23.6.10

von platen till raf - ny bok av bo i. cavefors

'
'
'



Bo I. Cavefors

von Platen till raf – Nya Svarta Fanor

Hazard & Palm Bokförlag

I en tid som i allt väsentligt tycks acceptera att maktens uttalade omsorg för medborgarens säkerhet bäst tillgodoses genom att utöva repression mot densamme så är denna sammanställning av Bo I. Cavefors texter en omistlig handbok i motstånd. Genom författarens penna tecknas en berättelse om ett Europa som ingenting lärt av sin historia. Där gamla synder blir till nya och där den förment demokratiska fasad i vars skugga vi levt nu börjar spricka likt muren som rämnade i Europas mitt för tjugo år sedan.

I von Platen till raf – Nya Svarta Fanor möter vi den inre fienden så som makten alltid definierat den; det är avvikaren, kritikern och fritänkaren som är faran. Det är en berättelse om den politiska kulturen som utmanar rådande normer och som ifrågasätter överenskommelser vi aldrig tillfrågats om vi velat ingå.

Detta är den senaste i en rad textsamlingar av Bo I. Cavefors’ författarskap. I denna utgåva medverkar även Pål Espen Söbye, Pär Thörn och Henrik Palm med texter som går på djupet med Bo I. Cavefors’ kontroversiella utgivning av Röda Arméfraktionens (den så kallade Baader-Meinhofligan) samlade texter som utkom 1977.

22.6.10

Den osynliga kommittén : DET STUNDANDE UPPRORET

'
'
Den osynliga kommittén
DET STUNDANDE UPPRORET
'
+ + +
'
Bo I. Cavefors
Förord till "Det stundande upproret"...

JULIEN COUPAT
”Det stundande upproret” är ännu ett, men inte det sista, exemplet på såväl den formellt demokratiskt subtila och den diktatoriskt camouflageklätt militanta maktens förmåga att använda sig av gränszonernas juridik, för att tysta meningsmotståndare och övertyga de tysta opinionerna om att maktens tilltag, processerna de framprovocerar, fängelsehålorna de mörklägger, är nödvändiga för att skydda ”verklighetens folk” från extremister, terrorister, subversiva element.

Repressiva element har styrt stater alltsedan den grekiska antiken, men redan då hycklades och hånades härskarna av tragedimästarna. Makten slog obarmhärtigt mot markisen de Sade när han skildrade könslig dubbelmoral och ideologisk amoralism. Samma mönster återkommer årtusende efter årtusende. Cicero, markisen, Karl Kraus, Aleksandr Solzjenitsyn. Listan med dissidenters namn är dock lika omfattande som listan med namn på de politiska och religiösa makthavare vilka agerat och politiserat generation efter generation med hjälp av statsmakt och statsterrorism. Trots de massiva maktapparaterna behövs det alltid ett kompani politibetjänter för att fängsla den enskilde revoltören.

raf och raf-medlemmarna ingår i denna tradition av vad Ernst Jünger kallar för ”skogsmannens”, anarkens, intellektuella förmåga att bida sin tid och invänta rätt ögonblick för att agera mot våldsverkarens/makthavarens tyranni. Hitlertysklands antinazistiska 24-julimän placerade bomben på rätt plats i rätt ögonblick, men misslyckades. raf agerade vid rätt tidpunkt, när det västtyska samhället var på väg mot nynazifiering, och lyckades. Lyckades raf? Ja, BRD förändrades radikalt efter raf-verksamheterna. ”Verklighetens folk” insåg att det inte var önskvärt återskapa det auktoritära samhälle som härskat under 1930- och 1940-talen. Men den smygande fascismens proselyter vände janusansiktets andra sida ut mot offentligheten, överlevde: det repressiva samhället och klistrade ett toleransens leende på järnmasken. Där är vi idag.

Ingreppen 1977 och de följande åren mot min utgivning av raf-böckerna visade hela registret av illa dold maktuövning, husundersökningar, arrestering, ekonomiska sanktioner, rättegång med fejkade anklagelser, med mera… Dock visade det sig, då, att de grundlagsrättsliga instanserna fortfarande var någorlunda intakta. Rättshaverister inom länsåklagarväsende, politiska partier och enskilda makthavare inom kulturområdet, förlorade. Julien Coupat är det senaste exemplet på den statsterrorism som inte förs med hjälp av lönnmord och kalashnikovs utan med hjälp av husundersökningar, trakasserier, tjallare, förtalskampanjer och en lagvrängd lagbok. Naturligtvis går Coupat stärkt och segrande ur denna strid. Något annat är inte acceptabelt. Men efter ”Coupat-affären” kommer nya fäktningar och strider, nya attacker: järnmaskernas leenden är tidlösa.

+ + +


BESTÄLL BOKEN HÄR>>>>>>>>



Copyright©Bo I. Cavefors 2010

Bo I. Cavefors : DIE TOTENINSEL / THE ISLAND OF DEATH











Bo I. Cavefors
DIE TOTENINSEL / THE ISLAND OF DEATH

Translation from Swedish by Martin Bladh
Illustrations: Martin Bladh

Stage: Arnold Böcklin’s painting Die Toteninsel (the earliest version, 1880). The painting is projected on a white screen covering the whole backdrop of the stage.

In front of the painting, a figure clad in white with its back turned towards the audience. It’s wearing a thin white cloth which doesn’t cover the front of the body. The audience can’t see that the figure is naked under the cloth and if it’s a man or a woman until the end of the performance. The voice shouldn’t tell if it’s a man or a woman who’s delivering the text. Alternative 1: a naked man with an androgynous appearance; alternative 2: a naked woman with a boyish appearance. If alternative 2 is chosen some minor changes most be done in the text.

During the whole performance the stage floor is covered by naked men and women copulating, caressing, male on male, female on female - now and then these actors will make themselves heard through kisses, moans and sighs - sensual pleasure, cries of pain. The bodies are enclosed in a blue-black-light which gives the impression of water and the ocean. Choreography - the bodies move like waves.

+ + +

Sappho, when you died
Everything that was you
Perished.
You were
Dead dead dead.
You are
Death.

Why lie:
Wie froh bin ich,
Das ich weg bin!
1a)

What is a human heart? 1b)
All ends, finally…
No memories
No yearnings…
Left
Off your moist
Cunt
The red lips,
That rose like vampires
Over there on the island
With the impenetrable
Forest of
Black coniferous trees.

But what happens in the shadow
Of the trees?
What I remember is
You as nun,
As frying-pan
And with Greasy frog legs. 2)

There was no
Void to
Penetrate.
There was no
Void to
Dream of
When you left me
For Hades.

I only remember
Your knickers with
White lace. 3)

Of horror at the sight
Of my cock
You hid amongst
Dunes and sails.

Void - a desolate cavern
Your sex - you were nothing
but a huge
Void,
Sappho.

Now, when I am free
From you at last
I wonder:
What did you want?

Herz wie das meine
Zu ängstigen?
4)


Did you want
To make me
Your slave?
Or…

Now, since you are gone,
The shadows awake
From their gloomy
Slumber on the island.

The naked copulating
Bodies are now
Of flesh and blood,
The cocks covered with
Sperm,
And all the
Skeletons that dance
Around the graves
Have been polished
By the wind and the rain
And pecked to splinters by
Ravens.

This destiny lay await for me
When I occupy
Your realm,
When I step ashore
Between your dead white
Quadratic legs to take
The attained reality
Back in my
possession.

Why did you force
Me to suffer
For so long?

Why had I previously
This vain, absurd longing
For you Sappho?

Even then I knew:
The Lord gives each one of us
A death of his own
In the moment of orgasm
The final void
Of painful beatitude.

Even you Sappho
Tasted the treachery
And learned about
The pain of being
Abandoned by
Your own love,
Your own conceit. 5)

Lord, affectionate
Death is neither
Reward nor penance. 6)

I want
To get away from
The reality that I
Earlier perceived with
Your eyes,
That gnawed into
My skin, made
The muscles wither away –
Away from Sappho.

My new life
Waits on that island
You abandoned Sappho.

Or…

Were you forced away,
Were you dethroned?

I see the paintings
From the past,
Past your time, Sappho,
That other customs
Were practiced on the island.

That specific house…
Over there…
To the right…
Was it
Where the Death-boat used
To drop anchor
When it passed
The entrance to
Your sex?

Is it really
A house and not an
Inanimate, dead, ivory-coloured
Skull with empty eye sockets?

And the white, clear-cut,
Almost quadratic
Concrete blocks,
On the right and on the left
Side of the harbour?

