SUBVERSIVA STATSMAKTERS HANTLANGARE

'

'

Bo I. Cavefors
SUBVERSIVA STATSMAKTERS HANTLANGARE

Texten har tidigare publicerats i boken Kulturopium (Johan Hammarströms Bokförlag, 2004. För beställning: se Högerspalten). Artikeln här omredigerad, förkortad samt aktualiserad. Avsnittet om undergroundpress i Bastiljens skugga har även publicerats i Statens Kulturråds tidskrift Pbb nr.2/1994; texten om Georg Büchner i Sundsvalls Tidning 4.6.1994 samt tankarna kring Adolf Hitlers retorik i Tidskriften Tiden nr.7/1993 (Hitleravsnittet finns överhuvudtaget inte med här, men återkommer separat).


Fransmännens uppfattning om Paris, rikets metropol, var under 1700-talet åt det skeptiska hållet. Voltaire ironiserar i Candide över myten Paris och jämför satellitstaden Saint Marceau med Westfalens "smutsigaste byar". Rousseau är sarkastisk i Confessions och 1760 beskriver Charles-Louis Fougeret de Montbron detta nya Babylon i La Capitale des gaules ou la Nouvelle Babilonne (Haag 1760): leriga gator, svarta nersotade hus som klänger på varandra, skit, sopor, avfall, avföring och smuts i största allmänhet.

Mot slutet av 1700-talet har Paris drygt 600 000 medborgare. Även burgna klasser lever under katastrofalt ohygeniska förhållanden. Jacob Volkmann noterar i resedagboken Neueste Reisen durch Frankreich (Leipzig 1787) att det enda som fungerar i den överdimensionerade administrationen är polisväsendet.

När bödeln bränner "blasfemiska" tidskrifter och pamfletter utanför justitiepalatset, när bokhandlare ställes vid skampålen på Place de Greve och när författare och journalister inlevereras till Bastiljen så är det summan av kardemumman och den sista dramatiska akten av föredömligt genomförda polisaktioner. Sedan 1667 håller Parispolisen ett vakande öga på journalister, författare, boktryckare, bokhandlare och kolportörer. Den första chefen för tryckfrihetsroteln, Lieutenance générale de policem, Gabriel Nicolas Henri de la Reynie, låter den litterära världen erfara vem det är som bestämmer vilka åsikter som får eller icke får publiceras. Och vilka åsikter som skall publiceras. Under de la Reynies era blir journalister och författare bannlysta, landsförvisade, brända på bål och hängda; bokhandlare och kolportörer fraktas till galärerna och boktryckare till fängelset. Bokproduktionen är starkt och effektivt kontrollerad.

de la Reynies efterträdare stärker ämbetets maktbefogenheter. Under 1700-talet inför man dessutom förcensur och utifrån denna ges trycktillstånd för flygblad, tidskrifter och inte alltför omfångsrika pamfletter. Samtidigt införs ett liknande censurförfarande för teatrar och dramatiker. Beaumarchais måste bekväma sig till sextio omskrivningar av Figaros bröllop innan den godkännes vid Hôtel des Lieutenant de police.

Eftersom skrivande människor och deras förläggare i hög grad är beroende av polischefens välvilja, blir denne en central figur i det totala maktspelet och litteratörena ges goda möjligheter träna upp anlag för manipulation. Voltaire polemiserar mot rivaler och fiender via litteraturpolisen. Författarkollegan markisen Ximenes skriver devota brev till poliskommissarien de Crosne. I Parispolisens tjänst finns även frilansande spioner under maktens jakt på "ord, tal och rykten". I bevarade akter finns kryptiska pseudonymer och hemlighetsfulla benämningar som "min hemlige uppgiftslämnare". Alla spionerar på alla; journalister, författare, boktryckare, bokhandlare och kolportörer. Samtliga ger god hjälp åt den kungliga polisstatens fortlevnad. Den som otadlig revolutionär till eftervärlden gångne Jacques-Pierre Brissot, är sålunda informatör åt polischefen samtidigt som hans motståndare Charles Théveneau de Morande är det. Praktiskt. För de verkliga makthavarna.

