JUSSUF PRINZ VON THEBEN

Bo I. Cavefors
JUSSUF PRINZ VON THEBEN

Det av Otto Fürst von Bismarck 1871 igångmutade andra tyska kejsardömet etablerades snart som fadder dels till en bourgeoisie som med friskt mod kastade sig in i spekulationskapitalism och Tysklands industrialisering och dels till en bildningstörstande grupp småborgare som spjärnade emot kapitalisternas framfart och istället kämpade för en sund och stärkande natur- och hembygdsfilosofi byggd på müssli, agrarromantik samt myter om blod och jord. I denna världsligt blå-gröna storstadsröra gör Else Lasker-Schüler entré 1894, nygift med läkaren Berthold Barnett Lasker.

Under senare år har ELS kommit alltmer i rampljuset. Nåja, rampljus och rampljus, Prinz Jussuf rör sig även idag oftast framför de obskyrare kulisserna. Som gammal kabaréapa glädjer detta henne säkerligen. Men det finns faktiskt ganska rikligt med seriös litteratur som handlar såväl om människan som om hennes diktning och konst. Trots det är dikterna, dramerna och teckningarna exklusiva rariteter för entusiaster. Bokförsäljningen går trögt. ELS är också idag ett alltför vildsint och oborstat inslag för moralernas och ordningarnas väktarskaror. På sin tid: inte ens den tolerante och själv exhibitionistiskt kringbögande Klaus Mann orkade med hennes intensiva uppvaktningar under exilåren i Zürich sedan båda – och många andra – lämnat Tyskland efter Hitlers makttillträde 1933. Den 19 mars 1936 skriver Mann i dagboken att han varit och hört ELS läsa dikter ”ur Palestina-boken, dessa små dikter. Vilken märklig kvinna! Denna otroliga blandning av äkta diktarvansinne och koketteri…” (Klaus Mann Tagebücher 1936-1937, edition spangenberg, München 1990).

Den rikt begåvade – är det inte så man brukar säga om oberäkneliga genier - ELS skrev ej endast dikter, nej, även essäer och dramatik. Samt tecknade. Med färgkritor. Underbara färgsprakande porträtt av sig själv och andra ”indianer”, dvs köns- och sexöverskridande apacher från Berlins undergroud. Vanligast är det till leda nyttjade fotografi där hon med sitt kolsvarta pageklippta hår spelar flöjt iklädd sidenkostym, med dolk i slidan instucken vid gördeln. Samt iklädd taxklackade lackade svarta skor. Fotografiet är solitärt. Vanligen lät sig ELS fotograferas iklädd eleganta, moderiktiga storstadskläder. Med brosch vid bröstet.

Nåväl. ELS genomlider det imperialistiska Tyskland före första världskriget, Weimarrepubliken, Hitlertyskland och andra världskriget, emigration i Schweiz och senare i Jerusalem. Under hela denna omvälvande period i modern europeisk historia, förblir ELS trogen sina romantiska ideal och möter den oförstående världen med ”progressiv universallyrik”, den litterära spegelbilden för den självvalda och smått geniala inkarnationen Jussuf Prinz von Theben, född ”i djupaste nöd” i ”natten”, härskare över ett land där man, i vart fall Prinsen själv, anser att världen är romantisk och livet poetiskt. Denna Jussuf är den ädle juden, han är sitt folks upplyste tjänare, den siste som säljer sig och den siste som blir förrädare och därför ständigt tvingas till förnedring och lidande. Prinz Jussuf tyder drömmar, är profet och räddare. Prinz Jussuf är kärnfiguren i ELS:s lyrik, som handlar om motsättningarna mellan Jag och Jaget och om vad som kan få de två att återförenas. I ett brev till Julian Hart 1901 skriver ELS: ”Egentligen är jag ovetande om att jag i mina händer håller två skilda ting, i den högra solrosor och i den vänstra en piska…”. Denna dubbelkaraktär, denna dubbla njutning och denna dubbelkarakteristik av sitt Vara och av sin lyrik är ett markant drag också i teckningarna. På en bild ser vi den krigiske Prinz Jussuf, uniformsklädd, med stövlar och särade ben, beredd på strid, att låta piskan vina. På en annan bild går Prinz Jussuf barfota med sänkt huvud, ”till Gud”. Detta sado-masochistiska givande och tagande präglar de sagoliknande teckningarna med blå elefanter, sultaner och vilda indianer/judar. Prinsens/författarinnans hovstat består av en märklig samling individualister hämtade från en drömvärld med stark anknytning till den faktiska världen, lika verklig som den faktiska världen därför att den utopiska världen är den faktiska världens motpol, gud förvandlad till djävul. En fakticitets motpol är även den faktisk.

