Daniel Westerlund om Three Studies for a Crucifixion

Daniel Westerlund
“FROM THE CEILING HANGS A NAKED LIGHT BULB”.
Teater Dekadens

Att lida till lösen för oss andra… Jesusmaterialet som traderats genom årtusendena skär snett in i annorlundaskapets sexuella praktik; sado-masochismens. Att hoppas, hoppas på personen bredvid, var gömmer du piskan? Det har varit en lång dag. Och den rituella speglingen av detta: mässoffret. Offertorium. Offergåvornas tillredelse. Jesus på Golgata - ett djur på väg till slakt. [Det är ståthållare Pilatus soldater som övertar rollen som överstepräster när de torterar Jesus i fängelset. Omedvetna om sin symboliska roll förbereder de jesusköttet med piskan; pryglar det mört.]

[Wikipedia sticker in med en replik: Katolsk teologi talar hellre om kommunion (förening) än om nattvard (måltid).]

UTVIKNING 1: Jesu lidande i evangelierna; liten guide:
Översteprästerna spottar och slår Jesus (MATT 26:67, MARK 14:65, [Obs: nämns varken hos Lukas eller Johannes) // Pilatus soldater pryglar Jesus (MATT 27:26, MARK 15:15, LUK 22:63) // Pilatus soldater och judarnas män binder Jesus (JOH 18:12) // Soldater örfilar Jesus (JOH: 18:22, 19:3) // Törnekronan fästs på Jesu huvud (MATT 27:29, MARK 15:17, [Obs: nämns ej hos Lukas], JOH: 19:2) // Soldaterna spottar och slår Jesus i huvudet (MATT 27:30, MARK 15:19 [här misshandlas Jesus uttryckligen med en käpp i huvudet]) // Jesus får vin blandat med galla (MATT: 27:34, [Obs: I Markusevangeliet får Jesus vin blandat med myrra]) // Jesu korsfästelse (MARK 15:25, [Obs: I Matteusevangeliet nämns korsfästelsen enbart i imperfektform enligt senaste bibelöversättningen], LUK 22:33, JOH 19:18) // En åskådare ger Jesus att dricka från en svamp indränkt i surt vin (MATT 27:48, MARK 15:36, JOH 19:29) // En soldat sticker sin lans i Jesus sida (JOH 19:14)

ORGIETEATER
Bo Cavefors, denna kropp som trotsar åldrandet och fortsätter vara lika produktiv som alltid; efter ett tusental bokvolymer som förläggare och författare, otaliga artiklar och essäer, de svarta fanorna från tidskrift till bokserie till blogg, materialet som ständigt skrivs om, kommenteras, ges ut på nytt; Cavefors produktion är i sig ett slags Talmud; oupphörligt föremål för revidering och fortsättning. Kommentar på kommentar. En världsåskådning måste ha sina helgon och visst går det att betrakta Cavefors verksamhet som teater/performanceartist de senaste åren som ett konsekvent praktiserande av filosofierna hos Cavefors egen helgonskara: Yukio Mishima, Francis Bacon, Markisen de Sade, Georges Bataille för att nämna de mest uppenbara och frekventa i hans litterära verksamhet. Verket Three studies for a crucifixion. A Passion Play in Three Acts; dedicated to Francis Bacon av Cavefors och Martin Bladh finns nu utgivet som dvd på Firework Edition.

“Varför inte vilja leva i Dionysos orgiastiska orgasmer?” skriver Cavefors i Svarta Fanor - sjunde boken. “För en ny teaterkonst krävs nya renässansdramer i mörka färger, rituellt formade skeenden som frigör aktiviteter som leder till extrem tillfredställelse över att Vara, över det sado-masochistiska orgiebehovet, tex kring oidipusmotivet.” Three studies… tar sin utgångspunkt i triptyken Three Studies for Figures at the Base of a Crucifixion av Francis Bacon. Tavlorna har var och en tilldelats varsin akt och under föreställningen projiceras Bacons förvridna människogestalter på väggen bakom aktörerna. Dessa Bacons söndermalda kroppar, ofta ansiktslösa, deformerade, förvridna och vridande, roterande kring sina egna smärtaxlar. Inte sällan inhämtades inspirationen från slakterier. Det är smärta i minst fyra dimensioner målade i olja och sand.

I verkets andra akt ligger Martin Bladh på en enkel säng i scenens mitt med stinkande avföringsfyllda inälvor över sig. En man i skyddsdräkt stoppar en gummislang i Bladhs mun och ger honom blod att dricka från tio behållare (sammanlagt fem liter blod). En behållare i taget. Och efter varje behållare skrubbas munnen med en vinägerindränkt svamp (se guide till Jesu lidande ovan). Under “riten” ses Cavefors och “The Whip Man” (Johan Adolphi) kopulera till höger om sängen och till vänster om den ses “The Naked Man” (Jakob Ohlin) följa processen som en tillbedjare vid korset. Noisedrone signerad Bladh och Erik Jarl (veteraner i noisescenen) fyller altarrummet samtidigt som Bladh häver ur sig blodet i vilda kaskader över sig själv och scenen.

Det är svårt att tala om Cavefors och Bladhs verk med koncentrationen i behåll. Verket skickar associationsbanorna i så många riktningar på samma gång; samtidigt som de omväxlande lustbetonade och horribla (det är förstås ointressant för de inblandade att dra gränslinjer mellan de två) handlingarna på scenen skickar signaler genom mig som är långt ifrån begränsade till det reflekterande sinnet. Nej, det hör till den teater som tar riten på allvar att tala direkt till kroppen. Att tala till kroppen är att tala till förgängelsen. Den egna förgängelsen och privata döden aktualiseras och det kunde lika gärna vara min egen kropp i form av slaktavfall som projiceras på väggen bakom scenen. Francis Bacon citeras i programbladet till dvd:n: “Well, of course, we are meat, we are potential carcasses. If I go into a butcher’s shop I always think it’s surprising that I wasn’t there instead of the animal.”

Associationer. Nej snarare våldsamma svallvågor. Verket sköljer över mig i den bekväma soffan. Dionysos, Jesu korsfästelse, Jack the Rippers sista och mest våldsamma slakt av Mary Kelly, rester av kollektiva minnen jag inte ens visste jag hade, orgasmen… Verket lyckas på något sätt göra EN lust av tre begär; begäret efter piskan, nattvarden och könsumgänget.

