HERMANN LÖNS - HEIDEDICHTER

Bo I. Cavefors
HERMANN LÖNS - HEIDEDICHTER

Hermann Löns, född 1866, succéförfattare med djur och natur som specialitet. 1914 anmäler han sig, 48-årig, som frivillig till den tyska Kejserliga armén. Efter ett par månaders fronttjänst föll han, i strid, den 26 september 1914. Någonstans i trakterna av Witry-les-Reims.

Dagboken Hermann Löns skrev, som menig soldat, försvann vid krigsslutet 1945. Endast få läste den dessförinnan. Endast få hade möjlighet läsa den dessförinnan. I början av 1980-talet kom Karl-Heinz Janssen, reporter vid tidningen Die Zeit, dagboken på spåren: originalet hade 1976 skänkts till Dortmunder Stadt- und Landesbibliothek av Lönsbiografen Wilhelm Deimann. 1986 publicerades Löns krigsdagbok, kompletterad med biografiska, bibliografiska och historiska kommentarer, Hermann Löns: Leben ist Sterben, Werden, Verderben (Orion-Heimreiter Verlag, Kiel).

Ung pojk: Hermann Löns studerade på lägre akademisk nivå zoologi, bosatte sig i Hamburg och arbetade samtidigt som journalist. Blev snabbt framgångsrik med naturskildringar från Lüneburgheden. 1902 konverterar han från katolicism till den Luthersk Läran. I Nordtyskland var Löns då och är fortfarande starkt bunden till begreppet Heimat och i den egenskapen har han hyllats av dem alla, företrädare för det kejserliga Tyskland, för den pacifistiska Weimarrepubliken, för det nazistiska Hitlertyskland och sedan 1980-talet av ”die Grünen”. Löns böcker har tryckts i miljonupplagor, Mein Grünes Buch (1901), Mümmelmann (1909) och bondekrönikan Das zweite Gesicht (1911). Löns lyrik har tonsatts så ofta så man undrar vad det är som fascinerar så ohämmat. Visan Kleinen Rosengartens (1911) av drygt 340 kompositörer.

I och med att krigsdagboken publicerades 1986 fördjupades bilden av Löns. Hos denne märklige man, född i ett fattigt hem med tyrannisk far och tretton syskon. Vardagen för Löns: strävhet och hetta, svårmod och öppenhet men också behovet av ensamhet i skogen, på heden, i skyttegraven. Hermann Löns: dandy och författare, en Heide-dichter och Volksliedsänger som lockar fram de sentimentala förmågorna hos läsare och lyssnare. I hans texter finns erotisk spänning, den hårfina skillnaden mellan banalitet och erotism som också utmärker dessa bögande Wandervögel vilka på ett mystiskt och mytiskt vis symboliserar och samtidigt är själva atomkärnan i tysk historia och kultur.

Löns dog en s.k. hjältedöd – på västfronten intet nytt. Många av hans levnadstecknare menar att Löns aktivt sökte döden, att han hungrade under Todessehnsucht, att denne Casanova in Loden var så invecklad i kärleksaffärer att döden på slagfältet befriade honom från den tredje livsledsagarinnan, Ernestine Sassenberg. Senare forskningar visar att relationen var hållbar. Suicidplanerna från 1911 tillhörde det förflutna.

Den erotiserande skogsdandyn från Lüneburgerhedarna drevs till fronten av samma skäl som hundratusentals andra tyska män, av en nästintill religiös tro på det Nya Riket, på en ny värld med Tyskland som ledande nation, världsalltet styrt av kejsare och förborgerligade socialdemokrater. Även litteraturens egen storinkvisitor, Thomas Mann, blev ett lättfångat offer för krigshysterin och skrev 1914: ”Erinnern wir uns des Anfangs – jener nie zu vergleichenden Tage, als das nicht mehr für möglich Gehaltene hereinbrach! Als sittliche Wesen – ja als solche hatten wir die Heimsuchung kommen sehen, mehr noch: auf irgendeine Weise erscheint…“.

