HITLERS STUDENTER

Bo I. Cavefors
HITLER OCH STUDENTERNA

Bok: Michael Grüttner Studenten im Dritten Reich. Verlag Ferdinand Schöningh, Paderborn 1995.

1900-talet präglas av aktiva studentrörelser. Till historien går såväl de smått tragiska sk sextioåttorna som de högeffektiva revoltörerna från mellankrigstiden.

Under decennierna mellan 1915 och 1935 knöts det starka band mellan radikalt konservativa studenter i flertalet europeiska länder. Mussolinis partikamrater bestod 1921 till 13 procent av skolelever. Bland rörelsens 125 hedersutnämnda hjältar var 33 studenter.

Innan spanska Falangen blev ett massrörelseparti 1936/1937 hämtades drygt hälften av medlemmarna från studentkårerna. Rumäniens Järngarde dominerades länge så starkt av studenter att det betraktades som en studentorganisation. Frontismus i Schweiz, Quislings Nasjonal Samling i Norge och Boleslaw Piaseckis ONR-falang i Polen, byggdes upp med stundenter som främsta tillskyndare. Också den 1932 grundade finländska IKL, Fosterländska Folkrörelsen, var starkt beroende av den akademiska världen.

I Weimarrepubliken utgjorde studenterna det politiska avantgardet, framför allt inom de nationalistiska rörelserna. Mellan 1928 och 1933 rekryterades vid universitet och högskolor stora skaror medlemmar till nationalsocialistiska NSDStB, Nationalsozialistischer Deutscher Studentenbund.

+ + +

I populärlitteratur och i vetenskapliga verk framställes det nationalsocialistiska Tyskland som ett samhälle helt underordnat en allsmäktig partiapparat; partiet förvandlade medborgarna till passiva objekt.

Denna totalismteoretiska historieskrivning, som dominerat offentlig debatt sedan 1945, må möjligen kännas trygg för den som aldrig fruktar framtiden, men den är, tyvärr, vansklig därför att regimens mest framgångsrika repressionsapparater hade stort stöd inom befolkningen. Gestapo, en förhållandevis underbemannad organisation, var destruktivt framgångsrik inte därför att man, som i det senare DDR, förfogade över en oöverskådlig armé hemliga agenter, utan därför att man skickligt byggde vidare på människors avundsjuka, fiendskap och intolerans.

För att kunna förverkliga sina idéer och sin praktiska politik var Hitler hänvisad till massornas lojalitet. Lojalitet vinner ingen härskare med hjälp av partipiskan.

NS-regimen var faktiskt ingen operettdiktatur, trots Görings uniformsfetischism, och Hitlers mål var inte att förvandla medborgarna till slavar. Istället fiskade diktatorn med brett utlagda nät i framför allt arbetarklassens kvarter, på fabriksgolven och i gruvorna. Majoriteten tyskar övertalades att om inte älska så dock acceptera regimen genom en skickligt formulerad och framförd propaganda. Anpassning av det politiska budskapet och av politiska åtgärder till medborgarnas acceptansnivåer, gällde även nationalsocialisternas utbildningspolitik. Det dokumenteras eftertryckligt i Michael Grüttners bok om studenterna i Tredje Riket.

+ + +

Grüttner, född 1953 och vid bokens publicering 1995 historiedocent vid Universität Berlin, lägger fram en till synes outsinlig källa av tidigare obearbetat och opublicerat material, statistik, protokoll, anföranden, medlemsförteckningar, och så vidare.

Ofta förklaras NS-regimens framgångar och motgångar med hänvisning till Hitlers prioriteringar och till diktatorns komplicerade personlighet. Detta är helt korrekt när det gäller att analysera, belysa och bedöma den förda utrikespolitiken, krigföringen och mycket annat, men är totalt irrelevant vad gäller undervisningen vid universitet och högskolor. Hitlers inaktivitet vad gäller detta område innebar emellertid inte att det fanns luckor i hans diktatoriska makt, eller att bristen på kunskaper inom undervisningsområdet försvagade hans maktposition. Tvärtom. Vid de få tillfällen Hitler säger sin åsikt följes den minutiöst, som när 1934 gemensamma sovsalar förbjudes i studenthemmen, eftersom nattlig sovsamvaro lätt kunde leda vidare till homosexuell aktivitet.

Alltså: även utan Hitlers personliga medverkan lyckas nationalsocialisterna entusiasmera den elitära delen av Tysklands befolkning. Men trots nationalsocialisternas valframgångar vid studentvalen 1931/1932 skrev endast 5 procent av totala antalet studenter in sig som medlemmar i NSDStB. Detta förändras drastiskt efter Hitlers makttillträde 1933. Den tidigare valboskapen träder fram ur vallokalernas dunkel. Dock: redan 1935 börjar NSDStB:s kräftgång och det beror på studentledarnas maktspråk och maktanspråk. Som tidigare, som då och som senare visade sig studenter vara skickliga som politiska entrepenörer, men dåliga förvaltare av vunna segrar.

Historiskt sett: trots motgångar inom egna led påverkar studentrevolter samhället totalt. Efter befrielsekriget 1813/1814 utvecklas Burschenschaft, och efter 1840 studenternas Progress, till att bli den liberala borgerlighetens avantgarde. Studentrevolterna 1967/1968 präglade Förbundsrepubliken Tysklands politiska och intellektuella liv fram till 1989.

Även vänsterinriktade studentrevolter driver ofta utvecklingen åt höger. På 1880-talet vänder radikala studenter ryggen åt liberalismen och åt de professorer som envisas med att försvara liberala ideal. I stället agerar de för en ny nationalism, ofta inkluderande klart uttalad antisemitism. Men även om andan inom studentkorporationerna var antisemitisk, tillhörde det undantagen att judar inte antogs som medlemmar. Efter 1933 skulle de ”Gamla Herrarna”-korporationerna bli en av de sista bastionerna där judar som en gång varit studenter, inte uteslöts förrän påtryckningarna blev övermäktiga. När nationalsocialisternas studentförbund totalt faller samman under de sista krigsåren, visar det sig att Burschenschaft och de ”Gamla Herrarnas” kamratlojalitet lyckats övervintra och på nytt kan träda i funktion.

När gamla nazikämpar efter maktövertagandet 1933 nostalgiskt såg tillbaks på Weimarrepubliken, framställde de sig gärna som en handfull nationalsocialistiska studenter kämpande i motvind mot likgiltiga professorer och studentkamrater. Den beskrivningen återger inte verkligheten. Fem år efter starten 1926 var NSDStB den starkaste studentföreningen vid flertalet universitet och högskolor. Dit nådde man genom demokratiska val där valdeltagandet pendlade mellan 60 och 80 procent och där Hitlers lärjungar predikade antikapitalism och socialism. 1925 skriver Wilhelm Tempel, NSDStB:s grundare, till Hitler och kräver att partiet måste intensifiera kampen mot ”företagarnas profitbegär” för att skapa bättre levnadsvillkor för arbetarna, samt att man måste strida ”skuldra vid skuldra” med socialdemokraterna för att krossa de konservativa krafternas ”monarkistiska tendenser”.

Genomgående visar nationalsocialisternas studentförbund en starkt antiborgerlig profil. Tempel talade också om den borgerliga ”Kastengeist” som präglade studentkorporationerna och Burschenschaft. Sådana klassorganisationer måste slås sönder och samman så att de högre utbildningsanstalterna kan öppnas för arbetarklassen.

