20.9.07

HÄXOR OCH TERRORISM















+


+
+


Bo I. Cavefors
HÄXOR OCH TERRORISM

Socialantropologer konstaterar att trolldom förekommit, förekommer och kommer förekomma, i alla samhällsformer. Romarkejsaren Konstantinus (337-336 f.Kr.) bestraffade svart magi med döden. Dock: först 1293 nämns sattyget med sitt rätta namn och ett drygt århundrade senare (1419) för första gången i en domstext, i Luzern. När kristna kyrkan bekämpade hedendom baserade man den teologiska argumentationen på senantikens doktriner om att trolldom i princip ej var ett utslag av människans fria vilja utan endast möjlig genom individens (ofrivilliga) uppgående i en demon, förslagsvis djävulen. Läran om möjligheten att ingå pakt med satan övertogs av kyrkofadern Augustinus (345-430) vars demonlära snabbt slog igenom inom skolastik och nyttjades när man torgförde allehanda teorier om magi och trolldom. Medeltidens mest inflytelserike teolog, Thomas ab Aquino (1225-1274), var den främste budbäraren. Då, efter niohundra år av segerrik kristendom spelade hedendom inte längre konkurrentens roll, så TabA kunde tillämpa demonteorierna – formulerade i pacta expressa och pacta tacita – när det gällde att bekämpa de delar av folktro som ur kristen synvinkel framstod som vantro.

Den påvliga inkvisitionens kamp mot häxor och trolldom inleddes under 1200-talet, men denna kyrkliga sidoverksamhet övertogs snabbt av statliga myndigheter, av den världsliga inkvisition där klerikern snabbt kom att spela en alltmer undanskymd roll medan åklagarrollen övertogs av juridiskt kunniga män tillsatta av furstarna. Domare och bisittare var lekmän, lika olyckligt då som nu. Välkonsoliderade samhällen som de habsburgska rikena, det wittelsbachska Bayern, stadsrepubliken Venedig och Gustav II Adolfs och drottning Kristinas Sverige förskonades från alltför omfattande häxhysteri därför man satte större tilltro till sakkunskap än hysteriska utbrott. Häxprocesserna initierades ofta av pöbeln. Kyrklig hierarki och världsliga furstar försökte i allmänhet lägga sordin på upphetsningen eftersom en rasande mobb kan bli svårhanterlig.

Erasmus och diverse andra teologer kritiserade långt före Luther vantron som bredde ut sig inom kyrkan. Efter reformationen fördes kampen vidare inom den romersk-katolska kyrkan av de motreformatorer som bekämpade såväl kyrkliga som världsliga häxprocesser. Samtidigt intensifierades verksamheten med häxbränningar inom de reformerade kyrkorna. Luthers egna texter på temat är många och motsägelsefulla. Stundom hävdar han att häxor inte kan flyga, stundom att de kan flyga korta sträckor och stundom att de endast kan flyga med djävulens hjälp. Luther var övertygad om djävulspaktens och häxornas sanna existens. Under reformatorns tid i Wittenberg brändes fyra kvinnor och stränga förordningar om trolldom stadfästes i Würtemberg, Kursachsen och Kurpfalz.

I det katolska Europa var häxbränning oftast en statsrättslig och ej en kyrkorättslig handling.

Detta är bakgrunden till den kamp för människovärde och människokärlek som senare skriver in jesuitpatern Friedrich Spee von Langenfeld i europeisk medeltidshistoria och ger honom platsen som pionjär för mänskliga rättigheter - även enligt nutida rättsuppfattning.

Friedrich Spee föddes den 15 februari 1591 i Kaiserswerth, norr om Düsseldorf. Han var elev vid jesuitgymnasiet i Köln och därefter ordensman med förhoppning om missionsuppdrag i "fjärran länder". Av detta blev emellertid intet. Istället blev Friedrich Spees livsgärning av sådant slag så att den även i dagens politiska värld, fylld av människojakt, terroristhysteri och "häxbränningar", bör mana till efterföljd.

