'
DET STUNDANDE UPPRORET
'
+ + +
'
Bo I. Cavefors
Förord till "Det stundande upproret"...
JULIEN COUPAT
”Det stundande upproret” är ännu ett, men inte det sista, exemplet på såväl den formellt demokratiskt subtila och den diktatoriskt camouflageklätt militanta maktens förmåga att använda sig av gränszonernas juridik, för att tysta meningsmotståndare och övertyga de tysta opinionerna om att maktens tilltag, processerna de framprovocerar, fängelsehålorna de mörklägger, är nödvändiga för att skydda ”verklighetens folk” från extremister, terrorister, subversiva element.
Repressiva element har styrt stater alltsedan den grekiska antiken, men redan då hycklades och hånades härskarna av tragedimästarna. Makten slog obarmhärtigt mot markisen de Sade när han skildrade könslig dubbelmoral och ideologisk amoralism. Samma mönster återkommer årtusende efter årtusende. Cicero, markisen, Karl Kraus, Aleksandr Solzjenitsyn. Listan med dissidenters namn är dock lika omfattande som listan med namn på de politiska och religiösa makthavare vilka agerat och politiserat generation efter generation med hjälp av statsmakt och statsterrorism. Trots de massiva maktapparaterna behövs det alltid ett kompani politibetjänter för att fängsla den enskilde revoltören.
raf och raf-medlemmarna ingår i denna tradition av vad Ernst Jünger kallar för ”skogsmannens”, anarkens, intellektuella förmåga att bida sin tid och invänta rätt ögonblick för att agera mot våldsverkarens/makthavarens tyranni. Hitlertysklands antinazistiska 24-julimän placerade bomben på rätt plats i rätt ögonblick, men misslyckades. raf agerade vid rätt tidpunkt, när det västtyska samhället var på väg mot nynazifiering, och lyckades. Lyckades raf? Ja, BRD förändrades radikalt efter raf-verksamheterna. ”Verklighetens folk” insåg att det inte var önskvärt återskapa det auktoritära samhälle som härskat under 1930- och 1940-talen. Men den smygande fascismens proselyter vände janusansiktets andra sida ut mot offentligheten, överlevde: det repressiva samhället och klistrade ett toleransens leende på järnmasken. Där är vi idag.
Ingreppen 1977 och de följande åren mot min utgivning av raf-böckerna visade hela registret av illa dold maktuövning, husundersökningar, arrestering, ekonomiska sanktioner, rättegång med fejkade anklagelser, med mera… Dock visade det sig, då, att de grundlagsrättsliga instanserna fortfarande var någorlunda intakta. Rättshaverister inom länsåklagarväsende, politiska partier och enskilda makthavare inom kulturområdet, förlorade. Julien Coupat är det senaste exemplet på den statsterrorism som inte förs med hjälp av lönnmord och kalashnikovs utan med hjälp av husundersökningar, trakasserier, tjallare, förtalskampanjer och en lagvrängd lagbok. Naturligtvis går Coupat stärkt och segrande ur denna strid. Något annat är inte acceptabelt. Men efter ”Coupat-affären” kommer nya fäktningar och strider, nya attacker: järnmaskernas leenden är tidlösa.
”Det stundande upproret” är ännu ett, men inte det sista, exemplet på såväl den formellt demokratiskt subtila och den diktatoriskt camouflageklätt militanta maktens förmåga att använda sig av gränszonernas juridik, för att tysta meningsmotståndare och övertyga de tysta opinionerna om att maktens tilltag, processerna de framprovocerar, fängelsehålorna de mörklägger, är nödvändiga för att skydda ”verklighetens folk” från extremister, terrorister, subversiva element.
Repressiva element har styrt stater alltsedan den grekiska antiken, men redan då hycklades och hånades härskarna av tragedimästarna. Makten slog obarmhärtigt mot markisen de Sade när han skildrade könslig dubbelmoral och ideologisk amoralism. Samma mönster återkommer årtusende efter årtusende. Cicero, markisen, Karl Kraus, Aleksandr Solzjenitsyn. Listan med dissidenters namn är dock lika omfattande som listan med namn på de politiska och religiösa makthavare vilka agerat och politiserat generation efter generation med hjälp av statsmakt och statsterrorism. Trots de massiva maktapparaterna behövs det alltid ett kompani politibetjänter för att fängsla den enskilde revoltören.
raf och raf-medlemmarna ingår i denna tradition av vad Ernst Jünger kallar för ”skogsmannens”, anarkens, intellektuella förmåga att bida sin tid och invänta rätt ögonblick för att agera mot våldsverkarens/makthavarens tyranni. Hitlertysklands antinazistiska 24-julimän placerade bomben på rätt plats i rätt ögonblick, men misslyckades. raf agerade vid rätt tidpunkt, när det västtyska samhället var på väg mot nynazifiering, och lyckades. Lyckades raf? Ja, BRD förändrades radikalt efter raf-verksamheterna. ”Verklighetens folk” insåg att det inte var önskvärt återskapa det auktoritära samhälle som härskat under 1930- och 1940-talen. Men den smygande fascismens proselyter vände janusansiktets andra sida ut mot offentligheten, överlevde: det repressiva samhället och klistrade ett toleransens leende på järnmasken. Där är vi idag.
Ingreppen 1977 och de följande åren mot min utgivning av raf-böckerna visade hela registret av illa dold maktuövning, husundersökningar, arrestering, ekonomiska sanktioner, rättegång med fejkade anklagelser, med mera… Dock visade det sig, då, att de grundlagsrättsliga instanserna fortfarande var någorlunda intakta. Rättshaverister inom länsåklagarväsende, politiska partier och enskilda makthavare inom kulturområdet, förlorade. Julien Coupat är det senaste exemplet på den statsterrorism som inte förs med hjälp av lönnmord och kalashnikovs utan med hjälp av husundersökningar, trakasserier, tjallare, förtalskampanjer och en lagvrängd lagbok. Naturligtvis går Coupat stärkt och segrande ur denna strid. Något annat är inte acceptabelt. Men efter ”Coupat-affären” kommer nya fäktningar och strider, nya attacker: järnmaskernas leenden är tidlösa.
+ + +
BESTÄLL BOKEN HÄR>>>>>>>>
Copyright©Bo I. Cavefors 2010
Posts
No comments:
Post a Comment