Are these the remains
Of your womb, or
Two ancient petrified
Corpses?

Is the villa a marble tomb?
Occupied by
Carcasses surrounded
By medieval weapons
And laurel crowns,
Dead chiselled
Flowers.
Withered leafs moulded
Into withered old
Veined cocks.

No no no!

I know these white, polished
Phalluses are there to
Tempt me away from
My original goal, to
Penetrate you slowly,
To induce the shivers
When I touched your
Clitoris.

My yearning was for
The island to explode
In convulsions,
In an inconceivable
Orgasm that echoes over
The sea, that
Made Death
The reaper of seas,
The waves to rumple
With terrifying force

Towards
other coasts,
Towards
other wombs.

But such fantasies
Didn’t provide me
Anything.

Finally, my
Only true goal are
Arses of men and
Being fucked by these men.

The pleasure increases
As I approach death.

When I stand in front of
Arnold Böcklin’s
Die Toteninsel,
In front of the Island of
Death,
My yearning for pain,
For total submission,
To meet the young naked
Boys in the dusk of the
Black trees, grows stronger.
I want you,
(As a last salute)
To receive me
Under your whip
And flog me to
Death as a final farewell
To the part of my
Youth that was a part of
You Sapfo, and now is
Nothing but memories and
Wounds.
Open wounds
And deep scars
Of old wounds, of branded
Pain and yearning.
The knife cuts
Like fire through
The black coniferous-tress while
I rest in this
Terrestrial green meadow
Free from mourning, from
Anxiety.
And there…
Between the cracks of the whip
The beating of the drums
Faint smoothing trills
From the young shepherd’s
Flute that motions
The childish erect cock
That rests on his left thigh.

I live and die
By these instruments.

Sappho.
To me you are dead.
I am dead to you.

You hid that flail
That introduced me to
The harem of boys, carefully…
But I saw it gleaming between
The black hairs that
Grows between your
Thighs.

Cunt cunt cunt,
Cunt cunt cunt.
Girly-cunt
And white wine poured down
Your thighs, down my face,
Into my mouth.
It was death.

Cita mors ruit… 7)

You let my tongue
Lick you,
Suck the life out of you,
That death could
Force his way into you
Through the biting Jaws
That spewed
Fire between your
Thighs.

I felt
For the last time
Your scabrous hairs against
My lips when the juices
Flooded my mouth and
I was reborn with the sea
That washed over me
That now washes over me
That eternally will wash over me
And transform my
Dying yearning for you
Into a yearning for
Something that you can’t
Provide me with,

The boy’s soft body,
The softness of a boy’s
Cock, the young man’s
Hard cock, his
Muscular thighs and
Firm behind.

The red-black hole between
The boy’s buttocks,
The sharp and
Beautifully drawn
Shoulder blades,
The skin which stretches
Like a canvas
Of flayed hide
When he bends over and inserts
His member into my
Anus.

The navel…
Navel navel… and the black
Strand of hair from the cock up
Towards the navel…
And his chest
And nipples…
Nipples. Let me bite
His nipples bloody.

Sapfo, you gave me
What you never could
Give me off your self.

You fetched the boys
And gave them to me
On your dead island.

You gave me
All that is immortal,
The boy’s innocent
Exaltation, his
Will to submission
That gives birth to
Death,
His longing to
Thrash life into
Death,
Relentlessly, in
Eternal orgasm,
The continuously throbbing
Spermatic flow into my
Mouth.

Sappho…
Who am I,
Who begs you for
That which you can’t
Give me of yourself?

Who am I
That know to titillate
Your clitoris,
To suck the juice
Off your cunt,
To persuade you to
Open the gates to
The Island of Death
And release the beautiful boys
You confined when they
Became a threat to your own yearning,
Your own longing for
Hard cock.
No plants in your garden
May sooth against this yearning
For death between a boy’s soft loins,
Against these yearning to kiss away
The quivering drops from his
Blue-black
Cock-head.

Non est medicamen in hortis. 8)

Flog me, tie my hands,
Chain my feet,
Make me your
Slave!

Not your slave but the boys’ slave.

Make my mouth,
My arse and my cock
Ready to receive the boys
When you deliver them,
Deliver them from
Death.

If not…
Then fetter me to this dungeon,
And I will rejoice with these,
My own reflections,
All these Homo Despaeratus. 9)

As Persefone I will rule the kingdom
Of the dead together with these boys,
Lets turn the island into a
Dionysian ceremonial ground
Of ancient customs and
times…

Quae vita, qui mores fuerint, 10)

A world of pain and suffering,
Of black masses and altars of sacrifice.

Let me be a sacrificial-victim
For the boys to violate,
Cover me with your fragrant and flavoured
Semen.

Sappho, can’t you see,
that I am ready,
I am naked and prepared
To invade your black and greedy sheath,
Transform the dark poplars
Into a forest of erected
Members.

All the lifeless phalluses? Yes,

Rosa de spinis Floret, 11)

The rose and the thorn.

I will transform all of this
Into pleasure, ecstasy,
Expression –
Transgressive exaltation,
The final marriage with
Death.

The boys bathing in
Heliogabalus’ blue-black sea
Of roses,
An orgy where bodies can’t be separated,
Where all the members,
The mouths and the
Kisses,
Thighs and ribcages,
Every bruised nipple
Is a part of one single
Body.


(Turns towards the audience - very quickly – sporting an erection)


I have slept for far to long.
But I have been awakened and
I can see the young man that woke me up, 12)
At this very moment he lights
The final fire at the entrance to the harbour. 13)

Death will purge us all.

Here we are, scourged
On this island of death,
But we may rejoice
Here!

To die surrounded by
Handsome young boys
Is no difficulty.

Flog me
Flog me
Flog me…
Silence.

Flog me to silence.

What is left…

Silence.

Sapfo,
what award should I give to you?

Silence.

My will and my goal are
These young bodies once
Flushed out of your
Womb.

To die, to sleep…

Maybe I am dreaming,
But the dream is the reality
Turning the thorn into sweet-scented
Roses.


+ + +

Notes.
1) Goethe/Werther
2) Goethe/Werther
3) Arrabal
4) Rimbaud
5) Rilke
6) Schiller
7) Horatius “The Death comes…”
8) Regimen sanitatis Salerni / In the garden the death is unconquered…
9) Madcaps, terrorists
10) Livius
11) Hieronymus
12) Wagner / Brünnhilde
13) Wagner / Siegfried



Copyright©Bo I. Cavefors & Martin Bladh, 2010

21.6.10

Pi. #21

'
'
'
'
'
' ''
'
'
'
'
'
Copyright©Bo I. Cavefors 2007, 2010
'
'
'
'

5.6.10

Pi. #20

'
'
'
'

'





Copyright©Bo I. Cavefors 2010
'
'
'

17.5.10

Jacob (Jacobus) Balde SJ (1603-1668) : 3 dikter

'
'

JACOB (JACOBUS) BALDE SJ
1603 - 1668
3 DIKTER
Tolkningar: Bo I. Cavefors

TILL MARIA HIMMELSFÄRDSMÄSSA

Höga Visan 8: Vem är hon som kommer hit upp från öknen, stödd på sin vän?

Då, när Du hastig lämnade jorden
Och blev alla stjärnors stjärna, jungfru,
Olympens liljor böjde
Sina ryggar.

Skön sång ljöd när Du var framme och

I Himlen fröjdade man sig: vem är Hon,
Som genom mörka skogens törnesnår och
Dystra ödslighet

Uppstiger - en Gudinna? Hon strålar

Skönhet och mild glädje och blommors
Doft fyller luften när Hon vilar
Vid sin Son.

Under natten Månen söker Hennes mantels

Skydd, låter ljuset flöda över Stora Björn
När Arkturus bleknar och Orion
Sträcker vapen.

Himlafästets strålande uppenbarelse

Torkar morgondimmans tårar
När uppburrade, bland grenar gömda fåglar
Sjunger in den nya dagen.

När vid sådan sång Din Son lyfter

Upp Dig, överglänser Du allt vad
Icke Gud är och allt blir i Anden genom
Ditt väsen, gudomligt.

Kom: må en droppe från det ljuva

Havsdjup, ur vilket Du ändlöst
Dricker, falla ned till oss och trösta
Världens tårar.


AD D.VIRGINEM ASSUMPTAM IN EIUS PERVIGLIO

Quæ est ista, quæ ascendit de deserto deliciis affluens, innixa super dilectum suum? Cant 8.

Quo die terris properans relictis

Tota migrasti super astra Virgo,
Floribus stratum tibi tergus incur-
vavit Olympus.