Hermann Löns litteraturhistoriska kringflackande blev att efter hand som tiderna förändrades, symbol för skilda riktningar, alltifrån Blut-und-Boden-diktning till pacifism. I krigsdagboken noterar han osentimentalt de moderna vapnens skådespel. Makthavare i Tredje Riket tog det till intäkt för att placera Löns i den egen hagen, men det faktum att de ställde ut en avskrift av krigsdagboken i en monter på ett militärmuseum bevisar knappast att författaren (död 1914…) var nazist. Av dagboken framgår klart att Löns var av det slags patriot som i krigssituationer snabbt förvandlas från fredsivrare till försvarsvän, typ medlemmar i det tyska socialdemokratiska partiet vid krigsutbrottet 1914. Naturvännen Löns förvandlade naturen till slagfält: ”Es rauscht wie eine Brandung über mir”. Han är detaljernas älskare och låter åska, regn och artilleriets dova muller bli till ett jüngerskt Stahlgewitter. Löns hör kanonmullret som ett ”Fabriklärm”. I krigsdagboken blandas naturintryck med iakttagelser från den värld som är naturens fiende, människans industriprodukter, krigsmaskineriet. Det blå stålet blandas med landskapets gröna nyanser. Gudstotaliteten fascinerar Löns, men han lånar sig sällan till billig patriotism: det han upplever i skyttegravarna av krigets brutalitet är alltför barbariskt för att bli förhärligat. Likt Ernst Jünger vet Löns allt om krigets hårda ansikte, stridernas helveten… och det ljuva livet bakom fronten. Båda reflekterar gränsöverskridande över kriget, men esteticerar aldrig verkligheten. Men det finns en moralisk attitydskillnad mellan krigsupplevelserna hos den 24-årige Jünger och den betydligt äldre Löns. Medan Jünger i In Stahlgewittern ger oss krigets ikonografi, så vet Löns kanske mer om döden och dödandets filosofi. Båda inser på ett tidigt stadium att kriget är rena vanvettet. Löns konstaterar att kriget är ”Ein Schweineleben” fyllt av ”Leichen, Leichen, Leichen”, medan Jünger i In Stahlgewittern snabbt växlar från en upptakt i ”Rosen-und-Blut” till skildringar av dödsångest. Hos båda finns kombinationen svineri och subtila iakttagelser/observationer, som när Löns berättar om hur mitt under eldgivning fältväbeln Sarstedt håller ”Vortrag über Staphyliniden”. Såväl Löns som Jünger är intresserade av vackra kvinnor och Löns tänker på den flicka han iakttog under marschen från förläggningen till fronten: ”Reizende, schlanke junge Frau, ganz deutsch und sauber, stellt sich neben mich und sieht meine Schmiesse an”.

I In Stahlgewittern, som i dagböckerna från andra världskriget, påpekar Ernst Jünger att det faktiskt finns berättigade krig, om önskvärdheten av sådana furstemord vilka leder till människors frihet och överlevnad. Detta är även Löns attityd, men han stannar hellre upp vid reflektioner kring naturens tillstånd, som i Bétheny den 13 september 1914: ”Himmel ist blau und weiss. Sonne fällt durch die jungen Schwarzkiefern und Fichten. Hagebutten und Mehlbeehren. Die Espen schwanken“; eller blandar intrycken: „Wir kneipen Bier, Wein, Schnaps, Zigaretten (non plus) und immer Kaninendonner, Oleanderblüten, Taubengegurre, Schwalbengezwitscher und Kanonendonner“.

Menige soldaten Löns hörde till det 73:e infanteriregementets 4:e kompani, vilket ingick i den 10:e armékåren i den 19:e divisionen av den 38:e brigaden. 4:e kompaniet kom under ett senare skede av kriget att ledas av den unge löjtnanten Ernst Jünger. Löns kvarlevor fördes till en massgrav. Efter krigets slut blev han en av den tyska ungdomens nya idoler och de krävde att kvarlevorna skulle begravas i det hedlandskap mellan Västpreussen och Västfalen Löns skildrat i böckerna. Hur finna Löns kvarlevor i en massgrav? Ett nästintill arkeologisk problem. Problemet löstes, ansåg man, 1932, då bonden Jules Sohier i närheten av Loivre fann en halvt förruttnad soldatstövel. Man grävde vidare och fann även ett skelett. Detta skelett jordfästes på en soldatkyrkogård och fick gravnummer 2128. Ungefär samtidigt kom Hitler till makten och den nazistiske kulturfunktionären Friedrich Castelle såg sitt livs chans att avancera. Under 1920-talet hade han redigerat Löns samlade verk, vilka utgivits av förläggaren Heinz Sponholtz. De båda männen ansåg det bevisat att det var Löns kvarlevor den franske bonden funnit och att vad som fanns kvar av diktaren skulle, i fosterlandets namn, forslas till hembygden. Fortfarande var det, trots allt, troligare att Lönn fanns kvar bland kamraterna i massgraven. Men den 8 maj 1934 meddelades i Völkische Beobachter att man vid en noggrann undersökning av grav 2128 funnit ett identitetsmärke vars nummer överensstämde med det nummer Löns tilldelats som frivillig och som angavs i rullorna i Berlin-Spandau. Sanningshalten i detta påstående går inte att kontrollera eftersom Spandauer Amt av de allierade invasionsstyrkorna totalbombades vid andra världskrigets slutskede. Det existerar emellertid ett svårtydbart fotografi av skelettet i grav 2128 som visar ett identitetsmärke som inte går att identifiera. Der Volksbund Deutsche Kriegsgräbefürsorge i Kassel, förklarade den 30 maj 1962 att man inte med säkerhet kunde klarlägga ”ob es wirklich der Heidedichter Hermann Löns gewesen ist”. 1934 stördes ingen av sådan ovisshet. Hitlerska Rikets Regering beslöt att Löns föregivna kvarlevor skulle återbördas, returneras, till Fosterlandet.