De som prostituerar sig hos polisen förlorar möjligen själsfriden men undviker pekuniär misär. Chevalier de Mouhy erhåller årligen 1200 Livres och kan med denna spionsold försörja hustru samt ett större antal barn. Förläggare och boktryckare agerar direkt på litteraturpolisens uppdrag, lockar till sig oppositionella journalister och författare för att diskret påverka dem i deras kritik av det rådande systemet. Förekommer sådant i dagens Sverige? Polisspionerna i 1700-talets Frankrike var en viktig del av ett väl fungerande preventiv- och repressaliesystem för kontroll av åsiktsmarknaden. Eftervärlden är stort tack skyldig polischefen Joseph d'Hémery, som i dokumentsamlingen Historique des Auteurs publicerat mer än 500 brev från författare och andra av bokmarknadens aktörer, vilka vecka efter vecka gav honom information och därmed förutsättningar för en effektiv kontroll av den illegala handeln med tidskrifter, böcker och pamfletter.

Pinsamt nog slutar det illa för nästan samtliga av 1700-talets litteraturpolischefer. D'Hémery tvingas ta avsked av "hälsoskäl" sedan han ertappats med att sälja av honom själv censurerade och förbjudna tidskrifter.

Om undergroundlitteraturen i det förrevolutionära, det revolutionära och med följdverkningar in i det postrevolutionära Frankrike finns det en utmärkt bok av den tyska historikern Gudrun Gersmann (Im Schatten der Bastille. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1994). Man får en utförlig redogörelse för den illegala undergroundverksamhet som under 1700-talet förser läsekretsarna med av maken hatade tidskrifter, smädeskrifter, flygblad, pornografi och satirer. På underliga smuggelvägar från Belgien och Schweiz hamnar i Paris centrum, i hemliga boklådor, i caféer och vinstugor och hos allmänt aktade och med privilegier försedda bokhandlare vid Palais-Royal, dessa importerade eller inom tullarna producerade "droger", det hemliga men allmänt kända codeordet för förbjuden litteratur. Gersmann har också haft tillgång till det välbevarade arkivet från det främsta av dessa undergroundförlag, STN, Societé Typegraphique de Neuchatel som grundades 1769 i det schweizisk-preussiska Neuenburg och som under decennier försåg kungariket Frankrike med alla slag av filosofisk litteratur, pirattryck, pornografiska bestsellers och omstörtande tidskrifter.

De viktigaste källorna finns i dag i Bibliothèque de l'Arsenal som har hela Bastiljearkivet, vilket består av mer än 400 kartonger innehållande drygt 600 000 dokument från perioden 1660-1782. Arkivet levererar goda bevis för att mellan 1650 och 1789 ett par hundra inom åsiktsbranschen verksamma aktörer, placerats på Bastiljen för kortare eller längre tid, markisen de Sade inkluderad i skaran inopportuna. Klientelet var heterogent: regimkritiker sida vid sida med brödskrivare av pornografi, bokhandlare och kolportörer från Palais-Royal respektive kajerna vid Seine. Censorerna rekryteras bland akademiker, tidskriftsredaktörer och författare. 13 av medarbetarna i encyklopedieprojektet är under 1750- och 1760-talen samtidigt polisspioner. En anonym skribent klagar 1783 i Journal des gens du monde över att "när man läst en bra bok av en författare med vilken man sympatiserar, hamnar denne genast i Bastiljen".

Parlamentet dekreterar. Sorbonne censurerar. Polisen agerar. Pöbeln arkebuserar. Inkvisitionspolitiken mildras av Ludvig XVI, men trots detta förbjöds 65 titlar under åren 1715-1789. Litteratörer, journalister och författare till så kallade Nouvelles à la main föraktas av etablerade författare. Voltaire menar att journalisten är en Canaille och att Nouvellistes är "hajar" som girigt griper efter varje penning som råkar befinna sig inom räckhåll. Andra etablerade författare liknar journalister vid hundar vilande under bordet vid sin herres fötter i väntan på något matnyttigt. Inte förrän Jean-Baptiste-Antoine Suard väljes in i Academie Française och Jean-Françoi Marmontel blir chef för Mercure de France förbättras journalistikens rykte. Men eftersom det praktiskt taget är omöjligt att leva på pennan som oavhängig skribent under L'Ancien Régime, blir det i första hand etablerade författare som tillskansar sig pensioner och privilegier. På Gazette de France glädjer sig chefredaktören åt såväl sekreterare som tjänstevåning samt en lön på 5000 Francs.