Else Lasker-Schülers drömhem var ett hem utan väggar och utan tak. Det var ett hem med rum, miljöer, dignande av mystik och judisk tro återskapad med bilder från Gamla Testamentet. Thoralagarna förvandlas till legender, melankoli till längtan. Allt är naivt men ej naivistiskt och allt kontrasterar skarpt mot de teckningar som hennes älskade Georg Grosz försåg omvärlden med. Men samhörigheten dem emellan finns på ett djupare plan. I en dikt till kollegan skriver ELS att även Grosz ”är vidskeplig - / född under en mäktig stjärna –”. Dikten i Håkan Sandells tolkning (hela dikttolkningen finns i Ymnighetshorn & Apokalyps, Katakombs Kalender 1993), slutar så här:

Men Georg Grosz
+++++älskar sitt olycksöde
som en trofast fiende.

Och hans sorg är dionysisk,
hans klagan: svart champagne.

Han är ett hav
+++++med beslöjad måne,
hans gud är endast skendöd.

ELS börjar teckna efter skilsmässan från man nr. 2, Herwarth Walden. I den ”natt av största nöd” som följer lägger ELS samtidigt grunden till alla de legender och mytbildningar som lätt skymmer bilden av hennes sanna konstnärskap, det skrivna ordet, teckningarna, scenaktiviteterna. ELS förvandla sig till Jussuf Prinz av Theben när hon förälskar sig i sin nye älskare, Gottfried Benn, Tigern, Barbaren, Kungen. I denna värld är Karl Kraus kardinal. ELS lever sin dikt och diktar sitt liv med expressionistiskt klara färger. Så länge sonen Paul (enda barnet, medarbetar som tecknare i Simplissisimus) lever finns det en översvallande glädje och action i ELS dikter, essäer och teckningar. Hennes brev svämmar över av kärlek till allt och alla. 1914 skriver ELS till Ludwig von Ficker, utgivare av tidskriften Die Brenner och frågar om till vilken adress hon kan sända en kartong choklad till Georg Trakl som ligger någonstans som okänd soldat vid någon österrikisk front i öster. Brevet avslutas med: ”Lieber, lieber, lieber, lieber Landvogt. Ihr Jussuf”. Vem kan motstå sådant? Jo, Franz Kafka kunde, han “tålde“ inte kollegans dikter och hade ”långtråkigt” när, om, han läste dem.

Gottfried Benn var det stora äventyret i Else Lasker-Schülers liv och den diktande militärläkaren återgäldar kärleken och förtroendet. Så sent som 1952, några år före sin död bekräftar Benn det ömsesidiga beroendet också sedan de skilts åt. I tidskriften Die Aktion, 1943, karakteriserar ELS älskaren som något djurliknande, klösande, livsfarligt, sexuellt ständigt otillfredsställt rovgirigt monster, men efterlängtat: ”…herb, lauter Fels, rauhe Ebene, auch Waldfrieden… und Strauch und Rotrotdorn und Kastanien im Schatten und Goldlaub, braune Blätter und Rohr… Erde mit wurzeln und Jagd und Höhenrauch und Löwenzahn und Brennesseln und Donner”.

„…und Donner“! Ja, verkligen. Allt tog slut. Allt tar slut. Livet byter skepnad, skiftar gestalt, från ljus till mörker, snabbt som ett pistolskott. Effektivt som på kommando. Åren i exil blir år i misär. Uppehållstillståndet i Schweiz är begränsad tid. Mycket snävt utmätt tid. Arbetstillstånd en omöjlighet. Sista station blir ”Hebräerland”. Färgerna bleknar och tid ges till eftertanke. Sonen är sedan länge död, 28 år gammal, 1927. Livet visade sig vara ett förlustspel:

Ich habe zu Hause
+++++ein blaues Klavier
Und kenne dock keine Note.
Es steht im Dunkel
+++++der Kellertür.
Seitdem die Welt verrohte.

Else Lasker-Schülers grav finns på Oljeberget.

+ + +

Illustrationer av Else Lasker-Schüler:
Abschied; Der Bund der wilden; Jussuf geht zu Gott!

Else Lasker-Schülers här återgivna bilder har jag hämtat från det nummer av Marbacher Magazin (Else Lasker-Schüler 1869-1945, nr 71/1995, 376 s.) som Deutsche Schillergesellschaft gav ut 1995 vid femtioårsminnet av hennes död.

Artikeln är en förkortad version, omarbetad och bearbetad, av en längre artikel om ELS som publicerades i Svarta Fanor nr 7:1995.

Copyright©Bo I. Cavefors 1995, 2008.