Friedrich Spee var en begåvad jesuit, poet och moralteolog. Han besökte sjuka och fattiga och kom som biktfader i kontakt med hundratals kvinnor anklagade och ofta dömda för häxeri. Spee var radikal vad gäller evangeliets efterlevnad men avvisade varje form av rigorism. Plågade människor fanns det gott om i 30-åriga krigets efterföljd. Det var inte riskfritt att som Spee föra deras talan. Han utsattes för mordförsök och fick livslånga skador. Befolkningen led av svenska härars härjningar, plundringar, bränningar och rånmord. Dessutom pest och svält. Spee utsatte sig för risken att bli anklagad för häxeri om han försvarade kvinnor anklagade för häxeri. Häxdomskommissarierna splittrade familjer och släkt, religionen förvanskades, fritt tänkande förhindrades och vetenskapligt arbete låg i träda.

I första hand drabbade häxjakten spågummor och barnmorskor samt människor med kroppsliga defekter och de fattigaste bland de fattiga. Spee var övertygad om att oskyldiga spärrades in, torterades och kastades på bål. Spee kritiserade offentligt häxprocesserna. Han menade att processerna var att återgå till samma juridiska förfarande som praktiserades under Neros tid då kristna provocerades till att förfölja andra kristna. För att påverka opinionen skriver Friedrich Spee stridsskriften Cautio Criminalis.

Reaktionerna på boken blev häftiga. Den räddhågade biskopen i Paderborn menade att boken var "liber pestilentissimus", ytterst fördärvlig och krävde att Spee skulle kastas ut ur jesuitorden. Så skedde ej. I boken attackerar Spee häxförföljelserna med korrekta, lättfattliga och slagkraftiga argument. Spees bok förändrar historien och leder katolska kyrkan ut ur teologiska återvändsgränder. Styrkan i Spees argument räddar tusentals människor från att mista livet på bålet. Spee förändrar rättspraxis.

Under kampen mot häxprocesserna utvecklas Spee till den provokatör han tidigare anklagats för att vara. Vad han vill är att läxa upp makthavarna och säga dem sanningen: "Vad som felas de stora herrarna och vad som felas dem som äger allt". Han menar att "lärda män och prelater högre upp i hierarkin", byråkrater och politiker, inte har förmågan att "urskilja", saknar samhällelig praxis och strävar efter ännu mer pengar för egen del. "Inkvisitorer och domare" är okritiska och vet inte vad som är verklig rättvisa. Bödlarna (i vår tid detsamma som, tex, okritiska och/eller maktkära journalister) är suputer, liderliga och i största allmänhet opålitliga varelser. De har en "oerhörd brist på kännedom" om såväl processrutiner, lagens mening och enskilda ärendes karaktär och bakgrund.

Spee hävdar att domstolarna med tortyr tvingar anklagade att bekänna praktiskt taget vad som helst och att när "någon bekänner döms hon, men bekänner hon ej torteras hon så länge så att motståndet bryts och hon slutligen bekänner. Fortsätter hon emellertid att neka, trots ännu mer tortyr, så påstår man att hon är tokig och därigenom i själva verket skyldig och därför förtjänar döden på bålet…".

Cautio Criminalis är ett utmärkt dokument om mänskliga rättigheter och om mänsklig värdighet. Heinrich Böll skriver i essäsamlingen Aufsätze-Kritiken-Reden att den Helige Dominikus, grundaren av den orden som stod till tjänst med flertalet inkvistitorer, "har heligförklarats, men ej en annan ordensman, Friedrich Graf von Spee, som predikade och skrev om häxbränningarna. Dominikanerna har så gott som alltid 'klarat sig', men snillen som Friedrich Spee endast sällan; de 'kloka' ordensmännen var i allmänhet mästare i anpassning, de var alltid 'i tiden' och många gånger mer än så, de var 'moderna', vilket betyder att de alltid befann sig på ett behagligt avstånd från skönhet och poesi; de var aldrig som poeten Spee otröstliga, de hade alltid ett tröstens ord och välsvarvade predikningar tillhands."

Till omvärldens förvåning och i någon mån skräck blev de världsliga häxprocesserna alltfler efter 1560. Det finns klara belägg för sambandet mellan lägre nederbörd och det ökade antalet brända kvinnor. Under den stora häxjakten på 1590-talet var drygt 90 procent av de anklagade kvinnor. I Danmark avrättades under perioden 1536-1639 mer än 2000 människor, i Norge 500 och i Sverige samma antal. I Dalarna brändes 1669 70 kvinnor och 15 barn, i Ångermanland 1674-1675 ett sjuttiotal kvinnor. Den sista svenska häxprocessen genomfördes 1763, men slutade i frikännande.