+ + +

Vid universiteten ansågs NSDStB som ”mycket rött, proletärt och oakademiskt”. 1928 fick nationalsocialisterna 12 procent vid studentkårsvalen medan NSDSAP inte ens kom upp till 3 procent vid riksdagsvalen. Nya krav NSDStB ställde var att undervisningen och vetenskaplig forskning skulle ”tjäna tyska folket”, att man skulle inrätta lärostolar för undervisning om nationalsocialismens ideologiska världsbild, samt att judar skulle förbjudas studera vid högre läroanstalter. Därvidlag använde man sig av förfalskad statistik för att ge intryck av att den akademiska undervisningen vilade i ”judarnas händer”, att 75 procent av läkarna och 40 procent av universitetsprofessorerna var judar.

Den propagandan gick hem.

Varför? Grüttner lyckas vaska fram några av skälen.

1914, strax före första världskrigets utbrott, fanns vid tyska universitet och högskolor 79.304 studenter. 1931 hade antalet stigit till 130.010. En ökning med 74 procent. Ökningen kan förklaras demografiskt. Efter 1918 fick barn inom befolkningsgrupper som tidigare varit uteslutna från högre utbildning, sin chans. Framför allt ungdomar från medelklassen, barn till lägre tjänstemän och anställda, som 1931 utgjorde 37,7 procent av totala antalet studenter och därmed var fler än ungdomarna inom den tidigare största gruppen studenter, som kom från den ”gamla medelklassen”, det vill säga, från klassiska småborgarhem, högre tjänstemän, läkare, präster, osv. Dessutom ökade antalet kvinnliga studenter från 6,7 procent 1914 till 18,8 procent 1931/1932.

Samtidigt som universitet och högskolor öppnades för barn från samhällsklasser vilka tidigare varit underrepresenterade, hårdnade akademikernas arbetsmarknad. I början av 1930-talet utbildades tre gånger fler studenter än arbetsmarknaden kunde svälja. Det är i denna situation Tempel 1926 ser det som orimligt att judarna, som, säger han, utgör 2 procent av befolkningen skall lägga beslag på 25 procent av universitets- och högskoleplatserna. Men Tempels siffror var falska. Andra uppgifter visar att 1930 utgör judarna 0,9 procent av Tyska Rikets befolkning och att de tar upp 4,3 procent av platserna vid universitet och högskolor. Även dessa siffror är missvisande, menar Grüttner, eftersom siffrorna endast anger antalet judar som också religiöst bekände sig till judendomen, ej de judar som ”sekulariserats” eller som konverterat till kristendomen.

Resultet: det är praktiskt taget omöjligt att fastställa exakt relation mellan det totala antalet judar och antalet judar inskrivna vid högre läroanstalter i Tyska Riket mellan 1914 och 1933. Grüttner påpekar att denna elitismantisemitism, eller universitetsantisemitism, inte var något som endast drabbade Tyskland. Den förekom i en rad andra länder, ”till exempel i USA och Sverige, men framför allt i östeuropa”. I Ungern, Rumänien och Polen reducerades det antal judar som tilläts studera vid universitet och högskolor. Vid inskrivningen i dessa länder förekom regelbundet oroligheter. Under Weimartiden var läget i Tyskland förhållandevis moderat.

De nationalsocialistiska studenterna agerade med den självsäkerhet som tillkommer dem som vet med sig att de agerar rätt i det historiska ögonblick de tror kommer att för all framtid förändra världen. Därför riktade de det grova artilleriet mot professorskåren som grupp. Kritiken kom därigenom även att drabba konservativa, för att inte säga reaktionära, professorer som också de önskade Weimarrepubliken till helvetet: av NSDStB-funktionärer klassades dessa ”reaktionärer” som politiskt opålitliga.

Spektakulära aktioner som bokbränning och liknande, som studenterna genomförde, men som, hävdar man allt som oftast, planerades på ”högre ort”, menar Grüttner det idag finns tillräckligt med hållbara bevis för att det var studenternas egna påhitt. Goebbels propagandabild av nazistaten som en centralistiskt styrd Führerstat, saboterades av de ivriga studenterna. NS-staten präglades i själva verket av kaos, det brast ordentligt i koordinationen mellan makthavarna och diverse kompetensområden som vetenskap, industri, finans, osv.

Den nationalsocialistiska statens maktstruktur öppnade möjligheter för egeninitiativ. Åtskilliga tyskar ansåg sig vara kreativa entrepenörer inom diverse områden och utnyttjade den politiska osäkerheten inom NSDAP för att etablera egna smådiktaturer. Det höll så länge ingen ledande makthavare befarade sviktande lojalitet gentemot ”dem Führer”. Studentförbundet utnyttjade detta kaos. Aktiviteterna maximerades 1933, då studenterna blev en maktfaktor som accepterades, i varje fall tolererades av statsapparaten därför att denna inte förfogade över tillräckliga kontrollmöjligheter och lagskrivna repressionsåtgärder. Därför strukturerades en nationalsocialistisk politik för den högre undervisningen först 1935/1936. Man försökte genomföra undervisningens nazifiering genom att partiets totalitetsanspråk på all vetenskap accepterades. Samtidigt skedde en omfördelning av studenantalet vid olika fakulteter: teologi- och juridikstudenternas antal minskade kraftigt medan medicinstudenternas antal ökade. Under krigsåren var drygt 50 procent av det totala antalet studenter, medicinare.

+ + +

De gamla Burschenschaften och ”Alten Herren”-korporationerna övervintrade, förbudet mot mensur skrotades. Bakgrunden till nationalsocialisternas misslyckanden med att omstrukturera den högre undervisningen berodde framför allt att alltför mycken kraft gick åt att förbereda och att föra krig. Det primära utbildningsintresset under regimens sista fem år koncentrerade till ambitionerna att producera så många läkare som möjligt. Vid fronterna var det kronisk brist på sjukvårdspersonal. Hitler, Hess och Rosenberg kopplades därför bort från inflytandet över universitet och högskolor. Wehrmacht tog över, dels för att pressa fram fler läkare men också för att garantera att soldaterna genom långtidspermissioner kunde fortsätta avbrutna studier även vid andra fakulteter än de medicinska. I detta realpolitiska agerande, bort från ideologistyrd undervisning till mer civila förhållanden, i krigsmaktens regi, förklarar också varför gamla korporationer – och mensurlagen – åter tilläts vid universitet och högskolor.

Michael Grüttners bok har inte förlorat i aktualitet idag, tolv år efter publiceringen. Vem, eller vilka krafter, styr över den akademiska utbildningen? Politiker? Finans- och industrivärld? Fristående akademiker? Vågar de som anser sig företräde de fristående akademikerna ta strid med politikervärlden, med finans- och industrivärden?



Artikeln tidigare publicerad i Sundsvalls Tidning (redaktör: Curt Bladh), 27 augusti 1995. Här obetydligt aktualiserad.


Copyright©Bo I. Cavefors 1995, 2007.

