ETT LODJUR I VÄNTAN / PETER LUCAS ERIXON

Bo I. Cavefors
ETT LODJUR I VÄNTAN

Bok: Peter Lucas Erixon Slagruta, Författarförlaget 1988.

Peter Lucas Erixon föddes 1962, uppvuxen i Jämtland. På foto från tiden kring slutet av 1980-talet verkar han vara en vältränad ung man som man lätt kan föreställa sig går långa dagsmarscher i de norrländska markerna. Han har markerad haka, breda ögonbryn och näsvingar, starka och välvårdade tänder. Kindknotorna skapar symmetri åt ansiktet. En vacker hals, ett tydligt adamsäpple. Collegetröjans bård blir till segerkrans runt författarens huvud. Leander Engströms akvarell Nybygge vid Aktsek, som är omslagsbild, visar ett ljust och öppet landskap med en gård, men inga människor. Det är denna norrländska idyll där mörka händelser utspelas som alla leder fram till domens dag, som Peter Lucas Erixon skriver om i novellsamlingen Slagruta.

Människorna i Erixons noveller lever alla längst upp i det glesbyggda Norrland. Det är en geopolitisk utgångspunkt som är förträfflig för en realistisk författare som Erixon; ett träd är inte endast ett träd som vi kan se med våra ögon och ta på med våra händer, det har också en historia bakåt i tiden och framåt i tiden, det växer och utvecklas, det dör och återuppstår, det påverkar sin omgivning och det påverkas av sin omgivning.

Denna mångdimensionella realism är den verkliga realismen, därför att den tillför den påtagliga verkligheten dolda dimensioner och dem förutan vore den påtagliga verkligheten omöjlig.

Hos Peter Lucas Erixon blir Norrland därför inte som hos tex Sara Lidman och Torgny Lindgren, en kuriositet, något exotiskt. Erixon rör sig försiktigt i det norrländska landskapet, han lägger inte beslag på det. Med en stilkänsla som en liten gud skriver Erixon om allmängiltigt filosofiska, moraliska och religiösa frågor. Han utgår ifrån en realistiskt uppfattad urtid som historiskt inte behöver ligga mer än etthundra år tillbaka i tiden, men som för dagens människor kan förefalla stå närmare den faktiska urtiden än gränsa till vår egen tid.

I novellen Kristina Johanna på väg mot sommaren, skriver Erixon om den sockersjuka gamla kvinnan på ålderdomshemmet som komaliknande, drömlikt, återupplever sin ungdom som vallflicka. Novellen Yttersta dagen är litterärt sett samlingens sämsta novell, men trots det en bra avslutning därför att människans och jordens undergång är ett genomgående tema i boken. Men jorden återuppstår och några människor överlever, därför att ”människan kan i yttersta belägenhet leva också av ingenting”.

I novellen Påsk sker en familjeuppgörelse mellan tre bondsöner, där två inordnar sig i den småborgerliga storstadsmiljön medan den tredje, hemmasonen, ”stollen”, som ”sålt tasken åt räven”, inväntar föräldrarnas död för att därefter kunna leva ett eget liv. I Att försöka straffa ödet, skriver Erixon om flickan som under några hektiska höstskördsmånader upplever åtrån och kärleken, men älskaren försvinner och hennes livslånga hat till mannen som övergav henne bryter ut i ett vansinnesdåd, en massaker på två oskyldiga hästar som får tungorna avskurna och förblöder. ”Så var hennes straffpredikan. Och hon hade velat skrika högt och gällt – men skriket var en frusen rännil förgiftat vatten.”

Allt detta är mycket bra, men det är med titelnovellen Slagruta Peter Lucas Erixon visar sin begåvning. Det är en mytisk självbiografi där författaren förflyttar sig tillbaka till ett tidigare liv som han nu återupplever som den 26-årige Peter Lucas Erixon när han söker upp den hydda, den gård, där han och hans familj bodde för hundra år sedan på klippan på ön i fjällsjön i ödemarken nio mil norrom den nordligaste byn . Här utspelas urtidsdramat, efter jordens undergång och före jordens undergång.

En kvinna har med sina båda pojkar, den ene sex år och den andre fortfarande i behov av bröstet, sökt sig bort från människorna. Av vilka skäl framgår inte, men på något sätt har hon naturligtvis upplevt domedagen, sin egen domens dag som tvingat henne ut i ödemarken, bort från gemenskapen i gården. På klippan på ön bygger kvinnan upp en ny tillvaro, getter, bark, lavar, mossor och förtvinade grönsaker. Det är en allegori om människans vilja till överlevnad, att jorden alltid delar med sig av sina skatter, även om de kan förefalla obetydliga; att människan ”kan i yttersta belägenhet leva också av ingenting”.

Kvinnans samhälle växer med nya människor, som söker sig dit eller som av en slump hamnar på ön. De vanliga konflikterna spelas upp. Här finns ont och gott, klokhet och dårskap, besatthet och målmedveten strävan. Med Ooldens ankomst börjar allt brytas ned sedan det först genomgått en hektiskt vanvettig utveckling med nybyggnation och promiskuitet där den starke tilltvingar sig den sjuka, totalitära makten. Oolden var ”ett offer och en jagad – ändå blev han själv en jägare, en jägare och en offerletare och en plågare. Så också i dessa mjuka, vackra människor bor det oerhörda odjuret, människans oigenkännliga andra sida”.

I ösamhället formas en religion med egna gudar, getterna offras och de döda människornas kroppar sänks ned i den avgrundsdjupa bergskrevan. Novellen Slagruta handlar om att leva trots att den ständigt närvarande döden är förutbestämd att vinna kampen; döden vinner kampen men den slutliga och allt överlevande segern är människans, hon som uthärdar dödens närvaro under hela sitt liv, ofta under otroligt ovärdiga förutsättningar.

Peter Lucas Erixon har en mycket ljus livsuppfattning och därför är Leander Engströms akvarell ett så utmärkt riktmärke för att ta sig in i den öde värld författaren beskriver. Erixon är medveten om människans mörka bottnar och jordens svarta historia och kan därför se att ”såväl mark som himmel, vatten som de fåtaliga träden, luft, stenar – allt är absolut blått. Absolut dimblåfärgat”.

Jag föreställer mig att Peter Lucas Erixon om sextio år har en soltorkad hy med djupa fåror som stramar till över kindknotorna och att de mot huvudet tätt liggande öronen, än mer än på det foto som visar honom som 26-åring, skapar intrycket av ett lodjur i väntan på tillfälle till språnget in i den inkarnerade människans urtida framtid.

Recensionen tidigare publicerad i bla Sundsvalls Tidning den 7 september 1988.

Copyright©Bo I. Cavefors 1988, 2007