Tron på magin, att med hjälp av hemliga medel uppnå mål som överstiger mänsklig fattningsförmåga, att erfara något som ligger bortom människans erfarenhetspotential, var den dualism mellan utomjordiska magiska dimensioner och jordisk verklighet, som ledde fram till häxprocessena. Det handlade om en verklighet och dess motsats, att det goda är vitt och det onda svart. Därmed stod inkvisitionens verksamhet i strid med kristen teologi, där man poängterar svårigheterna att skilja ont från gott, att endast Gud och inte människan kan skilja ogräset från vetekornet (Matt. 13:24-43).

Efter några århundraden började de världsliga makterna göra boskillnad mellan häxeri och trolldom. Till häxbilden hörde att människan var i pakt med djävulen, flyger till orgier på valborgsmässonatten, har samlag med satan, lär sig svart magi. Trolldom däremot är en konst som utövas av människan utan djävulens medverkan, om man har vetskap om vissa formler och har förmågan att ställa sig antingen i det godas eller i det ondas tjänst med hjälp av växter, döda djur och andra föremål.

Även i vår tid förekommer häxbränningar och häxprocesser mot oskyldigt anklagade, allt i syfte att vända opinionens uppmärksamhet bort från egen skuld, mot människor med annan hudfärg, tro eller sexualitet, osv. Aktuellt exempel i traditionell kolonialliberal anda är Lars Vilks ”mohammedhundar”. Det är inte Vilks som riskerar utsättas för ”häxprocess”. Albert Camus reagerade mot vår tids politiska häxprocesser med vad han i L'homme révolté (1951) talar om som sitt "grekiska medvetande". Med detta menar Camus inte att han vill "åter till grekerna", men det är inte tal om ett historiskt återvändande till livsformer utan en längtan efter en förnyelse av grekiska moralbegrepp. Endast då kan, menar Camus, stora andar som Jesus, Buddha, Platon, Aristoteles och Augustinus bli människors ledstjärnor in i framtiden.

Camus var en Medelhavsmänniska som tillbringade sitt vuxna liv i Paris. På samma sätt som Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra gör rent hus med myter som behärskar tiden han lever i, förkastar Camus i L'homme révolté alla former av imperialism och kolonialism, inkluderande hegelianism, marxism, kommunism och nationalsocialism. Nietzsche såväl som Camus företräder en moral där allt är tillåtet och allt är möjligt. Det är en form av "terrorismideologi" där maktens dialektik och slaveriets dialektik befruktar vartannat och står i tecknet av att "låta sig dödas eller segra". För den som skyggar inför något av dessa båda alternativ, finns den tredje vägen - att bli slav.

När Camus efter andra världskriget intensivt sysslade med temat terrorism, konstaterade han att våld visserligen bör undvikas men aldrig kan uteslutas. Camus är medveten om att han förenklar problemet ”våld”, men samtidigt är han medveten om att den vanligaste formen av terrorism under 1900-talet är statsterrorism.

Som Fjodor Dostojevskij menar Camus att bejakandet av våldshandlingar är förutsättningen för att djupare förmå analysera extremproblem som befinner sig inom gränsområdet mellan liv och död. Kan statsterrorism bekämpas med andra medel än outsiderterrorism? För Camus är Dostojevskijs fadermördare Ivan Karamasov i första hand en revoltör mod Guds ordning, en terrorist som strimlar den tunna huden mellan sanning och lögn, mellan vetande och tro, mellan moral och omoral. Terroristens omoral förvandlas till sanningsmoral.

