Ekologi, anarkism. realpolitik samt soldathustrur

Bo I. Cavefors

FRÅN AGRARROMANTIK TILL REALPOLITIK. EKOLOGI OCH ANARKISM samt HJÄLTEMÖDRAR OCH SOLDATHUSTRUR


Artikeln om ekologi och anarkism publicerades ursprungligen i KvällsPosten den 18 juli 1986.
Artikeln om hjältemödrar och soldathustrur publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet den 14 september 1986.

Artiklarna här obetydligt förändrade; finns även publicerade i min bok Svarta Fanor, andra boken / Kulturopium, 2004.

Deutscher Taschenbuch Verlag publicerade 1986 en utmärkt historik om konsumtionssamhällets blomstrande revolutionärer, gröngardisterna, Ökopax und Anarchie. Författare: Ulrich Linse, född 1939 och när boken utkom Oberstudienrat i München.

"Historielöshet är ett utmärkande drag" för "die Grünen" i det dåvarande Västtyskland, skriver Ulrich Linse. Som exempel nämner han att när "de gröna" 1977 skulle introducera sig i Niedersachsen, hade man hämtat symbolen, gröna ballonger, från en Berkeleyaktion, USA, 1969, istället för att anknyta till det tyska 20-talets "gröna folkrörelser, vilka brukade associera till den Helige Frans av Assisi och hans lovsång till Moder Jord".

Linse konstaterar att även om den tyska "grön"-rörelsens förflutna ofta visserligen är patetisk, så är den dock, i allmänhet, ärofull. Entusiastiskt skildrar han människor engagerade inom såväl det "borgerliga naturskyddet" som inom "proletariatets naturvänner", vilka redan vid skiftet från 1800-tal till 1900-tal sysslade med ekologiska frågor.

Det av Bismarck 1871 igångsparkade tyska kejsardömet bestod av två huvudkomponenter, en bourgeoisie som med friskt mod kastade sig in i landets industrialisering och en bildningstörstande grupp småborgare vilka spjärnade emot kapitalismens framfart och som när Tyskland mellan 1890 och 1910 definitivt övergick från att vara agrarland till att bli den industrination som dominerade de populära världsutställningarna, artikulerade en sund och stärkande natur- och hembygdsfilosofi.

Industrialiseringen, flykten från landsbygden till storstäderna, skapade snabbt motståndsrörelser med andra ideal än självgående maskiner som ledstjärna. Filosofin till dessa drömmar fann man kring de redan under mitten av 1800-talet populariserade formerna av naturahushållning och enkelt leverne: agrarromantik, storstadskritik och en prefascistisk "Blut-und-Boden"-myt.

Tidiga "grön"-rörelser Linse redogör för var Vegetarische Obstbaukolonie Eden i Oranienburg 1893 och de sk "förortsbohemerna" i Berlin samma år. Han namnger pionjärer som Ida Hoffman och den Henri Ödenkoven som levde ut sitt sunda liv i Monte Verità vid Lago Maggiore, en plats, en verksamhet, som också Herman Hesse kände väl och delvis nyttjade när han 1910 skrev den underbara satiren Världsförbättraren.

En annan tidig "grön"-rörelse var Giordano-Bruno-Bund i Berlin 1901, som byggde vidare på idéer från den man som redan 1866 med boken Generelle Morphologie der Organismen infört begreppet ekologi, Ernst Haeckel. Hans propåer ledde så småningom fram till teosofi och Rudolf Steiner.

De "gröna" rörelserna utvecklades i olika riktningar, mot nykterism, vegetarism, fri sexualitet, nakenkultur, naturläkemedel, råkost, osv. Det var en wilhelminsk alternativkultur som inte motarbetades av det statsbärande skiktet. Sålunda stod Deutsche Garten-Gesellschaft under Schutze der Frau Kronprinzessin.