Dulce te visa gradiente coeli
Carmen auditum resonare: Qualis
Ista per nigræ loca senta silvæ et
Horrida tesqua,

Qualis accendit Dea? Tota pulcra

Gaudiis gemmat liquidis suoque in-
nixa Dilecto volucreis per auras
Floribus halat!

Talis in seram, sua regna, noctem

Luna cum venit, tenuatur Arctos,
Pallet Arcturus positoque ferro
Languet Orion.

Tales electi speciosus oris

Phoebus Aurora lacrymante ridet,
Quando cristatis avibus coruscum
Mane precatur.

Inter has voceis magis elevata

Brachiis Nati superas id omne,
Quod Deus non est, animumque toto
Numine mergis.

Merge: dum dulci maris e profundo,

Quod superfusum bibis, una saltem
Gutta distillet lacrymasque nostri
Temperet orbis.


TILL SIMON LAVENDULA

Om det underbara i att magra med framgång

En sådan möda för att befrias

Från pinliga kroppen, Lavendula:
Lemmar tynar bort,
Kött lossnar från kotorna.

Dock önska mig lyckatill! Uttorkad

Trotsar jag fängelsets murar:
Ruiner återstår men
Snillets ljus slocknar.

Jag räds ej längre slaktare och marknadens

Fläskförsäljare eller oxprutandet;
Oåtkomlig för krämare,
Ointressant för brasilianare 1).

Icke mer ett kreatur vandrar min själ

Till Himlens flammande planet;
Likt Maias 2) son
Söker jag Gudarnas skugga.

Nu, nu är jag fri (Farväl, sjuka värld)
Och benådad (Farväl du orena
Kropp, farväl ni
Övergödda) - jag dunstar!

Jacob Balde, som var lång och mycket mager och sjuklig, publicerade 1638 Agathyrsus, en komisk-retorisk lovsång till de magra människorna. Under sin tid i München startade Balde den berömda Congregation macilentorum, de "uttorkades orden", en sällskapsklubb med andliga sammankomster på programmet, där såväl Baldes ordensbröder som framstående Münchenherrar var medlemmar.


Med tyska parafraser gav Balde 1647 ut Agathyrsus Teutsch och 1648, som tröst för de övergödda, en Antagathyrsus sive apologia pinguium contra macros. Asketism, självironi och retoriskt leklynne flätas samman i dessa Baldes udda verksamheter.

1. Brasilianare: Balde menar: brasilianska slavhandlare.

2. Maias son : Hermes.


AD SIMONEM LAVENDULAM

Se in excolenda macie mirum in modum proficere

Tantæ molis erat denique corporis

Tota destitui mole, Lavendula:
Ipsos exuor artus,
Ipsis exuor ossibus.

O gratare mihi, iam penitus macer

Depono reliqui rudera carceris;
Paullum restat arenæ, et
Totus spiritus emico.

Nec porro lanios horreo nec forum,

In quo vænit adeps, vito boarium,
Securus licitantum
Nullis a Brasilis emar.

Nulla parte mei bellua flammeis

Mentem sideribus protinus inferam;
Ceu Maia satus inter
Umbras et Superos eo.

Iam iam liber io (terra putris vale)

Defæcatus io (congeries vale
Insincera: valete
Ventres) tollar in æthera.


TILL DET ROMERSKA RIKETS ÖRN

Du väktare av romarnas Zeus och hans

Tretaggade blixt, du Cæsars fågel:
Marschera med din kamprustade här mot
Pöbelns skaror;

Sveriges pack lockar till sig

Dödens ugglor 1), som vässar näbbarna.
Hela Himlen är omringad av
Fiendens trupper.

Tveka inte visa de berömda klorna;

Vapendån hörs från mörknande moln.
Himlen har åt dig skapat ett nytt
Farsalos 2), slagfält.

Marsch, jaga iväg Finlands 3) korpar,

Rensa landet Stymfalos 4) från hunner 3),
Strimla rövarna, mätta luften med
Lappar 3) i lumpor.

Kom åter till Wien som väntad segrare
Åtföljd av heliga fågelskaror 6)!
Mars fyller den Himmelska
Borgen med byte.

1. I den antika diktningen, enligt legender och folktro, är ugglan besatt av demoner, den är en häxornas fågel och när den hoar betyder det död.
2. Farsalos. En stad i grekiska Tessalien där den avgörande drabbningen mellan Cæsar och Pompeijus skedde år 48 f.Kr. Pompeijus förlorade slaget.
3. Finländare och samer utgjorde ett markant inslag i de svenska trupper som härjade på kontinenten. Med hunner avser författaren turkar.
4. Stymfalos. Forntida stad vid berget Kyllene i Arkadien.
5. Milviis: milvus = rovfåglar, dvs "rövare". Se: den latinska texten.

6. Författaren avser stymfaliska fåglar, stymfalider (se not 4). Man kan även tänka sig att författaren använder fåglarna som allegori för änglar.
7. Quirinalen, namnet på det fd kungapalatset och nuvarande presidentpalatset i Rom, Palazzo del Quirinale. Se: den latinska texten.


AD AQUILAM ROMANI IMPERII

Surge Romani Iovis et trisulci

Fulminis custos aviumque Cæsar:
Præliaturas acies minatur
Ala rebellis;

Vulturi Sueco sociant frequentes

Signa bubones acuuntque rostra.
Totus hostili legione circum
Texitur æther.

Stringe iam notos, neque differ, ungueis:

Arma concussa sonuere nube;
Sistit in cælo veterem tibi Phar-
salia campum.

Pelle Finlandos age, pelle corvos;

Ora Stymphali vacuetur Hunnis:
Milviis 5) ningat lacerisque Lappis
Fluctuet ær.

Victor optantem redeas Viennam

Alitum sacra comitante turma;
Impleat Mavors spoliis volantum
Castra Quiritum 7).

(Ang. noterna, se noterna under de svenska tolkningarna.)


Dikttolkningarna har tidigare publicerats, i olika sammanhang och versioner, i bland annat Ariel, Nya Argus och Paulus, som privattryck samt i min bok Tagelskjortan (Johan Hammarströms Bokförlag).

Mer Jacob Balde HÄR>>>

Copyright©Bo I. Cavefors 2010



...om den krokiga vägen till helighet...



Bo I. Cavefors

OM DEN KROKIGA VÄGEN MOT HELIGHET

När Miquel de Cervantes Saavedra skriver om Don Quixote de la Mancha - och om dennes vapenbärare! - skriver han om två av omvärlden missförstådda men i Guds ögon med mildhet vårdade helgonliknande varelser som strider mot väderkvarnar och andra världens onda makter - makthavare till exempel. Men vad är "heligt"? Människor? Handlingar? Reliker?

Eftersom "heligt" är något ofattbart, kanske ouppnåbart, kanske - men icke endast - ett eftersträvat mål att omslutas av Guds nåd, så vill jag dels skriva om den gloria vi gärna fäster som ett diadem kring Egot, om Guds Nåd, men även om ett reellt helgons fasta handlag med verkligheten. Förväxlar vi "heligt" med "helgonlikt"? ÄR alla helgon verkligen också "heliga"? Kan det gå inflation i "helgon"?

"När Gud är med oss kan friden tagas ifrån oss, men icke nåden", säger prosten i Campagne till abbé Donissan, när denne biktar sig för sin överordnade. Detta är ett koncist och klart besked från en erfaren präst till en mindre erfaren präst. Prosten och abbén är huvudpersoner i Georges Bernanos roman Under djävulens färla. I romanen Prästmans dagbok skriver Bernanos att Ångesten kom till människan med syndafloden. Ångest och synd rinner som en röd flod genom Bernanos författarskap. I skådespelet Dialogues de Carmélites skriver han om de sjutton kvinnliga karmeliter som avrättades av franska revolutionärer den 17 juni 1794. Bernanos fokuserar intresset kring den unga nunnan Blanche de la Force, som utmålas som ett levande bevis på vad som väntar den som föds och växer upp i ett samhälle präglat av terror - andlig, materiell och/eller fysiskt påtaglig. När Blanche tas emot av klostrets priorinna erbjuder denna genast Gud sitt eget liv, för att den skräckslagna Blanche skall ges styrka stå emot vad priorinnan anar väntar henne. Under franska revolutionen ger ej heller klostermurar skydd åt kvinnor.

Karmelitnunnorna avlägger ett extra löfte, att inte tveka offra sig som martyrer, om så kräves av dem. Endast Blanche nekar avge detta löfte. Hon vill hellre bli ihågkommen som usel och feg än som martyr. Inget ont finns att säga om den inställningen: alla är inte kallade till martyrskapet.