Skillnaden mellan Dostojevskij och Camus består i att ryssen ser gränsöverskridandet som nödvändigt därför att han anser att terrorism är liktydigt med att självdisciplin är en utopi, medan Medelhavsmänniskan Camus kräver moralisk disciplin även av den som tar avstånd från Gud. När Guds lagar sättes ur kraft som svar på terrorister som åberopar sig på Guds lagar, och inga andra domare gives än de av människor tillsatta, kan endast moralisk självdisciplin motverka att begreppet "allt är tillåtet" urartar. Dostojevskijs väg till självkännedom leder via terrorn till tron. Camus alternativ har sin grund i författarens vetskap om att den statsterrorism Dostojevskij upplever i Ryssland under 1860-talet, lever vidare i sovjetisk statsterrorism etthundra år senare. Den filosofiska frågan förblir obefläckad: när bör en terrorist börja sitt arbete och när han bör han avsluta det för att övergå i botgöring? Terrorism är en extrem form av revolt/revolution där konsekvenserna, men sällan slutresultatet, kan avläsas omgående genom sprängdegens, bombens, det dödande skottets, dolkens, verkan. Camus konstaterar att terrorism är en form av action som strävar mot ett tillstånd bortom revoltens/revolutionens specificerade politiska, ekonomiska, sociala mål. Motstståndsterrorism strävar mot "total frihet" för det egna agerandet. Statsterrorism leder till samhällen med inskränkt frihet för den enskilde.

Frågan blir: vad utmärker människan i rollen som motståndsterrorist? Svaret Camus ger, lyder: gränsöverskridande människor säger Ja till det de med sitt Nej vill betvinga, besegra, slå sönder. Istället för ett slavsamhälle accepterar terroristen spontant och utan förbehåll metafysiskt, historiskt och religiöst klart definierade mänskliga behov, erfarenheter och drömmar. Terrorhandlingen löser människan från transcendental inåtvändhet, lösgör individen från ensamhet och ger henne ett "värde". När terrorhandlingen utförs blir "slaven" medveten om sitt värde och sin makt över den/det som förslavat honom. Den undertryckte identifierar sig så starkt med omständigheterna som klassat honom som slav så att han transcenderar i sitt eget öde människans historia.

I berättelsen om sin egen barndom i fattigdom i Algeriet bryter Camus den onda cirkel där terror bekämpas med terror. Slavens negativism förvandlas till tron på en lycklig framtid: "Solen får mig att tro att allt som sker under solen är av godo; solen lär mig att allt inte är historia. Livet förändras, men inte världen" (Essais, 1965). Le Premier homme (1994) är en sammanfattning av författarens livslånga tvång att lämna "Paradiset" för att revoltera och terrorisera, men också om tvånget att återvända till Paradiset, till barndomsminnena på Rue de Lyon i Alger, till det nakna rummet med de vitkalkade väggarna och den stumma modern som år efter år sitter på samma stol, tvinnande näsduken mellan sina knotiga händer.

Camus skildrar återvändandets glädje till Algeriets hetta, fattigdom, oskuld och enkelhet. I en av de sista dagboksanteckningarna talar han om sitt främlingskap inför kulturen och om den "naturliga skönhet" som offrats för att ge plats åt industrisamhällets teknik och vetenskap. Hjälten, den första människan, förlöses genom att återvända till modersskötet, till de fattiga människornas Eden, till det passiva liv, till den anspråkslöshet som i ett överkomplicerat samhälle endast kan uppnås genom någon form av terrorhandling. Camus beskriver den orättvisa och ojämna kamp där det är fattiga familjers öden att spårlöst kastas ut ur historien.

Camus dröm om Arkadien och om vägen dit via terrorhandling, må vara naiv, men Camus människor är inte upplysningsprofeter och de har aldrig indoktrinerats med den fria marknadens liberala mysterier. När århundrade efter århundrade klyftan vidgas mellan rika och fattiga, mellan vi och dem, mellan välutbildade och okunniga, visar det sig att Camus beskrivning av verkligheten förvandlas till visionär verklighet. Vad kan en terrorist göra i den situationen? Camus, denne europeiserade nordafrikan, deklarerade frankt att han härstammade från och vill återvända till fattigdomen, till den historielösa värld där människor lever ovetande om intellektualismens och marknadens frestelser, att kampen endast kan sluta på ett sätt: att döda eller att låta sig dödas.



Illustration av Alfred Kubin, 1920.
+
+

Den här artikeln har - i längre format och i skilda former - under senare decennier publicerats i bl.a. Svenska Dagbladet, Sundsvalls Tidning, KvällsPosten och Paulus.




Copyright©Bo I. Cavefors 2007.

No comments: