Leif Elggren intervjuas av Adam Vilgot Persson / ISTÄLLET FÖR LJUD

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

Istället för ljud

– en intervju med Leif Elggren inför utställningen på Martin Bryder Gallery i Lund, 29 maj 2010

av Adam Vilgot Persson

På Martin Bryder Gallery ställer du ut teckningar. Teckningen som uttryck var i någon mån startpunkten i ditt konstnärskap. Ett konstnärskap som sedan sökt sig fram längs en rad olika vägar – med musik, performance och konceptuella verk. Hur tänker du kring tecknandet idag, varför återvänder du till uttrycket, vilka specifika möjligheter och begränsningar finns där?

Tecknandet är något som alltid pågått, ända sedan jag var liten. En aktivitet som är basal. Som ett fundament att stå på. Som något som håller mej kvar här och nu. Som att äta eller sova eller drömma. Men det kanske är först nu under de senaste sex åren som jag visat det utåt igen. Knutit an till en verksamhet som var tydligare när jag var i 20-25 årsåldern. Det känns bra att knyta ihop det hela nu. Det är trots allt en aktivitet som pågått i det fördolda, hela tiden, som ett utbrett mycel. Tecknandet är mer eller mindre som en slags vakna drömmar. Pennan som far över pappret och hjärnan helt bortkopplad (nästan). Det blir som att tänka medan man inte tänker. Och det är bra. Tecknandet liknar skrivandet på flera sätt. Inte minst i de enkla fundamentala tillbehören; papper och penna. Men också i processen under själva akten. Dagdrömmen som manifesteras så enkelt och direkt och blir lika överraskande för mej som för någon annan. Tecknandet, ja hela den konstnärliga verksamheten, är egentligen högst privat, sluten. Men det underbara är att trots detta så fungerar konst som något allmängiltigt och kan i sina bästa stunder fungera uppmuntrande och stödjande för var och en, ja för oss alla. Den kan faktiskt förändra våra liv. Det är det den gör, konsten, förändrar våra liv.

Huvuddelen av ditt arbete kan sägas kännetecknas av ett ganska strikt konceptuellt tänkande – filosofiska, existentiella och politiska teman behandlade utifrån vissa rationella val och värderingar. Teckningarna däremot präglas av något som kan påminna om surrealisternas försök med ”automatisk skrift”, där metoden snarast varit att låta handen löpa, ofiltrerat, utan förnuftets kritik och eftertanke. Vad har du för tankar kring denna (skenbara?) motsägelse och kontrast?

Den mänskliga aktivitet, eller bättre; det fantastiska mänskliga redskap vi kallar konst (som inget har med gallerier eller museer eller akademier att göra) går alltid först i det mänskliga tänkandet. Det är där vi säger och gör saker utan att veta vad vi säger och gör, utan att veta om det, vad vi säger och gör alltså. Och däri ligger en oerhörd politisk kraft, när vi med en viss distans plötsligt inser vad vi tänker och känner. Det är då vi kan förändra vår situation. Detta livet är statt i ständig förändring och vi är alla här på lika villkor, med möjlighet att utvecklas och utveckla. När jag var i tonåren stimulerades jag precis som de flesta andra unga i västvärlden av Surrealismen (den cerebrala anarkismen) och fattade den politiska och mentala potential som låg där. Det finns inga motsättningar mellan det rationella och det icke-rationella, det är bara två olika rum, två olika verktyg som samarbetar.

För min del skulle den konceptuella verksamheten inte vara möjlig utan rörligheten och öppenheten i den aktivitet som är granne med drömmen. Där kopplas trådar ihop på ett oväntat och överraskande sätt som gör att jag vågar saker som jag aldrig annars skulle våga. Jag är ständigt livrädd och är enormt beroende av den energi som alstras under sängen, i det dolda rum där tanken står stilla men där samtidigt ett annat rör sej med en oerhörd intensitet. En oerhörd precision.

Ja, jag är alltid rädd, det har jag alltid varit. Jag vågar knappt gå till Konsum för att handla. Jag orkar knappt med en enda dag till för att tanken på nästa skrämmer mej så. Och på nätterna vaknar jag bara för att kontrollera att jag fortfarande är vid liv. Jag brukar säga att bästa platsen att bo på är utanför Södersjukhusets akutintag. Jag har många gånger allvarligt övervägt att slå upp mitt tält där. Vilken underbar hugsvalelse att bara tänka på detta.

Hur kommer det sig att du valt att arbeta interdisciplinärt, och i så många fall i samarbeten med andra konstnärer?

Att arbeta interdisciplinärt är en nödvändighet; det ena ger det andra i ett nervöst samspel som en slags dialektik. Allt är så bräckligt och det behövs så lite för att kullkasta ett försök, en påbörjad konstruktion. Då måste man raskt kunna hoppa över till nästa spår. Och oftast är det just en fråga om parallella spår, rörelser, aktiviteter.