När medsystrarna kliver upp på schavotten gömmer sig Blanche bland åskådarna, men priorinnans bön till Gud om att ge flickan styrka och mod hörsammas och Blanche går tveksamt men frivilligt upp till medsystrarna och lämnar ut sin nacke åt guillotinens bila.

Bernanos visar att även svaga människor, med Guds hjälp, kan besegra ångesten och döden, ja, att ångest och helighet är en Guds gåva, Guds nåd.

Naturligtvis finns det föga som är heligt som icke också, tidigare, varit en del av synd och ångest. Men Gud räddar alla människor, i sista ögonblicket, in i mörkret där tron är ljuset. Utan denna gudomliga insats för att rädda skapelsen, när människan misslyckas med att vara människa, hade människan återgått till att vara det stoftkorn av vilket hon skapats. Prosten i Campagne säger till prästen Donissan att det har föga betydelse om vi möter Honom eller ej, om vi ser Honom "i verkligheten eller i en dröm"; vad som är väsentligt är att Han faktiskt finns. Det behövs det inga teologiska analyser för att konstatera detta. Det räcker att tro. Om Han uppenbarar sig som verklighet eller som dröm må vara viktigt "för människor i allmänhet", men för "Guds ödmjuka tjänare (är det) endast en bisak", skriver Bernanos.

Här tror jag såväl författaren som prosten misstar sig. För Guds verkligt ödmjuka tjänare, det vill säga de heliga helgonen, är det visserligen viktigt att Gud uppenbarar sig för dem i drömmen, men än väsentligare och avgörande och en nådegåva, är att de erfar Guds närvaro och ledning "som verklighet". I verkligheten skapas, existerar, bedrives och skördas den sanna heligheten. Under ångest, synd och skam och vedermödor formas det heliga. Bernanos karakteriserar helt riktigt ångesten som människans största synd, en ångest som i alla sammanhang och i alla former utgör underlag för människans uppfattning om världen och världsordningen. Människan skapad till helighet inser att ogenomtänkt lydnad reducerar henne till att bli något hon av Gud icke var avsedd att vara, osjälvständig, underdånig, inställsam, förljugen. I helighet finns ingen plats för att avsäga sig den rätt Gud givit människan, nämligen att härska över och behärska livet. I helighetens namn måste människan inse att synden Ångest endast botas genom tron på Gud. "Gud är med oss till och med i våra dårskaper", säger Donissan till den lättfotade flickan Mouchette. I världens och människors ögon har även Kyrkans alla heliga begått "dårskaper".

Man kan inte tala om helighet utan att tala om synd. Eftersom det i vår tid sällan talas om synd talas det på allvar ej heller om helighet. Varken synd eller helighet är ämnen avpassade och anpassade till krisgruppsmöten och teologiska fakulteter. Synd och helighet är blodigt allvar, mycket verklighetsnära, fysiskt påtagbart. Prästen Donissan vet vad det handlar om när han plågar sig själv: "Från armhålorna ända ned till höfterna var kroppen insnörd i en styv botgörartröja av grovt tageltyg. - - - Av den outhärdliga skavningen mot tageltröjan var den sönderbränd som av ett frätande ämne; överhuden var på sina ställen alldeles borta, på andra höjde den sig som i blåsor, stora som en hand, och den var som ett enda stort sår, ur vilket en blodblandad vätska sipprade fram".

Varje kristen, i alla fall varje katolik, bör sträva efter målet helighet. Det finns också en för denna världens människor i allmänhet okänd värld, en helighet som inte manifesteras genom yttre åthävor. Låt mig som exempel nämna Kartusianorden, grundad för snart ettusen år sedan av Den Helige Bruno - ordensgrundaren är ett av denna ordens få helgon eftersom kartusianerna aldrig strävar efter yttre manifestationer varken när det gäller helighet, kyrkliga ämbeten eller världslig berömmelse. Så har orden efter dessa snart ettusen år heller aldrig behövt reformeras. Kartusianerna lever i tystnad, ensamhet och ödmjukhet, i nåd, för att finna vägen till Gud. Genom denna stillsamma och tysta och vardagliga helighet har de i stormar och under förföljelser bevarat och stärkt och förnyat Kyrkan till innehåll och form.

Ett av medlen till den kristna - katolska - människans sökande efter vägen till en stilla och ickekarismatisk helighet, går via bikten.

Bikten är något av det mest väsentliga Jesus Kristus genom Kyrkan och med prästens hjälp, kan erbjuda den kristna människan. Men det skadar inte att rätt förstå biktens betydelse och man bör ana något av vad som menas med synd.

Alltså: vad är den synd som lägger hindrande stenar på vägen mot helighet?

Omedvetet reklamerar vi för "synden", tex när vi kallar Malmö för en "syndig storstad" eller nationsfesterna i Lund för "synd". Men är detta verkligen synd och syndigt? Tja, det kan naturligtvis vara det, men det behöver inte vara det och är det, förmodligen, sällan.

Synd är inte någonting som kan beskrivas utifrån föråldrade religiösa föreställningar - observera: religiösa föreställningar. Religiösa föreställningar är ofta detsamma som vantro och har föga gemensamt med kristen, det vill säga, katolsk tro. Synd är således inte alltid detsamma som att bryta mot religiösa tabun, ej heller alltid detsamma som är förbjudet enligt Bibels texter, om man läser texterna utan att sätta in dem i det sammanhang där Jesus Kristus är medelpunkten. Synd är inte heller alltid detsamma som att bryta mot gällande världsliga lagar eller ens att bryta mot sådant som Gud per dekret förklarat vara synd. Allt sådant är intet annat än fromma men oklara uppfattningar om synd och skymmer våra möjligheter att uppfatta den verkliga syndens karaktär.

Fromma uppfattningar om syndens karaktär innebär att man lätt får en falsk av Gud som en lagarnas beskyddare. Gud är emellertid inte lagarnas utan människans beskyddare. Att se Gud som den stränge väktaren av lagar och förordningar leder till en slavliknande gudsfruktan som inte har ett skvatt att göra med den Gud och Fader som uppenbarats för oss genom Jesus Kristus. Gud är inte straffexekutor utan Fader. Gud är inte inkvisitor, utan nåd.

Om människan av gudsfrukan inrättar sitt liv efter tron på en straffande Gud avskärmar hon sig från den katolska gudsbilden av människan som Guds avbild. Som Guds avbild förutsätter Han att vi inser meningen och avsikten med de lagar och förordningar Han använder sig av för att vi skall kunna handla på eget ansvar. Synd som ett svåröverstigligt hinder mot tillståndet helighet är det när människan förnekar Guds närvaro och Hans uppenbarelse i varje enskild människa. Synd är att slå sönder eller försöka bryta ned Guds mening med den enskilda människan, med människors gemenskap och med världen. Detta är att synda mot Gud: att inte ärligt och klart se meningen med sitt liv, att av sociala eller ekonomiska skäl eller därför att någon närstående tjatar vara totalt inriktad på att nå världsliga karriärmål som i grund och botten inte alls stämmer överens varken med mina innersta önskningar eller med vad jag de facto orkar med, vad jag förmår. Att böja sig för andra människors påtryckningar eller göra sådant som vi egentligen inte vill göra är detsamma som att göra falska val och detta leder i sin tur till att vi inte väljer rätt medel för att nå rätt mål.

Hur undanröja dessa hinder på vägen mot en vardagens helighet? Lämpligen genom att bikta. I Kristi namn förlåter prästen min synd genom bikten. Målet för en kristen människa, i alla fall för en katolik, är "gemenskap med den i människan närvarande Gud". Därför är det också en synd att agera på ett sådant sätt så att man ödeläger en annan människas förhoppningar och förutsättningar. Det gäller att inse betydelsen av Jesus Kristus som människa, som person, som Guds Son; att vi lever i Jesus Kristus. I bikten uttalar vi vår egen dödsdom men får av Kristus, den barmhärtige domaren, livet åter, på grund av och genom Hans död. Tröstade vet vi att inte endast skulden utan även den situation där och då vi sparkade igång en lavin av ondska, tagits ifrån oss. Från grunden, in i hjärtats djup blir vi helade. Jesus Kristus ger os en ny början, Hans början. Han delar med sig av sin påskfrid.

Hur förverkliga denna vilja till helighet i det dagliga och praktiska livet?