PER-JOHAN WILHELMSSON : EN KÄRLEKSFÖRKLARING

+
+

Per-Johan Wilhelmsson
EN KÄRLEKSFÖRKLARING


Jag låter mig drabbas av en bild+++ vilken
som helst
likt stjärnor tagna från sensommaren
instoppade i vinternatten och
likt ögon som greppar +++ liksvepningar
tuberkoloser drar i vinden

din rörelse är uråldrig och tagen
ur vattnen +++ ur haven +++ jag går
för att finna
en gräns som skall tala om det absoluta +++ det
beständiga skall tala +++ din
rörelse återfinnas löftesrik +++ svepa
över sand och is
+
+
vad är ett par ögon?
+
+
+
+
+
tomma hålor mot
vita och röda strimmor +++ flygplanssterck
på himlen
+
+
vad är ett par ögon?
vad är ett par gropar mot en insida
som pulserar av barndom och iver?
+
+
granträden stod tätt och bar snökroppar
tunga fallande ++ högt
mot kisande ++ hästar
stod där och lerfruset kviste
rasade under fötterna ++ det var
mörkt i rummet då jag vaknade
jag blev rädd ++ jag
blev mörk som natten
därinne
+
+
+
+
+
tomma vattenpussar
regnfyllda hålor ++ stenbitar ++ vi
trodde det var bombhål ++ freden
nedkämpade i marken ++ våra ögon
nedkämpade i marken
+
jag går mot havet för att finna en gräns
som inte är en upprepning av
fortsättningen ++ en gräns
utan upprättelse ++ att forcera
stranden ++ blåsten
+
+
en lampa lyser i mörkret
och kastar en ensamstråle i rundning
mot asfalten ++ asfalten låter sig blänkas
de nakna trägenarna ++ jag minns
så mycket där det verkligen
slutar
+
+
+
+
+
gränsen
som är havet ++ som är
ett ur + + en bilists tankar
i sommaren ++ skogen
som är uppvaknandet ++ som är
heligheten
ordet utan gräns
+
+
jag går mot havet ++ gropen
avskild från land ++ sedd från
många sidor ++ från samma sida
jätten kastar sig över land ++ saltet
rämnar land ++ vad är
ett par ögon? ++ avskilda från land
där det är gungande ++ svällande ++ i
mitt sönderstänkta huvud
+
+
+
+
+
det dånar ++ sjung för den helig-
förklarade magtrakten ++ magtrakten ++ på sätt
och via kurrade ödslighet och på sätt
och via brann ödslighet där
+
+
den vrålande otacksamheten över att leva
galenskapen ++ det ensammaste
bland liven ++ buskaget i
villakvarteret ++ buskaget på ängen
som läggs i mörker och drabbas av frost
på hösten
+
+
+
+
+
jag låter mig drabbas av en bild ++ sjung
för de blöta stenarna ++ sjung
i biltrafikens städer och
sovande godsvagnar i sin huttrande färd
norrut
+
+
jag går mot havet
som är en skyddande ikon ++ den
blodiga marken ++ blicken
gråter och söker sin like ++ ishavets
ödsliga mörker ++ ljuspilar
grantäta knutar ++ vad är
ett ++ par ++ ögon?
+
+
din tryckta gestalt i mörkret
som i ishavet ++ väggarna
somnar intill dig och
blåser tankar i glasrutan ++ jag ser
det mest banala ++ en svag stjärna förefaller
stark och bländande invid karmarna
ensam bland grenarna
+
+
+
+
+
jag ser det mest banala
det var två änder som flög över gatan
och följde husen mot solen
jag tänker på dagen där i natten
än en gång
ishavets blödande djup
+
+
det regnar inte ++ det är för kallt
vem tvivlar på sina egna andetag?
vem tvivlar på sin blinda lungväv?
+
+
mittskeppet mot månskäran
luften reser sig
spjutfast i mörkret
det bildas kyrkor varje gång ögonpar
fixerar himlen hos sin älskade
+
+
+
+
+
den söker sig inte från händer
den höjer sig inte från marken
ur varje ting ++ denna uråldriga rörelse
jag söker mig mot havet
ur varje ting ++ som en
belevad man skriker sig in i rummen
+
+
mörkret som kastar sig som
en tigers skugga
över ödsligheten
+
+
tomma hålor
vad är det som brister därinne?
+
+
+
+
+
omvägar ++ korsfästa
mellan nattliga kartor
svalget är ett rör mot rymden
varje uråldrig rörelse ++ en kikare
mot myllan
+
+
jag går mot havet ++ det är
all tid som brister därinne
+
+
+
Copyright©Per-Johan Wilhelmsson 2007

KATY DELACOER (photographer) - BO I. CAVEFORS (model) / SERENITY. No. Test

Se även:
Cavefors / Position / Black erotic.

+

+

+

+

Adaptations and editing: Bo I. Cavefors 2007.

Copyright©Katy Delacoer 2007.

SADO-MASOCHISM alternativt DET ANDROGYNA



Bo I. Cavefors

SADO-MASOCHISM
och alternativet
DET ANDROGYNA

För att uppnå verklig sexuell och religiös harmoni har sado-masochistisk praxis

i alla tider och i alla kulturer varit vanlig bland sensuellt sensibla människor. Detta gäller såväl i den gamla barbariska antiken som bland afrikanska folk, hos öknens beduiner, i Asien och i Europa.

Såväl förr som i nutid. I nutid har tyvärr sado-masochism alltmer kommit att uppfattas som en sexuell variant praktiserad av skäggiga och överviktiga män på motorcykel, möjligen villiga närma sig det vilda tillståndet i form av hembakad Tigerkaka. I denna artikel talas det om en annan form av s/m.

Av hänsyn till statsreson och statsreligioner har glädjen i att plåga och i att bli plågad, i att piska och i att känna den snärtiga piskan på sin egen kropp, understundom undertryckts av maktens lakejer. Samtidigt som makthavarna själva, kvinnor och män, gärna frotterat sig med nakna kroppar, läder, kedjor och piskor. Men det förefaller som om sado-masochism bättre accepterats som en folklig företeelse under religiöst och politiskt rigida perioder i asiatiska länder, i arabvärlden och i Afrika än under motsvarande perioder i den kristna västvärlden. Dock, det finns undantag också bland allmogen, framför allt naturligtvis den berömde Markisen, men han är inte ensam, det räcker att nämna 1900-talsförfattaren Georges Bernanos som i romanen Under djävulens färla diskuterar sado-masochistisk praxis som en del av religiös extas när han låter byprästen Donissan plåga sig själv som botgöring. Nåd genom plåga. Bernanos skriver: "Från armhålorna ända ned till höfterna var kroppen insnörd i en styv botgörartröja av grovt tageltyg. - - - Av den outhärdliga skavningen mot tageltröjan var den sönderbränd som av ett frätande ämne; överhuden var på sina ställen alldeles borta, på andra höjde den sig som i blåsor, stora som en hand, och den var som ett enda stort sår, ur vilket en blodblandad vätska sipprade fram". Donissans Ångest inför sin otillräcklighet att gå Guds vilja till mötes, är ett nådens tecken som visar att denne bondpojk, denna barnsliga bypräst som själv aldrig finner frid, av Gud är utsedd att ge sina medmänniskor frid och tröst. Donissan är fast besluten att medvetet använda våldet, det verbala och det fysiska, för att förvandla Synd till Nåd, som när han tar en metallkedja och låter den vina på sin nakna rygg. Vid de första slagen sipprar endast några få bloddroppar fram men snart rinner blodet i en strid röd ström. Donissan svänger kedjan över huvudet och kedjan slingrar sig som en orm kring hans nakna kropp. Han slår jämnt och regelbundet. Den svidande smärtan och blodet rinner ner över hans höfter. Det känns som en "fruktansvärd smekning". Kedjan slår mot hans bröst och sista länken träffar strax under högra bröstvårtan och det med sådan kraft att en köttslamsa slites loss "som ett spån under hyveln".

Inte ens i hus och lägenheter i även de mest socialt acceptabla kvarter vet vi vad som verkligen sker bak nerdragna rullgardiner. Däremot är det helt klart att i storstäder som London, New York, Rom och Tokyo finns det större möjligheter till sado-masochistisk gruppverksamhet än i miljöer vilka lättare kan kontrolleras av familj, grannar och annan omgivning.

