'
'
'
Bo I. Cavefors
Balthazar Gracian, Arthur Schopenhauer och livsviljan
Balthazar Gracian, Arthur Schopenhauer och livsviljan
I Tyskland firar man i år (1988...) att det är 200 år sedan Arthur Schopenhauer föddes. I en tid då många människor praktiserar Schopenhauers åsikt att man kan befria sig ur världens elände genom att förneka livsviljan, är filosofen om inte glömd så dock förgäten.
Låt mig presentera Arthur Schopenhauer med hjälp av Balthazar Gracian y Morales, född i Belmonte de Calatyud i Aragonien den 8 januari 1601 och död den 6 december 1658 i Tarazona.
Balthazar Gracian var filosof, författare, jesuit, predikant och professor. 1832 översatte Arthur Schopenhauer Gracians 1647 utgivna bok Oraculo manual y arte de prudencia, på tyska Hand-Orakel and Kunst der Weltklugheit (utgiven av Deutscher Taschenbuch Verlag, Munchen 1985, 182 s., DM 8.80).
Balthazar Gracian levde under en av den spanska kulturens rikaste och intellektuellt mest fruktbara perioder, Siglo de oro, som inledde 1500-talets renässans och fortsatte med 1600-talets barock och han skrev en rad berömda och inflytelserika arbeten. Några har behållit sin aktualitet in i vår tid, förutom Oraculo manual även den filosofiskt-satiriska romanen El Critic6n.
Arthur Schopenhauer upptäckte Gracians illusionsfria insikter om människors sociala och psykologiska villkor och fann i den spanske jesuiten en, som han tyckte, förträfflig föregångare till sin egen moralism. Därför översatte han Oraculo manual, en vishetens bok, en samling sentenser och maximer, aforismer, sammanställda av författarens gode vän Don Vincencio Juan de Lastanosa. Det är 300 korta stycken på temat världsvisdom och levnadskonst, med nära anknytning till Platons anspråksfullt ideala uppfattning om det fullkomliga. Gracian knyter an också till Aristoteles funderingar om det högsinnade (megalotymos). Också Gracian menade att människan måste sträva efter den fullkomliga skönheten, efter det värde som varar även när nyttans värnplikt satt sina spår. Estetik och god smak stod högt på Gracians prioriteringslista och han ansåg detta vara lika viktigt som etiken i våra liv, hur vi lever våra liv. Balthazar Gracian visste att den profana bildningen måste kombineras med viljan till form, att bildning utan estetik endast är halvbildning.
I aforism 87 skriver Gracian: ”Människan är född som barbar och endast bildning befriar henne från bestialitet.- Hån menar att vetandet är enbart ”klumpigt” om det inte presenteras med ”elegans”. Inte endast vårt vetande utan också vår vilja måste vara ”elegant”. I aforism 298 skriver Gracian att tre saker gör en man till gentleman, till världsman, att den ”gudomliga frikostighetens största gåvor är: ett fruktbringande geni, ett stort förstånd och därtill en upphöjd och angenäm smak …”
Gracians kloka råd är allmängiltiga. Människan måste alltid ha arrangerat det så att hon förfogar över reserver. Vi skall aldrig nyttja alla våra krafter eller all vår kunskap, utan istället alltid bereda medmänniskorna nya överraskningar, komma med än bättre råd, med än mer vetande, med ytterligare hjälp. På så sätt, skriver Gracian, främjar man sin ”återfödelse i tapperhet, i kunskap, i lycka, ja i allt. Man framträder ständigt med nya härliga förmågor och går som solen ständigt upp”.
Det krävs begåvning, mod och disciplin för att kunna följa Balthazar Gracians råd. Som Platon menar Gracian att människan skall i sig förena all fullkomlighet. Det medelmåttiga är icke att fördra. Människans mål skall alltid vara det högsta. Dock inte av egennytta, utan till Guds större ära.
Livet skall vara som ett fulländat konstverk. I aforism nr 93 kräver Gracian universalitet: ”en man som i sig förenar alla fullkomligheter, är mångfaldigad”.
Gracians livshållning överensstämmer med renässansfilosofen Giovanni Pico della Mirandolas, dvs. att vi är vår egen skapare och själv formar vårt liv som en bildhuggare med mejselns hjälp tvingar sin vilja på det oformade marmorblocket. Vi måste själva göra ett konstverk av den gudomliga materian, av våra liv.