Några av de tidiga idealisterna, som Werner Linder, Walter Schoenichen och Paul Schultze-Naumburg, finner man efter 1933 i den nationalsocialistiska ringhörnan, övertygade om att "Blut-und-Boden"-ideologin i sin rasistiska form kunde bli en fruktbärande kompromiss mellan deras natur- och hembygdsintressen och den expanderande industrins krav. Det gällde att rädda det tyska folkets traditioner och det tyska "livsrummet".

Nazisterna ställde gärna upp med erforderlig organisationsförmåga: Heimatschutz ist Volkstumsarbeit. Samarbetet konkretiserades vid autobahnbyggandet då det gällde att samordna estetik och teknik. Det politiska stridsropet löd: Schönheit der Arbeit, men detta samarbete ledde till att de "grönas" moraliska kapital hos en bred allmänhet, spolierades.

Någon kan kanske förledas tro att det var borgarna som gick i fällan medan socialisterna, dvs socialdemokraterna, stod på barrikaderna och föraktade kolonilottens ljuva svalka. Icke så. Även socialdemokraterna ömmade för fåglar, buskar, träd, fri sexualitet i berg och dalar och nakenvandringar i alperna. Redan då hade man sin egen "Öko-Flügel", trots att Karl Marx på sin tid ignorerat problemet och inordnat sig i det led som menade att det fanns föga av konflikt mellan begreppen naturtillgångar och naturnyttjande. En marxistisk variant som saluförs idag år 2003 av marknadsliberaler från den gamla 1968-skolan.

Redan 1889 bildade socialdemokrater i Berlin studieförbundet Urania. Där läste man Wilhelm Bölsches småskrifter om biologi, naturskydd och livskvalitet. Bölsche hade skrivit bestsellern Liebesleben in der Natur, där han hävdar att det är kärleken och inte kampen för överlevnad som är viktig. Bölsche var talesman för en anti-urbanisering av anti-politisk karaktär: ge arbetaren möjlighet att komma ut ur kapitalismens stadshelvete till den fria naturens paradis och skåda den morgonrodnad som förebådar det socialistiska framtidsriket. Det var vackert tänkt, men inte realpolitik.

En av de socialdemokrater som talade sig varm för de friluftsfrämjande massrörelsernas existensberättigande, var den österrikiske kanslern och presidenten Karl Renner, som redan 1895 varit med om att starta Die Natur-freunde.

1931 beklagade sig Renner över att partiledningen inte helhjärtat ställde upp på natursvärmeriet utan oroade sig över att medlemmarna, om de blev alltför fascinerade av fåglar och blommor, liggande nakna på ängarna bland bergen, med råkosten inom räckhåll, skulle glömma det politiska arbetet och de revolutionära målen.

Ulrich Linse hinner berätta otroligt mycket på bokens 192 sidor. Här kan endast återges några få episoder från etthundra års historia: om Europas egen Gandhi, Gusto Gräser, allmänt kallad "Kohlrabi-Apostel"; om dennes bror, officeren i den österrikiska armén, Carl, som med ärkehertig Leopold Wölfling som hedersmedlem, grundade den anarkistiska föreningen Ohne Zwang; om Christian Wagner; om Gustav Landauer med det anarkistiska jordbruket Freie Erde utanför Düsseldorf på 1920-talet; om naturrevolutionären och ornitologen Paul Robein från Stettin; om trädgårdsarkitekten Leberecht Migge som 1919 publicerade historiens första Das Grüne Manifest och undertecknade det Spartakus in Grün, am dem der rote sterben soll; om Dr Goldberg (förnamn okänt) som i Berlin grundade kommuniteten Caverno di Zarathustra, och om många andra, som Erich Mühsam, Clara Stark, Willy Ackermann, Bernhard Eiben, Herbert Fischer, Ludwig Christian Haeusser, Franz Kaiser.