Jag har en vän som heter Michael, engelsman. Vi känner varandra sedan vi var 13 år. Idag sysslar Michael med att plocka ihop och civilisera i såväl fysisk som psykisk mening skadeskjutna pojksoldater. Men varför tala om Michael när jag skall tala om Ignatius av Loyola! Michael är kanske inget helgon - det är däremot Iñigo, den Helige Ignatius av loyola som grundade Societas Iesu, Jesu Sällskap, jesuiterna. Han levde mellan 1491 och 1556 ett omväxlande och spännande liv till Guds större ära.

Som Guds fältherre leder den Helige Ignatius kampen mot reformatorerna kring Luther & Cie, men framför allt går den baskiske adelsmannen i främsta ledet för den största och mest genomgripande revolutionen under kristenhetens historia: reformationen inom Katolska Kyrkan. Denna visshet ger katoliken perspektiv på protestanternas ofta visade oförmåga att hantera frihet; protestanternas säregna förmåga att skapa splittring som föder splittrargrupper som föder… Månget icke-katolskt kristet samfund borde avundsjukt skåda det svängrum Ignatius av Loyola skapade för pluralism och enhet i frihet inom den heliga katolska kyrkans ramar.

"Varför deserterar inte preussiska officerare till Ignatius av Loyola?", frågade sig dadaisten Hugo Ball. En klok fråga. Kanske handlar det om protestantens oförmåga att hantera och rätt tyda ordet frihet? Är det inte frihet i denna katolska och ignatianska betydelse som är en av förutsättningarna för helighet?

Människan Ignatius som in i döden bar med sig fler hemligheter än någon annan ordensgrundare, förstod att samtidigt leva i och tala om mystikens nåd och praktiskt organisera det glada budskapets välutbildade och strategiskt skickligt placerade stormtrupper. Den Helige Ignatius karakteriserade sig själv som en pilgrim, och det är solklart att detta dubbelperspektiv på tillvaron formades redan under hans första sexton levnadsår. Den unge lidande Iñigos levnadslustiga äventyr är mer avslöjande för den blivande ordensgrundaren och hans helighet än de extatiska upplevelserna i Manresa, Jerusalem, Alcalá, Paris och Vendig.

Som tonåring tjänstgjorde Iñigo som page vid det kastiljanska hovet.

Vad sysslar gossen med i denna utsvävningarnas värld?

Naturligtvis störtar han sig huvudstupa in i frestelserna som bjöds hovets pager. Han tycker om vackra kläder, han är stolt över sitt blonda hår, han putsar naglarna lika ivrigt som han blänker kyller och stövlar. Iñigo beskrives som fräck och krävande, alltid klädd i läder och rustning, beväpnad med värja och pistoler.

Jag ser framför mig den unge Iñigo som en av dessa unga män som alltid är orädda inför världens frestelser, tidigt erfarna, intelligenta och uthålliga när det gäller att tillfredsställa kroppens krav på njutning och fysisk stimulans. Var sak har sin tid och ungdomens erfarenheter lägger grunden till gärningarna som vuxen.

Drag därför aldrig förhastade slutsatser av unga pojkars vilda leverne: oförståndet kan förvandlas till helighet.

Iñigo utbildas till officer och såras i en drabbning mellan Comuneros och Karl V:s belägrade trupper. Hertigarnas uppror följer på folkets uppror mot adeln. Iñigo forslas till borgen i Loyola, det skadade benet opereras tre gånger. Smärtorna måste ha varit fruktansvärda. Hans perspektiv på tillvarons möjligheter vidgas, han lär sig härska över sin fria vilja - självklart till Guds större ära. Efter tillfrisknandet tigger han sig fram mellan vallfartsorter, predikar om människans totala frihet, bryter med samhället, kommer i klammeri med inkvisitionen, avstår från ägodelar och en säker framtid som hovbyråkrat.

Ignatius av Loyolas liv och verk ger perspektiv på en tillvaro i och med Gud, det vill säga: en tillvaro i helighet. Det gäller att rätt tyda ordet frihet, att se frihetens obegränsade möjligheter, att välja: "När jag träffat mitt val, övergår jag genast till att bedja och erbjuda mig åt Gud, så att Han, om det tilltalar Honom, slutligen kan anta och befästa avtalet" 1).



1) Ignatius av Loyola Andliga övningar, nr.183, Versio Vulgata, Rom 1548.

Artikeln tidigare publicerad i antologin HELIGHET, Bokhandeln Arken, Lund 2001.

Copyright©Bo I.Cavefors, Malmö 2001, 2010.

16.5.10

Leif Elggren intervjuas av Adam Vilgot Persson / ISTÄLLET FÖR LJUD

'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
Istället för ljud

– en intervju med Leif Elggren inför utställningen på Martin Bryder Gallery i Lund, 29 maj 2010

av Adam Vilgot Persson

På Martin Bryder Gallery ställer du ut teckningar. Teckningen som uttryck var i någon mån startpunkten i ditt konstnärskap. Ett konstnärskap som sedan sökt sig fram längs en rad olika vägar – med musik, performance och konceptuella verk. Hur tänker du kring tecknandet idag, varför återvänder du till uttrycket, vilka specifika möjligheter och begränsningar finns där?

Tecknandet är något som alltid pågått, ända sedan jag var liten. En aktivitet som är basal. Som ett fundament att stå på. Som något som håller mej kvar här och nu. Som att äta eller sova eller drömma. Men det kanske är först nu under de senaste sex åren som jag visat det utåt igen. Knutit an till en verksamhet som var tydligare när jag var i 20-25 årsåldern. Det känns bra att knyta ihop det hela nu. Det är trots allt en aktivitet som pågått i det fördolda, hela tiden, som ett utbrett mycel. Tecknandet är mer eller mindre som en slags vakna drömmar. Pennan som far över pappret och hjärnan helt bortkopplad (nästan). Det blir som att tänka medan man inte tänker. Och det är bra. Tecknandet liknar skrivandet på flera sätt. Inte minst i de enkla fundamentala tillbehören; papper och penna. Men också i processen under själva akten. Dagdrömmen som manifesteras så enkelt och direkt och blir lika överraskande för mej som för någon annan. Tecknandet, ja hela den konstnärliga verksamheten, är egentligen högst privat, sluten. Men det underbara är att trots detta så fungerar konst som något allmängiltigt och kan i sina bästa stunder fungera uppmuntrande och stödjande för var och en, ja för oss alla. Den kan faktiskt förändra våra liv. Det är det den gör, konsten, förändrar våra liv.

Huvuddelen av ditt arbete kan sägas kännetecknas av ett ganska strikt konceptuellt tänkande – filosofiska, existentiella och politiska teman behandlade utifrån vissa rationella val och värderingar. Teckningarna däremot präglas av något som kan påminna om surrealisternas försök med ”automatisk skrift”, där metoden snarast varit att låta handen löpa, ofiltrerat, utan förnuftets kritik och eftertanke. Vad har du för tankar kring denna (skenbara?) motsägelse och kontrast?

Den mänskliga aktivitet, eller bättre; det fantastiska mänskliga redskap vi kallar konst (som inget har med gallerier eller museer eller akademier att göra) går alltid först i det mänskliga tänkandet. Det är där vi säger och gör saker utan att veta vad vi säger och gör, utan att veta om det, vad vi säger och gör alltså. Och däri ligger en oerhörd politisk kraft, när vi med en viss distans plötsligt inser vad vi tänker och känner. Det är då vi kan förändra vår situation. Detta livet är statt i ständig förändring och vi är alla här på lika villkor, med möjlighet att utvecklas och utveckla. När jag var i tonåren stimulerades jag precis som de flesta andra unga i västvärlden av Surrealismen (den cerebrala anarkismen) och fattade den politiska och mentala potential som låg där. Det finns inga motsättningar mellan det rationella och det icke-rationella, det är bara två olika rum, två olika verktyg som samarbetar.

För min del skulle den konceptuella verksamheten inte vara möjlig utan rörligheten och öppenheten i den aktivitet som är granne med drömmen. Där kopplas trådar ihop på ett oväntat och överraskande sätt som gör att jag vågar saker som jag aldrig annars skulle våga. Jag är ständigt livrädd och är enormt beroende av den energi som alstras under sängen, i det dolda rum där tanken står stilla men där samtidigt ett annat rör sej med en oerhörd intensitet. En oerhörd precision.

Ja, jag är alltid rädd, det har jag alltid varit. Jag vågar knappt gå till Konsum för att handla. Jag orkar knappt med en enda dag till för att tanken på nästa skrämmer mej så. Och på nätterna vaknar jag bara för att kontrollera att jag fortfarande är vid liv. Jag brukar säga att bästa platsen att bo på är utanför Södersjukhusets akutintag. Jag har många gånger allvarligt övervägt att slå upp mitt tält där. Vilken underbar hugsvalelse att bara tänka på detta.