Om sado-masochism, med piskan och det manliga könsorganet, kuken, i centrum för detta ömsesidiga givande och tagande, har den brittiske etnologen och kirurgen Michael Paiget skrivit en utomordentligt intressant och välillustrerad historik (Religious genitorture. The Rose Panther Books, Publishers, London 1996. 342 s. ill., inb.). Paiget, som själv är bisexuell, men i huvudsak bög, sysslar emellertid endast med ämnet sado-masochism män emellan och mellan män och snart vuxna pojkar. Författaren behandlar ingående, med utgångspunkt i det klassiska Grekland, hur vuxna män och pojkar genom historien, i olika kulturer och under helt skilda sociala och historiska förutsättningar, älskat varandra, haft sexuella relationer, alltifrån kyssar och smek till avancerade knull, avsugningar och relationer som herre/slav. Att beskriva den lesbiska och heterosexuella sado-masochismen överlåter författaren till andra.

I ärlighetens namn vil jag emellertid meddela följande. "Recensionen" av Michael Paigets "bok" publicerades (i något annan och kortare version i den tryckta versionen av Svarta Fanor Nr.16-17-18, januari 1997). Men denne författare har aldrig existerat och följaktligen har den nämnda boken aldrig skrivits, än mindre publicerats. Men jag tyckte det var ett trevligt sätt att presentera materialet, sado-masochistisk praxis, genom att presentera propåerna som hämtade ur en bok. Dock: personen Paiget är inte gripen ur luften. Denne kirurg existerar verkligen. Han skriver visserligen inga läroböcker i ämnet sado-masochism men är en väldigt sympatisk s/m-expert. Hade han varit intresserad av att skriva böcker kunde han ha skrivit den omnämda "boken"! Michael, sjuttio år, drygt, är fortfarande en mycket vacker man, aktiv, skär fortfarande i patienter, samlar konst, läser, sportar. Han upptäckte sina talanger för att smärta ger sexuell stimulans när han fick dra ner byxorna och på bara rumpan smaka några slag av den svarta hårdgummibatong som användes på vår skola för att korrigera olämpligt uppträdande (observera: aga var tillåten i Storbritannien ända till för några år sedan och detta tilldrog sig på 1950-talet…). Michael fick helt enkelt stånd när batongslagen träffade honom. Ju fler batongslag desto kraftigare stånd. Redan när vi och några kamrater till oss var i tonåren började vi praktisera vår sexualitet med hjälp av olika piskor, alltifrån hårda ridpiskor till mjuka piskor som lent smekte huden och så… den våta eller svettiga kroppen fick ta emot slag som verkligen sved.

Contraorder: åter till "boken"…

...Efter en omfattande historik övergår författaren till att beskriva olika redskap, alltifrån piskor och kedjor och tigerburar till olika pallar och hårda läderbäddar som är speciellt lämpade för avancerade knull samtidigt som the Master får utrymme att slå med sin piska. Paiget ger också närbilder och praktikbeskrivningar från sällskap som ägnar sig åt avancerad grupp-sado-masochism. Av naturliga skäl är de flesta exemplen hämtade från London. Britter med en viss bakgrund är verkligen experter på dessa spännande ritualer, uppfostrade som de är i avancerade hovceremoniel.

Ritualiserad är den homosexuella sado-masochismen framför allt när den kombineras med klart religiöst påverkade inslag som flagellation och piskning av män upphängda på snedställda kors, antingen med kuk och bröst eller, omvänt, med stjärt och rygg, som anfallsmål för den niosvansade katten.

Katten, piskan, ägnas åtskilliga tiotal sidor i författarens fascinerande beskrivningar av genuin bögpraktik och han lyckas utvinna en mängd positiva aspekter av hur piskor kan hanteras, alltifrån den sträva tagelpiskans smekning av bröstvårtorna, till den mjuka lammhudpiskans glidande utefter ryggen och ned över stjärten på den som ligger framför the Master och suger hans kuk, till en hård Bullwhip, elefanthudpiskans rispande när slagen viner över den på korset upphängde mannen, ett retande och eggande som får kuken att växa till ny fin dimension efter varje nytt slag, innan allt exploderar i en fruktansvärd orgasm.

För att rätt använda piska, hävdar författaren, krävs god kunskap om hur långt och hur länge det är möjligt att driva partyt utan att skada någon av deltagarna. Sado-masochism är ingen ofarlig verksamhet och det krävs kunskap om verktygen som användes och stor insikt om deltagarnas mottaglighet och psykiska beredskap. Droger bör undvikas, men det vore löjligt förneka att kokain stimulerar. Det krävs god människokännedom för att klara den sublima gränsen mellan smärta och extas och dess motsats - våld.

I den bögiska sado-masochismen förekommer som väsentlig ingrediens läderremmar och nitade bälten, läderhuvor som täcker hela eller delar av ansiktet/huvudet, hundhalsband och läderkoppel vilka spännes över bröstet, runt midjan eller mellan stjärtens halvor för att sedan elegant fångas upp runt kuken.

I centrum för all denna verksamhet står Kuken. Bokstavligen står. Kuken är i dessa som i så många andra sammanhang symbol för manlighet, kraft, styrka och sensualism. Denna könsgraal kräver vackrast möjliga omgivning, det vill säga vältrimmade kroppar och en könsmedvetenhet om egenvärdet som man/pojke. En medvetenhet som förvandlar detta milda och av kärlek givna våld, till estetik. Detta är väsentligt: sado-masochistiskt agerande bör ske med viss elegans, i skönhet. Våldet får inte urarta i brutalitet. Kärlek är det som gäller. Och öppenheten att erkänna njutningen i att låta sig våldtas av en grupp män eller glädjen och extasen i att suga av ett kompani vackra kukar och smaka den beska sperman.

Den nämnda boken om bögens sado-masochism som religiös ritual, är en mycket god handledning i konsten att bejaka sin sexualitet som en väsentlig del av det totala välbefinnandet. Först genom excessen uppnår människan den tillfredsställelse och den själens ro som ger henne kapacitet att fungera socialt som samhällsvarelse i mindre sublima, dvs i mer vardagliga sammanhang.

+Som kontrast till den sado-masochistiska människan finner viDEN ANDROGYNA MÄNNISKAN.
På samma sätt som sado-masochism och kärlek mellan män och pojkar löper som eld genom historien så lever de gamla erfarenheterna - och myterna - om den androgyna människan, från årtusende till årtusende.

I begynnelsen finns endast det tredje könet, kvinnligt och manligt i androgyn form, i en materia där krafterna från måne, sol och jord förenas.

Men gudarna förargades. Märkligt. Zeus klyver den androgyna människan i två kön. I längtan och hat söker kvinna och man, genom kärlek, återförening.

Aristofanes och Platon idealiserar det tredje könet. Ovidius berättar den transsexuella människans förhistoria: Hermes och Afrodite förenas i den mjuka och lenhudade Hermafrodite.

I det förkristna Norden föds Olaf Trygvason samtidigt som fylgja och hamingja, som livsängel och dödsängel, som vit duva och svart korp.

Medelhavets kulturer accepterar mannens kvinnlighet. Ingen kan undgå det feminina draget hos Italiens män. Apollon och Orfeus besegrar döden med musik. Manliga kvinnorna Pallas Atena och Pentesilea, äras, så även palestinskorna Judit och Salome, Jeanne d'Arcs företräderskor; 1900-talets litterära och illiterata femme fatales, kukens slaktarinnor, hatas.

Hur befruktar sig det androgyna könet? Genom onani?

Kvinnors och mäns fiendskap återspeglas varken genom syndafallets arv eller med hjälp av opinonsmätningar eller med skylande kläder. Visserligen anser psykoanalytiker att de besegrat insikten om att manlig stolthet endast är något för män och att kvinnlig ömhet endast tillhör kvinnans värld, men är själshomeopaterna ej endast själva kvacksalvare, egotrippande myternas sanningar?