Några hamnade i fel fålla när Hitler lockade, men förvånansvärt många stod emot och stod som Sven Dufva kvar i enskild ställning till dess döden hann ikapp dem. Willy Ackermann dog inte förrän på 1980-talet, in i det sista odlande egen kål, stödd av hustrun, ideologisk övergiven av barnen. Han och Paul Robein är de båda intressantaste personligheterna från dessa tidiga "gröna" rörelser. Robein slog sig ned i ett hus bland sanddynerna utanför Stettin. När Röda Armén nådde dit, dödades han. Huset, böcker, manuskript och vetenskapliga samlingar förintades. Det var tragiskt också på så sätt att bland detta unika material fanns med stor sannolikhet många idéer och argument värdefulla som arsenal för dagens "gröna" i kampen för en människovärdig värld att leva i.

Det var inte stor dikt, trots närheten till Goethe, det man 1921 graverade in på en marmortavla till minne över den anarkistiska bosättningen Freie Erde, men det var och är, kanske, rätt tänkt:

Wir lieben den Wald, wir lieben die Flur,
wir lieben die Erde, die Mutter Natur.
Wir lieben den menschen, von Wahn befreit,
der grossmäulien Phrasen Besessenheit.
Wir lieben die Tat, die Arbeit, die Kraft,
die aus dem Chaus ein Neuland schafft.
Drum helft uns und schützt die erstehende Welt
und schont uns den Wald, die Flur und das Feld.


+ + + + +

HJÄLTEMÖDRAR OCH SOLDATHUSTRUR

Vid fängelset i Berlin-Plötzensee avrättades den 20 juli 1944 Margarete Schäffer, efterlämnande barn och man. Hon var antinazist och hade beskyllt Hitler för att vara en "Lumpengesindel". Sådant straffade sig. Advokaten försökte förhala rättsmaskineriet, kriget skulle snart vara slut, men attentatet mot Hitler utlöste en terror där också dödsdomar som intet hade med attentatet att skaffa snabbt verkställdes.

Margarete Schäffer är det entydigaste kvinnoödet i en bok som 1986 gavs ut av Gerda Szepansky. Boken, "Blitzmädel", "Heldenmutter", "Kriegerwitwe", Frauenleben im Zweiten Weltkrieg (Fischer Taschenbuch Verlag) består av ett väl valt material presenterat i form av reportage, dokument och prosaskisser. Förlaget har tidigare i serien Die Frau in der Gesellschaft publicerat böcker om bla turkiska kvinnor i BRD, om kvinnor under tiden mellan kejsaren och efterkrigstidens "Wirtschaftswunder", om kvinnor och musik, om kvinnor över 66, om kvinnor efter 1945, osv.

Sammantaget är det en imponerande lista kvinnolitteratur, som visserligen i huvudsak berör tyska förhållanden, men som i uppläggning och attityd är allmängiltig och översättningsbar. Böckerna skiljer sig radikalt från den kvinnolitteratur vi vant oss vid, som så ofta handlar om primalskrin i dubbelsäng förvandlad till enmansbädd.

Gerda Szepansky föddes 1925. Innan boken publicerades arbetade hon i Berlin som journalist, lärare och kabaréartist och hade 1986 även publicerat en novellsamling samt antologin Frauen leisten Widerstand.

I den här och nu aktuella boken skildrar Gerda Szepansky den tyska "medelkvinnan", som naturligtvis inte existerar, men som man i brist på bättre kan kalla alla de kvinnor i Hitlertyskland som vi aldrig hört talas om. "Medelkvinnan" var varken judinna, motståndskvinna bland partisaner eller dubbelagent. Hon var inte heller sadist i något KZ-läger eller storbröstad blondin i Hitlerjugend. Szepanskys "medelkvinna" var mor och maka, fanns i alla samhällsklasser, var traditionsbunden men likväl öppen inför en förändrad framtid, hon var inte politiskt aktiv, hon ville älska och bli älskad. Kort sagt: hon var som människor är mest.

