FRANCIS BACON
TRE STUDIER FÖR EN KORSFÄSTELSE
Ett passionsdrama i tre akter, är det första av de normalitetsfria actions som presenteras av
Martin Bladh &
Martin Bladh &
Bo I. Cavefors.
De båda andra actions analyserar
Heliogabalus och
Heliogabalus och
Gilles de Rais.
Bacondramat utges som dvd+cd på Firework Editions vid kommande årsskifte.Vid inspelningen på Fylkingen, Stockholm, 9 september 2007, medverkade Martin Bladh (Martin), Bo I. Cavefors (Bo), Johan Adolphi (Naken Man=Piskmannen), Jacob Ohlin (Naken Man), Michael Oretoft (Läkare/Bödel).
Utdrag ur Francis-Bacon-manus:
Akt 2
Tid: cirka 25 minuter.
Tid: cirka 25 minuter.
Musik (Martin Bladh+Erik Jarl): orgeltonen från Akt 1 ligger kvar men utökas med IRMs Sebastian (instrumental, hög volym).
Bildprojektion: mittpanelen (ensam naken man på säng) av Francis Bacons Three Studies for a Crucifixion.
Strålkastare lyser upp sängen som placerats bakom mikrofonstativet. Sängen är bäddad med vita lakan, kuddar och täcken. På sängens gavlar sitter rampbelysning, som tänds när Akt 2 inledes – association: en teaterscen (en scen på scenen), ett offeraltare, martyrium: Kristus/Sebastian; slaktdjur, peep show, blodröda ridåer.
Martin ligger naken i sängen; dessutom en suspensoar med intorkade blodfläckar.
Martins kroppsställning imiterar Baconmålningen.
Martins kroppsställning imiterar Baconmålningen.
På Martins bröst ligger en tarmkanal fylld med avföring.
Vid sängens huvudände står en Medaktör (Michael) iförd vit overall, plasthandskar och munskydd som skydd mot smittohärd – association: läkare, bödel, obducent, likplockare efter en tsunamikatastrof.
Bakom Medaktören finns ett enkelt, litet, bord.
På bordet finns: 10 blodbehållare innehållande totalt 5 liter blod (association: en fullvuxen människa innehåller ca 5 liter blod), 1 plastslang med 1 tratt. 1 tvättsvamp indränkt i vinäger.
Medaktören tvättar sina händer med den vinägerindränkta svampen. Medaktören stoppar in slangen i Martins mun. Medaktören häller blodet från behållaren ner i tratten som via slangen leder in i Martins mun. Martin för in sin högra hand i tarmkanalen; knådar den varsamt, sensuellt. Till en början låter Martin blodet rinna ut ur munnen och ned i sängen på ett odramatiskt sätt. Efter varje liter går Medaktören fram till sängen och rengör Martins mun med den vinägerindränkta svampen. När 2 liter avverkats blir aktionen mer intensiv och våldsam: Martin kräks och spottar ut blodet, som stänker åt alla håll. Martin knådar tarmkanalen allt mer ovarsamt tills den spricker och avföringen rinner ut i sängen.
Avslutningsvis tvättar Medaktören sina händer med den vinägerindränkta svampen.
Den Nakne Mannen (Jacob) följer skeendet, går mot aktens slut fram till sängen, tar
Martins högra hand, kysser den, knäböjer och förblir i den ställningen under resterande tid av akt 2 och under hela akt 3 (som sörjande vid foten av korset).Under hela andra akten fortsätter Bo och Piskmannen (Johan) sitt agerande. Ömsesidig onanering, kyssar, smekningar, samlag. Meditativt, drömmande, icke-aktivt. Yogaställning. Efter knull reser sig Piskmannen upp, tänder en cigarett, askar på Bo. När Martins agerande blir alltmer intensivt och våldsamt blir även Bos och Piskmannens agerande mer intensivt. Samlag.
Ljuset slocknar.
Musiken tystnar.
Akt 3
Tid: cirka 10 minuter.
Bildprojektion: Francis Bacons Three Studies for a Crucifixion, höger panel (korsfäst djur/människokadaver).
Intensiv ljuskälla lyser upp Martins livlösa kropp i sängen, Medaktören (Michael) har täckt över hans ansikte med en vit trasa (association: en offentlig avrättning: ”evisceriato”, ett lustmord; Jack The Rippers sista offer Mary Kelly, en spektakulär olycka).
Efter några minuter lämnar Piskmannen (Johan) Bo, går fram till sängens vänstra sida, tar Martins vänstra hand i sin hand, knäböjer och förblir i den ställningen till tredje aktens slut. Piskmannen och den Nakne Mannen smetar in sina ansikten, bröstkorgar och armar med den ”heliga” lekamen – blod, kött, avföring. De begraver slutligen sina ansikten i sängens lakan och täcken.
Stillhet.
Ett par minuter före tredje aktens slut reser sig Bo upp, går fram till sängen och lägger sig bröst mot bröst på Martin, och förblir i den ställningen till tredje aktens slut. Stillhet – en levande skulptur.
Alternativt går Bo fram till sängen, den Nakne Mannen och Piskmannen reser sig upp, bjuder ut sina kukar till Bo som suger av dem och smetar in sperman på sin kropp (association: Eadweard Muybridges The Human Figure in Motion (nakna brottare), 1887; Francis Bacons Two Figures, 1953 och Two figures in the Grass, 1954).