Hur kommer det sig att du valt att arbeta interdisciplinärt, och i så många fall i samarbeten med andra konstnärer?

Att arbeta interdisciplinärt är en nödvändighet; det ena ger det andra i ett nervöst samspel som en slags dialektik. Allt är så bräckligt och det behövs så lite för att kullkasta ett försök, en påbörjad konstruktion. Då måste man raskt kunna hoppa över till nästa spår. Och oftast är det just en fråga om parallella spår, rörelser, aktiviteter.

Och de samarbetsprojekt som jag hela tiden har pågående är också en del av detta. Jag är tacksam för det. Det är så mycket som jag aldrig skulle ha kunnat eller ens vågat ge mej in i om det inte varit för några av dessa samarbeten. Och faktiskt, den subjektiva konstnärsrollen är i dagens läge ingen självklarhet (sic!).


Ett återkommande motiv i ditt arbete kan sägas vara uppehållandet vid gränser och gränstillstånd. Vad söker du i dessa gränsområden?

– Det här var det värsta jag varit med om, sa min mor gång på gång när hon sakta fadade ut i sina sista timmar i livet. Det här var det värsta jag varit med om.

Idag vaknade jag till en annan verklighet, en annan verklighet än igår. Jag såg det inte direkt. Inget anmärkningsvärt. Men efter en stund insåg jag att där fanns en skillnad. Det var ljuset. Ljuset var liksom starkare, inte mycket, men ändå fullt märkbart. Intensiteten. Som att ljuset dimmats upp någon grad, som att det blivit ett hack eller ett trappsteg från igår. Som att den regelbundenhet, den lagbundenhet man aldrig annars ifrågasätter, fått sej en smäll. Kanske nya kretsar i ett parallellt universum? Ett parallellt universum som dag efter dag skapar sej självt. Eller snarare: en oändlig serie av parallella universa som ständigt byts ut, växlar från dag till dag, omärkligt. Som utgör den rytm vi alla är fångade i eller åtminstone Jag är fångad i. Det jag som så gärna vill bli kallat Vi. Det jag som så skräckslaget tillbakavisar varje tvivel på att Vi skulle kunna vara samma sak som Jag.

Som om en genomgång och en uppdatering skett i samtliga kretsar och där det i den annars så stabila och ständigt sej själv återupprepande processen infunnit sej ett nytt och så starkt påverkande influentium att en förändring från föregående fas varit ofrånkomlig. Som ett osedvanligt tydligt steg i det ständigt pågående.

Jag uppfattar det som att mycket av ditt arbete präglas av ett humanistiskt patos, med fokus på mänsklig värdighet och emancipatorisk kamp etc. Men också att det närmast tangerar en form av religiositet. Hur kan/bör konstnären förhålla sig till makten? Finns det överhuvudtaget något utrymme att som konstnär verka subversivt utan att slukas av den repressiva toleransen och bara bli ett alibi för det rådande systemets bevarande av status quo?

Att förhålla sej till makten är inte lätt. Men oerhört viktigt. Att ifrågasätta. Makten alltså. Och göra vad man kan för att kritisera och genomlysa. Att arbeta med konst är ett privilegium som också kräver ett ansvar. Det är en utav de få mänskliga discipliner som ger fritt inträde till alla andra områden i den mänskliga sociala strukturen. Som att ha ett exklusivt visum vilket ger tillträde till alla rum, till alla rum. Konsten kan och bör inge kraft och mod. Stimulera till stordåd på det personliga planet såväl som på det kollektiva. Och absolut, för min egen del är ett socialt patos en viktig drivkraft. De sociala, politiska och ekonomiska orättvisorna består. Att leva idag eller under medeltiden är ingen större skillnad. Samma orättvisa, samma förtryck; de få som regerar över de många. De få som erhåller odödlighet och de många som sedimenteras ner som mylla i sitt lidande.

I vilken mån är kommunikation viktigt för dig i ditt arbete? Finns ambitionen att nå utanför den relativt begränsade konstpubliken? Kan konst alls kommunicera?

Att kommunicera i det horisontella planet är enormt viktigt för oss alla för att skapa en möjlig framtid. Att kommunicera vertikalt har varit förbehållet ett fåtal, de med makt och överhöghet. De med tolkningsföreträde. Men även där har konstnärer i alla tider hävdat sin rätt och sin förmåga. Precis som dårarna. En fråga om makt, även om den varit inverterad eller avkrävts dödsstraff.

Jag skrattar ofta i samband med exempelvis Guds söners performance-föreställningar, och även i andra delar av ditt arbete märks en lågmäld humor. Hur ser du på humorns roll i ditt arbete? Förstår folk att du är rolig?

Med en retorik lånad från sinnesjukhusen, där högmodet sedan länge är långt ifrån fallet och där skrattet inte fastnat i halsen utan utgör den sista lilla rest som återstår av förkrympt frihet och inverterad makt. Där den hierarkiska pyramiden vänts upp och ner och där det lilla blivit det stora. Där den fattige sitter på tronen som också är en latrin, som också innebär en upphöjning, om ack så liten, men (och det är viktigt) också några centimeter närmare Gud.

Man har aldrig skrattat så mycket som i 1:a världskrigets skyttegravar, sägs det. Skrattar bäst som skrattar sist. Vad ska man annars göra när inget finns att se fram emot? Men, trots allt, det finns alltid något kvar att klamra sej fast vid. Alltid.

* * *

[ur mejlkorrespondens 100509–100516]

Joakim Eneroth : Swedish Red. London 2010

'
'

2.5.10

Ekologi, anarkism. realpolitik samt soldathustrur



Bo I. Cavefors

FRÅN AGRARROMANTIK TILL REALPOLITIK. EKOLOGI OCH ANARKISM samt HJÄLTEMÖDRAR OCH SOLDATHUSTRUR


Artikeln om ekologi och anarkism publicerades ursprungligen i KvällsPosten den 18 juli 1986.
Artikeln om hjältemödrar och soldathustrur publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet den 14 september 1986.

Artiklarna här obetydligt förändrade; finns även publicerade i min bok Svarta Fanor, andra boken / Kulturopium, 2004.

Deutscher Taschenbuch Verlag publicerade 1986 en utmärkt historik om konsumtionssamhällets blomstrande revolutionärer, gröngardisterna, Ökopax und Anarchie. Författare: Ulrich Linse, född 1939 och när boken utkom Oberstudienrat i München.

"Historielöshet är ett utmärkande drag" för "die Grünen" i det dåvarande Västtyskland, skriver Ulrich Linse. Som exempel nämner han att när "de gröna" 1977 skulle introducera sig i Niedersachsen, hade man hämtat symbolen, gröna ballonger, från en Berkeleyaktion, USA, 1969, istället för att anknyta till det tyska 20-talets "gröna folkrörelser, vilka brukade associera till den Helige Frans av Assisi och hans lovsång till Moder Jord".

Linse konstaterar att även om den tyska "grön"-rörelsens förflutna ofta visserligen är patetisk, så är den dock, i allmänhet, ärofull. Entusiastiskt skildrar han människor engagerade inom såväl det "borgerliga naturskyddet" som inom "proletariatets naturvänner", vilka redan vid skiftet från 1800-tal till 1900-tal sysslade med ekologiska frågor.

Det av Bismarck 1871 igångsparkade tyska kejsardömet bestod av två huvudkomponenter, en bourgeoisie som med friskt mod kastade sig in i landets industrialisering och en bildningstörstande grupp småborgare vilka spjärnade emot kapitalismens framfart och som när Tyskland mellan 1890 och 1910 definitivt övergick från att vara agrarland till att bli den industrination som dominerade de populära världsutställningarna, artikulerade en sund och stärkande natur- och hembygdsfilosofi.

Industrialiseringen, flykten från landsbygden till storstäderna, skapade snabbt motståndsrörelser med andra ideal än självgående maskiner som ledstjärna. Filosofin till dessa drömmar fann man kring de redan under mitten av 1800-talet populariserade formerna av naturahushållning och enkelt leverne: agrarromantik, storstadskritik och en prefascistisk "Blut-und-Boden"-myt.

Tidiga "grön"-rörelser Linse redogör för var Vegetarische Obstbaukolonie Eden i Oranienburg 1893 och de sk "förortsbohemerna" i Berlin samma år. Han namnger pionjärer som Ida Hoffman och den Henri Ödenkoven som levde ut sitt sunda liv i Monte Verità vid Lago Maggiore, en plats, en verksamhet, som också Herman Hesse kände väl och delvis nyttjade när han 1910 skrev den underbara satiren Världsförbättraren.