Det är en teaterkonst som jag inte trodde existera den här sidan om sextiotalet eller Östersjön (nere på kontinenten hägrar Hermann Nitsch). Som jag inte vågat hoppas på att få ta del av i den desinficerade och glittrande kroppslösa samtiden; som har städat bort döden och i förlängningen möjligheten till en verklig närvaro i livet.

UTVIKNING 2:
Teater Dekadens ger kroppen tillbaka till kroppen. Vi lever visserligen i en kropps- och sexfixerad värld, men knappast en sexintensifierad värld. Orgasmen (en distanserad, sekundkort liten prutt till njutning) har ersatt Gud, orgien (=föreningen) ska leda oss tillbaka till Gud. Och i samma rörelse till förgängelsen, och en kropp som tillåts lukta, läcka, och njuta av sin egen späkning. Ledorden för den här formen av teater skulle kunna vara KOMMUNION GENOM KONFRONTATION.

Three Studies for a Crucifixion aktualiserar min egen längtan efter riten. Denna kompromisslösa orgieteater ger mig mod att fortsätta inåt. Jag är en sådan periodare i mystiken. Av rädsla för vad? Att mitt intresse för mystiken skall fjärma mig från mina (ateistiskt lagda) vänner? So be it.

Jag hoppas på en höst som pendlar mellan extremer: från tystnad & hunger till orgie & rit. Ge mig fem år så har jag säkert sållat mig till katolikerna.


Copyright©Daniel Westerlund, 2008.

Klas Lundström & Luka Vestergaard om det svenska medieklimatet

Klas Lundström & Luka Vestergaard,
redaktörer för tidskriften Anti:
SVERIGES MEDIEKLIMAT ÄR SKRÄMMANDE MAGERT

Medan Reportrar utan gränsers rapport vittnar om inskränkta rättigheter i Kina under Peking-OS sitter förmodligen - och förhoppningsvis - en och annan systemkritiker innanför demokratins trygga murar och undrar när de journalistiska premisserna på allvar, och med all rätt, ska börja ifrågasättas i väst.

I Sverige inskränker varken staten eller partier - nödvändigtvis - journalisters arbete. Det gör istället maktens mediatrender och påhittade sanningsfarsoter. Trots hysterisk bloggaktivitet, insnöade sossar-mot-alliansen-analyser och febrila rapporteringar om varenda "snuskgubbe" framstår det svenska medieklimatet som skrämmande och uddlöst magert. När USA beskrivs som en demokrati, ej mödan värd att ifrågasätta, och Kina som raka motsatsen, följer medieeliten tryggt och säkert längs nedtrampade stigar.

Man behöver som etablerad skribent och tyckare inte riskera nåt i Sverige, än mindre vill man offra det space som man via olika tillvägagångssätt -men allt som oftare via modebloggar och tusen gånger återanvända åsikter - tillskansat sig. Den verkliga debatten är näst intill frånvarande, och i ett längre perspektiv kommer bekvämligheten ha ersatt den kreativa och verkliga systemkritiken.

Journalistisk granskning är numera att från vänsterkanten kritisera vad högerkanten har för sig, och vice versa. Ryggmärgsreflexer och tråkiga vanor är vad som dröjt sig kvar i etermediernas syn på sitt granskande uppdrag. Obekväma frågor och åsikter betraktas numera som samhällsfientliga - ett "hot mot demokratin". Den som vill kan tycka att Filip och Fredrik är seriös och "nyskapande" journalistik eller att K-G Bergström bör fortsätta få priser för intetsägande "rakt-på-intervjuer". Besparingar hos allmänhetens SVT har utan större kritik utmanövrerat omvärldenbevakning, samhällsdokumentation och kreativa idéer. OS-spel är mer värda.

Det finns hur mycket mediautbud som helt, menar många. City, Metro, DN, TV4, TV8, SvD och Fokus. Kvantiteten är i en demokrati alltid viktigare än kvaliteten. I Sverige säger medierna samma saker, citerar samma källor, och allt som egentligen blir över för allmänheten är en rundgång som suddar ut komplexiteten; en journalistik som istället för att fördjupa förenklar, istället för att demonstrera färger stämmer in i makthavarnas svartvita världsbilder.

För den informationshungrige finns utländska medier, men kommande svenska generationer tvångsläser propagandablad om "EU:s bedrifter" och påprackas påståendet om att Sverige har ett av världens friaste medieklimat. I Sverige liksom i övriga västvärlden gäller samma förutsättningar: medieutrymme finns, förutsatt att du kan köpa dig en åsiktsplätt.

Således är det anpassning som gäller för skribenter som med ljus och lykta försöker hitta konstruktiv kritik och bottna i den medieocean där alla floder rinner åt samma håll. Den obekväme journalisten drunknar för förutsättningarna är långt från rättvisa, och presstödet sorterar framgångsrikt och systematiskt bort de röster som inte är bundna till näringslivet. Den som trots allt överlever marginaliseras, lyssnas aldrig på, betraktas som ointressant propaganda, trots att det är i obekvämlighet som journalistiken får sitt existensberättigande. Det bästa som kan hända alternativa röster är att de vinner ett journalistpris - för med ett sånt på fickan ligger vägen vidöppen till debattstudios och morgonsoffor.
+
Tyvärr går priser oftast till halvdan journalistik som är tillräckligt tråkig för att kunna kallas annorlunda och platsa i medieklubben.

Medieminoriteten borde ha ett gemensamt intresse av att spränga de trygga vallar som ger fri lejd åt Bonnierkoncernen och andra mediepåvar. Journalistik är aldrig neutral, och kan aldrig gömma sig bakom en påstådd objektivitet. I Sverige är envägskommunikationen särskilt oroväckande då näringslivet ser till att på olika sätt cementera klimatet - medan allmänheten lever i tron att rättvisa förutsättningar råder. It's a free word för den som sväljer de presenterade sanningar som kopieras upp på i stort sett varenda "seriös" tidnings ledarsida, för den som repeterar åsikter eller sökt sin tillflykt till någon av de välbeväpnade stora mediebunkrarna.

Därnere är världen fri, för den som skriver i sten. Vi behöver inte blir fler som instämmer i den sortens mediala mytologiseringsprogram - snarare färre.

+ + +

Artikeln även publicerad på svt:s blogg.