Revolutionssommaren 1789 hoppas parisarna, i vart fall de som kan läsa, inte så många, att allt som hör samman med de gamla institutionerna vad gäller censur och inskränkningar skall fara all världens väg. Tyranniet har spelat ut sin roll. Tror man. De konstituerande kamraterna, läskunniga, påstås det, ser emellertid på omvärlden genom egna brillor och gör processen kort med parisarnas enfaldiga lyckorus. Reformer genomförs i ultrarapid, om de överhuvudtaget genomförs och avskaffandet av Lettres de cachet sker först i mars 1790 efter en utdragen debatt som pågått sedan oktober året dessförinnan. Innehållet i och avsikterna med debatten om pressfrihet och yttrandefrihet förändras i takt med att den politiska situationen förändras. Viktigt inslag i denna process är straffrättskommissionens slutdokument Déclaration relative á l'ordonnance av den 1 maj 1788 där man för första gången erkänner Raison publique som beslutsinstans, det vill säga att kungarikets medborgare förklaras myndiga att fatta beslut. Lika viktigt och avgörande för den revolutionära utvecklingen är den berömda Arret du Conseil d'état du Roi av den 5 juli 1788, där kungen uttryckligen vänder sig till och vädjar till de "bildade" klasserna. Journalister och författare som inbillar sig att de genom den kungliga skrivelsen fått fribrev att yttra förhatliga åsikter, inser snabbt att de misstaget sig. Litteraturpolisens fortsätter spionerandet och censurerandet och fängslandet.

Medan politikerna långsamt närmar sig en överenskommelse om liberalare censurordning försöker, bland andra, hertigen Mirabeau som våren 1789 publicerar den regimkritiska tidskriften Les Etats Generaus under devisen "Våra gudar är författningen, fäderneslandet, friheten och sanningen", påskynda processen. Mirabeau struntar i att söka utgivningslicens men trots det stoppas han inte av litteraturpolisen, vilket visar att maktapparaten ansåg sig vara i kris. En flod av tidskrifter, tidningar, pamfletter och broschyrer översvämmar marknaden. Från den 14 juli 1789 till den 10 augusti 1792 publiceras mer än 500 publikationer, ofta med programmatiska titlar som L'ami du peuple och L'ami du Roi. Det publicistiska uppsvinget påverkar debatterna i Nationalförsamlingen. För politikerna gäller det att placera problemet pressfrihet någonstans mittemellan den absolutistiska censurens "gotikbygge" och den praxis stick i stäv med censurföreskrifterna som praktiseras ute på marknaden och som parlamentarikerna inte har något att sätta emot, eftersom denna praxis de facto innebär ett förverkligande av de "mänskliga rättigheter" man högtidligt proklamerat som den franska civilisationens mål och medel för ett rättvisare samhälle. Genom artikel IX bekräftas pressfriheten och avskaffas censuren. Den siste censurchefen, Maissemy, meddelar redaktionen vid Révolution de Paris i oktober 1789 att han sedan den 12 juli samma år inte utövat sina befogenheter och avvärjt påstötningar uppifrån att underteckna de order om censuringripanden som förelagts honom.

Att förankra pressfriheten i förklaringen om mänskliga rättigheter är mer än en viktig symbolhandling, men samtidigt inbjuder den diffusa formuleringen av artikel XI till konflikter och vantolkningar. Pariskommunardernas umgänge med pressfriheten blir alltså ett fiasko. Deras ambivalenta uppfattning om journalisterna som "folkets skyddsvakter" leder till en tvångssituation där de nya stadsfäderna agerar. Något måste göras: antingen monopolisering av det tryckta ordet till finansstarka krafter som tillhör makteliten och därmed är kontrollerbara utan censuringripanden, eller locket på. Kommunarderna konstaterar att de måste förbjuda de "farliga tidskrifter" där det förs fram politiska åsikter och krav, som om de förverkligas, leder till politikernas fall. Partipiskan viner. Några ber, kanske, om ursäkt för sin senkomna insikt att liberalism är trevlig så länge den inte negativt drabbar egna prebenden. Om inte förr så under terrorns tid inser journalisterna att total pressfrihet är en utopi. Alltså försöker man, framgångsrikt, bli en del av maktapparaten och samtidigt höjer man journalisternas status i ett samhälle på väg mot auktoritär demokrati. Journalisterna blir den tredje statsmakten. Det var inte så Voltaire och Mirabeau och alla de andra som slogs för det fria ordet, tänkt sig det hela.

Mycket riktigt. Allt var löften som ej var avsedda infrias. Ett ja förvandlades snabbt till ett nej. I december 1792 lagskriver kommunarderna att den rojalistiska pressen skall förbjudas och i mars 1793 gör man processen kort med den kvarvarande pressfriheten och hotar företrädarna med dödsstraff. Dödsdomar fastställs och fullföljs.

