DELIUS' RAPPORT OM MOGADISCHU 1977

Bo I. Cavefors
RAPPORT OM MOGADISCHU

Bok: Friedrich Christian Delius Mogadischu Fensterplatz. Rowohlt Verlag, Reinbek 1987.

Friedrich Christian Delius är idag (2007) en uppburen, väl läst och mångfaldigt prisbelönt författare. Delius föddes i Rom 1943, vilket iochförsig är ett intressant födelseår, för en tysk, i Rom. Il Duce hade då ännu inte tappat kontrollen över vad som skedde i stövelriket. Men vad förstår en nyfödd baby.

Under 1980-talet gav Delius, redan innan han publicerade Mogadischu Fensterplatz, ett par verkligt intressanta romaner, Ein Held der inneren Sicherheit och Adenauerplatz, vilket kan tolkas olika. Delius tog i dessa romaner och i Mogadischu Fensterplatz, upp aktuella politiska temata och skapade ett mellanting mellan realism och fiktion där hans psykologiska skarpsinne, dvs hans förmåga att gestalta människors inre upplevelser av frustrerande händelser i den politiska vardagen, ger romanerna en dimension utöver vad som kanske objektivt kan sägas vara sanningen, intet annat än sanningen, och kanske just därför är sanningen. Delius skildrar den politiska verklighet som drabbar enskilda människor, men som enskilda människor sällan eller aldrig kan påverka.

Mogadischu Fensterplats skildrar kapningen 1977 av ett Lufhansaplan på väg från Mallorca till Frankfurt – som efter diverse mellanlandningar i stället hamnar i Mogadischu.

1977 var ett aktivt terroristår med kidnappningen av Schleyer, morden på Raspe, Ensslin och Baader, samt kapningen av Lufthansaplanet Landshut. Huvudperson i romanen är den drygt tjugoåriga biologen Andrea Boländer, ensam kvinna på hemväg från semester på Mallorca. Delius starka sida, den psykologiska gestaltningen av människor i pressade, extrema situationer, är också i denna roman påfallande. Han ger trovärdighet åt passagerarnas blandade känslor inför de fyra terroristerna – ”så länge man förhandlar skjuter man inte”. Mycket intensivt upplever läsaren känslan av att sitta vid fönsterplats med händerna över huvudet – ”Hands up! Don’t move! Hands up!” – och genom en springa in den neddragna rullgardinen försöka få en skymt av händelseförloppet utanför planet vid mellanlandningar och i slutmålet Mogadischu.

Delius ger en förtätad skildring av oron bland passagerarna och den påträngande, kvävda aggressionen mellan dem. Det är olidligt varmt i planet, dramat varar i 106 timmar. Ingen av de nittio flygpassagerarna kan påverka händelseförloppet, de kan inte reagera, visa känslor och ge uttryck för sin oro. Hos dem finns till slut endast uppgivenhet inför ödet, inför dödens ovilja att göra slut på lidandet: ”Jag överdriver inte om jag säger att jag var död, att jag dog flera gånger under dessa fem dagar”, påminner sig Andrea Boländer när dramat är slut och avdramatisering är enda möjligheten att kunna leva med minnet av vad som skett. Men i planet vill hon protestera och frågar sig vilka som är de verkliga mördarna: ”Vem dödar oss? De som spränger oss i luften eller de som inte kan rädda oss härifrån?” Passagerarna tycker sig vara brickor i ett politiskt spel, ”Mit uns wird Politik gemacht”. Till slut befrias de av den (väst)tyska antiterrorstyrkan GSG-9. Andrea minns dramats upplösning som kaos, panik och därefter journalisternas hyeneri: ”Jag var för dem en attraktion - - - de gjorde business av mig”. Hon känner sig utnyttjad, förödmjukad, missförstådd.

Delius tar inte ställning för eller emot terroristerna. Han observerar, analyserar. Författaren kritiserades i västtysk press för att han inte entydigt avgjorde skuldfrågan om terrorismen, dess utövare, dess offer och dess orsaker. Man anklagade honom för att vara icke-historiker, för att alltför vagt distansera sig från den subjektiva verkligheten sådan den tedde sig för Andrea Boländer, som när hon iakttog en av de kvinnliga terroristerna upptäckte ”allt mindre av hat i hennes anletsdrag”. Trots skräcken och våldet ser Andrea terroristerna också som palestinska frihetskämpar. Mordet på Lufthansakaptenen går ganska spårlöst förbi. Det bagatelliseras inte, men minimeras. Ingen av passagerarna protesterar. Inte heller när barnen skiljes från föräldrarna protesterar passagerarna. Alla lever med samma fara för sitt eget liv: ”Sov, sov, tills allt är över! Låt bli att se vad som sker. Glöm, förträng…”.

Friedrich Christian Delius har med denna roman försökt tränga bakom terrorismens myter. Han blottlägger journalisters sensationsrapportering, han sätter fingret på det politiska dubbelspelet. Delius skapar trovärdiga porträtt av människor utsatta för högexplosivt psykiskt och fysiskt tryck. Hans roman kan användas som avstamp för en seriös debatt om terrorism. Under de senaste trettio åren har det publicerats ett nästintill oräkneligt antal böcker om ”terrorism”, ett kvasivetenskapligt sammelsurium av halvkvädna visor skrivna av hemvävda ”terroristexperter” vid universitet och massmedia. Till skillnad från denna massproduktion av hypoteser och förment insiderinformation är Delius bok synnerligen informativ och balanserad.

Artikeln tidigare publicerad i Hufvudstadsbladet, 8.12.1987. Här något aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1987, 2007.