Gerda Szepansky har utifrån egna krigsminnen låtit ett trettiotal kvinnor redogöra för sina upplevelser under nazist- och krigstid. Den antipolitiska attityden är oftast klart utalad. Man anpassade sig men var genomgående skeptisk till Hitler, utom på en punkt: nazisternas framgångar med att förbättra ekonomin, att ge männen arbete och därigenom åstadkomma harmoni i familjerna samt "lag och ordning" på gatorna. Man var helt enkelt trött på alla slagsmål och allt skjutande. Detta gjorde intryck framför allt på arbetarkvinnorna, i synnerhet om de hade många barn. För barnfamiljerna skapade Hitler sociala förbättringar, men å andra sidan förlorade kvinnorna en rad av de lagstadgade förmåner de kämpat sig fram till under Weimarrepubliken. Efter 1933 anställdes allt färre kvinnor för kvalificerade arbeten. Nazisterna såg helst att de höll sig till hushålls- och jordbruksarbete.

Kvinnoorganisationerna koncentrerade sig på allsång och handarbete. Alla föreningar omorganiserades och kom att lyda under Partiet. Detsamma skedde senare i bla Österrike. Därför är det idag möjligt att beskylla en ovän för att ha varit organiserad nazist, även om han/hon endast var medlem i kvarterets bridgeklubb eller joddlade i byns allsångsförening.

I Mein Kampf glorifierar Hitler moderskapet. Det budskapet kom i viss konflikt med ett senare budskap, 1937 och därefter, att kvinnorna skulle arbeta inom krigsindustrin, där deras löner låg 40 procent under männens. Men konsekvens var kanske inte Hitlers styrka.

Gerda Szepansky berättar om arbetarkvinnornas skräck när de via radion på morgonen den 1 september 1939 hörde att det nya kriget redan var i full gång. Av erfarenhet visste de vilka som slaktas först. Sönerna.

Efterhand som kriget gick sämre förärades de tyska mödrarna allt grövre verbala hyllningar, som "Heldemutter" och som mammor vilka offrade sina söner för "Führer, Volk und Vaterland". Men kvinnornas motstånd växte. Sjukanmälningarna ökade kraftigt, givna order missförstods och tyst motstånd i form av maskning och slarv på arbetsplatserna blev allt vanligare. Förståelsen ökade för de kvinnor vilka var utsatta för direkt förföljelse av politiska eller rasistiska skäl, som judinnor, politiskt aktiva kvinnor som Margarete Schäffer och de utländska kvinnor som kommenderats till Tyskland för tvångsarbete.

Man skänkte mat och kläder och, framför allt, man gav husrum åt förföljda kvinnor och deserterade soldater. Det var en omfattande men dold verksamhet, föga omskriven i historieböckerna, föga glamorös. Den verksamheten intensifierades när judedeportationerna tog fart 1938.

Mot slutet av kriget tvingades alla tyska kvinnor mellan 17 och 55 år till aktiv krigstjänst. De hemmavarande befann sig ofta i riskablare zoner än kvinnorna vid de efterhand avsvalnande fronterna, när städerna totalbombades av de invaderande allierade och striderna fördes på gatorna.

Många kvinnor kom i krigsfångenskap. Andra organiserade praktiskt hjälparbete som Rettet die Kinder och Opfer der Faschismus. I detta positiva arbete återfann kvinnorna sig själva. De fick mod och styrka att bemästra en socialt totalt förändrad situation. Männen och sönerna dog vid fronterna, eller återkom som invalider. Ensamheten under kriget hade slagit sönder äktenskap och vänrelationer. Ekonomisk trygghet fanns inte längre i ett från grunden sönderslaget land.

"Blitzmädel", "Heldenmutter", "Kriegerwitwe"ger ett brett perspektiv av vad de tyska kvinnorna i vår tid upplevt och uträttat. Det är erfarenheter om att leva i helvetet, men överleva det. Det är bra att veta hur det går till. Historien kan upprepa sig.

Copyright©Bo I. Cavefors