Karateövningar och strid fungerar androgynt. Att suga nektar ur det manliga könet ger lika viktig näring som moderns bröstmjölk.

Kan utopin om syntes mellan hjärna och mage, mellan logos och eros, mellan förnuft och känsla, mellan krig och fred, mellan civilisation och natur, förverkligas innan hormonforskare och genmanipulatorer åstadkommit oreparabla förnedrande ingrepp i människans androgyna natur? Också i de sado-masochistiska övningarna framträder mannens androgynitet, som passiv eller aktiv deltagare. Att ge eller ta emot.

Att spränga människans könsgränser är alltid ett tema som lockat bildkonstnärer, författare, fotografer och filosofer. Det androgyna är ofta förutsättningen för konstnärligt skapande. Hermann Hesse menar att konst är lika med summan av kvinnliga och manliga världars förening av blod och ande. Gustave Moreaus pärlbeströdda kvinnor, Oscar Wilde inför fotografen poserande som Salome och Michael Jackson med mikrofon istället för kuk, spegelvändes av Sarah Bernhardt gestaltande den androgyne Helsingørprinsen och av Marlene Dietrich som Herre i Frack. Friedrich Hölderlin och Gottfried Benn skriver om kvinnors kärlek till kvinnor och den homosexuella författaren Hans Henny Jahnn tackar Gud för att såväl fallna änglar som vita änglar är män - Jahnns "knäböjer inför det som är manligt, ungt och vackert, den hedniska avbilden, den gudabenådade kuken".

I förborgerligad surrealism förvanskades exotism och det androgyna till obscenitet och bisarreri, om det inte, som hos tex Max Walter Svanberg, förbilligades till kitsch. Surrealistens skräck inför sitt eget Jag slår i andra fall över i provokation som enda utväg för att skydda den egna identiteten, som Marcel Duchamp med sin välgörerska, den mustaschprydda Mona Lisa.

I De Instauranda Æthiopum (1627) skriver Pater Alonso de Sandoval SJ om hermafroditer. Jesuiten åberopar aristotelisk tradition; möjligen med djupt känd frändskap bekänner han: "Hermafroditer är av naturen män och kvinnor vilka ofta betjänar varandra, ibland som man och ibland som kvinna, så som de androgyna ha för vana och Aristoteles beskriver som människor där det högra bröstet är manligt och det vänstra bröstet är kvinnligt".

I prerafaelliternas befolkade Paradis tjänar androgynt gränsöverskridande myternas mystik och Albert Dürers ger sitt porträtt av en svartlockig pojk-flicka från Venedig det dubbeltydiga och tydliga namnet Bild av pojke eller flicka.

I alkemisternas handbok Rosarium Philosophorum, från 1600-talet, hävdas att sanningen om män och kvinnor finner man om båda könen samtidigt placeras i en cirkel inuti en fyrkant som omslutes av en triangel som inneslutes av en yttre cirkel.

Försoning är lika med stridande parters cirkel-kvadratur. Medan alkemisten kokar hokuspokusgröt, befinner sig det existentiellt androgyna Varat i skärningspunkten mellan konst, vetenskap och religion. I hemliga böcker som Kabbalan och i gnostiska urkunder påpekas att Andens fiender skapar den materiella värld där de androgynas förening med det kreativa spänningsfält som binder samman religion, ockultism och esoterism, förhindras.

Måhända är androgyna människor, androgyna könsvarelser, de änglar medeltidens kristna teologer accepterade som huvudansvariga för nyplatonikernas lära om Själ och Ande: Dionysos Æropagitas "himmelskt hierarkiska ordning".+

Texten, finns även i min bok Celibat och erotik, Johan Hammarströms Bokförlag 2004

. Här något reviderad.

Artikeln även publicerad i Tidskriften Kulturen, nr 3 2007
.

Avsnittet om det androgyna tidigare även publicerad i tryckta versionen av Svarta Fanor, Nr.5-6, maj 1995. Här något reviderad.

Fotografier: Kathy Delacoer, 2007.
Modell, bildredigering samt Collage: Bo I. Cavefors, 2007.
Copyright©Kathy Delacoer (fotografier) och Bo I. Cavefors (text och collage), 2007.

LINA SELANDER : MUTE

MANUEL JACOBSSON : O LJUVA KRISTUS

Manuel Jacobsson

O LJUVA KRISTUS

(++++++++++++++++++++++++++++++ (år utan Gud)


Sommaren är grävd för oss
En massgrav av torka
Olidlig värme mellan kropparna
Stinkande hetta sammanfogar
avstannade rörelser utan vila
Hunger utan ände

Det skall mätas genom trösklarna
jag aldrig klev över
In mot avgränsningens svalka
I skuggan av den som väntade förgäves
- Här börjar år utan Gud

O ljuva Kristus,
jag kan inte längre höra
ditt hjärta i mitt bröst
I blodomloppet där förr himlaljuset föll
som dagg över vidsträckt ödemark
har frälsningen blandats ut
Grumlats till ett smutsigt vatten
Den kärleksstungna sidan
Öppningen Födelsen
Pålen genom det avgnagda köttet
där nåden sipprat genom
Droppe för droppe
Dränerat längtan och tjänandets enkla martyrium
Om försoningen föll evinnerligen
då var giftet min egen trolösa bön:
Herre, fräls mig eller krossa mig.

+

+

+

Copyright©Manuel Jacobsson 2007

FÖRSVUNNA POJKDRÖMMAR

+
++







Bo I. Cavefors
FÖRSVUNNA POJKDRÖMMAR
+

Den som gitter leta sig in bland historiens mörkgröna blad, finner i pappkartonger fyllda med utsorterade pojkböcker, eller i oljelampans sken (nostalgikern), att skryt, rykten, myter och sagor är den faktiska verklighet vi lever med, långt bortom historieböckernas falska verklighetsbeskrivningar.

Förr i tiden, på den gamla, mer komplicerade tiden, för inte särskilt länge sedan, kanske för en femtio, sjuttio år sedan, drömde pojkar, i alla fall jag, om att bli general, lokförare, spårvagnskonduktör (på linje 4 i Malmö), hjälte som störtade tyranner, eller upptäcktsresande. Pojkar, i alla fall jag, drömde dock ej endast om äventyr, vackra gevär och hemliga coder, utan också, möjligen omedvetet, om att som genom ett simsalabim av trollkarlens blixtrande svarta stav (med vit knopp), få förmågan att utöva tre sorters makt, ja just makt, nämligen makt över tekniken i kamp mot havets stormar (de ilandflutna liken på stränderna i Skanör och Falsterbo återkom i drömmarna och gjorde nätterna oroliga), kampen mot präriebränder och kastvindar som fick indiankvinnorna att fly med nyfödda barn i famnen, samt… …existentiell makt över människor, tex över lärare och en storehalvbror som tyckte söndagsmatinéer inte var någonting för den som gick i första ring på Latinskolan.

Herrn Old Shatterhand. I presume! Med andra ord: makt över det okända, det oförglömliga ögonblicket och makt att inte förföras och behärskas av andras makt.