Copyright©Klas Lundström&Luka Vestergaard, 2008

PAULUS - STALINGRAD

Torsten Dietrich
PAULUS
DAS TRAUMA VON STALINGRAD
Eine Bibliographie

580 S. Ill.
Ferdinand Schöningh Verlag, Paderborn, Wien, München, Zürich 2008
ISBN 978-3-506-76403-4

Bis auf den heutigen Tag zählt Friedrich Paulus (1890-1957) zu den bekanntesten, aber auch umstrittensten deutschen Heerführer des Zweiten Weltkriegs. Sein Name ist untrennbar mit den Drama der Schlacht um Stalingrad, mit dem Untergang der 6.Armee verbunden. Docj das Urteil über Paulus nur auf die wenigen schrecklichen Monate von Stalingrad zu stützen, es auf diese vieldiskutierte Frage zu verengen, ob er seine Armee hätte retten können, hätte er nur den Mut zu selbständigen Handeln gegen Hitlers Befehl aufgebracht, täte dem Leben dieses überaus bef'ähigten Offiziers unrecht. Seiner ebenfalls umstrittenen Haltung in der Gefangenschaft - Paulus brach 1944 offen mit Hitler, stellte sich den "Bund der Deutscher Offiziere" und der sowjetischen Propaganda zur Verfügung und trat 1946 als Zeuge der Anklage im Nürnberger Prozess auf - ist ein eigenes Kapitel gewidmet, ebenso den letzten Jahren seines Lebens in der DDR, in deren Dienst er sich stellte, weil er sich von ihr mitten im "Kalten Krieg" die Wiedervereinigung Deutschlands erhoffte - ein Abschnitt seines Lebens, der bis heute unbekannt geblieben ist.

Torsten Dietrich, 1956 in Berlin geboren, promovierte 1989 über das Thema Militärpolitik der SED in den jahren 1946 bis 1956. Seit 1991 arbeitet er als Historiker am Militärgeschichtlichen Forschungsamt, Potsdam.

Johan Hammarströms Bokförlag 10-årsjubilérar. Grattis!

Leif Homstrand. Galleri 21

Bad Alchemy #59/08 : MARTIN BLADH

Bad Alchemy Magazine
#59/08

Rigo Dittmann
MARTIN BLADH

- - - - -
Beim Versuch, mir ein Bild zu machen, stieß ich auf Bladhs Werkstudien zu Francis Bacon, Heliogabalus und Gilles de Rais, mit denen er Performances von Bo Cavefors‘ Teater Dekadens visualisierte (eingefangen auf M. Bladh & Bo I Cavefors Three studies for a crucifixion, Firework Edition Records, FEV1008/FER1070, DVD + CD, die wie bestellt in meinem Briefkasten landete). Die Kollaboration geht einher mit einem Manifest, das ein‚ Neues Theater der Grausamkeit‘ ankündigt (nachzulesen auf http://sadojapan.blogspot.com/). Zwischen dionysischer Verschwendung und der Desinvoltura von Ernst Jüngers ‚Anarchen‘ wird das Ungenormte und das ‚Agere Contra‘ gefeiert. Ernst Jünger? Mein Interesse wuchs. Die Musik, die Bladh & Jarl zum ‚Passionsspiel‘ über Francis Bacon und dessen morbider Faszination durch Schlachtvieh und Verkehrsopfer generierten, ist anfänglich ruhig, nur ein gebändigter Orgeldrone, kristallin übersprenkelt. Cavefors liest dazu‚The Miracle‘, ein Lehrstück über einen frechen Straßenköter, der gesteinigt wird, Anfang einer Kette von Selektionen, mit denen die Anständigen und Braven sich von Parasiten, Störenfrieden, Aussätzigen und Bastarden säubern. Der Drone durchbohrt auch den langen Mittelteil der Three Studies for a Crucification, lange nur monoton, dann zunehmend hochtourig wie eine Turbine. Vereinzelt erklingen metallische Schläge, die sich zu einem schweren Dingdong einpendeln, während die Maschine spitze Obertöne sirrt.

Der dritte Teil besteht in hellerem Sirrklang und wieder silbrigem Geriesel, Cavefors liest nun, wieder paradox nüchtern und unpathetisch, ‚Revolt in the Kasbah‘, einen Text, der die Parias und ‚Wild Boys‘ aller Länder zu Orgie und Exzess unter der Schwarzen Fahne und dem Banner de Sades aufruft und dazu, der Gesellschaft den Rücken zu kehren. Danach schwillt der Noise an zu einem finalen Elektronensturm, durchschrillt von wild gewordenen Dudelsäcken und hyperventilierenden Furien.

Es war an der Zeit, mit dem Künstler selber Kontakt aufzunehmen und einige Aspekte des Faszinosums zu beleuchten. Martin Bladh hat auf meine Fragen am 30.6.2008 geantwortet.

BA: Your work is a unity of sound, lyrics, vision & body (Vienna Actionism, Theatre of Orgies and Mysteries). Are You seeking for a synthesis of art & life, or how are Your talents and passions related?

MB: To me it is absolutely necessary that art and life frequently overlap each other. If you’re passionate about something you carry it with you 24 hours a day. I think it’s very important for artists to dare to be pretentious; you can’t make art as a hobby or a nine to five work. Then I wouldn’t go that far as to state, like several silly Fluxus-artists have done, that drinking a cup of coffee or blow air into a balloon is art and thereby important. It’s always a hard and exhaustive struggle for an artist to look for and settle on his chosen medium. Only because you’re a good draughtsman doesn’t necessary make you a good artist. Music was my first artistic outlet, but after a couple of years it seemed futile for several of the ideas I nurtured. I then turned to painting, writing, performance etc. and still I haven’t been able to restrict myself to one media. So, yes I’m interested in a work that spans over several different mediums and thereby works as a synthesis on different levels and senses. I guess Wagner and Nitsch have helped me to legitimise this whole idea of the Gesamtkunstwerk. This way of working is very important to me, and has helped me enormously when I’ve tried to pin down my obsessions and special interests.