Inte endast Arthur Schopenhauer utan också Friedrich Nietzsche var välbekant med den spanske jesuitens filosofiska mästerverk. Nietzsche yttrade sig endast negativt om Gracian och menade att denne liksom Pascal hade ”den ganzen griechischen Geschmack gegen sich”. Nietzsche ansåg att Gracian var alltför mycket kristen moralist. Grekbeundraren Nietzsche tyckte emellertid att också Sokrates var ogrekisk i sin moralism. Bortom gott och ont fann Nietzsche själv större tilltro i den sofistiska amoralismen. Gracian stod närmare de gamla grekerna än Zarathustradiktaren, som till skillnad från de grekiska tänkarna inte visste vad måttfullhet innebär. Gracian däremot beundrade uppriktigt antiken och skrev i aforism 300 att intet är ”mer älskvärt än enbart dygd och intet mer avskyvärt än enbart synd”.
Balthazar Gracian gjorde en exemplarisk sammanfattning av antikens och kristendomens visdom, men de kristet etiska kraven är tydligare och strängare hos Gracian än t.ex. hos den italienske kollegan 1500-talshovmannen Baldesar Castiglione, som i Il Libro del Cortegiano betonar estetiken på etikens bekostnad.
Arthur Schopenhauer kom i kontakt med Gracians bok under koleraepedemien kring 1830, samtidigt som han blev överbevisad om att hans eget epokgörande arbete Die Welt als Wille and Vorstellung icke föll samtiden i smaken utan förblev oläst och förkastat. Då framträdde den ”andre Schopenhauer”, som försökte acceptera livets alla obarmhärtiga krav. Han började skriva ned sina personliga erfarenheter och gjorde betraktelser över sig själv. Schopenhauer upplevde Oraculo manual i en atmosfär genomdränkt av de gamla grekernas livsdom kombinerad med livserfarenheterna från renässansrådgivare som Castiglione, Macchiavelli och Montaigne. Antikens klokskap trängdes med gammaltestamentliga visioner. Gracians pessimism och djupa och äkta barockanska misstroende mot denna världens storhet och härlighet, hans vetskap att man bör misstro människans handlande, bekräftade Schopenhauers egna erfarenheter. Den fritänkande filosofen fick ny kraft genom den kyrkotrogne professorn i retorik, metrik, litteratur, filosofi och teologi vid jesuiternas universitet. Den tidlösa visdomen hos Balthazar Gracian förvandlade Arthur Schopenhauer till en filosofi om vad han själv ansåg vara livets mening. Men Schopenhauers pessimism utan tro och utan hopp skulle Gracian ha betecknat som brist på ”skarpsinne och urskillningsförmåga” (aforism nr 49).
Det europeiska kulturarvet förenar Gracian och Schopenhauer samtidigt som det ger båda möjlighet att tolka det efter sin egen fria vilja. Båda visar spännvidden i den västerländskt andliga odling vi alltför länge och lätt låtit ligga i träda till förmån för tidens trendfilosofiska nulliteter.
Låt mig presentera Arthur Schopenhauer med hjälp av Balthazar Gracian y Morales, född i Belmonte de Calatyud i Aragonien den 8 januari 1601 och död den 6 december 1658 i Tarazona.
Balthazar Gracian var filosof, författare, jesuit, predikant och professor. 1832 översatte Arthur Schopenhauer Gracians 1647 utgivna bok Oraculo manual y arte de prudencia, på tyska Hand-Orakel and Kunst der Weltklugheit (utgiven av Deutscher Taschenbuch Verlag, Munchen 1985, 182 s., DM 8.80).
Balthazar Gracian levde under en av den spanska kulturens rikaste och intellektuellt mest fruktbara perioder, Siglo de oro, som inledde 1500-talets renässans och fortsatte med 1600-talets barock och han skrev en rad berömda och inflytelserika arbeten. Några har behållit sin aktualitet in i vår tid, förutom Oraculo manual även den filosofiskt-satiriska romanen El Critic6n.
Arthur Schopenhauer upptäckte Gracians illusionsfria insikter om människors sociala och psykologiska villkor och fann i den spanske jesuiten en, som han tyckte, förträfflig föregångare till sin egen moralism. Därför översatte han Oraculo manual, en vishetens bok, en samling sentenser och maximer, aforismer, sammanställda av författarens gode vän Don Vincencio Juan de Lastanosa. Det är 300 korta stycken på temat världsvisdom och levnadskonst, med nära anknytning till Platons anspråksfullt ideala uppfattning om det fullkomliga. Gracian knyter an också till Aristoteles funderingar om det högsinnade (megalotymos). Också Gracian menade att människan måste sträva efter den fullkomliga skönheten, efter det värde som varar även när nyttans värnplikt satt sina spår. Estetik och god smak stod högt på Gracians prioriteringslista och han ansåg detta vara lika viktigt som etiken i våra liv, hur vi lever våra liv. Balthazar Gracian visste att den profana bildningen måste kombineras med viljan till form, att bildning utan estetik endast är halvbildning.