En annan tidig "grön"-rörelse var Giordano-Bruno-Bund i Berlin 1901, som byggde vidare på idéer från den man som redan 1866 med boken Generelle Morphologie der Organismen infört begreppet ekologi, Ernst Haeckel. Hans propåer ledde så småningom fram till teosofi och Rudolf Steiner.

De "gröna" rörelserna utvecklades i olika riktningar, mot nykterism, vegetarism, fri sexualitet, nakenkultur, naturläkemedel, råkost, osv. Det var en wilhelminsk alternativkultur som inte motarbetades av det statsbärande skiktet. Sålunda stod Deutsche Garten-Gesellschaft under Schutze der Frau Kronprinzessin.

Några av de tidiga idealisterna, som Werner Linder, Walter Schoenichen och Paul Schultze-Naumburg, finner man efter 1933 i den nationalsocialistiska ringhörnan, övertygade om att "Blut-und-Boden"-ideologin i sin rasistiska form kunde bli en fruktbärande kompromiss mellan deras natur- och hembygdsintressen och den expanderande industrins krav. Det gällde att rädda det tyska folkets traditioner och det tyska "livsrummet".

Nazisterna ställde gärna upp med erforderlig organisationsförmåga: Heimatschutz ist Volkstumsarbeit. Samarbetet konkretiserades vid autobahnbyggandet då det gällde att samordna estetik och teknik. Det politiska stridsropet löd: Schönheit der Arbeit, men detta samarbete ledde till att de "grönas" moraliska kapital hos en bred allmänhet, spolierades.

Någon kan kanske förledas tro att det var borgarna som gick i fällan medan socialisterna, dvs socialdemokraterna, stod på barrikaderna och föraktade kolonilottens ljuva svalka. Icke så. Även socialdemokraterna ömmade för fåglar, buskar, träd, fri sexualitet i berg och dalar och nakenvandringar i alperna. Redan då hade man sin egen "Öko-Flügel", trots att Karl Marx på sin tid ignorerat problemet och inordnat sig i det led som menade att det fanns föga av konflikt mellan begreppen naturtillgångar och naturnyttjande. En marxistisk variant som saluförs idag år 2003 av marknadsliberaler från den gamla 1968-skolan.

Redan 1889 bildade socialdemokrater i Berlin studieförbundet Urania. Där läste man Wilhelm Bölsches småskrifter om biologi, naturskydd och livskvalitet. Bölsche hade skrivit bestsellern Liebesleben in der Natur, där han hävdar att det är kärleken och inte kampen för överlevnad som är viktig. Bölsche var talesman för en anti-urbanisering av anti-politisk karaktär: ge arbetaren möjlighet att komma ut ur kapitalismens stadshelvete till den fria naturens paradis och skåda den morgonrodnad som förebådar det socialistiska framtidsriket. Det var vackert tänkt, men inte realpolitik.

En av de socialdemokrater som talade sig varm för de friluftsfrämjande massrörelsernas existensberättigande, var den österrikiske kanslern och presidenten Karl Renner, som redan 1895 varit med om att starta Die Natur-freunde.

1931 beklagade sig Renner över att partiledningen inte helhjärtat ställde upp på natursvärmeriet utan oroade sig över att medlemmarna, om de blev alltför fascinerade av fåglar och blommor, liggande nakna på ängarna bland bergen, med råkosten inom räckhåll, skulle glömma det politiska arbetet och de revolutionära målen.

Ulrich Linse hinner berätta otroligt mycket på bokens 192 sidor. Här kan endast återges några få episoder från etthundra års historia: om Europas egen Gandhi, Gusto Gräser, allmänt kallad "Kohlrabi-Apostel"; om dennes bror, officeren i den österrikiska armén, Carl, som med ärkehertig Leopold Wölfling som hedersmedlem, grundade den anarkistiska föreningen Ohne Zwang; om Christian Wagner; om Gustav Landauer med det anarkistiska jordbruket Freie Erde utanför Düsseldorf på 1920-talet; om naturrevolutionären och ornitologen Paul Robein från Stettin; om trädgårdsarkitekten Leberecht Migge som 1919 publicerade historiens första Das Grüne Manifest och undertecknade det Spartakus in Grün, am dem der rote sterben soll; om Dr Goldberg (förnamn okänt) som i Berlin grundade kommuniteten Caverno di Zarathustra, och om många andra, som Erich Mühsam, Clara Stark, Willy Ackermann, Bernhard Eiben, Herbert Fischer, Ludwig Christian Haeusser, Franz Kaiser.

Några hamnade i fel fålla när Hitler lockade, men förvånansvärt många stod emot och stod som Sven Dufva kvar i enskild ställning till dess döden hann ikapp dem. Willy Ackermann dog inte förrän på 1980-talet, in i det sista odlande egen kål, stödd av hustrun, ideologisk övergiven av barnen. Han och Paul Robein är de båda intressantaste personligheterna från dessa tidiga "gröna" rörelser. Robein slog sig ned i ett hus bland sanddynerna utanför Stettin. När Röda Armén nådde dit, dödades han. Huset, böcker, manuskript och vetenskapliga samlingar förintades. Det var tragiskt också på så sätt att bland detta unika material fanns med stor sannolikhet många idéer och argument värdefulla som arsenal för dagens "gröna" i kampen för en människovärdig värld att leva i.

Det var inte stor dikt, trots närheten till Goethe, det man 1921 graverade in på en marmortavla till minne över den anarkistiska bosättningen Freie Erde, men det var och är, kanske, rätt tänkt:

Wir lieben den Wald, wir lieben die Flur,
wir lieben die Erde, die Mutter Natur.
Wir lieben den menschen, von Wahn befreit,
der grossmäulien Phrasen Besessenheit.
Wir lieben die Tat, die Arbeit, die Kraft,
die aus dem Chaus ein Neuland schafft.
Drum helft uns und schützt die erstehende Welt
und schont uns den Wald, die Flur und das Feld.


+ + + + +


HJÄLTEMÖDRAR OCH SOLDATHUSTRUR

Vid fängelset i Berlin-Plötzensee avrättades den 20 juli 1944 Margarete Schäffer, efterlämnande barn och man. Hon var antinazist och hade beskyllt Hitler för att vara en "Lumpengesindel". Sådant straffade sig. Advokaten försökte förhala rättsmaskineriet, kriget skulle snart vara slut, men attentatet mot Hitler utlöste en terror där också dödsdomar som intet hade med attentatet att skaffa snabbt verkställdes.

Margarete Schäffer är det entydigaste kvinnoödet i en bok som 1986 gavs ut av Gerda Szepansky. Boken, "Blitzmädel", "Heldenmutter", "Kriegerwitwe", Frauenleben im Zweiten Weltkrieg (Fischer Taschenbuch Verlag) består av ett väl valt material presenterat i form av reportage, dokument och prosaskisser. Förlaget har tidigare i serien Die Frau in der Gesellschaft publicerat böcker om bla turkiska kvinnor i BRD, om kvinnor under tiden mellan kejsaren och efterkrigstidens "Wirtschaftswunder", om kvinnor och musik, om kvinnor över 66, om kvinnor efter 1945, osv.

Sammantaget är det en imponerande lista kvinnolitteratur, som visserligen i huvudsak berör tyska förhållanden, men som i uppläggning och attityd är allmängiltig och översättningsbar. Böckerna skiljer sig radikalt från den kvinnolitteratur vi vant oss vid, som så ofta handlar om primalskrin i dubbelsäng förvandlad till enmansbädd.

Gerda Szepansky föddes 1925. Innan boken publicerades arbetade hon i Berlin som journalist, lärare och kabaréartist och hade 1986 även publicerat en novellsamling samt antologin Frauen leisten Widerstand.

I den här och nu aktuella boken skildrar Gerda Szepansky den tyska "medelkvinnan", som naturligtvis inte existerar, men som man i brist på bättre kan kalla alla de kvinnor i Hitlertyskland som vi aldrig hört talas om. "Medelkvinnan" var varken judinna, motståndskvinna bland partisaner eller dubbelagent. Hon var inte heller sadist i något KZ-läger eller storbröstad blondin i Hitlerjugend. Szepanskys "medelkvinna" var mor och maka, fanns i alla samhällsklasser, var traditionsbunden men likväl öppen inför en förändrad framtid, hon var inte politiskt aktiv, hon ville älska och bli älskad. Kort sagt: hon var som människor är mest.