u.s.w. HIER!
- - - - -


Bad Alchemy Magazine
#59/08

Hmmm Dämon - Bidner & Martinek, Meese & Feuerstein (Dämonologische und ludologische Überlegungen); Martin Bladhs Theater der Grausamkeit; Joyful Noise - Taktlos 2008 (von GZ); 25 Jahre 'Musique Action' (von Bernd Weber); Party Intellectuals - Ceramic Dog live; A Potent Brew - Sean Noonan's Brewed By Noon; If You Like Armaggedon - Evangelista (von M. Beck); Veins to the Sky - Alexander Tucker; The Spectres of lost Possibilities - Hauntologische Splitter; Konfrontationen Nickelsdorf 2008 (von R. Gmöhling); Das Pop-Analphabet von Allroh bis Z'ev [nur für Abonnenten: Artwork von MARTIN BLADH]

Bad Alchemy erscheint ca. 2–3 mal jährlich.
Herausgeber: Rigo Dittmann

Haggren/Larsson/Nordwall/Widing : Deltagarkultur

Kristoffer Haggren / Elge Larsson / Leo Nordwall / Gabriel Widing

DELTAGARKULTUR

Bokförlaget Korpen

ISBN 978-91-7374-419-5

I etablerade kulturyttringar som bildkonst, litteratur, teater, performance, etc., existerar samma mediestruktur.

I DELTAGARKULTUR introducerar de fyra författarna, medlemmar i INTERACTING ARTS, en syn på konsten och kulturlivet som kräver att gränsen mellan kulturvärldens sändare och mottagare omvärderas och upplöses.

Bokens omslagsbild: Heliogabalus rosor av Lawrence Alma-Tadema, 1888.

REPRIS : RYSKA INTRESSEN...

Kommentar: Vissa gamla artiklar om gamla politiska problem vad gäller relationerna mellan Europa och Ryssland, blir tydligen aldrig inaktuella...


Bo I. Cavefors
HISTORISKT LEGALA OCH LEGITIMA RYSKA INTRESSEN

Rysskräcken tar en ny vända i historieboken. Putins beslut att avbryta de nära relationerna med NATO ses ibland som varningsklocka för återgång till kalla-kriget. Putins beslut att dra en gasledning på Östersjöns botten, från Ryssland till Tyskland, nära svenska gränsen, borde inge oro hos försvarsledningarna i de Östersjöländer där det bedrives aktiv nedrustning. Putins svala relationer till de baltiska staterna indikerar en framtida hårdnande rysk attityd som, realistiskt sett, ökar den politiska spänningen såväl inom NATO som mellan NATO, inkluderande Sverige, och Ryssland. Putins signaler om att USA:s planer på en starkare närvaro i Europa innebär försämrade relationer ej endast mellan Ryssland och USA utan även...

Fortsättning HÄR!

Vital Weekly: "This is the real deep black horror of existence..."

+

+

+

VITAL WEEKLY

number 639

week 33

MARTIN BLADH & BO I CAVEFORS THREE STUDIES FOR A CRUCIFIXION (DVD & CD by FireWork Edition Records)This DVD is of a three act "Passion Play" dedicated to Francis Bacon, this is nothing to do with noise either, but certainly could in no way be described as trivial. The protagonists here in front of a projection of the paintings set out to embody the nihilistic vision of the painter. You might feel disgusted or sick at the blood, intestines and homosexual acts- and perhaps want to return to the playfulness of Fckn'bstrds antics. This is the real deep black horror of existence - shocking in that is can be or should be performed by human beings at all, not that it is in its deliberation - to shock or disgust- that would be too easy, it would become a sex show, and it is not. Like the paintings of Bacon it unfolds along a horrific and deterministic trajectory that somehow cannot be avoided, if it did appear to be deliberately shocking then it would be possible to step outside the drama and see it as amusement or entertainment. Or is it excusable as a sudden outburst of promethian energy - which is understandably human - from tribal dancing through to the silliness in noise festivals. The real horror here is the premeditated logic of the performance devoid of any emotional excuse. This performance as also Bacons' paintings in their inhumanity could and should be ignored as impossible imaginations if not for the reality of the logic of the slaughter house from which they derive and the even more terrible realizations of these artists finding in this beauty. (jliat)

+

+

Address Firework... HERE!

Nils Fabiansson : Ernst Jünger

+

Nils Fabiansson
Das Begleitbuch zu ERNST JÜNGER
IN STAHLGEWITTERN

Verlag E.S. Mittler & Sohn
ISBN 978-3-8132-0888-7

Mit zahlreichen Abbildungen. darunter Reproduktionen aus den Tagebüchern Ernst Jüngers, die hier zum ersten Mal veröffentlicht werden, informiert dieser Band über die Enstehungsgeschichte dieses Klassikers der Weltkrieg-I-Literatur und liefert zahlreiche Hinweise für Leser und Touristen, die heute die damalige Westfront besuchen und sich ein genaueres Bild von den damaligen Verhältnissen machen wollen.

"Auf rund hundert Textseiten rekonstruiert Fabiansson Jüngers Kriegseinsatz unter Auswertung der originalen Tagebücher und anderer Dokumente sowohl in zeitlicher als auch in örtlicher Hinsicht mit denkbar grösster Genauigkeit..." Frankfurt Allgemeine Zeitung (14.8.08)

Naomi Long Witherspoon : Flykting

+

Naomi Long Witherspoon

FLYKTING

Säj, killen, haru en cig?

Jarå, gubben lilla, de e ALLT ja har!

Stick! Ja rskerar inte också den.

En cig e rena himlen.

Ja hade ett hem, en fru å ungar,

Å ja va kvitt de höga.

Ner från bergen kom då vite Jim

Å sa jag skulle dö.

Han tala lagen å sa hans vita fru

Dödats av mitt gäng.

När gubbarna kom å kasta ut mej,

Sa han: stick från stan eller du dinglar!

Ja lämna fru å ungar.

Och Nineteen Cherry Street,

Och i månlös Georgianatt

Flydde ja på trötta fötter.

När jag tänker på Cherry Street

Värker de i varenda kota.

Men för helvete! Ja e i norr - levande.

Men ja e ensam.

Har inget jobb, ingen blå kostym.

Ingen ny tiespännskanna.

Ja har bara en cig -

Tills du knyckt också den.