I aforism 87 skriver Gracian: ”Människan är född som barbar och endast bildning befriar henne från bestialitet.- Hån menar att vetandet är enbart ”klumpigt” om det inte presenteras med ”elegans”. Inte endast vårt vetande utan också vår vilja måste vara ”elegant”. I aforism 298 skriver Gracian att tre saker gör en man till gentleman, till världsman, att den ”gudomliga frikostighetens största gåvor är: ett fruktbringande geni, ett stort förstånd och därtill en upphöjd och angenäm smak …”
Gracians kloka råd är allmängiltiga. Människan måste alltid ha arrangerat det så att hon förfogar över reserver. Vi skall aldrig nyttja alla våra krafter eller all vår kunskap, utan istället alltid bereda medmänniskorna nya överraskningar, komma med än bättre råd, med än mer vetande, med ytterligare hjälp. På så sätt, skriver Gracian, främjar man sin ”återfödelse i tapperhet, i kunskap, i lycka, ja i allt. Man framträder ständigt med nya härliga förmågor och går som solen ständigt upp”.
Det krävs begåvning, mod och disciplin för att kunna följa Balthazar Gracians råd. Som Platon menar Gracian att människan skall i sig förena all fullkomlighet. Det medelmåttiga är icke att fördra. Människans mål skall alltid vara det högsta. Dock inte av egennytta, utan till Guds större ära.
Livet skall vara som ett fulländat konstverk. I aforism nr 93 kräver Gracian universalitet: ”en man som i sig förenar alla fullkomligheter, är mångfaldigad”.
Gracians livshållning överensstämmer med renässansfilosofen Giovanni Pico della Mirandolas, dvs. att vi är vår egen skapare och själv formar vårt liv som en bildhuggare med mejselns hjälp tvingar sin vilja på det oformade marmorblocket. Vi måste själva göra ett konstverk av den gudomliga materian, av våra liv.
Inte endast Arthur Schopenhauer utan också Friedrich Nietzsche var välbekant med den spanske jesuitens filosofiska mästerverk. Nietzsche yttrade sig endast negativt om Gracian och menade att denne liksom Pascal hade ”den ganzen griechischen Geschmack gegen sich”. Nietzsche ansåg att Gracian var alltför mycket kristen moralist. Grekbeundraren Nietzsche tyckte emellertid att också Sokrates var ogrekisk i sin moralism. Bortom gott och ont fann Nietzsche själv större tilltro i den sofistiska amoralismen. Gracian stod närmare de gamla grekerna än Zarathustradiktaren, som till skillnad från de grekiska tänkarna inte visste vad måttfullhet innebär. Gracian däremot beundrade uppriktigt antiken och skrev i aforism 300 att intet är ”mer älskvärt än enbart dygd och intet mer avskyvärt än enbart synd”.
Balthazar Gracian gjorde en exemplarisk sammanfattning av antikens och kristendomens visdom, men de kristet etiska kraven är tydligare och strängare hos Gracian än t.ex. hos den italienske kollegan 1500-talshovmannen Baldesar Castiglione, som i Il Libro del Cortegiano betonar estetiken på etikens bekostnad.
Arthur Schopenhauer kom i kontakt med Gracians bok under koleraepedemien kring 1830, samtidigt som han blev överbevisad om att hans eget epokgörande arbete Die Welt als Wille and Vorstellung icke föll samtiden i smaken utan förblev oläst och förkastat. Då framträdde den ”andre Schopenhauer”, som försökte acceptera livets alla obarmhärtiga krav. Han började skriva ned sina personliga erfarenheter och gjorde betraktelser över sig själv. Schopenhauer upplevde Oraculo manual i en atmosfär genomdränkt av de gamla grekernas livsdom kombinerad med livserfarenheterna från renässansrådgivare som Castiglione, Macchiavelli och Montaigne. Antikens klokskap trängdes med gammaltestamentliga visioner. Gracians pessimism och djupa och äkta barockanska misstroende mot denna världens storhet och härlighet, hans vetskap att man bör misstro människans handlande, bekräftade Schopenhauers egna erfarenheter. Den fritänkande filosofen fick ny kraft genom den kyrkotrogne professorn i retorik, metrik, litteratur, filosofi och teologi vid jesuiternas universitet. Den tidlösa visdomen hos Balthazar Gracian förvandlade Arthur Schopenhauer till en filosofi om vad han själv ansåg vara livets mening. Men Schopenhauers pessimism utan tro och utan hopp skulle Gracian ha betecknat som brist på ”skarpsinne och urskillningsförmåga” (aforism nr 49).
Det europeiska kulturarvet förenar Gracian och Schopenhauer samtidigt som det ger båda möjlighet att tolka det efter sin egen fria vilja. Båda visar spännvidden i den västerländskt andliga odling vi alltför länge och lätt låtit ligga i träda till förmån för tidens trendfilosofiska nulliteter.
Artikeln tidigare publicerad i TIDSKRIFTEN SIGNUM (1988:9)
Copyright©Bo I. Cavefors 1988, 2010.
Posts
No comments:
Post a Comment