Innan televisionen fördärvade kvällarna och förvandlade ljuvligt nattsvarta kvällar med gaslyktor utanför fönstren, till blåflimrande helveten, läste pojkar böcker, lekte med leksakståg och byggde timmerhus (modellbygglådor) till amerikanska nybyggare på väg mot Väster, ångade på med leksaksångmaskinen, ställde upp arméer med soldater gjutna av skilda material, men framför allt: läste böcker om äventyr som egentligen var andras äventyr men äventyr som genom läsningen förvandlades till egna upplevelser. Av inlevelse spändes kroppen till en stålbåge och hjärnan kokte av iver när Livingstone, Amundsen, Sven Hedin, Antoine de Saint-Exupéry, Sten Bergman och Heinrich Harrer berättade om Tibet, Afrika, om öknar och regnskogar, arktiska isvidder och prärier. För att inte glömma mötena med människoätande papauaner. För att inte glömma storyn om hur Rommel och Montgomery nästan krockade med härförarbilarna vid El Alamein – ett möte öga mot öga med fältkikarna som erotiskt kommunikationsmedel. Märkligt, men allt detta var på något sätt mer levande än dagens visuella och färgrika tevebilder från liknande miljöer och platser. Söndertrasade lik på Bagdads gator försvinner snabbt ur minnet.

De stora järnvägstemplen, i Paris och Milano och London (Victoria Station), gav ifrån sig fräna och sjukt mjuka dofter av smörjolja och avskedstagande damers parfym. Ångvisslor. Vinden svepte fram över perrongerna. Bromsgnissel. Men starkströmselektronik har ersatt ångan. Ingen general eller härförare rider nuförtiden med dragen sabel mot fienden. Ingen marskalk med samvete bakom mösskärmen leder idag sina trupper från öppen pansarvagn över norra Afrikas sanddynor. Inga indianhorder spränger sina hästar dödströtta på lång dags färd mot den röda aftonhimmel som skänker sina sista strålar över den oändliga steppen.

Med andra ord: äventyrens tid är förbi. Sedan ett drygt halvsekel. Att arbeta på arktiska forskningsstationer med tillgång till mobil och fax och dator, är föga ärorikt för den pojke som vill komma bortom vardagens mobil, fax och dator. Etnologer samlar kulturgeografiskt material via Internet. Giftpilarna har ersatts av Kalaschnikows. Äventyren har datoriserats och förvandlats till lönsam turistindustri. Äventyren finns i resebyråernas svindelkataloger. Att följa Kapten Nemo ned under vattenytan handlar inte längre om mod och att våga Äventyret; undervattenssafarin är en fråga om med rätt valuta välfyllt konto. Plastkort istället för sedlar. Herregud så oromantiskt. Obehagligt groteska är ”ensamseglarna” över Atlanten och Stilla Havet, som förlitar sig på avancerad teknologi, lyxkryssarnas kortvågsapparater, radarseende fadersgestalter och satellitnavigering.

Den som söker ensamhet och som ej vill vara nåbar, söker förgäves efter en skyddad plats. Telefonsvararen är endast ett surrogat. Alltför många kloster förvandlas i snabb takt till hotelliknande rörelser, för att överleva den nya tiden. Men den nya tiden är inte idag, den finns någonstans där borta, i framtiden.

Och: pojkdrömmarna? Sorry, darling, äventyret är stendött.

+
+

+
Fotot föreställer artikelförfattaren på mammas balkong, första skoldagen i augusti 1941.

En liknande artikel publicerades i KvällsPosten den 31.3.1997. Här betydligt utökad och aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1997, 2007.

HERMAN BANG

Bo I. Cavefors

HERMAN BANG. FÖRFATTAREN MED BÖGENS DOLDA BUDSKAP

Storslaget och välkommet. Insel Verlag nylanserar i vår, på tyska, den danske författaren Herman Bang, som skulle fyllt 150 år den 20 april i år, om han lyckats leva så länge. Insel Verlag ger dels ut de båda romanerna Das Weiße Haus och Das Graue Haus, i ett band (ISBN 978-3-458-34956-3) och samlingsvolymen Exzentrische Existenzen. Erzählungen und Reportage (ISBN 978-3-458-17341-0).

Herman Bang är författaren med bögens dolda budskap, en livs levande version av den Helige Sebastian, soldaters och bögars skyddshelgon. Giftpilarna som avlossades mot Herman Bang, av sexuellt frustrerade danskar i ett prudentligt Danmark, var lika otaliga som antalet pilar som smög sig in under skinnet på Sebastian, sedan år 680 symbol för alla sadomasochistiska lidanden, också för den neutrale betraktare som är omedveten eller svagt undermedvetet medveten om sitt behov av plåga. Men det självklara i att män älskar män och att detta utgör själva väldoften av en rad betydande författarskap också i modern tid, fördärvar fortfarande matsmältningen för många. Det räcker nämna Johann Joachim Winckelmann, August von Platen. Heinrich von Kleist, H.C. Andersen, Arthur Rimbaud, Friedrich Nietzsche, Herman Bang, Thomas Mann, Pier Paolo Pasolini, Marcel Proust, André Gide, Albert Roussel, Jean Genet, T.E. Lawrence, Hanns Henny Jahnn, Klaus Mann, Hubert Fichte, Jean Cocteau, Peter Lucas Erixon och Pelle Svanslös, för att homofober skall sätta morgonsupen i strupen. För att inte tala tyst om Pippi Långstrump, denna manhaftiga pojkflicka. Herman Bang fick som så många andra bögar fly frosten hemmavid och söka sig till mer välsinnade miljöer.

Några av de ovan nämnda författarna försöker i sina litterära verk dölja att de är bögar. Onödigt kan man tycka, eftersom signalerna de sänder ut är så tydliga. Pasolini, Lawrence, Genet och många andra har emellertid aldrig dolt sin kärlek till pojkar och män. Tvärtom. Och det finns ofta starka inslag av sadomasochistisk njutning i deras sexualitet, men med hjälp av samhällets och puritanernas starka maktapparater lägges locket på. Inte sällan med hjälp av bigotta bibliotekarier, vakthundar över nyckeln till låsta giftskåp. Goethe, bisexuell, talar inte om homosexualitet eller om sadomasochism mellan män utan använder begreppet det "hedniska" som täckord för "vänskap" och "skönhet", det vill säga antikens summa summarum vad gäller vackra manskroppar, återskapade inom konsten och famnande varandra i det glada livet. För Goethe och för vännen Winckelmann stod ordet hedonism och utövad homoerotik för allt det de menar saknas i kristendomen, nämligen accepterandet av "grekisk kärlek" som en antik exklusivitet opåverkbar av institutionella och nyttobetingade , dvs politiskt korrekta, krav. Homosexualitet kan nämligen utövas utan att äktenskap ingås och utan förväntan om fortplantning. Bögar kan koncentrera sin vänskap och kärlek till det "sinnligt vackra", till den symbios av "vänskap och skönhet", till vilken "vår vän Winckelmann", som Goethe uttryckte saken, "av naturen är redo så snart han gives tillfälle därtill". Och Goethe fortsätter: "Så finner vi Winckelmann ofta tillsammans med vackra pojkar, och aldrig är han mer vänlig och kärleksfull än vid sådana alltför snabbt förgångna stunder".