Naomi Long Witherspoon föddes 1923 i Norfolk, Virgina. Studerade vid Virginia State College. Tjänstgjorde därefter vid New York University. Debuterade 1943 med diktsamlingen Songs to a Phantom Nightingale. Publicerade dikter i bl.a. Atlantic Monthly. Samt är med i antologin The Poetry of the Negro 1746 - 1949, somn redigerades av Langston Hughes och Arna Bontemps (429 s., inb., Doubleday & Company, New York 1953). Det är en av de få böcker jag aldrig släppt ifrån mig. Jag fick den av Jacob i maj 1957. Planerade att översätta åtskilliga av dikterna och publicera dem i bokform när jag startade förlaget 1959. Men så blev det inte. Några dikter, bl.a. av Hughes, fick jag färdiga. De publicerades först i dagstidningen Arbetet i Malmö, som på den tiden hade en fint redigerad Söndagsbilaga med dikter, noveller och reportage. Dikten Flykting publicerades i Arbetet den 8 februari 1959. Några tolkningar publicerades dessutom i Lyrikvännen. Witherspoons dikt finns även med i min bok Kulturopium som Johan Hammarström gav ut 2004 (se högerspalten...).

Copyright©Bo I. Cavefors 1959, 2004, 2008.

Pi. #9

'

'

'

'

'

'

'

Copyright©Bo I. Cavefors 2008

'

'

'

Gunnar Lundkvist & Per-Eric Söder HUNDTOMTEN

'

Gunnar Lundkvist & Per-Eric Söder
HUNDTOMTEN
PostScriptum Förlag
ISBN 978-91-975112-4-7

HUNDTOMTEN handlar om livets mening eller brist på mening. ”Jag har aldrig varit lycklig och finner ingen anledning tro jag någonsin kommer att bli det. Jag har aldrig burit en struts men det är ingenting jag ångrar. Jag ångrar faktiskt ingenting.”

Gunnar Lundkvist, bland annat känd för serierna om Klas Katt och Olle Ångest, har i denna bok gjort collage till Per-Eric Söders texter.

Ur bokens första kapitel:

Mitt liv

Redan tidigt lierade jag mig med de vita sköldpaddorna.

Vid arton års ålder hade jag skänkt dem hela min förmögenhet och var ruinerad.

Efter att ha dött i en bilolycka utan bromsspår någon gång vintern åttiosex eller femtiofyra började jag arbeta som skräddare i en svensk kuststad.

Jag sydde alla dekorationerna till uppsättningen av en tragisk pjäs som gick ör fulla hus på den lilla stadsteatern under tre års tid.

Redan under premiären hostade jag våldsamt och efter min död ett par dagar senare kom jag som skomakare till ett främmande land.

Jag trivdes aldrig i Treblinka, där var för stort och det var svårt, för att inte säga omöjligt, att under den korta tid av ledighet jag hade till mitt förfogande, hinna med at utforska de yttre delarna.
… … …
'

'

SUBVERSIVA STATSMAKTERS HANTLANGARE

'

'

Bo I. Cavefors
SUBVERSIVA STATSMAKTERS HANTLANGARE

Texten har tidigare publicerats i boken Kulturopium (Johan Hammarströms Bokförlag, 2004. För beställning: se Högerspalten). Artikeln här omredigerad, förkortad samt aktualiserad. Avsnittet om undergroundpress i Bastiljens skugga har även publicerats i Statens Kulturråds tidskrift Pbb nr.2/1994; texten om Georg Büchner i Sundsvalls Tidning 4.6.1994 samt tankarna kring Adolf Hitlers retorik i Tidskriften Tiden nr.7/1993 (Hitleravsnittet finns överhuvudtaget inte med här, men återkommer separat).


Fransmännens uppfattning om Paris, rikets metropol, var under 1700-talet åt det skeptiska hållet. Voltaire ironiserar i Candide över myten Paris och jämför satellitstaden Saint Marceau med Westfalens "smutsigaste byar". Rousseau är sarkastisk i Confessions och 1760 beskriver Charles-Louis Fougeret de Montbron detta nya Babylon i La Capitale des gaules ou la Nouvelle Babilonne (Haag 1760): leriga gator, svarta nersotade hus som klänger på varandra, skit, sopor, avfall, avföring och smuts i största allmänhet.

Mot slutet av 1700-talet har Paris drygt 600 000 medborgare. Även burgna klasser lever under katastrofalt ohygeniska förhållanden. Jacob Volkmann noterar i resedagboken Neueste Reisen durch Frankreich (Leipzig 1787) att det enda som fungerar i den överdimensionerade administrationen är polisväsendet.

När bödeln bränner "blasfemiska" tidskrifter och pamfletter utanför justitiepalatset, när bokhandlare ställes vid skampålen på Place de Greve och när författare och journalister inlevereras till Bastiljen så är det summan av kardemumman och den sista dramatiska akten av föredömligt genomförda polisaktioner. Sedan 1667 håller Parispolisen ett vakande öga på journalister, författare, boktryckare, bokhandlare och kolportörer. Den första chefen för tryckfrihetsroteln, Lieutenance générale de policem, Gabriel Nicolas Henri de la Reynie, låter den litterära världen erfara vem det är som bestämmer vilka åsikter som får eller icke får publiceras. Och vilka åsikter som skall publiceras. Under de la Reynies era blir journalister och författare bannlysta, landsförvisade, brända på bål och hängda; bokhandlare och kolportörer fraktas till galärerna och boktryckare till fängelset. Bokproduktionen är starkt och effektivt kontrollerad.

de la Reynies efterträdare stärker ämbetets maktbefogenheter. Under 1700-talet inför man dessutom förcensur och utifrån denna ges trycktillstånd för flygblad, tidskrifter och inte alltför omfångsrika pamfletter. Samtidigt införs ett liknande censurförfarande för teatrar och dramatiker. Beaumarchais måste bekväma sig till sextio omskrivningar av Figaros bröllop innan den godkännes vid Hôtel des Lieutenant de police.

Eftersom skrivande människor och deras förläggare i hög grad är beroende av polischefens välvilja, blir denne en central figur i det totala maktspelet och litteratörena ges goda möjligheter träna upp anlag för manipulation. Voltaire polemiserar mot rivaler och fiender via litteraturpolisen. Författarkollegan markisen Ximenes skriver devota brev till poliskommissarien de Crosne. I Parispolisens tjänst finns även frilansande spioner under maktens jakt på "ord, tal och rykten". I bevarade akter finns kryptiska pseudonymer och hemlighetsfulla benämningar som "min hemlige uppgiftslämnare". Alla spionerar på alla; journalister, författare, boktryckare, bokhandlare och kolportörer. Samtliga ger god hjälp åt den kungliga polisstatens fortlevnad. Den som otadlig revolutionär till eftervärlden gångne Jacques-Pierre Brissot, är sålunda informatör åt polischefen samtidigt som hans motståndare Charles Théveneau de Morande är det. Praktiskt. För de verkliga makthavarna.