Den av Castelle föreslagna begravningsplatsen visade sig vara reserverad för militära övningar. Det brådskade med att finna en ny plats, begravningsfirman från Düsseldorf var på väg från Frankrike med kistan med skelett och stövel. Tragikomiken blommade ut när zinkkistan, i väntan på att situationen utreddes av militära och partistatliga administrationer, måste förvaras på ett hotell. SA ställde upp med hedersvakt, men Lönns släktingar tvivlade på skelettets äkthet och konsulterade författarens tandläkare för besiktning av tandställning, plomber och rotsystem. Det hela började urarta, så PARTIET ingrep. Gauleitern över Ost-Hannover, Otto Telschow, kontaktade Reichspropagandaminister Joseph Goebbels och sedan Hitler givit klartecken förde en grupp SA-män morgonen den 30 november 1933, utan att först meddela ortens präst, kistan med de föregivna kvarlevorna efter Hermann Löns, till en på förhand iordningställd gravplats i närheten av Barrl utefter vägen Soltau-Hamburg. Naziregimen hoppades att lugn och frid skulle sänka sig över diktaren, men då kom rykten i omlopp att Löns var jude och omskuren. Förlaget Sponholtz skyndade att publicera familjen Löns stamträd samt ett intyg från Reichstelle für Sippenforschung i vilket intygades att ”Löns ist deutscher Herkunft und frei von jüdischem und farbigem Blutseinschlag…”.

Den av Löns stundtals övergivna men överlevande hustrun Lisa övertalade Rikskrigsministern von Blomberg att övertala Hitler att ny begravning skulle ske på statens bekostnad och omges med alla tänkbara militära och civila hedersbetygelser. Den 10:e armékåren representerades av det nyuppsatta 22:a artilleriregementet, vars befälhavare var den Walther von Seydlitz som sedermera som general skulle uppleva nederlaget vid Stalingrad och från sovjetisk fångenskap mana till uppror mot Hitler. Men vid tiden för Hermann Löns tredje begravning var det fortfarande 1930-tal och SA låg i fejd med de professionella officerarna eftersom dessa stått för fot gevär när Hitler ansåg sig tvungen skjuta en rad höga SA-ledare. Alltså protesterade SA mot von Blombergs inblandning i Lönns begravning. Stabschefen vid SA, Victor Lutze, tillika Oberpräsident för Hannover, förbjöd representanter för Partiet och till Partiet anslutna organisationer att delta vid sorgehögtiden. I närvaro av släkt och representativa delar av tyska armén drog den 2 augusti 1935 en förspänd lavett kistan till Tietlinger Forst i den naturskyddade delen av Lüneburgheden. Bonden Wilhelm Asche hade skänkt markbiten till Staten.

Hermann Löns har förblivit ett sorgebarn för tyska litteraturhistoriker. Han var den folkkäre diktaren som var ekolog långt innan det blev populärt att vara det i mer intellektuella kretsar. Han var nationalisten som beskylldes för att ha varit nazist trots att han dog redan 1914. Han var ensamvargen som förenade kvinnodyrkan med natursvärmeri. Han fascinerades av krigets brutalitet och älskade friden på heden. Kanske anar Löns eftervärldens problem med att förvalta det litterära arvet efter honom när han i krigsdagboken den 15 september 1914 skriver: ”Wenn man nur wüsste, wie es mit uns stände, und wenn man geniessbares Brod und Wasser hätte und nicht bei jeder Gelegenheit unnützt grob behandelt würde”.



Artikeln tidigare publicerad som understreckare i Svenska Dagbladet den 8 maj 1987. Här obetydligt renoverad.


Copyright©Bo I. Cavefors 1987, 2007.