Om sadomasochistisk homosexualitet kan det sällan talas öppet och offentligt. Inom litteraturen tillhör den även idag det förbjudna. "Hur skall jag kunna berätta om detta?", frågar Herman Bang i sin sista roman, Utan fädernesland, från år 1906. Först i den på tyska skrivna och publicerade essän Gedanken zum Sexualitätsproblem, från år 1909, tre år före sin död, förmår Bang formulera förutsättningarna för bögens relationer till litteratur och konst. Det är ett märkligt dokument om hur författaren kamouflerar sin sexualitet för att krångla sig förbi kvasipsykologiska, förbudsjuridiska och pimpinettsociala skär. Bang konstaterar att bögar, därför att de hatas av "samhället" och hotas med diskriminerande lagstiftning, "sluter sig samman och gör sig förstådda med hjälp av hemliga tecken, vilka, himlen vet hur och varför, är desamma i alla länder". Relationerna bögar emellan bestäms av denna "livslögn", menar Bang, som även hävdar att konst i alla former har större betydelse för homosexuella än för heterosexuella. I romanerna återkommer den danske succéförfattaren regelbundet till beskrivningar, omskrivningar, av homosexuella relationer. I Fra Cirkus och i Fratelli Bedini berättar han om cirkusvärlden, men i grunden handlar det inte särskilt mycket om cirkuskonster och annat akrobatliv utan om homoerotiska känslor beskrivna med hjälp av en sinnrik poetik. Pojken Klaus/Giovanni introduceras i denna värld av nakna kroppar, men när skammen över att vara omgiven av nakenhet, försvinner, börjar pojkens homoerotiska lustar ge sig tillkänna. Giovanni är som "en kattunge", omärkligt växer hans kärlek till andra pojkar samtidigt som han blir alltmer "stolt över den egna kroppen". När Bang berättar om kärleken mellan Giovanni och Mr. Batty tvingas han till omskrivningen att "de höll av varandra" och att "de tänkte båda detsamma, och det förstod de utan att tala". Fratelli Bedini är storyn om två kringresande homosexuella artister, som på affischerna presenteras som "bröder". Och så vidare och så vidare.

Tidigt i författarkarriären försöker sig Bang på vågspelet med Mikael, en roman "där jag är", som Bang uttrycker det. Men han misslyckas tyvärr med att berätta om sin kärlek till skådespelaren Fritz Boesen när det hela skall omgestaltas till den åldrande målarens kärlek till den unge modellen Mikael. Intressant är att målarens namn i Bangs roman är Claude Zoret, vilket dels påminner om Claude Monet och dels att Zoret är ett sammandrag, en kontamination av målarnamnen Zorn och Monet. Varför just dessa målarnamn?

I romanen Utan fädernesland kan varje dansk läsare känna igen författaren själv i porträttet av den överförfinade violinvirtuosen med sydländsk utseende. Men som bögroman var den svår att dechiffrera även för den som var väl insatt i det köpenhamnska innelivet, eftersom huvudpersonens kärlekslängtan gäller en kvinna, Gerda. Om homoerotik talas det icke. Direkt. Men romanhjälten är en dansk outsider, kanske outlaw, som ständigt är på flyktresor tvärs och kors i Europa. Ungefär som H.C. Andersen. Huvudpersonen Joán Ujházy är en kosmopolit som känner sig mest hemma i hotellrum och på järnvägsstationer! I sak är han hemlös i ett Europa där det skapats nya välgödda nationalstater. Joán är i denna nationalmoralistiska värld en "hemlös", han är "utan fädernesland". Och det är bokstavligen sant när Joán svarar en medresenär som frågar varifrån han kommer: från ingenstans. Fadern är ungrare, modern danska och själv är han född på en liten ö mitt i Donau, en ö som är statslös, som inte tillhör något av de kringliggande ländernas territorium, Ungern, Serbien, Rumänien. I denna del av det kosmopolitiska Europa där det råder starka motsättningar mellan rumäner, turkar, serber, ungrare, tyska Siebenburgare och judar, ställes problematiken om nationell tillhörighet på sin spets. I denna värld växer Joán upp och av lärare och tjänare lär han sig tala danska, engelska, franska, grekiska och rutenska. Den lilla Donauön blir den perfekta platsen för att stilisera Europas nationalitetsproblem. Familjetillhörighen ersätter nationstillhörigheten för Joán Ujházy: han är "en Ujházy". Det är familjens förbannelse att inte ha ett geografiskt fattbart hemland. När Joán senare, på internatet i Paris, presenteras som "ungrare" protesterar han och säger att han är en Ujházy som kommer från de "fördömdas ö", att han är en man "utan fädernesland", att han är en utstött, en outlaw.

Det är faktiskt möjligt att topografiskt identifiera denna ensamhetens ö mitt i Donau. I den 1908 på tyska skrivna och utgivna självbiografiska boken Aus der Mappe, erinrar sig Bang om förarbetet till Utan fädernesland: under en Rumänienresa ser han för första gången denna "stenö" i Donau och han får idén att skriva romanen. Men trots identifikationen med stenön så är romanens människor och geografi, länder och nationalitetsfrågor utpräglade projektionsobjekt för den hemliga tillvaro som Joáns lärare Christopulos svarar på när eleven frågar om alla länder i hela Europa verkligen finns med på Europakartan: "Det land där du bor Joán, står inte på kartan".

Trots alla språk han behärskar och nyttjar är Joán en pojke utan språk. Han lär Fadervår på engelska, talar danska med mamman, franska med barnflickorna. När ungdomsvännen Erik Holstein frågar honom varför han inte gift sig svarar Joán att det inte fanns några flickor på "ön", men detta blir i Bangs roman en allegorisk omskrivning för Joáns homosexualitet. Det är en av många signaler den uppmärksamme läsare finner i romanen. Ett annat exempel: som violinist uppträder Joán som ungrare under sin sista konsert i Köpenhamn, trots att hans mamma är danska! I början av 1900-talet, när man tyvärr började att vetenskapligt analysera homosexualitet, spekulerar man, bland många andra tokigheter, om varför homosexualitet är mer vanligt förekommande hos vissa folk, inom vissa etniska grupper. Även Bang sysslar med sådana idéer i sin essä om homosexualitet. Och man ansåg sig ha kommit fram till att ungrare är speciellt pigga på homosex. Med andra ord: romanhjältens identitet som (dansk-)ungrare är Bangs bekännelse att också han är en dansk "magyar", en dansk bög.

Det finns i denna roman åtskilliga homoerotiska signaler. Att den älskade läraren, som är grek, inviger sin elev i dennes identitetshemligheter, får oss att ana "grekisk kärlek" mellan lärare och elev och när några kamrater i Paris sinsemellan talar om honom är det tydligt att det handlar mer om homoerotik än om vänskap. "Holstein… säger: Så vackra Joáns händer är", och får Haralds hånfulla svar: "Det vete djävulen vad du inte tycker är vackert hos honom".

Kärlekshistorien mellan Joán och danska Gerda måste sålunda dechiffreras utifrån begrepp som "fosterland" och "skam". Också Gerda lider under dansk provinsialism, i småstaden, var och en på sin plats, kvinnorna i Dansk Kvindeforening. Mellan Joán och Gerda handlar det inte om erotik utan om ömhet och gemenskap. Ingen av dem kan tala öppet om sig själv. Allt är antydningar och avbrutna samtal/meningar. När Joán äntligen öppnar sig och berättar om sig själv för fru Jespersen är det som hämtat ur en saga av H.C. Andersen, "en saga om de förbannade", en "serbisk saga".

Trots allt så utsattes Herman Bang aldrig för den nesa som drabbade August von Platen när Heinrich Heine angrep honom. För den assimilationssuktande juden Heine, som var osäker om han själv var var hetosexuell eller ej, var von Platens bögeri lika exklusivt och lyxigt som grevens adelskap. Heine insåg inte att homosexualitet är ett "aristokratiskt" anspråk på likaberättigande trots avvikelsen från borgerlig nomenklatura och att mäns kärlek till män inte har med demokrati eller antidemokrati att göra. Medan homosexualitet inom bördsaristokrati alltid betraktats ganska avspänt och accepterats blev homosexualitetens finesser för Heine ett privilegium bortom lagar och förordningar, en rebellisk anarkism som var oförenlig med borgarsamhällets krav på givakt och rättning i ledet. Armlängds avstånd. För von Platen som för Hubert Fichte är homoerotik offensiv och antropologiskt betraktad överlägsen heterosexualitet. Endast vid homosexuella relationer är parterna likvärdiga och rollerna utbytbara. Fichte menar att homosexualitet förenar klasser och raser, att homosexualitet är praktiserad socialism, att sexualitet bör vara såväl kvantitativ som kvalitativ: "tusen svarta män att suga, runka, knulla". Förlossningens Graal finns i pojkstjärtarna och parterna stiger som socialistiskt obefläckade rena och vita svanar, ut ur mörkret. Jaha. Fichte menar sig vara trefaldigt stigmatiserad, som bastard, som jude och som bög. Böckerna han skrev höll honom vid liv och han samlade etnografiskt material ej endast från Afrika, Latinamerika och Haiti utan även från Reeperbahn och Haptbahnhof i Hamburg, där han "kryssar fram mellan baletten från Staatsoper och matroser" som afrikanen med den 28 centimer långa kuken som "doftade kakao och kaktus".