De som prostituerar sig hos polisen förlorar möjligen själsfriden men undviker pekuniär misär. Chevalier de Mouhy erhåller årligen 1200 Livres och kan med denna spionsold försörja hustru samt ett större antal barn. Förläggare och boktryckare agerar direkt på litteraturpolisens uppdrag, lockar till sig oppositionella journalister och författare för att diskret påverka dem i deras kritik av det rådande systemet. Förekommer sådant i dagens Sverige? Polisspionerna i 1700-talets Frankrike var en viktig del av ett väl fungerande preventiv- och repressaliesystem för kontroll av åsiktsmarknaden. Eftervärlden är stort tack skyldig polischefen Joseph d'Hémery, som i dokumentsamlingen Historique des Auteurs publicerat mer än 500 brev från författare och andra av bokmarknadens aktörer, vilka vecka efter vecka gav honom information och därmed förutsättningar för en effektiv kontroll av den illegala handeln med tidskrifter, böcker och pamfletter.

Pinsamt nog slutar det illa för nästan samtliga av 1700-talets litteraturpolischefer. D'Hémery tvingas ta avsked av "hälsoskäl" sedan han ertappats med att sälja av honom själv censurerade och förbjudna tidskrifter.

Om undergroundlitteraturen i det förrevolutionära, det revolutionära och med följdverkningar in i det postrevolutionära Frankrike finns det en utmärkt bok av den tyska historikern Gudrun Gersmann (Im Schatten der Bastille. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1994). Man får en utförlig redogörelse för den illegala undergroundverksamhet som under 1700-talet förser läsekretsarna med av maken hatade tidskrifter, smädeskrifter, flygblad, pornografi och satirer. På underliga smuggelvägar från Belgien och Schweiz hamnar i Paris centrum, i hemliga boklådor, i caféer och vinstugor och hos allmänt aktade och med privilegier försedda bokhandlare vid Palais-Royal, dessa importerade eller inom tullarna producerade "droger", det hemliga men allmänt kända codeordet för förbjuden litteratur. Gersmann har också haft tillgång till det välbevarade arkivet från det främsta av dessa undergroundförlag, STN, Societé Typegraphique de Neuchatel som grundades 1769 i det schweizisk-preussiska Neuenburg och som under decennier försåg kungariket Frankrike med alla slag av filosofisk litteratur, pirattryck, pornografiska bestsellers och omstörtande tidskrifter.

De viktigaste källorna finns i dag i Bibliothèque de l'Arsenal som har hela Bastiljearkivet, vilket består av mer än 400 kartonger innehållande drygt 600 000 dokument från perioden 1660-1782. Arkivet levererar goda bevis för att mellan 1650 och 1789 ett par hundra inom åsiktsbranschen verksamma aktörer, placerats på Bastiljen för kortare eller längre tid, markisen de Sade inkluderad i skaran inopportuna. Klientelet var heterogent: regimkritiker sida vid sida med brödskrivare av pornografi, bokhandlare och kolportörer från Palais-Royal respektive kajerna vid Seine. Censorerna rekryteras bland akademiker, tidskriftsredaktörer och författare. 13 av medarbetarna i encyklopedieprojektet är under 1750- och 1760-talen samtidigt polisspioner. En anonym skribent klagar 1783 i Journal des gens du monde över att "när man läst en bra bok av en författare med vilken man sympatiserar, hamnar denne genast i Bastiljen".

Parlamentet dekreterar. Sorbonne censurerar. Polisen agerar. Pöbeln arkebuserar. Inkvisitionspolitiken mildras av Ludvig XVI, men trots detta förbjöds 65 titlar under åren 1715-1789. Litteratörer, journalister och författare till så kallade Nouvelles à la main föraktas av etablerade författare. Voltaire menar att journalisten är en Canaille och att Nouvellistes är "hajar" som girigt griper efter varje penning som råkar befinna sig inom räckhåll. Andra etablerade författare liknar journalister vid hundar vilande under bordet vid sin herres fötter i väntan på något matnyttigt. Inte förrän Jean-Baptiste-Antoine Suard väljes in i Academie Française och Jean-Françoi Marmontel blir chef för Mercure de France förbättras journalistikens rykte. Men eftersom det praktiskt taget är omöjligt att leva på pennan som oavhängig skribent under L'Ancien Régime, blir det i första hand etablerade författare som tillskansar sig pensioner och privilegier. På Gazette de France glädjer sig chefredaktören åt såväl sekreterare som tjänstevåning samt en lön på 5000 Francs.

Revolutionssommaren 1789 hoppas parisarna, i vart fall de som kan läsa, inte så många, att allt som hör samman med de gamla institutionerna vad gäller censur och inskränkningar skall fara all världens väg. Tyranniet har spelat ut sin roll. Tror man. De konstituerande kamraterna, läskunniga, påstås det, ser emellertid på omvärlden genom egna brillor och gör processen kort med parisarnas enfaldiga lyckorus. Reformer genomförs i ultrarapid, om de överhuvudtaget genomförs och avskaffandet av Lettres de cachet sker först i mars 1790 efter en utdragen debatt som pågått sedan oktober året dessförinnan. Innehållet i och avsikterna med debatten om pressfrihet och yttrandefrihet förändras i takt med att den politiska situationen förändras. Viktigt inslag i denna process är straffrättskommissionens slutdokument Déclaration relative á l'ordonnance av den 1 maj 1788 där man för första gången erkänner Raison publique som beslutsinstans, det vill säga att kungarikets medborgare förklaras myndiga att fatta beslut. Lika viktigt och avgörande för den revolutionära utvecklingen är den berömda Arret du Conseil d'état du Roi av den 5 juli 1788, där kungen uttryckligen vänder sig till och vädjar till de "bildade" klasserna. Journalister och författare som inbillar sig att de genom den kungliga skrivelsen fått fribrev att yttra förhatliga åsikter, inser snabbt att de misstaget sig. Litteraturpolisens fortsätter spionerandet och censurerandet och fängslandet.

