29.5.08

WILLIAM BLAKES PROFETIA OM EUROPA

'
'


Bo I. Cavefors
WILLIAM BLAKES EUROPAUTOPI

Bok: William Blake Europa, en profetia. Förlaget Bakhåll, Lund 1994.

Sverige blev en del av Europa, mer på riktigt så att säga, exakt tvåhundra år efter det att britten, författaren, mystikern och visionären William Blake 1794 publicerat sin pamflett om ett framtida Europa, Europa, en profetia. 1994 gav det lundensiska undergroundförlaget Bakhåll ut Blakes skrift i svensk översättning av romanförfattaren Peter Glas, alias förlagets förläggare Örjan Gerhardsson.

Det är en vacker och vältryckt bok med Blakes fantastiska illustrationer, korrekt återgivna i den jordbruna ton som gör att man inte riktigt vet om de överdrivet, nästan giacomettiskt långsträckta figurerna tillhör verkligheten eller är en del av sagovärlden.

Om Sverige numera tillhör Europa, vart hör Europa? Inte kan det vara så illa att Europa enbart är en liten utbuktning på den asiatiska kontinenten, barbariets västligaste och mest civiliserade utpost? Ja och nej. Europas historia är onekligen påtagligt verklig med krig, farsoter, folkvandringar och missväxt av lika förödande slag som frodats på det asiatiska kärnlandet, men Europa är dessutom en sagolik verklighet där vetenskap, filosofi och kristen mystik fötts, frodats och påverkat hela världen. Att europasuget efter makt, mer makt mer makt, kanske mer skadat européerna än de folk européerna koloniserat, visar på det självbefläckande drag, det självplågeri, den lusta till flagellation som präglar Europa.

William Blake försöker få vågskålen väga jämnt. I denna profetiska diktsvit om Europa talar han om ”eldsflammor tunga / runt Albions väktares lemmar”, han talar om att Albions ”kött förtärs” och att ”skrik och vrål, klagan och jämmer” strömmar upp mot Albions, det vill säga mot det brittiska hemlandets ”molniga himlar”. Men samtidigt konstaterar William Blake att ”hela naturen känner i varenda åder den stora festen / tills morgonen öppnar den östra porten”. Inför denna förnyelse från den kinaröda österns sol gäller det att värna om ”Frankrikes röda vingårdar” och varna för såväl ”gyllne vagnar, rasande, med röda hjul drypande av blod”, som lejon vilka piskar ”med sina vredgade svansar” och tigrar som kastar sig över bytet och dricker ”det röda flödet”. Här gäller det, menar Blake, att rusta sig med mod i barm och kasta sig in i kampen med ”ett stridsrop som skakar hela världen till dess yttersta gräns”. Och det är väl ungefär exakt vad européerna gjort under de båda århundraden som förflutit efter det Blake publicerade sin bok med illustrationer av honom själv.

Märkligt, men Blakes visioner visar samtidigt på en apokalyptisk framtid, sedd ur brittiskt sjuttonhundratalsperspektiv, och den samtida svenska verkligheten år 1994 då svenskarna och deras hövdingar börjar ge sig i kast med en kontinent som lever på minnen och erfarenheter av en rad av Blakes favoriter, som Paracelsus, Swedenborg och Böhme. Utifrån den trion mystiker skapar Blake ett eget galleri av gudar och gudinnor. Och Blakes centrala tema, motsättningen mellan man och kvinna, ges en visionär framtidstro om att konflikten är olösbar och därför bör läggas till handlingarna den dag Europa och européer uppnått ett idealtillstånd av total frihet, där äktenskapet är en löjlig formalitet och sexuallivet utformas efter vars och ens önskemål. I detta William Blakes Europa avlas av diktens gudar och gudinnor pigga ungar som Orc, revolutionens helige ande, och Rintrah, vredens och våldets profet.

William Blake, som levde mellan 1757 och 1827, var en beläst man och med hjälp av marginalanteckningar i böcker han ägde kan man sluta sig till hur han kom fram till sin egen syntes och sina egna tankar om hur det Europa, som på sjuttonhundratalet hade kört fast i historisk kökkenmödding skulle kunna förvandlas till en kontinent sjudande av liv och äventyr, naturligtvis med hjälp av en gammal grek som Platon, en mystiker som Swedenborg, en hermetiker som Paracelsus och en upplysningsfilosof som Rousseau, som dock för säkerhets skull piskade sina egna barn.

Blake upplevde verkligt stora förändringar i Europa, med franska revolutionen som det allt annat överskuggande misslyckandet. Under Blakes tid förvandlas Europa från en feodalt styr kontinent till en kontinent där nationalstater bildas och utvecklas jämsides med sociala och industriella revolutioner och där kyrkornas dogmer ifrågasätts alltmer. Men, och det är viktigt, samtidigt är Europa en kontinent där de bojor som brytes, för stora befolkningsgrupper ersättes av ett nytt slaveri, löneslaveriet, industriproletariatet. Europa förvandlas till ett klassamhälle med materialism och kapitalism i högsätet. Penningen dyrkas mer än Gud.

Denna frusterande period i Europas historia återskapas med ord och bilder av William Blake. Det är, för att tala med översättaren Peter Glas, ”ett Europa i skälvning”. Blake manar till uppbrott. Det gäller att befria själen från tvångströjor. Nu är tillfället inne för att riva, rasera och bygga nytt. Blake gör upp notan med sin samtids samhällsaktörer samtidigt som han tycker sig se goda möjligheter för ett nytt Europa om rätt människor tar tillfället i akt och ingriper i skeendet. Det är väl ungefär där vi fortfarande befinner oss.


Texten tidigare framför i radions program OBS! den 15 december 1994. Här något uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1994, 2008.


1 comment:

Dexter said...

Hey! I'm back:
http://lookingformessiah.blogspot.com/