Klas Lundström & Luka Vestergaard om det svenska medieklimatet

Klas Lundström & Luka Vestergaard,
redaktörer för tidskriften Anti:
SVERIGES MEDIEKLIMAT ÄR SKRÄMMANDE MAGERT

Medan Reportrar utan gränsers rapport vittnar om inskränkta rättigheter i Kina under Peking-OS sitter förmodligen - och förhoppningsvis - en och annan systemkritiker innanför demokratins trygga murar och undrar när de journalistiska premisserna på allvar, och med all rätt, ska börja ifrågasättas i väst.

I Sverige inskränker varken staten eller partier - nödvändigtvis - journalisters arbete. Det gör istället maktens mediatrender och påhittade sanningsfarsoter. Trots hysterisk bloggaktivitet, insnöade sossar-mot-alliansen-analyser och febrila rapporteringar om varenda "snuskgubbe" framstår det svenska medieklimatet som skrämmande och uddlöst magert. När USA beskrivs som en demokrati, ej mödan värd att ifrågasätta, och Kina som raka motsatsen, följer medieeliten tryggt och säkert längs nedtrampade stigar.

Man behöver som etablerad skribent och tyckare inte riskera nåt i Sverige, än mindre vill man offra det space som man via olika tillvägagångssätt -men allt som oftare via modebloggar och tusen gånger återanvända åsikter - tillskansat sig. Den verkliga debatten är näst intill frånvarande, och i ett längre perspektiv kommer bekvämligheten ha ersatt den kreativa och verkliga systemkritiken.

Journalistisk granskning är numera att från vänsterkanten kritisera vad högerkanten har för sig, och vice versa. Ryggmärgsreflexer och tråkiga vanor är vad som dröjt sig kvar i etermediernas syn på sitt granskande uppdrag. Obekväma frågor och åsikter betraktas numera som samhällsfientliga - ett "hot mot demokratin". Den som vill kan tycka att Filip och Fredrik är seriös och "nyskapande" journalistik eller att K-G Bergström bör fortsätta få priser för intetsägande "rakt-på-intervjuer". Besparingar hos allmänhetens SVT har utan större kritik utmanövrerat omvärldenbevakning, samhällsdokumentation och kreativa idéer. OS-spel är mer värda.

Det finns hur mycket mediautbud som helt, menar många. City, Metro, DN, TV4, TV8, SvD och Fokus. Kvantiteten är i en demokrati alltid viktigare än kvaliteten. I Sverige säger medierna samma saker, citerar samma källor, och allt som egentligen blir över för allmänheten är en rundgång som suddar ut komplexiteten; en journalistik som istället för att fördjupa förenklar, istället för att demonstrera färger stämmer in i makthavarnas svartvita världsbilder.

För den informationshungrige finns utländska medier, men kommande svenska generationer tvångsläser propagandablad om "EU:s bedrifter" och påprackas påståendet om att Sverige har ett av världens friaste medieklimat. I Sverige liksom i övriga västvärlden gäller samma förutsättningar: medieutrymme finns, förutsatt att du kan köpa dig en åsiktsplätt.

Således är det anpassning som gäller för skribenter som med ljus och lykta försöker hitta konstruktiv kritik och bottna i den medieocean där alla floder rinner åt samma håll. Den obekväme journalisten drunknar för förutsättningarna är långt från rättvisa, och presstödet sorterar framgångsrikt och systematiskt bort de röster som inte är bundna till näringslivet. Den som trots allt överlever marginaliseras, lyssnas aldrig på, betraktas som ointressant propaganda, trots att det är i obekvämlighet som journalistiken får sitt existensberättigande. Det bästa som kan hända alternativa röster är att de vinner ett journalistpris - för med ett sånt på fickan ligger vägen vidöppen till debattstudios och morgonsoffor.
+
Tyvärr går priser oftast till halvdan journalistik som är tillräckligt tråkig för att kunna kallas annorlunda och platsa i medieklubben.

Medieminoriteten borde ha ett gemensamt intresse av att spränga de trygga vallar som ger fri lejd åt Bonnierkoncernen och andra mediepåvar. Journalistik är aldrig neutral, och kan aldrig gömma sig bakom en påstådd objektivitet. I Sverige är envägskommunikationen särskilt oroväckande då näringslivet ser till att på olika sätt cementera klimatet - medan allmänheten lever i tron att rättvisa förutsättningar råder. It's a free word för den som sväljer de presenterade sanningar som kopieras upp på i stort sett varenda "seriös" tidnings ledarsida, för den som repeterar åsikter eller sökt sin tillflykt till någon av de välbeväpnade stora mediebunkrarna.

Därnere är världen fri, för den som skriver i sten. Vi behöver inte blir fler som instämmer i den sortens mediala mytologiseringsprogram - snarare färre.

+ + +

Artikeln även publicerad på svt:s blogg.

Copyright©Klas Lundström&Luka Vestergaard, 2008