Bo I. Cavefors
GAMLA NORÉNARE
Bok: Jörg Drews (utg.) Dichter beschimpfen Dichter. Die ultimative Sammlung aller Kollegenschelten. Reclam Verlag, Leipzig 1994.
Vem kan förolämpa en författare på det effektivaste och mest fantasifulla sättet om inte en annan författare?
Förläggare säger sällan något positivt om varandras insatser. Författare är sinsemellan om möjligt än djävligare.
Vore litteraturkritiker lika kritiska mot vad som publiceras som författare är gentemot helgon ur de egna leden vore litteraturhistorien annorlunda skriven. Och slagfältet broderat med fler lik än hjältar.
Kanske är det dock fel att låta sig roas av dessa scener från slakthuset. I alla fall om de är gnälligt elaka. Alfred Döblin om Hermann Hesse: ”Långtråkig och citronsur”; Georg Forser om Goethe: ”Synd på tryck och papper”; James Joyce om Goethe: ”Plattitydernas stormästare”.
När författarna är kritiska ( läs: hatar andra författare) är det möjligen dikterat av oförmågan att i alla fall ögna igenom egna misslyckanden, som när Franz Grillparzer apropå Shakespeare menar att sonettskrivandet ”överlåter man åt litteratörer med strutsmage”.
Uppenbarligen är det svårt för en del författare att erkänna sitt beroende av andra författares verk, inklusive gamla greker och moderna klassiker. Mest märkbar är avogheten mot andar i tiden, som när Ezra Pound kallar Bernard Shaws författarmödor för ”sillmjölke” och Virginia Wolf ”tackar Gud” för sitt ”brittiska blod” och för att hon kommit undan med att endast ha lärt känna E.P. av ”den amerikanska rasen”.
Då och då inträder fred mellan författarna, dock sällan förorsakad av tolerans utan snarare av tvånget att ingå kompanjonskap och allianser för att sno förläggarna på högra honorar, för att av preventiva skäl dunka varandra i ryggen samt för att attackera politiska makthavare och författarförbundsnomenklaturan.
Pluralism är ett okänt begrepp på den litterära marknaden och ordproducenter emellan. Vad som gäller är självmedvetande, i alla fall självöverskattning. Hugo von Hoffmansthal om Thomas Mann: ”Jag vet att han är obildad och jag vet att han är dum, men tidigare visste jag inte att han dessutom är ett våp”.
Trots allt är ju författare inte sämre än oss vanliga människor, som ju är tillräckligt tråkiga som vi är. Författare lever i en social situation, möjligen i social isolering, där det bör råda absolut tystnad, ordning och reda, där ingen förändring får ske som kan störa tron på att man själv är alla tiders största begåvning. Det gällde också för till exempel Walter Benjamin, som beklagade att ”den dag lär komma” då även han skulle tvingas trycka sina alster ”i deras sällskap” – och därmed menades den exiltidskrift Heinrich och Klaus Mann startat i Belgien.
Andens giganter låter sig varken psykologiseras eller objektiviseras, men nog borde även litteraturkritiker ha modet att i likhet med Friedrich Dürrenmatt skriva saker som: ”Günter Grass är alltför ointelligent för att skriva så tjocka böcker”, eller som Gerhart Hauptmann påstå att ”August Strindberg hade samma olyckliga kärlek till författarskapet som Don Quijote till riddarskapet”.
GAMLA NORÉNARE
Bok: Jörg Drews (utg.) Dichter beschimpfen Dichter. Die ultimative Sammlung aller Kollegenschelten. Reclam Verlag, Leipzig 1994.
Vem kan förolämpa en författare på det effektivaste och mest fantasifulla sättet om inte en annan författare?
Förläggare säger sällan något positivt om varandras insatser. Författare är sinsemellan om möjligt än djävligare.
Vore litteraturkritiker lika kritiska mot vad som publiceras som författare är gentemot helgon ur de egna leden vore litteraturhistorien annorlunda skriven. Och slagfältet broderat med fler lik än hjältar.
Kanske är det dock fel att låta sig roas av dessa scener från slakthuset. I alla fall om de är gnälligt elaka. Alfred Döblin om Hermann Hesse: ”Långtråkig och citronsur”; Georg Forser om Goethe: ”Synd på tryck och papper”; James Joyce om Goethe: ”Plattitydernas stormästare”.
När författarna är kritiska ( läs: hatar andra författare) är det möjligen dikterat av oförmågan att i alla fall ögna igenom egna misslyckanden, som när Franz Grillparzer apropå Shakespeare menar att sonettskrivandet ”överlåter man åt litteratörer med strutsmage”.
Uppenbarligen är det svårt för en del författare att erkänna sitt beroende av andra författares verk, inklusive gamla greker och moderna klassiker. Mest märkbar är avogheten mot andar i tiden, som när Ezra Pound kallar Bernard Shaws författarmödor för ”sillmjölke” och Virginia Wolf ”tackar Gud” för sitt ”brittiska blod” och för att hon kommit undan med att endast ha lärt känna E.P. av ”den amerikanska rasen”.
Då och då inträder fred mellan författarna, dock sällan förorsakad av tolerans utan snarare av tvånget att ingå kompanjonskap och allianser för att sno förläggarna på högra honorar, för att av preventiva skäl dunka varandra i ryggen samt för att attackera politiska makthavare och författarförbundsnomenklaturan.
Pluralism är ett okänt begrepp på den litterära marknaden och ordproducenter emellan. Vad som gäller är självmedvetande, i alla fall självöverskattning. Hugo von Hoffmansthal om Thomas Mann: ”Jag vet att han är obildad och jag vet att han är dum, men tidigare visste jag inte att han dessutom är ett våp”.
Trots allt är ju författare inte sämre än oss vanliga människor, som ju är tillräckligt tråkiga som vi är. Författare lever i en social situation, möjligen i social isolering, där det bör råda absolut tystnad, ordning och reda, där ingen förändring får ske som kan störa tron på att man själv är alla tiders största begåvning. Det gällde också för till exempel Walter Benjamin, som beklagade att ”den dag lär komma” då även han skulle tvingas trycka sina alster ”i deras sällskap” – och därmed menades den exiltidskrift Heinrich och Klaus Mann startat i Belgien.
Andens giganter låter sig varken psykologiseras eller objektiviseras, men nog borde även litteraturkritiker ha modet att i likhet med Friedrich Dürrenmatt skriva saker som: ”Günter Grass är alltför ointelligent för att skriva så tjocka böcker”, eller som Gerhart Hauptmann påstå att ”August Strindberg hade samma olyckliga kärlek till författarskapet som Don Quijote till riddarskapet”.
Artikeln tidigare publicerad i Svensk Bokhandel nr 27, 1994. Här något uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors, 1994, 2008.
Posts
No comments:
Post a Comment