OE, EUROJAPAN
[Artikeln publicerades (i bl.a. Barometern 9.12.1994) med anledning av att Kenzaburo Oe fick Nobelpriset 1994. I detta fall föredrar jag att inte uppdatera artikeln.]
Årets Nobelpristagare i litteratur, japanen Kenzaburo Oe, skriver en prosa som starkt påminner om konventionell europeisk romanprosa à la Thomas Mann, James Joyce och Günter Grass. Oe är i hög grad en europeisk författare.
Följdriktigt är socialisten Oe i sitt hemland en främmande och kontroversiell fågel, som agerar vid sidan av etablissemanget, trots att även socialisterna är ett maktcentrum, ett statsbärande parti.
Sedan ungdomen är Kenzaburo Oe i opposition till såväl den tidigare Meijiförfattningen som den ännu i kraft varande författning som tvingades på Japan efter Kapitulationen. I stället för kejsaren, Tennu, menar Oe att Japan bör styras av en folkvald statschef.
Hur långt Oes vänstersympatier idag sträcker sig, är svårt att avgöra. Uttalanden i diverse sammanhang ger en splittrad bild. Efter återkomsten från en Kinaresa 1960 lovprisar han Mao Tse-tung som ”Asiens store filosof och politiske ledare”, som givit Oe och andra orientaler ”stolthet och själ”. Också i dag företräder Oe en asiatisk, ej en ensidigt japansk, nationalism, som förenar kommunister och högerradikaler när de hävdar asiatiska länders rätt till ”kulturkamp” mot forna europeiska och nordamerikanska imperialister.
I Japan är Oe och hans författarskap kontroversiellt. I Europa är allt det Oe representerar konventionell rosavänsterism. Och i denna paradox bör man rimligen söka det främsta skälet till Oes Nobelpris. Till skillnad mot den betydligt frappantare författarkollegan Yukio Mishima – suicid genom Seppuko 1970 – är Oe en författare vars romaner utmärkt passar in i det europeiska kulturklimat som i hög grad lever och frodas på insatser av Mann, Joyce och Grass, japanen Oes favoriter.
Under det senaste året har Oe emellertid vid ett flertal intervjuer påpekat att han nu fördjupar sina kunskaper i västerländsk historia, framför allt genom att läsa och analysera europeiska mystiker som Mäster Eckart och Jakob Böhme. Oe inspireras av kristen mystik trots att han är icke-troende. Förhoppningsvis leder detta till att Oe blir en av de få Nobelpristagare som utvecklas och förändras och som förnyar sitt författarskap efter det att dynamitpengarna satts in på bankkontot.
Den kejserligt-schintoistiske antikristne Mishima menade att en politisk handling måste bedömas utifrån sina egna förutsättningar även om den teoretiskt är starkt bunden till litteratur och filosofi, som hos Louis-Ferdinand Céline, Martin Heidegger och Ezra Pound. Den tidigare Wagnerföraktaren Oe berättar, att han vid ett besök i Wien för något år sedan ”berusades” av Wagners musik.
Oe förefaller således närma sig den gamle ovännen och antagonisten Mishima när han letar sig fram till japansk mystik – men tar omvägen över europeisk mystik.
Tills vidare får litteraturintresserade nöja sig med vad Oe de facto publicerat. I sitt hittillsvarande författarskap är han existentialist; skriver om människor som ofrivilligt hamnat i eller som medvetet försatt sig i extrema situationer. Författaren iakttar romangestalterna in i minsta detalj, deras själar och sexualitet.
Bakgrunden till detta författarskap är denna: Kenzaburo Oe föds 1935 i byn Ose på den sydjapanska ön Shikoku. Fadern, fattig bonde, dör när Kenzaburo är nio år. När pojken är tio år gammal ockuperas ön av amerikanska soldater som bjuder på Coca Cola, skänker bort seriemagasin och inför demokrati.
Några år senare börjar Oe studera vid Tokyos universitet. Han läser bland annat franska språket och specialiserar sig på Jean Paul Sartre, men håller sig borta från den franske filosofens uppfattning att människans problem är metafysiska och litterärt bör gestaltas utifrån en allmängiltig politisk situation eller världsåskådning. Oe gör tvärtom; redan i de tidigaste romanerna utgår han ifrån sitt eget livs katastrofer.
I den mest kända och oftast översatta romanen Mardrömmen, är allt direkt knutet till personen Kenzaburo Oes privata avgrunder, återspeglade genom författarens alter ego, hjälten Fågeln, som lyckas lirka sig ur även till synes olösliga konflikter.
Fågeln blir far till ett hjärnskadat barn, en son. Först beslutar Fågeln att döda barnet och lämnar det till ett sjukhus med skamfilat rykte, känt för att medvetet låta svårt sjuka nyfödda svälta ihjäl. Men Fågeln ändrar sig, hämtar barnet och låter operera det på ett annat sjukhus. Barnet överlever, fadern övervinner sina kriser, den vanskapte sonen, alkohol, misslyckad lärarkarriär. I detta yttre händelseförlopp utspelas det inre skeendet hos Fågeln när han försöker fly själens kaos och sina sociala misslyckanden genom att söka upp en älskarinna från studenttiden. De ligger med varandra, dricker whisky. Oe handskas med denna berättelse i berättelsen ungefär som Henry Miller eller Saul Bellow skulle kunna tänkas ha gjort. Oe har nämligen när han 1964 skriver romanen Mardrömmen ännu ej börjat intressera sig för mystiker och mysticism: stilen är kylig, kall, konkret.
Smärta, vrålet, är avgrundsdjupt och där finns ingen barmhärtighetens nåd trots att romanens slut pekar fram mot möjligheten av en positiv utveckling för sonen och för relationen mellan fadern och sonen. Skeptikern Oe noterar denna möjlighet, men när fadern äntligen börjar älska sitt hjärnskadade barn är kärleken lika tunn som den morgondimma som ofta återkommer som metafor i Oes romaner.
Efter Mardrömmen har Oes författarskap helt koncentrerats till att beskriva sonen Hikaris utveckling fram till det lyckliga slutet. Våren 1994 firar Hikari succé som komponist; han och fadern har tillsammans övervunnit handikappet. Den utslagne är vinnare.
Tragedin slutar i dur. Oe anser att han därmed avslutat en period av sitt liv och sitt författarskap. Priset för detta trettio år långa engagemang har säkerligen varit högt, även ekonomiskt. Eller är det Oes politiska ställningstaganden som gör att hans böcker i Japan endast säljes i 30 000 exemplar, medan yngre kolleger når upplagor på 500 000 exemplar? Förmodligen ändrar Nobelpriset på detta.
Copyright©Bo I. Cavefors 1994, 2008.
Posts
No comments:
Post a Comment