet och de bekämpar den politiska maktelitens våldsapparater som av nomenklaturen användes mot staten, för att skydda egna och alltmer monopolliknade särintressen och maktstrukturer. Staten försvagas och enskilda gruppers makt stärkes. Eller för att tala med den tyske rättshistorikern Carl Schmitt: endast starka stater skyddar svaga medborgare. Detta innebär att även traditionellt konservativa krafter kan solidarisera sig med ”terroristers” aktiviteter.

Med kunskap om, eller med erfarenheter från kampen mot Hitler, var det inte svårt se faran för ett nytt tvångssamhälle när den politiska koalitionen mellan socialdemokrater och gammal nazism växte fram i det alltmer välmående, nej dästa är ett bättre ord, och förborgerligade efterkrigstyskland på båda sidor Muren.

Tyvärr har Sem-Sandberg dessutom den dåliga smaken att ta moraliska skamgrepp då och då, som när han skriver att döden hos raf-medlemmarna ”inte utlöser mer än några stilla penisryckningar över middagskaffet”. Det är kvalificerad vulgärjournalistik och troligen en attityd som idag kan tänkas vinna gehör hos quislingregimen i Bagdad.

Jag recenserade Steve Sem-Sandbergs bok i KvällsPosten (29.3.1996) och skrev då ungefär som ovan, samt att jag, bortsett från ”åtskilliga invändningar”, ansåg boken ”mycket läsvärd som roman”! Som roman! Jag menade 1996 att författaren var ”en skärpt analytiker”, men att ”diagnosen var fel ställd. När frågorna felformuleras förtydligas visserligen det politiska kaos världen lever i, men svaren uteblir.” När jag nu läst om boken finner jag ingen grund för att utnämna Sem-Sandberg till skärpt analytiker och inte ens som roman är boken läsvärd.

Drivkraften till varför författare som Aust och Sem-Sandberg ägnar sig åt att försöka analysera och beskriva terrorism och terrorister, ligger i djuppsykologins nattsvarta mörker.

Copyright©Bo I. Cavefors 1996, 2007.