Gerda Szepansky har utifrån egna krigsminnen låtit ett trettiotal kvinnor redogöra för sina upplevelser under nazist- och krigstid. Den antipolitiska attityden är oftast klart utalad. Man anpassade sig men var genomgående skeptisk till Hitler, utom på en punkt: nazisternas framgångar med att förbättra ekonomin, att ge männen arbete och därigenom åstadkomma harmoni i familjerna samt "lag och ordning" på gatorna. Man var helt enkelt trött på alla slagsmål och allt skjutande. Detta gjorde intryck framför allt på arbetarkvinnorna, i synnerhet om de hade många barn. För barnfamiljerna skapade Hitler sociala förbättringar, men å andra sidan förlorade kvinnorna en rad av de lagstadgade förmåner de kämpat sig fram till under Weimarrepubliken. Efter 1933 anställdes allt färre kvinnor för kvalificerade arbeten. Nazisterna såg helst att de höll sig till hushålls- och jordbruksarbete.

Kvinnoorganisationerna koncentrerade sig på allsång och handarbete. Alla föreningar omorganiserades och kom att lyda under Partiet. Detsamma skedde senare i bla Österrike. Därför är det idag möjligt att beskylla en ovän för att ha varit organiserad nazist, även om han/hon endast var medlem i kvarterets bridgeklubb eller joddlade i byns allsångsförening.

I Mein Kampf glorifierar Hitler moderskapet. Det budskapet kom i viss konflikt med ett senare budskap, 1937 och därefter, att kvinnorna skulle arbeta inom krigsindustrin, där deras löner låg 40 procent under männens. Men konsekvens var kanske inte Hitlers styrka.

Gerda Szepansky berättar om arbetarkvinnornas skräck när de via radion på morgonen den 1 september 1939 hörde att det nya kriget redan var i full gång. Av erfarenhet visste de vilka som slaktas först. Sönerna.

Efterhand som kriget gick sämre förärades de tyska mödrarna allt grövre verbala hyllningar, som "Heldemutter" och som mammor vilka offrade sina söner för "Führer, Volk und Vaterland". Men kvinnornas motstånd växte. Sjukanmälningarna ökade kraftigt, givna order missförstods och tyst motstånd i form av maskning och slarv på arbetsplatserna blev allt vanligare. Förståelsen ökade för de kvinnor vilka var utsatta för direkt förföljelse av politiska eller rasistiska skäl, som judinnor, politiskt aktiva kvinnor som Margarete Schäffer och de utländska kvinnor som kommenderats till Tyskland för tvångsarbete.

Man skänkte mat och kläder och, framför allt, man gav husrum åt förföljda kvinnor och deserterade soldater. Det var en omfattande men dold verksamhet, föga omskriven i historieböckerna, föga glamorös. Den verksamheten intensifierades när judedeportationerna tog fart 1938.

Mot slutet av kriget tvingades alla tyska kvinnor mellan 17 och 55 år till aktiv krigstjänst. De hemmavarande befann sig ofta i riskablare zoner än kvinnorna vid de efterhand avsvalnande fronterna, när städerna totalbombades av de invaderande allierade och striderna fördes på gatorna.

Många kvinnor kom i krigsfångenskap. Andra organiserade praktiskt hjälparbete som Rettet die Kinder och Opfer der Faschismus. I detta positiva arbete återfann kvinnorna sig själva. De fick mod och styrka att bemästra en socialt totalt förändrad situation. Männen och sönerna dog vid fronterna, eller återkom som invalider. Ensamheten under kriget hade slagit sönder äktenskap och vänrelationer. Ekonomisk trygghet fanns inte längre i ett från grunden sönderslaget land.

"Blitzmädel", "Heldenmutter", "Kriegerwitwe"ger ett brett perspektiv av vad de tyska kvinnorna i vår tid upplevt och uträttat. Det är erfarenheter om att leva i helvetet, men överleva det. Det är bra att veta hur det går till. Historien kan upprepa sig.

Copyright©Bo I. Cavefors

28.4.10

BRAND - 1-maj-numret ute NU!

''
'

BRAND
ANARKISTISK TIDNING SEDAN 1898

1-maj-numret ute NU!

A4-format, 82 sidor, illustrerad i färg och s/v.
Pris: 50 kronor.
PlusGiro/Brand 478 24 80 - 0
ISSN 0284-9521

Ur redaktionens Brandtal:

"Hundratolv år på nacken. Brand är allt en seglivad tidning. Nu är vi tillbaka, i ett nytt format. När Brand startades av Socialdemokratiska partiet 1898 var visionen med tidningen att ha ett forum för att försvara de arbetskamper som fördes mot de borgerliga attackerna i media. Senare togs den över av Ungsocialisterna och har genom åren passerat olika cykler. Den gavs i perioder ut som veckotidning med som mest 60.000 läsare. När arbetarrörelsen splittrades i en parlamentarisk och en utomparlamentarisk del blev Brand det främsta språkröret för den utomparlamentariska delen...

- - -

Vår ambition är at förnya Brand, Vi vill ge ut en tidning där vi ger oss in i samhällsdebatten ur ett frihetligt underifrånperspektiv, nära knuten till de sociala kamper som pågår. Brand har en fantastisk historia. Vi vill bidra till den, föra vidare den radikalitet och det engagemang som den burit på i över hundra år, knyta an till traditionen inom den "andra" arbetarrörelsen. - - - "

Redaktör: Samira Ariadad

Ur innehållet i nr 1-2010:
Hanna Gustavsson : Barbarok flyttar hemifrån / Gustav Fridolin : Håll ögonen på makten / Valentina Martinez : Amora y anarquia / Mathias Wåg : Ce n'est cu'un debut / Osynliga kommittén : Det stundande upproret / osv osv, mm mm mm...

19.2.10

Bobo Jök Fritihof Berglund / Kärlekens martyrer

'
'


Bild:
Bobo Jök Frithiof Berglund
Kärlekens Martyrer
'

Text:
Bo I. Cavefors
fn-soldater, nato-soldater, eu-soldater, svenska gossar i fredens och förbrödringens och det globala samhällets samarbetstjänst... den heterosexuella sperman förskräcker...

1.2.10

survival unit

'
'
'


'

'

'

'

Per-Oskar Leu, BFF / johan berggren gallery, malmö, sweden





'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
Per-Oskar Leu, BFF

Opening: 6 February 2010, 4-7 p.m
Exhibition period ends: 7 March 2010
Johan Berggren Gallery
Opening hours: Thursday-Sunday 12-17.30

Johan Berggren Gallery is pleased to announce an exhibition by Norwegian artist Per-Oskar Leu (b.1980). The show is a straightforward synthesis of various elements, sentiments and strategies in Leu’s practice throughout the recent years. At the bottom, as always, there’s a rigorous research and archival process that has resulted in an expansion and recontextualisation of historical processes – questioning our conception of a number of actual historical events.

The exhibition BFF – Best Friends Forever – is an attempt to poke at the term ’Political Art’. Arno Breker and Otto Freundlich, two German artists of the early 20th century who stood on opposite sides of the political spectrum – Breker was Hitler’s favourite artist and Freundlich was an outspoken communist – form the basis for this project. They suffered very different fates but their life stories are both quite remarkable, and could be used as examples of 'political artists' who quite literally lived and died for their beliefs. Leu’s extensive research, points in the direction that Breker and Freundlich might have met already in Paris during the 1920’s. When looking back, the artists’ lives and struggles come to personify the ongoing cultural turmoil of war-time Europe as well as what happened to the understanding of art at the time. The BFF project, in many ways, reflect how the nazi system’s attack on modernism resulted in the marginalization of the classic-heraldic sculptural language and figurative art as such.

The current exhibition can best be understood as a curated one. It shows the artist intermingling and recreating historical material and artifacts. For the first time ever, original works by Breker and Freundlich will be shown together. A dialogue is created between the two characters using acquired works. But Leu also recreates, intervenes and creates new ones. A central work shows the resurrection of Freundlich's lost sculpture 'Der neue Mensch' – the poster work of the ’Entartete Kunst’ show – and destroyed by the nazis. Using Rapid Prototyping Technology and recycling an original sculptural work by Breker, Leu thus conseals Breker’s and Freundlich’s possible friendship forever. Another work shows a film sequence shot in Paris where Leu has gotten hold of an SS uniform, identical to the one Breker wore in an infamous photo with Hitler in front of the Eiffel Tower. Staging a performance work at the exact same spot, the film plays on the fact that a large portion of both Freundlich’s and Breker's works have been lost and touch upon the great sensitivity and strategies that we’re using to deal with this, still very loaded period of European history, as well as the changing role of the artist throughout the years 1933-45.

Johan Berggren Gallery, info...