Bos förinspelade röst av Uppror i Kasban:
”Stormogulernas Rike var starkare än någonsin: omoralisk makt förvandlad till moral, etik ersatt med retorik. Friheten degraderades till rätten att bli övervakad och klassamhället bestod av två klasser, den härskande klassen och de klasslösa som inte ens hade någon inbördes klasstillhörighet.Endast sann moral kan ersätta moralen och förena de klasslösa i kamp mot den omoral som stormogulerna proklamerar som moral, där oviljan till humanitet döljes av det oblyga blottandet av pliktlös humanism. I en sådan situation måste Kasban befrias och det beigeklädda folket förlösas för att förenas med de klasslösa, de utstötta, så att kärlek blir kärlek, min broder min broder, min syster min syster. Revolutionens fanor fladdrar och den karismatiske, smidige, unge tigern leder mot seger armén av smittade och oönskade. När solen går upp i öster, när den nya dagen randas efter en genomliden natt, samlar han aidssmittade, svartskallar, ms-sjuka, skinheads, halta och lytta, judar och araber, utslagna byråkrater, utsvultna åldringar, dårar och terrorister, arbetslösa tigerungar och de vilka tidigare dolt sig bakom joggardressarnas pansaruniformer. Med jeansens blixtlås neddraget står han bredbent, smeker sina brunbrända lår, spänner den vackra kuken, blottar bröstkorgen, ger signal för uppbrott. Med risknippen piskande ryggarna, med läderremmarna ristande skåror på nakna stjärtar marscherar till hetsig musik folkhemmets flagellanter ut till Kasban. I narrkåpor, med svartmålade naglar och läppar, med gröna ögonlock, med ringar i öron och kring fotvrister och med håret flammande av regnbågens färger, med öppna våta vulvor, blottade och fyllda med lingonris och blommande ljung, med sköna kukar vars huvuden är svullna som mogna blå plommon, frestande för varje utsvulten fågel att hacka blodiga med näbben, marscherar tigerns armé ut ur staden, över ängarna, genom skogarna, bort från maktens bläckfiskarmar, på flykt undan politikernas lögande i rosenbad och åsninnemjölk. De lämnar samhället som förnekar dem, som stöter dem ifrån sig, för att i organiserad hämningslöshet uppleva en ny natts extas, där sublimering ersatts av orgasmer lika mäktiga som kuken i ögonblicket då saven lämnar den för att
översvämma svullna läppar. Vad förmår poliser och vaktbolag, stormoguler, gummibatonger, tårgas och vattenkanoner mot en armé av plågade, där varje ny plåga ökar extasen, gör smärtan ljuvare, när döden förlöser och det kollektiva döendet förenar. Markisen de Sade talar om ett måste som chockerar civilmasochister, men är det ej endast ur sådana smärtotårar extremt goda excesser blommar?”
”Stormogulernas Rike var starkare än någonsin: omoralisk makt förvandlad till moral, etik ersatt med retorik. Friheten degraderades till rätten att bli övervakad och klassamhället bestod av två klasser, den härskande klassen och de klasslösa som inte ens hade någon inbördes klasstillhörighet.Endast sann moral kan ersätta moralen och förena de klasslösa i kamp mot den omoral som stormogulerna proklamerar som moral, där oviljan till humanitet döljes av det oblyga blottandet av pliktlös humanism. I en sådan situation måste Kasban befrias och det beigeklädda folket förlösas för att förenas med de klasslösa, de utstötta, så att kärlek blir kärlek, min broder min broder, min syster min syster. Revolutionens fanor fladdrar och den karismatiske, smidige, unge tigern leder mot seger armén av smittade och oönskade. När solen går upp i öster, när den nya dagen randas efter en genomliden natt, samlar han aidssmittade, svartskallar, ms-sjuka, skinheads, halta och lytta, judar och araber, utslagna byråkrater, utsvultna åldringar, dårar och terrorister, arbetslösa tigerungar och de vilka tidigare dolt sig bakom joggardressarnas pansaruniformer. Med jeansens blixtlås neddraget står han bredbent, smeker sina brunbrända lår, spänner den vackra kuken, blottar bröstkorgen, ger signal för uppbrott. Med risknippen piskande ryggarna, med läderremmarna ristande skåror på nakna stjärtar marscherar till hetsig musik folkhemmets flagellanter ut till Kasban. I narrkåpor, med svartmålade naglar och läppar, med gröna ögonlock, med ringar i öron och kring fotvrister och med håret flammande av regnbågens färger, med öppna våta vulvor, blottade och fyllda med lingonris och blommande ljung, med sköna kukar vars huvuden är svullna som mogna blå plommon, frestande för varje utsvulten fågel att hacka blodiga med näbben, marscherar tigerns armé ut ur staden, över ängarna, genom skogarna, bort från maktens bläckfiskarmar, på flykt undan politikernas lögande i rosenbad och åsninnemjölk. De lämnar samhället som förnekar dem, som stöter dem ifrån sig, för att i organiserad hämningslöshet uppleva en ny natts extas, där sublimering ersatts av orgasmer lika mäktiga som kuken i ögonblicket då saven lämnar den för att
översvämma svullna läppar. Vad förmår poliser och vaktbolag, stormoguler, gummibatonger, tårgas och vattenkanoner mot en armé av plågade, där varje ny plåga ökar extasen, gör smärtan ljuvare, när döden förlöser och det kollektiva döendet förenar. Markisen de Sade talar om ett måste som chockerar civilmasochister, men är det ej endast ur sådana smärtotårar extremt goda excesser blommar?” Samtidigt med läsningen av Uppror i Kasban ett öronbedövande oljudskollage av IRM (omarbetad version av Stage Lights) som dock dämpas och regleras gentemot uppläsningen. När Bos röst ekat ut når volymen klimax.
Musiken tystnar.
Ljuset slocknar.
+ + +
Bilder: Martin Bladh.
Copyright©Martin Bladh & Bo I. Cavefors 2007.
Posts
No comments:
Post a Comment