Som Jean Genet ser Fichte bögens sexualitet etnologiskt, jämförbar med afrikaners och matrosers riter. Proletärens kuk och stjärt är lika åtråvärda som furstens. Det låter sig sägas men inte ens Bertolt Brecht vågade på världens bräder bryta detta tabubelagda ämne. I skådespelet om Edvard II, från 1924, dör den kunglige bögen fridfullt, men i den historiska verkligheten fördes ett glödande järn upp i kungens ändtarm. Så illa gick det inte för Herman Bang. Han var också försiktigare än Fichte att öppet visa sin expressiva homosexualitet. Däremot är den andliga släktskapen med August von Platen påtaglig: den generösa men återhållna attityden utåt, en vacker fasad bakom vilken man som läsare mer än anar längtan efter, behovet av andra mäns fysiska kärlek.

Artikeln är ett avsnitt ur en längre artikel, Dolda budskap, som finns i min bok Celibat & Erotik, Johan Hammarströms Bokförlag 2004.

Illustrationer: 2 x Herman Bang, Den Helige Sebastian; målad av Antonello da Messina, 1476; pojkstudie av Wilhelm von Gloeden; omslagsbild från Peter Bumms August Graf von Platen, Eine Biographie, Verlag Schöningh 1990.

Copyright©Bo I. Cavefors 2007.

TERESE OCH ULRIKE

Bo I. Cavefors
TERESE, ETT SJÄLVPORTRÄTT?

Sedan 1960-talet präglas världspolitiken av vad de som just för ögonblicket sitter på makttaburetterna, kallar terrorism. Dessförinnan var det huvudsakligast Hitler som utnämnde terrorister, tex Claus von Stauffenberg och hans kamrater, och kolonialmakterna, tex Frankrike om algeriska befrielsekämpar och britterna om män som Nkrumah och Kenyatta.

Sedan 1980-talet har terroristetiketten som politisk undanmanöver, för att medborgarna skall vända bort blicken från reella politiska, sociala och ekonomiska problem, närmat sig inflationsstatus.

Även till vardags hyfsat intelligenta författare och journalister har dragits med i drevet, kanske för att tjäna en hacka på det upphaussade intresset; mer eller mindre medvetet eller omedvetet blir de då viktiga kuggar när det gäller för maktcentra att sprida felinformation och snurriga analyser.

Steve Sem-Sandbergs roman Terese blev, när den utkom på Bonniers 1996, en sådan del av etablissemangets kamp för att bevara politiskt status quo. Jag är övertygad om att Sem-Sandberg inte såg det så, utan menade att han gav en psykogiskt möjlig bild av Ulrike Meinhof. Det var ett godtroget och misslyckat försök att skildra Meinhofs förvandling från fredsaktivist till raf-terrorist. Men Sem-Sandberg missade poängen eftersom han aldrig frågade sig: genomgick Meinhof en sådan förvandling? För övrigt: kan man inte vara fredsaktivist även i rollen som ”raf-terrorist”?

I stället för att placera raf i ett historiskt, politiskt och filosofiskt sammanhang som rörde sig i vidare cirklar än den understundom alltför spektakulära terroristverksamheten, spär Sem-Sandberg på myterna om Meinhof, Baader, Ensslin och andra raf-medlemmar som psykopater, sociala outsiders, naiva och i behov av psykiatrisk vård. Samtalsterapi på ett tidigt stadium och raf hade aldrig blivit vad det blev. Sänd ett gäng psykologer, psykiatriker och terapeuter till Baskien, Irak, Afghanistan, Sumatra, Palestina, Thailand, Kosova, Serbien, osv och livet återgår världen runt till lekskolenivå.

Som Stefan Aust försöker Sem-Sandberg i Terese ”rekonstruera” raf-verksamheten. Båda gör sig till självutnämnda experter och båda misslyckas, helt enkelt därför att den konfortabilitetens vänster som var deras hemvist – Sem-Sandberg som en av Svenska Dagbladets kulturredaktörer – inte gav utrymme för att tillerkänna raf, eller ens Meinhof som person, politisk legitimitet.

Vad menas med politisk legitimitet?

Såväl raf som andra ”terroriströrelser” och ”befrielsefronter” använde sig under 1900-talet ofta av en socialistisk och/eller marxistiskt inspirerad jargong, medan, däremot, de politiska, sociala och humanitära målen snarare var nationalistiska och kulturkonservativa. Likt flertalet ”rekonstruktörer” och terrorismanalytiker som använt Aust som förebild och minröjare på icke-minerad mark, förmår ej heller Sem-Sandberg skilja mellan begreppet terrorism för staten och begreppet terrorism mot statsmakten. I sak arbetar ”terroristerna” i alla de länder jag tidigare nämnt (samt i ett tjogtal andra länder, tex i Mexico) för staten, för medborgarnas statslegitimitet och de bekämpar den politiska maktelitens våldsapparater som av nomenklaturen användes mot staten, för att skydda egna och alltmer monopolliknade särintressen och maktstrukturer. Staten försvagas och enskilda gruppers makt stärkes. Eller för att tala med den tyske rättshistorikern Carl Schmitt: endast starka stater skyddar svaga medborgare. Detta innebär att även traditionellt konservativa krafter kan solidarisera sig med ”terroristers” aktiviteter.

Med kunskap om, eller med erfarenheter från kampen mot Hitler, var det inte svårt se faran för ett nytt tvångssamhälle när den politiska koalitionen mellan socialdemokrater och gammal nazism växte fram i det alltmer välmående, nej dästa är ett bättre ord, och förborgerligade efterkrigstyskland på båda sidor Muren.

Tyvärr har Sem-Sandberg dessutom den dåliga smaken att ta moraliska skamgrepp då och då, som när han skriver att döden hos raf-medlemmarna ”inte utlöser mer än några stilla penisryckningar över middagskaffet”. Det är kvalificerad vulgärjournalistik och troligen en attityd som idag kan tänkas vinna gehör hos quislingregimen i Bagdad.

Jag recenserade Steve Sem-Sandbergs bok i KvällsPosten (29.3.1996) och skrev då ungefär som ovan, samt att jag, bortsett från ”åtskilliga invändningar”, ansåg boken ”mycket läsvärd som roman”! Som roman! Jag menade 1996 att författaren var ”en skärpt analytiker”, men att ”diagnosen var fel ställd. När frågorna felformuleras förtydligas visserligen det politiska kaos världen lever i, men svaren uteblir.” När jag nu läst om boken finner jag ingen grund för att utnämna Sem-Sandberg till skärpt analytiker och inte ens som roman är boken läsvärd.

Drivkraften till varför författare som Aust och Sem-Sandberg ägnar sig åt att försöka analysera och beskriva terrorism och terrorister, ligger i djuppsykologins nattsvarta mörker.

Copyright©Bo I. Cavefors 1996, 2007.