Medan politikerna långsamt närmar sig en överenskommelse om liberalare censurordning försöker, bland andra, hertigen Mirabeau som våren 1789 publicerar den regimkritiska tidskriften Les Etats Generaus under devisen "Våra gudar är författningen, fäderneslandet, friheten och sanningen", påskynda processen. Mirabeau struntar i att söka utgivningslicens men trots det stoppas han inte av litteraturpolisen, vilket visar att maktapparaten ansåg sig vara i kris. En flod av tidskrifter, tidningar, pamfletter och broschyrer översvämmar marknaden. Från den 14 juli 1789 till den 10 augusti 1792 publiceras mer än 500 publikationer, ofta med programmatiska titlar som L'ami du peuple och L'ami du Roi. Det publicistiska uppsvinget påverkar debatterna i Nationalförsamlingen. För politikerna gäller det att placera problemet pressfrihet någonstans mittemellan den absolutistiska censurens "gotikbygge" och den praxis stick i stäv med censurföreskrifterna som praktiseras ute på marknaden och som parlamentarikerna inte har något att sätta emot, eftersom denna praxis de facto innebär ett förverkligande av de "mänskliga rättigheter" man högtidligt proklamerat som den franska civilisationens mål och medel för ett rättvisare samhälle. Genom artikel IX bekräftas pressfriheten och avskaffas censuren. Den siste censurchefen, Maissemy, meddelar redaktionen vid Révolution de Paris i oktober 1789 att han sedan den 12 juli samma år inte utövat sina befogenheter och avvärjt påstötningar uppifrån att underteckna de order om censuringripanden som förelagts honom.

Att förankra pressfriheten i förklaringen om mänskliga rättigheter är mer än en viktig symbolhandling, men samtidigt inbjuder den diffusa formuleringen av artikel XI till konflikter och vantolkningar. Pariskommunardernas umgänge med pressfriheten blir alltså ett fiasko. Deras ambivalenta uppfattning om journalisterna som "folkets skyddsvakter" leder till en tvångssituation där de nya stadsfäderna agerar. Något måste göras: antingen monopolisering av det tryckta ordet till finansstarka krafter som tillhör makteliten och därmed är kontrollerbara utan censuringripanden, eller locket på. Kommunarderna konstaterar att de måste förbjuda de "farliga tidskrifter" där det förs fram politiska åsikter och krav, som om de förverkligas, leder till politikernas fall. Partipiskan viner. Några ber, kanske, om ursäkt för sin senkomna insikt att liberalism är trevlig så länge den inte negativt drabbar egna prebenden. Om inte förr så under terrorns tid inser journalisterna att total pressfrihet är en utopi. Alltså försöker man, framgångsrikt, bli en del av maktapparaten och samtidigt höjer man journalisternas status i ett samhälle på väg mot auktoritär demokrati. Journalisterna blir den tredje statsmakten. Det var inte så Voltaire och Mirabeau och alla de andra som slogs för det fria ordet, tänkt sig det hela.

Mycket riktigt. Allt var löften som ej var avsedda infrias. Ett ja förvandlades snabbt till ett nej. I december 1792 lagskriver kommunarderna att den rojalistiska pressen skall förbjudas och i mars 1793 gör man processen kort med den kvarvarande pressfriheten och hotar företrädarna med dödsstraff. Dödsdomar fastställs och fullföljs.

Åsiktsbranschen lever hela denna period under anarkistiska förhållanden. 1789 finns det i Paris 36 legala tryckerier. År III, enligt den Nya Kalendern har antalet ökat till 700. En statlig kulturutredning visar att bokbranschen och tidskriftsmarknaden står vid ruinens brant; sådan litteratur som gav Frankrike ära och gloire, så länge den övervakades och skyddades och censurerades och förbjöds genom lagar och förordningar, skrives ej längre. De gamla förlagens ägare försöker påverka Nationalförsamlingen att åter införa privilegier och frihandelsinskränkande åtgärder. Jakobinska Terreur kräver att alla journalister och författare ställer upp som goda och lojala kamrater. Först efter Robespierres fall vågar sig en rojalist som Dupain och girondister som Gorsas och Carra åter ut på den politiska arenan. Kolportören, pamflettskrivaren och revolutionspolitikern Pierre Manuel resignerar och hävdar i ett tal i november 1792, inför en grupp jakobiner, att det i sanning är tjusigt längta efter frihet, men föga befrämjande för politisk hälsa att äga den. Den 24:e Brumaire 1793 döms Manuel till giljotinen, men mördas av medfångar under transporten till avrättningsplatsen.

+ + +

Carl Schmitt skriver i dagboken, Glossarium, den 5 augusti 1951, att medborgarna i ett land är totalt tillintetgjorda den dag statsvåldet nått sådan omfattning att de förföljda, som i Georg Büchners Danton's Tod, för att skydda sig , ropar "vive le Roi" till förföljaren.

Carl Schmitt kunde sin historia, även den franska. Men Büchner flydde varje sådant försök att tvingas in i något slutgiltigt, entydigt, politiskt hanterbart. Få betydande författare, historiska storheter, revolutionärer och terrorister, är så lätta som Büchner att identifiera som företrädare för egna ideal. Varje samhällsförändring, varje revoltunge, följer nästan exakt det mönster Büchner beskriver. Hans stora hat, hans otvetydiga acceptans av våld, har som hos Che Guevara ett romantiskt skimmer. Büchner är alter ego för den unge lidande Lenz i novellen med samma namn och Guevara beviset för att den förföljde alltid har rätt. Även om han i sak har fel. Att Büchner också skriver det så kallade "fatalismbrevet", av ren förskräckelse när han skådar in i sitt inre, analyserar sin själ och finner att där ej sällan råder ett annat klimat och ett stormigare landskap än det där Lens vandrar för att finna lugn och eftertanke, uppmärksammas sällan. Varför? Büchners ironiska förhållningssätt gentemot dem som inte ser det revolutionära agerandets effekter, medför att stränga marxister nogsamt undviker befatta sig med den irriterande författaren till Der Hessische Landbote. Marxisters avvisande hållning till Büchners tro på terror som revolutionärt medel, innebär att man gör författaren till Danton's Tod salongsfähig, ger sken av att Büchner var demokrat, i alla fall på samma nivå som en pariserkommunard. Marxisterna dödar Büchner, denne självförbrännande men så länge lågan lyser, flammande protest mot varje orättvisa, mot varje själviskt handlande.