Åsiktsbranschen lever hela denna period under anarkistiska förhållanden. 1789 finns det i Paris 36 legala tryckerier. År III, enligt den Nya Kalendern har antalet ökat till 700. En statlig kulturutredning visar att bokbranschen och tidskriftsmarknaden står vid ruinens brant; sådan litteratur som gav Frankrike ära och gloire, så länge den övervakades och skyddades och censurerades och förbjöds genom lagar och förordningar, skrives ej längre. De gamla förlagens ägare försöker påverka Nationalförsamlingen att åter införa privilegier och frihandelsinskränkande åtgärder. Jakobinska Terreur kräver att alla journalister och författare ställer upp som goda och lojala kamrater. Först efter Robespierres fall vågar sig en rojalist som Dupain och girondister som Gorsas och Carra åter ut på den politiska arenan. Kolportören, pamflettskrivaren och revolutionspolitikern Pierre Manuel resignerar och hävdar i ett tal i november 1792, inför en grupp jakobiner, att det i sanning är tjusigt längta efter frihet, men föga befrämjande för politisk hälsa att äga den. Den 24:e Brumaire 1793 döms Manuel till giljotinen, men mördas av medfångar under transporten till avrättningsplatsen.

+ + +

Carl Schmitt skriver i dagboken, Glossarium, den 5 augusti 1951, att medborgarna i ett land är totalt tillintetgjorda den dag statsvåldet nått sådan omfattning att de förföljda, som i Georg Büchners Danton's Tod, för att skydda sig , ropar "vive le Roi" till förföljaren.

Carl Schmitt kunde sin historia, även den franska. Men Büchner flydde varje sådant försök att tvingas in i något slutgiltigt, entydigt, politiskt hanterbart. Få betydande författare, historiska storheter, revolutionärer och terrorister, är så lätta som Büchner att identifiera som företrädare för egna ideal. Varje samhällsförändring, varje revoltunge, följer nästan exakt det mönster Büchner beskriver. Hans stora hat, hans otvetydiga acceptans av våld, har som hos Che Guevara ett romantiskt skimmer. Büchner är alter ego för den unge lidande Lenz i novellen med samma namn och Guevara beviset för att den förföljde alltid har rätt. Även om han i sak har fel. Att Büchner också skriver det så kallade "fatalismbrevet", av ren förskräckelse när han skådar in i sitt inre, analyserar sin själ och finner att där ej sällan råder ett annat klimat och ett stormigare landskap än det där Lens vandrar för att finna lugn och eftertanke, uppmärksammas sällan. Varför? Büchners ironiska förhållningssätt gentemot dem som inte ser det revolutionära agerandets effekter, medför att stränga marxister nogsamt undviker befatta sig med den irriterande författaren till Der Hessische Landbote. Marxisters avvisande hållning till Büchners tro på terror som revolutionärt medel, innebär att man gör författaren till Danton's Tod salongsfähig, ger sken av att Büchner var demokrat, i alla fall på samma nivå som en pariserkommunard. Marxisterna dödar Büchner, denne självförbrännande men så länge lågan lyser, flammande protest mot varje orättvisa, mot varje själviskt handlande.

I Jan-Christoph Hauschilds biografi om Büchner (Georg Büchner, Verlag J.B. Metzler, Stuttgart und Weimar 1994) skildras detaljrikt författarens och revolutionärens korta liv, 23 år, 4 månader och 8 dagar. Büchners liv är i sig inte spännande, men tragiskt med all denna förföljelse, landsflykt, överansträngning, sjukdom. Hauschild avstår medvetet från att argumentera mot den marxistiska bilden av Büchner och ger istället en naken och rak bild av revolutionären. Därigenom avviker Hauschild från tre andra framträdande büchianer, nationalliberalen Karl Emil Franzos, marxisten Hans Mayer och sextioåttan Thomas Michael Mayer. Denna trio analyserar i sina avhandlingar liv och texter utifrån den felaktiga föreställningen att den unge rebellen Büchner är en mogen man, att hans idéer nått mogen form. Därmed vill jag inte ha sagt att Büchners verk är ungdomsverk i betydelsen omogna, okalkylerade. Tvärtom. Trots att samtliga texter tillkom i stor hast, delvis som brödskriveri, i stor utsträckning består av citat, är en form av collage, är det troligt att författaren, även om längre tid stått till förfogande och även om han blivit äldre än 23 år, 4 månader och 8 dagar, aldrig skulle ha reviderat texterna, ändrat tendensen, det andliga innehållet och inte justerat eller förbättrat den litterära formen. Det kan man se som brist eller fördel. Problemet är ointressant. Personen Büchner och texterna han skrev finns där. Ograverade. Büchners författarskap och den revolutionära aktiviteten är inga barnsliga fenomen, utan väl genomtänkta insatser mot förhållanden den unge medicinaren och författaren ansåg vara orättfärdiga. Büchners högt drivna spel med Sällskapet för mänskliga rättigheter och med Der Hessische Landbote som pamflett, leder visserligen till ett psykiskt läge pendlande mellan upprymdhet och depression, men aldrig till resignation. Det är skälet till att vänner, släktingar och familjer ger skilda bilder av revolutionären. Hauschild är tyvärr inte mannen att djupare analysera skälen till detta, har ej tillräckligt sensibilitet och känsla för den litterära kvaliteten i Büchners författarskap.