Och de samarbetsprojekt som jag hela tiden har pågående är också en del av detta. Jag är tacksam för det. Det är så mycket som jag aldrig skulle ha kunnat eller ens vågat ge mej in i om det inte varit för några av dessa samarbeten. Och faktiskt, den subjektiva konstnärsrollen är i dagens läge ingen självklarhet (sic!).

Ett återkommande motiv i ditt arbete kan sägas vara uppehållandet vid gränser och gränstillstånd. Vad söker du i dessa gränsområden?

– Det här var det värsta jag varit med om, sa min mor gång på gång när hon sakta fadade ut i sina sista timmar i livet. Det här var det värsta jag varit med om.

Idag vaknade jag till en annan verklighet, en annan verklighet än igår. Jag såg det inte direkt. Inget anmärkningsvärt. Men efter en stund insåg jag att där fanns en skillnad. Det var ljuset. Ljuset var liksom starkare, inte mycket, men ändå fullt märkbart. Intensiteten. Som att ljuset dimmats upp någon grad, som att det blivit ett hack eller ett trappsteg från igår. Som att den regelbundenhet, den lagbundenhet man aldrig annars ifrågasätter, fått sej en smäll. Kanske nya kretsar i ett parallellt universum? Ett parallellt universum som dag efter dag skapar sej självt. Eller snarare: en oändlig serie av parallella universa som ständigt byts ut, växlar från dag till dag, omärkligt. Som utgör den rytm vi alla är fångade i eller åtminstone Jag är fångad i. Det jag som så gärna vill bli kallat Vi. Det jag som så skräckslaget tillbakavisar varje tvivel på att Vi skulle kunna vara samma sak som Jag.

Som om en genomgång och en uppdatering skett i samtliga kretsar och där det i den annars så stabila och ständigt sej själv återupprepande processen infunnit sej ett nytt och så starkt påverkande influentium att en förändring från föregående fas varit ofrånkomlig. Som ett osedvanligt tydligt steg i det ständigt pågående.

Jag uppfattar det som att mycket av ditt arbete präglas av ett humanistiskt patos, med fokus på mänsklig värdighet och emancipatorisk kamp etc. Men också att det närmast tangerar en form av religiositet. Hur kan/bör konstnären förhålla sig till makten? Finns det överhuvudtaget något utrymme att som konstnär verka subversivt utan att slukas av den repressiva toleransen och bara bli ett alibi för det rådande systemets bevarande av status quo?

Att förhålla sej till makten är inte lätt. Men oerhört viktigt. Att ifrågasätta. Makten alltså. Och göra vad man kan för att kritisera och genomlysa. Att arbeta med konst är ett privilegium som också kräver ett ansvar. Det är en utav de få mänskliga discipliner som ger fritt inträde till alla andra områden i den mänskliga sociala strukturen. Som att ha ett exklusivt visum vilket ger tillträde till alla rum, till alla rum. Konsten kan och bör inge kraft och mod. Stimulera till stordåd på det personliga planet såväl som på det kollektiva. Och absolut, för min egen del är ett socialt patos en viktig drivkraft. De sociala, politiska och ekonomiska orättvisorna består. Att leva idag eller under medeltiden är ingen större skillnad. Samma orättvisa, samma förtryck; de få som regerar över de många. De få som erhåller odödlighet och de många som sedimenteras ner som mylla i sitt lidande.

I vilken mån är kommunikation viktigt för dig i ditt arbete? Finns ambitionen att nå utanför den relativt begränsade konstpubliken? Kan konst alls kommunicera?

Att kommunicera i det horisontella planet är enormt viktigt för oss alla för att skapa en möjlig framtid. Att kommunicera vertikalt har varit förbehållet ett fåtal, de med makt och överhöghet. De med tolkningsföreträde. Men även där har konstnärer i alla tider hävdat sin rätt och sin förmåga. Precis som dårarna. En fråga om makt, även om den varit inverterad eller avkrävts dödsstraff.

Jag skrattar ofta i samband med exempelvis Guds söners performance-föreställningar, och även i andra delar av ditt arbete märks en lågmäld humor. Hur ser du på humorns roll i ditt arbete? Förstår folk att du är rolig?

Med en retorik lånad från sinnesjukhusen, där högmodet sedan länge är långt ifrån fallet och där skrattet inte fastnat i halsen utan utgör den sista lilla rest som återstår av förkrympt frihet och inverterad makt. Där den hierarkiska pyramiden vänts upp och ner och där det lilla blivit det stora. Där den fattige sitter på tronen som också är en latrin, som också innebär en upphöjning, om ack så liten, men (och det är viktigt) också några centimeter närmare Gud.

Man har aldrig skrattat så mycket som i 1:a världskrigets skyttegravar, sägs det. Skrattar bäst som skrattar sist. Vad ska man annars göra när inget finns att se fram emot? Men, trots allt, det finns alltid något kvar att klamra sej fast vid. Alltid.

* * *

[ur mejlkorrespondens 100509–100516]