I Jan-Christoph Hauschilds biografi om Büchner (Georg Büchner, Verlag J.B. Metzler, Stuttgart und Weimar 1994) skildras detaljrikt författarens och revolutionärens korta liv, 23 år, 4 månader och 8 dagar. Büchners liv är i sig inte spännande, men tragiskt med all denna förföljelse, landsflykt, överansträngning, sjukdom. Hauschild avstår medvetet från att argumentera mot den marxistiska bilden av Büchner och ger istället en naken och rak bild av revolutionären. Därigenom avviker Hauschild från tre andra framträdande büchianer, nationalliberalen Karl Emil Franzos, marxisten Hans Mayer och sextioåttan Thomas Michael Mayer. Denna trio analyserar i sina avhandlingar liv och texter utifrån den felaktiga föreställningen att den unge rebellen Büchner är en mogen man, att hans idéer nått mogen form. Därmed vill jag inte ha sagt att Büchners verk är ungdomsverk i betydelsen omogna, okalkylerade. Tvärtom. Trots att samtliga texter tillkom i stor hast, delvis som brödskriveri, i stor utsträckning består av citat, är en form av collage, är det troligt att författaren, även om längre tid stått till förfogande och även om han blivit äldre än 23 år, 4 månader och 8 dagar, aldrig skulle ha reviderat texterna, ändrat tendensen, det andliga innehållet och inte justerat eller förbättrat den litterära formen. Det kan man se som brist eller fördel. Problemet är ointressant. Personen Büchner och texterna han skrev finns där. Ograverade. Büchners författarskap och den revolutionära aktiviteten är inga barnsliga fenomen, utan väl genomtänkta insatser mot förhållanden den unge medicinaren och författaren ansåg vara orättfärdiga. Büchners högt drivna spel med Sällskapet för mänskliga rättigheter och med Der Hessische Landbote som pamflett, leder visserligen till ett psykiskt läge pendlande mellan upprymdhet och depression, men aldrig till resignation. Det är skälet till att vänner, släktingar och familjer ger skilda bilder av revolutionären. Hauschild är tyvärr inte mannen att djupare analysera skälen till detta, har ej tillräckligt sensibilitet och känsla för den litterära kvaliteten i Büchners författarskap.

Upptäckten i början av 1990-talet av två brev från Büchners exil (tidigare kände man 11 Büchnerbrev i original och 58 avskrifter) fördjupar bilden av författaren (Georg Büchner an „Hund" und „Kater", Jonas Verlag, Marburg 1994). "Hund" är täcknamn för Wilhelm Braubach och "Katt" för Georg Geilfus, båda som Büchner: revoltörer. Breven visar att Büchner ingalunda själv faller för fatalismen han beskriver i "fatalismbrevet". Büchner är illusionsfri men menar att ännu "är tiden inte kommen sälja skinnet på marknaden". Samtidigt fruktar han utvisning från Zürich till Hessen och vet, att om så sker, går han samma öde till mötes som Friedrich Ludwig Weidig - utgivaren av Der Hessische Landbote - att bli torterad och mördad. I och för sig kommer man inte Büchner närmare genom de här båda breven, men beviskraften stärkes för att han verkligen, tillsammans med Wilhelm Hauff, inte endast var sin tids store hessiske författare och geni, utan redan som spoling vet sin mission. Golo Mann har ställt frågan om Büchner verkligen var en revolutionär och han svarar Ja på den frågan. Ja-svaret är självklart, men själva frågan är för matbordsrevolutionärer en provokation eftersom Mann därigenom försvarar Büchner mot den vänster som visserligen kräver samhällets omvandling men som inte har Büchners förmåga att fånga upp vad som döljes i den mänskliga naturen. Och av detta dra konsekvenser. Egna.

Büchner är den sanne revolutionären också därför att han starkt betvivlar att vägen till ett klasslöst och mänskligare samhälle går via studiecirklar, symposier och debatter. Därigenom skiljer han sig ej endast från svenska studieförbund utan även från Hegel och Marx. De fattigas, de mest utslagna människornas verklighet är Büchner väl förtrogen med sedan barnsben. Fadern är kirurg och allmänpraktiserande läkare och i dennes väntrum finns de alla, uteliggare, alkoholister, utslagna bönder, smågangsters, hantverksgesäller, soldater, kuskar, tjänstefolk, prostituerade, stövelputsare, tiggare. Även om ingen av alla de olyckor dessa människor drabbats av drabbar Georg Büchner personligen, övertygas han om att ingen människa är skyddad från att kunna bli en "dåre eller förbrytare", att det inte är någon "konst att vara ärlig om man dagligen får soppa, grönsaker och stek". Okunskap och kriminalitet, allmän råhet, finns i den privilegierade Büchners omedelbara närhet och när han i "fatalismbrevet" ställer den retoriska frågan om vad det är i oss som "ljuger, mördar och stjäl", svarar han i skådespelet Woyzeck att det är "omständigheterna", det sociala tvångsläget. Büchners inställning till avvikande människor, till "dårarna", präglas av realism. När otaliga vänsteraktivister och alltför många religiösa teckentydare, illusionernas medlöpare, hoppas på något därbortom, en ny värld, klasslös, paradisisk, skjuter Büchner marxismen i sank, decennier innan Mästaren formulerat den, teoretiskt. Marx tro att kärnan till samhällskonflikter finns i klassuppdelningen, är lika ovetenskaplig som när kristna människors livsleda förleder dem att enbart leva för tron om paradiset bortom graven. Büchner ser det annorlunda. Han vet att det inte finns någon på förhand utstakad meningsfull plan för historiens kaos och inriktar sig därför på det konkreta målet: social likvärdighet. Marx och Engels kan med all rätt, men orätt, anklaga Büchner för vad de beskyller lärjungen Mehring för, vad denne snappat upp hos Schopenhauer: att det finns något bortom Kant, nämligen "medlidandet som grund för moral".

Georg Büchner inser att tidens värde består i Varat som sådant. Goethe menar ungefär detsamma när han talar om att man reser för att resa, inte för att komma fram. Än mindre för att komma hem.



Foto: Victor Arimondi, 1995.

Copyright©Bo I. Cavefors 2008.