Upptäckten i början av 1990-talet av två brev från Büchners exil (tidigare kände man 11 Büchnerbrev i original och 58 avskrifter) fördjupar bilden av författaren (Georg Büchner an „Hund" und „Kater", Jonas Verlag, Marburg 1994). "Hund" är täcknamn för Wilhelm Braubach och "Katt" för Georg Geilfus, båda som Büchner: revoltörer. Breven visar att Büchner ingalunda själv faller för fatalismen han beskriver i "fatalismbrevet". Büchner är illusionsfri men menar att ännu "är tiden inte kommen sälja skinnet på marknaden". Samtidigt fruktar han utvisning från Zürich till Hessen och vet, att om så sker, går han samma öde till mötes som Friedrich Ludwig Weidig - utgivaren av Der Hessische Landbote - att bli torterad och mördad. I och för sig kommer man inte Büchner närmare genom de här båda breven, men beviskraften stärkes för att han verkligen, tillsammans med Wilhelm Hauff, inte endast var sin tids store hessiske författare och geni, utan redan som spoling vet sin mission. Golo Mann har ställt frågan om Büchner verkligen var en revolutionär och han svarar Ja på den frågan. Ja-svaret är självklart, men själva frågan är för matbordsrevolutionärer en provokation eftersom Mann därigenom försvarar Büchner mot den vänster som visserligen kräver samhällets omvandling men som inte har Büchners förmåga att fånga upp vad som döljes i den mänskliga naturen. Och av detta dra konsekvenser. Egna.

Büchner är den sanne revolutionären också därför att han starkt betvivlar att vägen till ett klasslöst och mänskligare samhälle går via studiecirklar, symposier och debatter. Därigenom skiljer han sig ej endast från svenska studieförbund utan även från Hegel och Marx. De fattigas, de mest utslagna människornas verklighet är Büchner väl förtrogen med sedan barnsben. Fadern är kirurg och allmänpraktiserande läkare och i dennes väntrum finns de alla, uteliggare, alkoholister, utslagna bönder, smågangsters, hantverksgesäller, soldater, kuskar, tjänstefolk, prostituerade, stövelputsare, tiggare. Även om ingen av alla de olyckor dessa människor drabbats av drabbar Georg Büchner personligen, övertygas han om att ingen människa är skyddad från att kunna bli en "dåre eller förbrytare", att det inte är någon "konst att vara ärlig om man dagligen får soppa, grönsaker och stek". Okunskap och kriminalitet, allmän råhet, finns i den privilegierade Büchners omedelbara närhet och när han i "fatalismbrevet" ställer den retoriska frågan om vad det är i oss som "ljuger, mördar och stjäl", svarar han i skådespelet Woyzeck att det är "omständigheterna", det sociala tvångsläget. Büchners inställning till avvikande människor, till "dårarna", präglas av realism. När otaliga vänsteraktivister och alltför många religiösa teckentydare, illusionernas medlöpare, hoppas på något därbortom, en ny värld, klasslös, paradisisk, skjuter Büchner marxismen i sank, decennier innan Mästaren formulerat den, teoretiskt. Marx tro att kärnan till samhällskonflikter finns i klassuppdelningen, är lika ovetenskaplig som när kristna människors livsleda förleder dem att enbart leva för tron om paradiset bortom graven. Büchner ser det annorlunda. Han vet att det inte finns någon på förhand utstakad meningsfull plan för historiens kaos och inriktar sig därför på det konkreta målet: social likvärdighet. Marx och Engels kan med all rätt, men orätt, anklaga Büchner för vad de beskyller lärjungen Mehring för, vad denne snappat upp hos Schopenhauer: att det finns något bortom Kant, nämligen "medlidandet som grund för moral".

Georg Büchner inser att tidens värde består i Varat som sådant. Goethe menar ungefär detsamma när han talar om att man reser för att resa, inte för att komma fram. Än mindre för att komma hem.



Foto: Victor Arimondi, 1995.

Copyright©Bo I. Cavefors 2008.